Ja, jag känner mig ganska tillintetgjord, även om jag inte har något behov av att lära känna mina grannar eller prata över häcken.

Men jag har en granne som bor längre bort på gatan som varje dag cyklar förbi, tror han cyklar hem från jobbet. Jag brukar alltid vara ute i trädgården en stund på kvällen och fixa lite, och han hälsar aldrig! Tror att han åkte inlines nu ikväll... annars var det en annan som inte heller hälsade... Kanske har jag en gång glömt att hälsa på honom, och nu "straffar" han mig? Kan inte komma på att jag har gjort något.

Jag försöker i alla fall att hälsa på alla som går förbi, även om jag inte ens känner igen mina närmsta grannar (skulle inte känna igen dem ute på stan, bara om de är i sina trädgårdar där de "hör hemma"). Fick rådet av min psykolog att försöka hälsa så för att inte "missa" någon. Men en del tittar bara lite snabbt och vänder sedan bort huvudet och låtsas titta på en annan grannes trädgård/pratar med varandra/kollar rakt fram och ignorerar mig. Vad fasen gör jag för fel?

En del grannar hälsar iaf, några har till och med presenterat sig och berömt mig för vad jag åstadkommit. Huset var nämligen inte så snyggt när jag flyttade in förra sommaren, men jag fick det ommålat omgående och håller nu på (så mycket jag orkar) med trädgården. Börjat gräva upp framsidan (skall ta bort mossa och lägga på nytt singel), har även tagit ned det gamla, fula staketet samt satt upp ny brevlåda och gjort nya rabatter. Men de senaste två veckorna har det stagnerat på grund av sjukdom och mycket jobb, nu var det 8 dagar sedan gräset klipptes t.ex och uppfarten är "halvgrävd". Gräset är inte så högt ännu, men ser lite oklippt ut. Kan det vara detta de reagerar på?

Vissa gånger har folk gått förbi men jag har liksom blivit stum och "missat tillfället" att hälsa, de har gått förbi för fort, vänt sig om eller så har jag haft saker i händerna och blivit helt stel och enbart fått fram ett pipande läte till hälsning. Förmodligen har det då verkat som att jag inte hälsar. Har skitsvårt för att hälsa "naturligt", det måste planeras, annars blir jag stum och/eller får stora ögon och rösten dör bort i ett ljust pip...

Tycker det är extremt jobbigt att behöva tänka på att hälsa så fort jag är ute. Men jag har ju varken häck eller staket för tillfället, så det förväntas liksom. Drar mig därför för att gå ut på t.ex. helger och liknande då mycket folk är i rörelse i grannskapet...

Om du pysslar i trädgården när du är ute så är du ju, så att säga, upptagen. I det läget skulle jag helt sonika skita fullständigt i att hålla koll på om folk kutar förbi eller inte varvid det blir upp till dem om det ska hälsas eller inte. Om någon hälsar kan du titta upp och hälsa tillbaka, om någon inte hälsar så behöver du inte fundera över varför - du är ju för fasen upptagen med trådgårdspyssel.

tahlia skrev:Om du pysslar i trädgården när du är ute så är du ju, så att säga, upptagen. I det läget skulle jag helt sonika skita fullständigt i att hålla koll på om folk kutar förbi eller inte varvid det blir upp till dem om det ska hälsas eller inte. Om någon hälsar kan du titta upp och hälsa tillbaka, om någon inte hälsar så behöver du inte fundera över varför - du är ju för fasen upptagen med trådgårdspyssel.

Fast jag jobbar ju i trädgården någon meter från tomtgränsen. Då märker man genast om någon går förbi - personen som går där kan definitivt inte undgå att se mig, och vice versa.. Diskuterade som sagt detta med psykologen, och jag resonerade lite som du, men vill man inte bli utfryst så måste man nog försöka hälsa... Mitt problem är att jag inte vet vem jag skall hälsa på, och när eller hur.

Jag tror inte alls att det har någonting med hur trädgården eller gräset ser ut, eller med någonting alls för den delen. Vanliga människor, inte minst svenskar, är väldigt asociala överlag många av oss. Såvida det inte är ett område där annars "alla känner alla" bryr sig folk väldigt lite om vilka de bor i närheten av och många bryr sig inte ens om att hälsa.

