Tror det är ett vettigt att efter många års medicinerin med SSRI.
Enligt nyare forskning är en av de viktiga saker som preparaten ger, att hjärnan, framför allt hipocampus, får möjlighet att reparea de skador som uppkommer på grund av depressioner. Jag går inte in närmare på hur det fungerar, men lägger till en intressant länk för artikel skriven av Lars Häggström
Överläkare psykiatriska kliniken i Halmstad
hjärnans revansch

En stor anledning att medicinera under lång tid med SSRI, skulle alltså ge oss lite mer celler i hjärnan. Däremot borde det inte vara nödvändigt att fortsätta livet ut.
Artikeln är nog väl teoretisk, men för den som vill fördjupa sig i hur våra depressioner påverkar hjärnan är den nog intressant.

http://www.msd.se/pagefiles/50414/hjarnansrevansch.pdf

Tack lasseiväggen

Det här var den mest hoppfulla Artikel jag läst på det här området. Skall trimma arbetsminnet till stordåd, när jag nu vill fördjupa mig i hjärnans vindlingar.

Efter att i mer än tio års tid medicinerat med Sertralin(Zoloft50mg). Kanske dags att ...

Tror att det här är en vettig början om jag skall ha en chans att förstå hur en eventuell utsättning av Medicin skall gå till, och vilka risker som måste vägas in.

Det här var goda Nyheter, för det är väl Nyheter?

Får googla och försöka ta reda på när Artikeln utgavs. Vet inte om en seg deg kan jäsa i min hjässa, får väl prova surdeg annars.

Mvh segdeg

Lite skoj är det, att förordet är skrivet av Hans Ågren , Professor i Psykiatri.

Edit: Boken skriven 2002 (artikeln inte sämre för det, hoppas hitta en uppföljning)

Joakoni skrev:Hej, en liten uppdatering.
Igår har jag börjat med Fluoxetin igen och nu får jag tillbaka förmågan att tänka logiskt.
Livet blev övermäktigt. Det skulle inte gå annars...

Trist att det inte fungerade, men det viktiga är givetvis att du mår bra.

segdeg skrev
Det här var den mest hoppfulla Artikel jag läst på det här området. Skall trimma arbetsminnet till stordåd, när jag nu vill fördjupa mig i hjärnans vindlingar

.

Hoppfull !!? På vilket sätt är den hoppfull?

Hela den här "hjärnans revansch" handlar ju om att människor ska stoppas fulla med psykofarmaka. Gärna under lång tid, och det vet man ju vad det betyder på läkarspråk dvs ofta resten av livet..

snuggelhund skrev:Hoppfull !!? På vilket sätt är den hoppfull?

Hoppfull ur min synvinkel, då jag är Antipiller allmänhet, och Antidepp i synnerhet!

Men det lilla jag lärt mig om funktionshinder och hälsa gör mig ont, då jag skulle vilja kunna så mycket mer, just för att slippa känslan av att vara i klorna hos nå'n vem som helst ... som kanske faktist inte bryr sig för hur det går just för mig, men också att jag fortfarande orkar bry mig hur det skall gå för andra.

Det jag läste och tror mig förstå är att Depression egentligen är ett samlingsnamn för flera/olika tillstånd varav de alla skadar en frisk hjärna men på olika sätt. Känsligheten kan vara förvärvad eller medfödd, depression ger skador som ökar risken för nya skador vid återkommande depressioner ...

Artikeln som jag läste den ger hopp om att vid behandlad skada så tror man sig se att en viss läkning går att uppnå om än inte 100% så ia.f en förbättring av funktion närminne/arbetsminne > INLÄRNING.

Som jag ser det är >INLÄRNING< mitt hopp ... om jag skall klara en utsättning av medicin ...

Jag vet inte annars hur det ser ut för andra som kämpar mot Depressionernas Demoner, eller jag vet ... men saknar förebilder och vägledning.

Är en sån där som grubblar mycket, försöker läsa när jag orkar, lyssnar, ser, känner, försöker bilda mig en uppfattning om det mesta, nyfiken på människorna men orkar inte delta ...

Har ändå min erfarehet av att det händer saker ... inte på det klara med vad som händer, men ändå.

Vad jag än tycker om piller och metoder så hanterar jag mitt inre liv bättre idag, än innan jag motvilligt började medicinera med Sertralin(Zoloft50mg) och det för över tio år sedan, jag säger inte att det är farmaceuternas förtjänst för hade det endast varit piller ... då vet jag inte alls ...

Skulle jag börjat medicinera om det sagts mig att -Det här är din dagliga dos så länge du lever ...
Nix, och troligen inte återkommit senare heller, men vem vet?

Då för mer än tio år sedan sa forskningen en sak (jag vet Artikeln/boken är skriven 2002) men jag läser bättre nu och sedan jag blev med PC ... har jag till och med börjat skriva, även om grammatik och satsdelar hamnar där jag inte syftade, så är det mitt livs framgång på det området, det var inte i skolan jag lärde mig det jag gör idag.

Nä den här artikeln tycker jag beskriver sånt jag försökt förstå, har sökt på bibliotek, läst lite, lyssnat på radio, kunskapskanalen på tv, mycket tyder på att HJÄRNAN är fantastisk och numera vet man det man inte visste då. Till och med jag har lärt mig mer, nästan så att jag blir kristligt religiös ...

Ursäkta det långa inlägget som kanske inte var ett svar.

