Om jag är runt pratglada människor, så är jag pratglad. Är jag runt trevliga och hjälpsamma, så är jag så klart trevlig och hjälpsam. Men det är även så åt andra hållet. Om jag är runt stressiga människor så känner jag mig stressad. Runt arga så är jag arg, eller i alla fall irriterad.

Jag har börjat fundera på varför jag inte gillar att vara runt fulla människor. Och jag tror det beror på att folk är inte egentligen glada när de är fulla, de försöker maskera något genom att dricka, vare sig det är bitterhet, dålig självkänsla eller till och med sorg.

Är det så för er också?

Tror aldrig jag riktigt upplever sådant. Jag tycker inte att andras sinnesstämningar påverkar mig särskilt mycket. Däremot kan jag bli lite smått orolig eller tycka det är tråkigt om folk till exempel är sura. Då känner jag press på att jag måste "lätta upp stämningen" vilket jag aldrig riktigt vet hur jag ska göra och dessutom oroar jag mig för att det kanske är mitt fel att de är sura.

Jag påverkas också jättemycket. Riktigt jobbigt.

Jag påverkas rätt så mycket av andras sinnesstämning. Om jag märker att andra är stressade eller ledsna så känner jag mig också stressad och ledsen, men om andra är glada och avspända blir jag också glad och avspänd.

Jag tror att det kan vara så att aspergare, utöver svårigheten att öht uppfatta andras känslolägen, ofta har lite svårare än andra att uppfatta hur man påverkas av andras känslor och aktivt "utestänga" oönskad känslomässig påverkan från andra.

Att umgås med onyktra människor när man själv är nykter brukar vara rätt påfrestande. Det tror jag att de flesta tycker. Men jag tror inte det handlar om att alkoholpåverkade människor på något vis är falska i sina känsloutspel utan mera om att alkoholen förvränger ens känsloliv litegrann, vilket kan vara trevligt för den som konsumerat alkoholen men jobbigt för en nykter omvärld.

Jag påverkas absolut av stämningen i ett rum. Jag känner igen i allt. Just därför kan jag må riktigt illa av att det är det dålig stämning i ett rum. Även om konflikten inte handlar om mig så drabbas jag negativt. Det kan knäcka mig totalt tyvärr.

Ja, massor, precis som du Aspergerian så klokt beskrev det.

Varmt välkommen till forumet, också!

Ja, jag speglar andras sinnesstämning väldigt lätt.

Märker jag att det är en tryckt stämning får jag ofta för mig att det är mitt jobb att göra folk gladare.

kiddie skrev:Märker jag att det är en tryckt stämning får jag ofta för mig att det är mitt jobb att göra folk gladare.

Så fungerar jag också.

kiddie skrev:Märker jag att det är en tryckt stämning får jag ofta för mig att det är mitt jobb att göra folk gladare.

Stämmer klockrent in på mig också.

kiddie skrev:Märker jag att det är en tryckt stämning får jag ofta för mig att det är mitt jobb att göra folk gladare.

Det gör aldrig jag. Jag är fullt upptagen med att må dåligt istället.

Nej jag påverkas inte av stämningen i ett rum, spelar ingen roll hur människorna är runt omkring mig för mår jag dåligt så mår jag dåligt. Och när ni säger "påverkas ni av stämningen ett rum" låter det som om man pratar om vilket rum som helst med vilka människor som helst. Och nej jag påverkas inte alls utav människor jag inte känner.

Dock får folk jag tycker om mig att kunna ändra sinnesstämning beroende på hur de känner sig. Men det har helt med vad jag har för relationer till de olika personerna.

Vad det är för slags rum? Om det är lunchrummet på jobbet så är det nog väldigt stor skillnad mot om det är en stor festlokal eller ngt.

kiddie skrev:Märker jag att det är en tryckt stämning får jag ofta för mig att det är mitt jobb att göra folk gladare.

Precis så funkar jag också. Rent allmänt sett funkar jag så att om jag får ett problem presenterat för mig börjar jag automatiskt att försöka hitta lösningar. Funkar ju ganska sällan när folk är ledsna/nerstämda och antagligen bara vill ha någon som lyssnar.

I övrigt imiterar jag de känslolägen som finns runt mig så gott det går. Så påverkas gör jag definitivt av stämningen. Fast jag kan också bli irriterad om stämningen är överdriven åt ett eller annat håll, då jag inte själv inte kan känna med vad som är så himla bra eller så fruktansvärt hemskt.