Däremot tror jag nog att din psykolog sagt så därför att det ändå på vissa ställen kan fungera eller till och med vara bra att försöka hälsa på folk, det är ju också det bästa sättet att få nya vänner om man så vill. Om det däremot råkar bli så att folk inte är intresserade av att hälsa är väl inte de några att slösa energi på om man ändå bara gör det som en principsak.

Däremot kan man ju fortsätta hälsa på dem om man tycker det är roligt också, bara man inte gräver ner sig i och grubblar över varför de inte svarar.

När du är hemma bör du tillåta dig att slappna av och inte vara någon till lags. Om grannen inte är kompis för att du inte hälsar så får det väl vara så?

plåtmonster skrev:När du är hemma bör du tillåta dig att slappna av och inte vara någon till lags. Om grannen inte är kompis för att du inte hälsar så får det väl vara så?

Jo, för egentligen så kvittar det mig, jag vill inte ha någon kontakt ändå. En granne bjöd in mig på kaffe, men då blev jag panikslagen och ljög om att jag skulle åka till jobbet (fast jag var ledig den dagen). Så jag satte mig i bilen och åkte iväg ett par timmar ändå bara för att ha en undanflykt... Men jag vill vara på god fot med grannarna och inte skaffa mig ovänner.

biologic skrev:

plåtmonster skrev:När du är hemma bör du tillåta dig att slappna av och inte vara någon till lags. Om grannen inte är kompis för att du inte hälsar så får det väl vara så?

Jo, för egentligen så kvittar det mig, jag vill inte ha någon kontakt ändå. En granne bjöd in mig på kaffe, men då blev jag panikslagen och ljög om att jag skulle åka till jobbet (fast jag var ledig den dagen). Så jag satte mig i bilen och åkte iväg ett par timmar ändå bara för att ha en undanflykt... Men jag vill vara på god fot med grannarna och inte skaffa mig ovänner.

Whoa... Klarar du verkligen av att bo så nära folk som du gör? Låter som att ditt hem blir ett fängelse på fritiden. Låter som att du skulle passa bättre i ett hus med enskilt läge.

Jag tycker inte att man behöver hälsa på sina grannar överhuvudtaget! Jag menar bara för att man bor i samma område så betyder det ju inte att man är vänner eller känner/tycker om varandra för det. Jag hälsar bara på kvinnan/mamman i lägenheten bredvid vår för att vara artig, och eftersom vi varit grannar så länge jag kan minnas. Hennes snorungar hälsar jag dock inte på!

biologic skrev:Men en del tittar bara lite snabbt och vänder sedan bort huvudet och låtsas titta på en annan grannes trädgård/pratar med varandra/kollar rakt fram och ignorerar mig. Vad fasen gör jag för fel?

Ha ha i detta land har alla asperger, nej men jag fattar och många har lite sociala svårigheter att förhålla sig till folk, nu snackar vi gemene man, jag stör mig rätt mycket på när folk inte hälsar (alltså på ställen där det är helt givet att hälsa, om man möts i en trapp i huset eller så). Många är såna att de bryr sig inte om något annat än det de är på väg till och sin mobil, allt annat är sånt som inte har med dem att göra.

Tycker att du kan greja i trädgården utan att behöva titta upp titt som tätt. Det blir ju jättejobbigt om du måste hälsa hela tiden.

Ja blä för grannar. Jag bor mitt i skogen med väldigt få långrannar enbart, men fy vad hemskt det är när någon råkar gå förbi.

Och att närmsta grannen sågade ner den jättehöga och täta granhäcken mellan våra tomter. Jag är så arg på honom! Nu måste jag se hans hus, hans fru, hans skövlade trädgård och honom själv så fort jag ska hämta posten. Ryyyys! (väldigt upprörd)

Det enda råd jag kan ge är att antingen vara jättegrad och hälsa så fort man tror att man ser en människa eller så vägrar man att hälsa på alla. Eller så blir man eremit, det ska jag bli hade jag tänkt mig.

Du verkar tänka mycket på det. Kanske ska du iaktta en mer avslappnad inställning till hälsningsceremonier gentemot dina grannar.

