Jo, jag vet, det finns redan många såna här trådar, men jag ville verkligen få chansen att fråga Aspies om jag verkar vara en av dom. Jag misstänker nämligen starkt att jag har AS men jag vågar inte ta upp det med någon och be om en utredning förrän jag är så säker jag kan bli - jag har lite svårt för att ha fel, nämligen.

Jag har gjort ca 6 Aspie-tester och enligt alla har jag AS. Här är några av mina resultat

Maxpoäng- 200
Minimum för AS- 100 tror jag
Min poäng- 171

Maxpoäng- Vet inte, men medelsnitt för "normala" var 16,4
Minimum för AS- 32
Min poäng- 39

Du har inte AS- 53-110 poäng
Du har personlighetsdrag som är typiska för AS- 111-122 poäng
Du har AS- 123-159 poäng
Min poäng- 141

Men jag vet ju att onlinetest inte är alltför pålitliga, så jag tänkte ge några exempel på saker som stämmer in på mig (vill dock påpeka att nästan allt stämmer in och att detta bara är exempel)

Så länge jag kan minnas har jag haft sociala problem. I dagisåldern brukade jag umgås med ett fåtal personer och när jag väl var med dom visste jag inte riktigt vad eller hur jag skulle göra. Jag ville umgås med fler, men visste inte hur jag skulle ta kontakt med andra barn - ibland bad jag dagisfröknarna om hjälp att fråga om jag fick vara med, men det blev ändå alltid awkward och jag kände att jag gjorde "fel".
Efter dagis hade jag bara en vän, och hon bara körde med mig - enda anledningen att jag fortfarande var med henne var förmodligen att jag inte kunde skaffa andra vänner. Hon var mer social än jag, och drog alltid med folk i vår lek. När jag var ensam med henne var jag ofta pratglad, men i större grupp kände jag mig utstött. Jag har läst att ett symptom på AS är att man inte leker fantasilekar/rollekar med andra barn, och min första tanke var att "Jo, det gjorde jag ju" med sedan insåg jag att det enda roliga jag hade med rollekar var att hitta på dom, spela upp dom i huvudet, leka dom med mig själv och rita karaktärerna. När det kom till att faktiskt leka med vänner gick det inte så bra.
Jag har alltid varit osmidig socialt, var mobbad i mellanstadiet och förstod inte vad alla hade emot mig. Mamma sa att det nog var för att jag kunde helt omedvetet förarga/förolämpa folk genom att vara helt öppet och brutalt ärlig. Det har jag börjat lära mig att inte vara nu, men kan ändå säga opassande saker ibland.
Har idag ett fåtal vänner (4 st, hon från tidigare plus tre nya) och ingen har jag skaffat själv, utan det lilla sociala liv jag har är folk som sökt sig till mig istället för tvärtom. Kan umgås rätt bra med mina vänner, dock har jag svårt att fortsätta konversationer ibland och om en tanke fångar min uppmärksamhet kan jag "försvinna" lite. När andra människor är med blir jag mer tillbakahållen och vet inte vad jag ska göra - eller tvärtom, anstränger mig så mycket att jag blir fullständigt odräglig.

Jag har rejäla empatiproblem, och kan inte alls tänka mig in i andra människors situation. Enklare saker som att någons husdjur dött kan jag få lite förståelse för genom att tänka på min egen kanin, men jag har aldrig kunnat se saker ur andras perspektiv. Mina föräldrar - särskilt pappa - har ofta anklagat mig för detta och t.o.m. sagt att de borde skicka mig på någon utredning för något (vilket de även sagt om andra saker, inte bara empatiproblemen)

Tenderar att alltid reagera "fel" i olika situationer, det värsta är att jag alltid ler åt saker som man absolut inte borde le åt - om någon berättar att nån har dött, eller om barnarbete i Afrika - och det har jag alltid sett som ett stort problem. Läste nyligen att exakt det kan vara ett symptom på AS, vore skönt att få en förklaring till det. Har ju dock nu lärt mig att jag fungerar så, och när jag känner på mig att någon ska berätta något sånt (eller ja, det är ju rätt uppenbart när de säger "Men gud, jag såg en så hemsk sak på TV häromkvällen!" eller nåt liknande) så brukar jag se till att dölja mitt ansikte eller bita tag i mungiporna, göra allt jag kan för att förhindra reaktionen.

Jag får ofta höra - speciellt från mamma - att jag ibland pratar väldigt monotont och att jag (omedvetet) låter sur eller bitchig, när jag bara menar att prata normalt och avslappnat. Mamma blir jätteirriterad när jag inte förstår hur jag låter. Hon upprepar det jag sa och säger "Du måste väl fatta hur det låter?" och jag svarar bara ja för att hon ska sluta tjata.
Pratar också alltid för högt...

