Jag förstår inte. Fick en väldigt genomgående utredning när jag var 15 och på läkarutlåtandet stod det att jag behövde mycket hjälp och stöd de "närmaste åren", det hände aldrig. Det kom ett par tanter hem till mig då och då och pratade mycket om hur jag skulle kunna gå på skolan. De frågade om jag ville ha ett schema och jag sa nej, sen var det inget mer med det. Tycker dom borde förstått att jag inte skulle klara mig själv utan stöd och det gjorde jag inte heller. Efter en massa krångel gav jag upp och satt hemma I tre år, kan inte gå ut på egen hand, håller på och vittrar sönder.

Önskar jag hade vanliga problem som självskadebeteende eller ätstörningar istället som man faktiskt kan få hjälp med.

Jag är rädd för att du själv måste lista ut exakt vad det är du känner att du skulle bli hjälpt av för att sedan kunna vara väldigt tydlig med vad du behöver när du söker hjälp. Du har rätt till LSS och det lär säkerligen även finnas en habilitering i anslutning till ditt sjukhus dit du också kan vända dig för råd och stöd.

Mitt råd till dig är alltså just det, fundera över vad du känner att du behöver hjälp med - om du är osäker så bör habiliteringen kunna hjälpa dig att lista ut det - och sök sedan hjälp från instanser som motsvarar dina behov som t.ex sjukvården/habiliteringen/arbetsterapeuten (medicinering, terapi, hjälpmedel) eller kommunen (LSS - daglig verksamhet, kontaktperson etc).

Om du har någon närstående du litar på och känner förtroende för så kan du ju även vända dig till dem för att få hjälp att orka ta tag i alla kontakter som behövs för att komma vidare.

Ja man kan ju fråga sig vad det var för mening med utredningen när du ändå inte fick någon hjälp

Jag känner igen mig i din situation. Har samma bekymmer jag oxå och har hållit på i över 8 år sen jag fick min utredning klar och där stod det tydligt vad jag behövde hjälp med. Jag har prövat mig fram med många onödiga misslyckanden som tar på krafterna och jag själv har oxå blivit hemma sittandes, för man orkar helt enkelt inte träffa människor, när man inte vet hur man ska vara...

Det finns säkert oxå ett personligt ombud som du kan söka hjälp av på din ort. De är gratis och kan vara behjälpliga vid kontakt med myndigheter av olika slag.

Kommer du sen till habiliteringen så är det viktigt att du gör en habiliteringsplan som grund. Då kan ingen komma och säga något sedan om det skulle uppstå några problem. Fast än har inte jag fått någon hjälp från habiliteringen med mitt AS. Det har jag fått klura ut själv och även på privat vård. Hoppas du lyckas. Vad har ni andra fått för hjälp på hab och verktyg att använda er av?

Stödet till högfungerande autister är ofta pinsamt dåligt, tyvärr. Känner med dig.

Jag har fått intrycket det saknas mycket kunskap och lärs ännu mindre på vårdutbildningarna när det gäller detta och att det saknas en professionell inställning som gör att de ej går vilse i sina egna kognitiva irrvägar.

tahlia skrev:Jag är rädd för att du själv måste lista ut exakt vad det är du känner att du skulle bli hjälpt av för att sedan kunna vara väldigt tydlig med vad du behöver när du söker hjälp. Du har rätt till LSS och det lär säkerligen även finnas en habilitering i anslutning till ditt sjukhus dit du också kan vända dig för råd och stöd.

Helt rätt, jag löste det så här: Skrev en ansökan (kanske kallas egenremiss, vet inte så noga) till Habiliteringen (jag fick en blankett via någon i kommunen) och i rutan där man skulle skriva vilken hjälp jag behövde skrev jag något i stil med "Behöver hjälp att undersöka mina hjälpbehov".

Jag fick sedan en tid med kurator och psykolog och i ett möte kunde vi diskutera lite kring vilka insatser som behövdes.

Vilka insatser fick du då och vilken hjälp blev det till slut? Du får gärna berätta.

Har tyvärr inte fått någon hjälp av habiliteringen, mest bollad mellan olika personer, har träffat tre olika på mindre ett år... Det är för många personer på så kort tid.... Men det är vad jag anser. Nu vill de ha mig tillbaka till öppenvården eftersom mitt add hör till det området. Blir inte klok på svenska sjukvården men de har nog irrat runt i sina egna tankar och planer. Tror inte de vet hur man bemöter personer i samhället svåra situation. Lätt att säga du kan inte göra detta och detta kan du heller inte göra. Tänk om de kunde ta fram de starka sidorna istället, det var ju därför jag gjorde min utredning för att ta fram de stärkande sakerna man har...

De utbildningar och vidareutbildningar som vårdpersonalen har är inte adekvata för att hjälpa personer med asperger. Mao de är till största delen inkompetenta. Mer effektivt att läsa litteratur från kompetenta författare och hitta sådant som gör skillnad själv.

I stort sett, slösa ingen tid på de om de inte bevisat sin effektivitet hittils utan leta egna lösningar.

Som andra har varit inne på här, måste du göra det mesta jobbet med att bygga ditt liv själv.
Bli intresserad av din utveckling, som innefattar: asperger, psykologi, kommunikation ...
Om du sen på vägen hittar personal som gör mer nytta än är till besvär, så se det som en glad överraskning.

Men fastna för allt i världen inte i att om och om igen bli förvånad över att omsorg, skola, arbetsförmedling o.s.v. sällan fungerar. (Som en del andra med diagnos AS tycks ha gjort.)

Problemet är väl att det heter just utbildning, omsorg, arbetsförmedling, sjukhus osv. Har man asperger utgår man ifrån att beteckningarna stämmer överens med det de gör. Uppvaknandet är att det är bara illusion.

Kortlista:
utbildning - korvstoppning, shit happens
omsorg - om enhetens chefslöner
arbetsförmedling - bidrags- och förnedringsmedling
sjukhus - hus med sjukt folk

Börja förstå att det är så. Undra varför psykologer tror de kan hjälpa en.. när de bara kör över en.. Man ska nog lösa allt själv. Sjukvården ligger efter när det gäller detta område.

Får man sin diagnos under skolåren så tycker jag det är rimligt att man får hjälp med studierna.

Men annars får man läsa sig till vad man kan få för hjälp och fundera ut vad man vill ha.

För min egen del var det av habiliteringen samtalsgrupp (dvs en grupp aspergare och en samtalsledare som är anställd på Hab), kontakt med arbetsterapeut och kurator.

Från kommunen fick jag hjälp med DV (daglig verksamhet). De kan även hjälpa till med kontaktperson, om man vill ha det. På arbetsförmedlingen bör man som funktionshindrad också få särskild hjälp med t ex praktik.

Vill man läsa vidare på högskolan så har högskolan skyldighet att se till att man får hjälp (vet inte hur det funkar i praktiken).

En hjälp som också kan vara en stjälp är om man får aktivitetsersättning, dvs försörjning.

För den som blivit sittande hemma ensam och isolerad tycker jag faktiskt det viktigaste att att den kommer ut bland folk. Isoleringen i sig kan leda till social fobi, och då kan man behöva terapi.