Jag tycker det är väldigt otrevligt när grannar inte hälsar, speciellt när man möter dem på nära håll som exempelvis om man går förbi dem i trappan eller åker tillsammans i hissen. Tycker faktiskt att det hör till god ton att anstränga sig lite för att hälsa, åtminstone på dem man bor i samma hus eller område som och känner igen. Här händer det faktiskt också att man hälsar på varandra även om det är någon som inte bor i området utan kanske bara är här som besökande. Är man ute och promenerar här hälsar många också när man möts på gångvägen, mest medelålders eller äldre personer i och för sig. Hade svårare för att hälsa när jag var i ungdomen men nu tycker jag inte att det är något problem.

biologic skrev:Jo, för egentligen så kvittar det mig, jag vill inte ha någon kontakt ändå. En granne bjöd in mig på kaffe, men då blev jag panikslagen och ljög om att jag skulle åka till jobbet (fast jag var ledig den dagen). Så jag satte mig i bilen och åkte iväg ett par timmar ändå bara för att ha en undanflykt... Men jag vill vara på god fot med grannarna och inte skaffa mig ovänner.

Att bli inbjuden på kaffe eller andra försök till närmare kontakt skulle jag däremot se till att undvika eftersom det kan leda till att den som bjuder vill ha mer kontakt, kanske förväntar sig att man ska bjuda tillbaka o dyl. eller att man kanske på ett eller annat sätt framstår som konstig.

Wine skrev:Jag tycker det är väldigt otrevligt när grannar inte hälsar, speciellt när man möter dem på nära håll som exempelvis om man går förbi dem i trappan eller åker tillsammans i hissen.

Jag är mest tacksam om de låter bli, då slipper jag dra igång en konversation jag inte vill ha. Däremot skulle jag tycka det var vansinnigt otrevligt om jag hälsade på dem och de inte hälsade tillbaka. Av den anledningen söker jag alltid ögonkontakt med människor jag möter på i sådana situationer, det hjälper mig förstå vad jag ska göra härnäst. Får jag ingen ögonkontakt så kan jag ge fasen i att hälsa, får jag ögonkontakt så provar jag ett litet leende och får det positiv respons så hälsar jag.
Tack vare nämnda procedur så händer det aldrig längre att jag hälsar på folk som inte vill hälsa tillbaka och inte heller behöver jag fundera över ämnet fram och tillbaka.
Däremot händer det alldeles för ofta att jag hamnar i konversationer om väder med alla möjliga människor vilket ofta gör en enkel resa ned till den lokala lilla affären till ett energislukande hål.

tahlia skrev:Jag är mest tacksam om de låter bli, då slipper jag dra igång en konversation jag inte vill ha. Däremot skulle jag tycka det var vansinnigt otrevligt om jag hälsade på dem och de inte hälsade tillbaka. Av den anledningen söker jag alltid ögonkontakt med människor jag möter på i sådana situationer, det hjälper mig förstå vad jag ska göra härnäst. Får jag ingen ögonkontakt så kan jag ge fasen i att hälsa, får jag ögonkontakt så provar jag ett litet leende och får det positiv respons så hälsar jag.
...

Ja jag håller med om det här med ögonkontakt eller att personen man möter också visar lite vilja att hälsa och åtminstone vänder ansiktet mot en annars hälsar jag inte heller om någon exempelvis tittar åt sidan eller i marken.

Jag har dock inget behov själv av att dra igång någon konversation utan tycker att det räcker med ett hej. Är det någon som vill prata vidare så svarar jag ju men man kan ju styra lite själv också genom att inte verka så villig att konversera utan bara svara kortfattat men ändå vara trevlig. Sätter man igång och pratar om ditt och datt så kommer man ju framstå som mer pratsam och då blir det ju lättare i framtiden för en granne att starta en konversation om man möts. Jag tänker mycket mer nu när jag är äldre på hur jag ska hantera olika situationer som jag tyckte var jobbiga tidigare och som man upplevde att man bara "hamnade" i, jag antar att det har med erfarenhet att göra.

Tycker det skulle kännas väldigt stressande att behöva konversera med alla man möter exempelvis på vägen till affären, när det händer att någon vill prata mer så blir jag oftast bara stressad och vill gå vidare.

Wine skrev:Tycker det skulle kännas väldigt stressande att behöva konversera med alla man möter exempelvis på vägen till affären, när det händer att någon vill prata mer så blir jag oftast bara stressad och vill gå vidare.

Det är stressande. Problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska undvika sådana situationer på annat vis än att vara rent ut otrevlig vilket jag bara inte kan förmå mig till att vara. Ända sedan tonåren har jag varit den där människan som inte kan sitta i ett väntrum utan att hamna i konversation med någon annan person som också väntar.