Har specialintressen (religion, filosofi, ockultism och är besatt av programmet "House") som jag utövar intensivt; kan tillbringar timmar med research, ligga hela nätter och surfa efter information med mobilen, ser varje dokumentär jag kan komma över osv. Älskar att prata om dessa intressen, och precis som det står beskrivet på hemsidor om AS så kan jag hålla långa, avancerade föredrag om det och sällan eller aldrig märka om mina åhörare tappar intresset.
Det är också svårt för mig att koncentrera mig på och lära mig om ointressanta saker; dvs det mesta, eftersom jag har otroligt smala och begränsade intressen (vilket förmodligen alla omkring mig vet om, och förundra över: "Men NÅT är du väl intresserad av?")

Pratar med mig själv, hela tiden, har alltid gjort det. Dels känns det bra att sätta ord på tankar - vanligtvis är jag inte alls bra på att göra det, men när jag pratar med mig själv gör det ju inget om det jag säger är obegripligt - och dels känns jag som den enda personen som förstår mig. Ibland bara säger jag vad jag tänker på, ibland pratar jag som om jag berättar något för nån fastän jag bara säger det till mig själv, och ibland har jag "konversationer" med mig själv. Det vanligaste är att jag, när jag är ensam hemma, babblar på hela tiden i stil med "Så, vad gör vi nu? Hmm... Gud vad törstig jag är. Få se, vad är klockan. Programmet börjar om en halvtimme. Jag tar ett glas vatten nu och så kollar jag Twitter ett tag så kollar jag på det sen" och liknande, det är alltså dels som att jag säger högt vad jag tänker och dels som att jag pratar med någon.

Har lite lätta problem med grovmotoriken, men inte så mycket. Bara så att jag har svårt på idrotten med t.ex dans, fånga/sparka på bollar (missar ofta hela bollen...) och sånt. Jag är värdelös på bollsporter, och en fruktansvärd bollrädsla hindrar mig från att bli bättre.

Sedan har vi ju småsakerna: uttrycker mig på "annorlunda" sätt, t.ex visar tillgivenhet annorlunda (varvar mellan ständiga kramar och upplysningar om hur mycket jag älskar folk, och att förolämpa folk på ett "kärleksfullt" sätt), är lite ljuskänslig och typ kisar mer i solen än andra och har aldrig kunnat ha öppna ögon på fotografier med blixt, är extremt känslig för fysisk smärta, koncentrationsproblem/lättdistraherad, svårt att bedöma tid, avstånd, djup, hastighet osv, störs mycket av ljud i t.ex klassrum, om jag ska lyssna på en lärare brukar jag lägga ner huvudet och blunda för att sålla bort synintrycken och kunna fokusera en aning mer på ljuden, och jag brukar vilja sitta enskilt och/eller ha hörlurar för att få bort alla ljud (att bara ha ett ljud är bättre än 25 från alla i klassen). Att vara i klassen och försöka jobba är väldigt energikrävande, vilket leder till att jag ofta istället ritar i böckerna.

Har ju dock även de positiva delarna av AS: starkt logiskt tänkande, hög intelligens, brett vokabulär, var "begåvad" som liten och läste flytande vid 4-5 års ålder, min matematik var på gymnasienivå i mellanstadiet, har lätt för språk och har lärt mig engelska väldigt bra osv. Har även fotografiskt minne, och jag läste en grej om det på Wikipedia: "[...]majoriteten (om inte alla) personer med eidetiskt minne även är till olika grad autistiska så kan ett flertal autistiska drag misstolkas som "fotografiskt minne", t.ex. tendensen att lägga märke till detaljer." AS är ju en diagnos inom autismspektrumet, och kallas för en "mildare" autism... Och jag går inte så konstigt tycker jag själv, men läste nånstans att en slags avvikande gångstil typisk för AS är att inte ha "medrörelser" (antar att det betyder att man inte t.ex svänger med armarna) och det har folk kommenterat att jag inte gör när jag går.

Detta var alltså bara exempel. Jag ber så mycket om ursäkt för att det blev så långt - jag vet ju själv hur jobbigt det är att läsa långa inlägg ibland! Om du skulle ha kommit ända hit är jag tacksam, och om du kan svara på om jag har AS eller inte blir jag överlycklig! Eller, jag fattar ju att du inte kan avgöra det utan en utredning, men du kan ju gissa om det verkar troligt

Jag tycker att det vore en sådan lättnad att få den här diagnosen, men vågar som sagt inte prata med någon om det förrän jag är så säker jag kan bli. Det skulle förklara typ allt om hur konstig jag varit... Och förklara en massa småsaker utöver det största! Tror även att det vore något av en lättnad för mina föräldrar, som förundrats så mycket över framför allt mina empatiproblem/förståelseproblem och att jag är så socialt osmidig och låter sur och bitchig helt omedvetet.

TACK

Det hela hänger ju egentligen på huruvida du upplever att dina svårigheter är påfrestande och påverkar ditt dagliga liv på ett negativt/jobbigt sätt. Om svaret på det är "ja" så ska du naturligtvis söka hjälp via t.ex en remiss för utredning.