Jag tycker i princip aldrig att det är någon speciell stämning i ett rum. Det ska vara något mycket speciellt isåfall. Jag märkte inte ens att det var någon speciell stämning i kyrkan då min farmor begravdes även om jag förstod att de som grät var ledsna. Däremot tycker jag att det är väldigt jobbigt att agera på en stämning som man tydligen ska märka.

Eftersom jag har stora svårigheter med att uppfatta andra människors sinnesstämning tror jag även att jag inte påverkas nämnvärt av det. Står människor och gapar på varandra blir jag väl antagligen tyst och tillbakadragen sitter de och gråter går jag förmodligen därifrån. Om människor är lite buttra eller om de är glada vet jag inte om jag märker.

Sedan har jag inget problem med att människor är sura, tysta, glada eller vad som så länge de inte kräver min uppmärksamhet.

Usch ja. Finns inget värre än att kliva in i ett rum med två (eller fler) personer som nyss bråkat eller är tyst arga på varandra, alternativt ogillar varandra. Hela luften är tjock och otrevlig. Jag brukar låtsas som om jag inget märker, det brukar vara förväntat att göra så, men helst skulle jag vända i dörren och gå direkt.
Andras känslor kan bli vansinnigt påfrestande i sociala situationer. Då menar jag inte sådana de öppet visar utan sådant de sitter och trycker på - ogillande, irritation eller en överlägsen inställning t.ex. Antingen är det påfrestande för att det tenderar att uppta en så stor del av min uppmärksamhet eller så blir det påfrestande för att vederbörande inte bara spottar ur sig vad i helskotta det är de tänker eftersom det är så förbannat solklart att något är fel likt förbaskat. Finns inget värre än smilfinkar som ska vara så gulliga och snälla samtidigt som de så uppenbart ogillar en.

tahlia skrev:Usch ja. Finns inget värre än att kliva in i ett rum med två (eller fler) personer som nyss bråkat eller är tyst arga på varandra, alternativt ogillar varandra. Hela luften är tjock och otrevlig. ...
Antingen är det påfrestande för att det tenderar att uppta en så stor del av min uppmärksamhet eller så blir det påfrestande för att vederbörande inte bara spottar ur sig vad i helskotta det är de tänker eftersom det är så förbannat solklart att något är fel likt förbaskat. Finns inget värre än smilfinkar som ska vara så gulliga och snälla samtidigt som de så uppenbart ogillar en.

+1, plus att folk väsnas en hel del när de är sura trots att de kanske står tre decimeter från varann och (trots att) folk (läs: jag) 10 meter bort störs av att inte kunna höra sig själva tänka..

Ja.

Ja, oftast. Det kan vara svårare att uppfatta för min del, men jag påverkas utav den, definitivt. Det OP hänvisar till att människan är ett socialt djur, och därför anpassar och tar efter beteende av dem runt oss.

Nej, jag är extremt dålig på att läsa av stämningen... Klampar bara in och beter mig som vanligt, dvs växlar mellan att
- Prata alldeles för högt i så hög hastighet att jag snubblar över orden och ingen fattar vad jag säger, babblar på om något helt oviktigt/helt fel saker/något som intresserar mig och inser inte om det jag trodde var ett samtal i själva verket är en monolog
- Är tyst och bara håller mig i närheten, i brist på social kompetens och egenskapen att småprata
- Försvinner in i min fantasivärld eller stimmar och glömmer bort allt och alla omkring mig

Oavsett vad blir det aldrig bra - att missa en dålig stämning och börja glatt prata om något urtråkigt är inte bra, inte heller när man råkar bli en tyst, mysko "party pooper" i deras glada feststämning. Men jag är den jag är och jag är glad att jag har vänner som accepterar mig

Från jättemycket till ingenting. Påverkas oftare när det är få personer. Sen att jag föredrar små folksamlingar betyder då troligen att jag föredrar att påverkas men jag låtsas som annat. När det är många så är jag oftare "mig själv". Dvs. ett autistiskt grottmongo. Eller att nån utmärker sig genom att andra ignorerar , stöter ut eller tjaffsar emot vad som för mig känns helt fel, får lätt för mig att jag har nått vettigt att göra.

Absolut. Ibland känna det som det krävs nåt av mig, typ lätta upp stämningen eller något. Eller nåt annat krav, fast det är förmodligen inbillat.

Sinnesstämningar blir jag påverkad av. Men jag blir inte per automatik mer pratglad för att andra är det.