Min bror tyckte att jag skulle sluta söka ögonkontakt med folk samt sluta le åt dem för det inbjuder till konversation - jag ser tydligen trevlig ut helt enkelt. Saken är den att till och med när jag suttit med en bok för att demonstrativt visa att jag inte vill konversera så har folk minsann börjat konversera med mig likt förbaskat. Tror det står tryckt "prata med mig" i pannan på mig.

Jag tycker det är väldigt oartigt att störa någon man inte känner med nåt så meningslöst som att hälsa. Folk borde veta hut. En av de avgörande fördelarna med att bo i en större stad är att folk inte får för sig att hälsa bara för att man råkar bo i samma område.

EDIT: sen finns ju det omvända fallet också, om man kommer till ett sällskap så är det ju oartigt att inte hälsa.

Jag säger aldrig hej till mina grannar. Gör aldrig det med folk jag inte känner.

LordNelson skrev:Du verkar tänka mycket på det. Kanske ska du iaktta en mer avslappnad inställning till hälsningsceremonier gentemot dina grannar.

Tyckte f.ö det där var träffande nog för att trycka på igen. Tror många av oss Aspergare överlag tänker alldeles för mycket på sådana här saker, saker som egentligen inte är speciellt stora eller ens i närheten av att vara stora. Det är allt funderande som gör en trivial sak enorm och jobbig.

tahlia skrev:...
Min bror tyckte att jag skulle sluta söka ögonkontakt med folk samt sluta le åt dem för det inbjuder till konversation - jag ser tydligen trevlig ut helt enkelt. Saken är den att till och med när jag suttit med en bok för att demonstrativt visa att jag inte vill konversera så har folk minsann börjat konversera med mig likt förbaskat. Tror det står tryckt "prata med mig" i pannan på mig.

Du måste ha en speciell utstrålning då , kanske ler du ofta? För mig är det nog tvärtom, ingen vågar kanske närma sig, jag har fått höra många gånger att jag ser allvarlig, sur och arg ut trots att det inte är så. Däremot så kan det hända att folk kommer fram på stan och frågar om något, det har hänt.

Wine skrev:Du måste ha en speciell utstrålning då , kanske ler du ofta?

Jag ler ofta, ja. Tydligen åt helskotta för ofta. Du får träna på att le mer och jag får träna på att se riktigt sur och arg ut.

nallen skrev:Jag tycker det är väldigt oartigt att störa någon man inte känner med nåt så meningslöst som att hälsa. Folk borde veta hut. En av de avgörande fördelarna med att bo i en större stad är att folk inte får för sig att hälsa bara för att man råkar bo i samma område.

Ja i en stad är det ju kanske mer anonymt. Beroende på i vilket område man bor i så kan det bli svårt att i längden undvika att hälsa på människor som man ändå möter ofta i sitt närområde tycker jag.

tahlia skrev:

Wine skrev:Du måste ha en speciell utstrålning då , kanske ler du ofta?

Jag ler ofta, ja. Tydligen åt helskotta för ofta. Du får träna på att le mer och jag får träna på att se riktigt sur och arg ut.

Jag är född sådan, har fått höra ända sedan jag var barn att jag ser allvarlig ut. Hade jättesvårt för att grimasera när jag var liten, andra barn gjorde grimaser men det kom sig inte alls naturligt för mig, ansiktet var liksom "stelt" eller det hände inte så mycket. Jag tycker det känns onaturligt att le om det inte kommer naturligt som exempelvis om jag är glad men jag tycker det ser väldigt trevligt ut med människor som ler när man möter dem och hälsar eller pratar, det verkar som att det kommer naturligt för det flesta.

Jag bor i lägenhet i en stor omgjord villa med tre lägenheter. Ytterligare en lägenhet existerar i ett mindre hus på tomten.

Jag äcklar mig så fort jag ska gå ut och bävar inför att någon annan ska vara ute på villagården.

Jag har hälsat hittills men jag avskyr det. Jag är sönderäcklad och kommer hälsa smådrygt tills vidare tills andra eventuellt slutar. Jag vill inte hälsa på grannar eftersom jag tycker att dom är smutsiga små drägg helt enkelt. Antagligen såna äckliga NT. Me hate long time hehe.


Orka bry sig. Om jag slipper hälsa kan jag vistas mycket utanför och vara bufflig och framfusig på alla sätt. Jag är som jag är. Jag är för gammal för att låtsas att jag är en ung myspåg.