En diagnos är ju i första hand till för dig själv, för att du ska få en möjlighet att förstå dig själv, lära dig hantera dina svaga sidor, lyfta fram dina starka samt ha möjlighet att få hjälp med sådant du kan behöva via t.ex LSS eller habiliteringen.

Även om jag kan förstå att du vill vara så säker du kan eftersom du inte vill riskera en besvikelse om en utredning skulle säga att du inte har AS eftersom du tycks ha funnit en stor lättnad i att ha hittat diagnosen öht så kan jag säga att ingen av oss här kan egentligen göra dig mer säker eftersom ingen av oss arbetar med utredningar. Visst kan jag säga att mycket av det du beskriver känns igen i AS-symptomerna men det hindrar ju inte att du mycket väl kan ha något helt annat eller "bara" drag av något.

Så, känner du att du är i behov av svar, hjälp och stöd - sök en utredning. Om du känner att allt trots allt fungerar bra, tja då kanske du inte behöver någon diagnos alls egentligen.

tahlia skrev:Det hela hänger ju egentligen på huruvida du upplever att dina svårigheter är påfrestande och påverkar ditt dagliga liv på ett negativt/jobbigt sätt. Om svaret på det är "ja" så ska du naturligtvis söka hjälp via t.ex en remiss för utredning.

En diagnos är ju i första hand till för dig själv, för att du ska få en möjlighet att förstå dig själv, lära dig hantera dina svaga sidor, lyfta fram dina starka samt ha möjlighet att få hjälp med sådant du kan behöva via t.ex LSS eller habiliteringen.

Även om jag kan förstå att du vill vara så säker du kan eftersom du inte vill riskera en besvikelse om en utredning skulle säga att du inte har AS eftersom du tycks ha funnit en stor lättnad i att ha hittat diagnosen öht så kan jag säga att ingen av oss här kan egentligen göra dig mer säker eftersom ingen av oss arbetar med utredningar. Visst kan jag säga att mycket av det du beskriver känns igen i AS-symptomerna men det hindrar ju inte att du mycket väl kan ha något helt annat eller "bara" drag av något.

Så, känner du att du är i behov av svar, hjälp och stöd - sök en utredning. Om du känner att allt trots allt fungerar bra, tja då kanske du inte behöver någon diagnos alls egentligen.

Jo, det är sant. Jag antar att jag kunnat ha det värre, men det är ju definitivt inte problemfritt. Jag kan ju inte skaffa vänner, och av den anledningen är jag livrädd inför att börja gymnasiet, jag har svårt att koncentrera mig av flera anledningar, folk blir förolämpade och irriterade av mitt beteende, och alla småsaker omkring är otroligt störande.

Jag ska nog ta upp det här med mamma så snart jag kan. På måndag har jag bokat tid med kuratorn för att prata om det, tänkte fråga om hur jag bäst kan ta upp det och sånt. Det är väldigt nervöst, men jag vill verkligen göra det här... Får hoppas att det går bra

Jaa @Inpius. Det är väl så, med autismspektra, att det finns de med mindre problem som kan ha det svårt i vardagen, likaväl som de med ännu mer som klarar sig utmärkt.

Om jag tar ett exempel, min chef är den mest inkompetente människa jag haft att göra med i hela mitt liv. Och han är klart representerad med ADHD, men hans vapen är att han är social, han kan nästan snacka sig ur vilken situation som helst. Värre slingerbult har jag aldrig träffat.

Ett utmärkande drag för en stor del av de med AS, är ofta det att man är obekväm med sociala situationer. Men nu är du ju väldigt ung och det kan väl hända att dina problem nu, mattas på ett tag. Och det hela löser sig, och hurvida du har AS eller ej känns mindre viktigt. Det viktiga trots allt är ju att du klarar dig i livet.

antonius skrev:Jaa @Inpius. Det är väl så, med autismspektra, att det finns de med mindre problem som kan ha det svårt i vardagen, likaväl som de med ännu mer som klarar sig utmärkt.

Om jag tar ett exempel, min chef är den mest inkompetente människa jag haft att göra med i hela mitt liv. Och han är klart representerad med ADHD, men hans vapen är att han är social, han kan nästan snacka sig ur vilken situation som helst. Värre slingerbult har jag aldrig träffat.

Ett utmärkande drag för en stor del av de med AS, är ofta det att man är obekväm med sociala situationer. Men nu är du ju väldigt ung och det kan väl hända att dina problem nu, mattas på ett tag. Och det hela löser sig, och hurvida du har AS eller ej känns mindre viktigt. Det viktiga trots allt är ju att du klarar dig i livet.

Absolut, det viktigaste är att man mår bra Jag har alltid haft svårt med sociala situationer. Har under vissa perioder FÖRSÖKT vara social och verkligen velat det, men när jag väl hamnade i en social situation var det (och är fortfarande) alltid lika obekvämt. Jag kan inte heller samarbeta med folk, så grupparbeten i skolan är ett stort problem.