När jag är ibland "folk" så känner jag som om jag alltid spelar teater. Jag är VERKLIGEN inte karaktären jag spelar. Den känns totalt påhittad. Rent logiskt så är det ju så en karaktär fungerar också. Det är ju en teater man spelar upp.

När jag på tu man hand, med bara en annan, kan jag någorlunda vara en karaktär som känns som jag dock. Fast ofta undrar jag vem i h-vete jag är. Är jag så eller så eller så? Och hur vet man att det verkligen är så?

Jag blir ofta äcklad av att umgås med folk för jag blir automatiskt en påhittad karaktär då som jag inte identifierar mig med alls. Sanningen är ju att karaktären inte är jag. jag blir den temporärt. Mina karaktärer kan skifta både hit och dit.


Tjingeling från min mörka städskrubb!

Jag tror att detta med att uppleva att man spelar olika roller eller har olika masker beroende på situation är nåt folk upplever lite till mans (eller kvins).

Att alltid känna att man kan vara sitt innersta "rätta" jag tror jag egentligen är få förunnat. Och kanske inte möjligt? I alla situationer menar jag, med vem som helst. Eller så handlar det mer om att vår personlighet spänner över ett större område än vad som kanske känns bekvämt alla gånger.

Jag har ett lite udda sätt i sociala situationer. Jag kallar mig för kameleont för jag hämtar inspiration till en roll eller ett sätt från andra personer runt omkring mig eller TV-serier. Det blir lite sådär ja men han/hon är så himla omtyckt om jag är som henne så kan det ju inte bli fel. Problemet är att det blir fel för folk blir jag vet inte vad jag ska kalla det, sura, arga, konstiga,irriterade(nåt av de) över att jag försöker vara nåt annat. De blir sådär men sluta härma mig jag gillar inte det, eller sluta vara som han i den serien du är bara löjlig. Anledningen till att jag försöker vara något annat är för att jag som jag inte är accepterat. Då blir jag helt utstött och är bara konstig som är egoistisk, har starka åsikter som är hel konstiga, för ärlig så att folk blir sårade,(hur man nu kan bli sårad av sanning förstår jag inte) och en besserwisser. Det är en person som inte blir populär..

Jag tror tyvärr att det är så den övergripande delen av det svenska samhället fungerar då folk gärna är konformistiska, och då väljer man väl att inte alltid vara sitt sanna jag om ens sociala omgivning eventuellt inte accepterar en som man faktiskt är. Jag känner givetvis igen mig; man vill ju inte vara den som är den, som inte är den som man inte är. (Jag ville formulera mig sådär, för nöjes skull.)

Grejen är den att om du föraktar ditt sätt att vara, och hur du blir styrd av din omgivning, så tror jag att den enda vägen till en befrielse från detta är att arbeta med din självkänsla och öva på att vara ärlig i alla dina angelägenheter. (Men innebär ens ärlighet att man sårar någon på ett sätt som inte är motaliskt försvarbart så tycker jag dock att man bör överväga sina handlingar.) Var ärlig med dig själv så har du i alla fall en början till vem du är, sedan gäller det bara att vara denna människa även i andra sammanhang.

ajemen skrev:Grejen är den att om du föraktar ditt sätt att vara, och hur du blir styrd av din omgivning, så tror jag att den enda vägen till en befrielse från detta är att arbeta med din självkänsla och öva på att vara ärlig i alla dina angelägenheter. (Men innebär ens ärlighet att man sårar någon på ett sätt som inte är motaliskt försvarbart så tycker jag dock att man bör överväga sina handlingar.) Var ärlig med dig själv så har du i alla fall en början till vem du är, sedan gäller det bara att vara denna människa även i andra sammanhang.

Jo men hur jag än "spelar teater" så är jag väldigt medveten om att det inte är "jag" som spelas upp för andra. Det är en temporär och påhittad karaktär.

Jag har också "alexitymi" vilket gör mig rätt extrem i alla avséenden åt ena eller andra hållet.

Hur jag än "spelar upp mig själv" inför andra så känns det inte som mig. Vem är "jag" egentligen? Är det så att NT och andra som tror att de har ett "jag" endast ljuger för sig själv och går på lögnen?

treeman skrev:Jo men hur jag än "spelar teater" så är jag väldigt medveten om att det inte är "jag" som spelas upp för andra. Det är en temporär och påhittad karaktär.

Jag har också "alexitymi" vilket gör mig rätt extrem i alla avséenden åt ena eller andra hållet.

Hur jag än "spelar upp mig själv" inför andra så känns det inte som mig. Vem är "jag" egentligen? Är det så att NT och andra som tror att de har ett "jag" endast ljuger för sig själv och går på lögnen?

Så är det för mig också. Ja kanske tror de för mycket på den gestalt deras insamlade emotionella reaktioner sakteligen och lite suddigt visualiserat till en karaktär de känner som ett jag. Läs mer om detta med en avsaknad av ett egentligt jag i denna tråden:
ett-konstruerat-jag-t32420.html?hilit=jaget

treeman skrev:Hur jag än "spelar upp mig själv" inför andra så känns det inte som mig. Vem är "jag" egentligen? Är det så att NT och andra som tror att de har ett "jag" endast ljuger för sig själv och går på lögnen?

Du är den som frågar.
Du är den som betraktar skeendet.
Du är regissören bakom rollerna.

Känner igen mig själv i det du berättar. Med en del personer så blir man någon annan som man tror de anser bra nog, någon som är "normal", japp, det är verkligen ett skådespel och teater för sig med en del personer. Så har det varit för mig personligen, sen även om man blöder inombords så klistrar man ändå på ett leende utåt, för ingen vill igentligen veta hur dåligt man mår eller hur djupt såren går eller hur mycket de än blöder... Dessutom, det räcker med ett enda litet leende så tror typ hela världen att man är lycklig.
Och ja, det här när man försöker anpassa sig själv och betee sig som alla andra för att slippa vara ensam och att vara en av dom, det blir också en slags identitetskris i det också. Jag minns inte hur många gånger jag undrat och frågat mig själv vem jag verkligen är, jag minns bara att de gångerna varit många gånger plus att det sker fortfarande...

Jag är precis tvärtom mot vad trådskaparen beskriver. Jag vet inte hur man gör när man spelar teater. så jag är helt mig själv. Vet inte hur man gör när man inte är sig själv.Och jag är likadan irl som på internet. ni träffar min irl - person även på nätet för jag kan inget annat.