Mvh segdeg

snuggelhund skrev:

segdeg skrev
Det här var den mest hoppfulla Artikel jag läst på det här området. Skall trimma arbetsminnet till stordåd, när jag nu vill fördjupa mig i hjärnans vindlingar

.

Hoppfull !!? På vilket sätt är den hoppfull?

Hela den här "hjärnans revansch" handlar ju om att människor ska stoppas fulla med psykofarmaka. Gärna under lång tid, och det vet man ju vad det betyder på läkarspråk dvs ofta resten av livet..

Jag vet inte hur eller om du läste artikeln. En av de saker man konstaterat, är att SSRI preparaten faktiskt hjälper till att reparea de skador som uppkommer vid långvarig depression. En av slutsatserna var faktiskt att medicinerna kan sättas ut efter några år. Alltså inte en livslång medicinering.
Vad jag förstått, så är depression en av de vanligare problem vi AS lider av.

Tre erfarenheter:

1) Hade stor nytta av SSRI (Zoloft) 2002-2003. Direkta utsättningssymtom modesta (lätt yrsel och retlighet). Märkte att sexlusten återvände på några veckor. Men därefter har jag varje år haft vinternedstämdhet på ett sätt som jag inte hade tidigare. Känner också lågt blodsocker mycket tydligare efter Zoloft (innan kände jag aldrig det). Vinternedstämdheten skulle kunna tänkas bero på nedreglering av serotoninreceptorer.

2) Jämfört med "vanliga" läkare (typ VC) har jag mött många läkare på psyk med en viss överslätande attityd, t.ex. "Ät Fluoxetin. Du kan bara bli bättre!". Jag har också mött läkare på psyk som uppfattar patienter som mer eller mindre psykotiska och inte litar på ett ord av vad de säger. Kanske är många inom psykvården mer skolade på svårt psykotiska än aspergare (som ofta har väldigt stor insikt)...

3) P.g.a. punkt 2 har jag bestämt mig för att endast ha kontakt med vårdcentralen, helt enkelt därför att man där har samma verklighetsuppfattning som patienten. Alla har rätt att söka vård på vårdcentralen. Blir man inte nöjd med den första, kontakta nästa (fritt vårdval, ju!). Däremot har man ingen skyldighet att upplysa om att man tidigare gått hos psyk. Man har en ovillkorlig rätt att få sin journal där spärrad. Man kan också ansöka till socialstyrelsen om att få sin journal förstörd, men den rätten är inte ovillkorlig (man måste ange goda skäl samt journalen ska inte komma att behövas).

lasseivägen skrev
Jag vet inte hur eller om du läste artikeln. En av de saker man konstaterat, är att SSRI preparaten faktiskt hjälper till att reparea de skador som uppkommer vid långvarig depression. En av slutsatserna var faktiskt att medicinerna kan sättas ut efter några år. Alltså inte en livslång medicinering.

Det ska erkännas att jag inte lusläste den, men jag ögnade igenom den rätt så ordentligt tycker jag.

"Slutsatsen" att medicinerna kan sättas ut efter några år är inget slutsats jag drar av vad jag läste.

Tvärtom så upprepades det flera gånger hur viktigt det var att patienten stod på sina mediciner under lång tid. Vid återfall skulle återigen medicin sättas in, nu ännu längre. Vid ytterligare återfall ännu, ännu längre osv.
Till slut så lär patienten vara fast i sin medicinering resten av livet.

Men citera gärna där det tydligt framgår att slutsatsen blir den du påstår.

Kemisten

Har du försökt med höga doser D-vitamin mot vinternedstämdheten ?
En del ska bli hjälpta av det vid årstidsbunden depression.

Ett nytt försök...
Nu vet jag vad jag kan vänta mig, nu har jag en större kunskap om mig själv. Den livsvilja jag upplever (och som försvinner med SSRI) är inte att överskatta. Sedan är jag lite orolig över att jag blir så virrig utan.
Nu är min livssituation mer stabil än den var då jag försökte sist. Vi får prova och se...

Jag har slutat med SSRI, Cipralex och istället börjat med Voxra, den påverkar inte mitt känsloliv och påverkar inte det sexuella negativt utan tvärtom, verkar bra mot nedstämdhet då man får en ork och energi av den också, tappar några kg gör man också. Nackedelar: svårt att somna, hjälper inte så bra mot ångest som SSRI.

Jag har slutat och börjat igen, när jag märkte att jag var påväg att må sämre. Däremot kommer jag aldrig att ta Venlafaxin igen, för att sluta med dem var hemskt.

ragnevi skrev:Jag har slutat och börjat igen, när jag märkte att jag var påväg att må sämre. Däremot kommer jag aldrig att ta Venlafaxin igen, för att sluta med dem var hemskt.

vad var det som du inte tyckte om med venlafxinet ? jag äter det, därför undrar jag

Jag slutade med mina mediciner förra sommaren, men det gick inte så bra i längden. Jag var lite för uppåt först, förstår jag nu i efterhand. Hjärnan gick på högvarv (hypoman) och jag brände ut mig totalt för att sedan hamna i värsta depressionen jag haft på många år. Så nu äter jag Lamotrigin och Cipralex igen och ska göra ett nytt försök med Strattera.

Det märkliga är att innan jag började med antidepressiva hade jag inga tendenser att vara manodepressiv. Jag har bara blivit sådan efter ECT och vid medicinändringar.

Jag känner igen mig i det du skriver, Svartamolnet.
Först blir man närmast förälskad, världen får så mycket färger, livet smakar så mycket! Sedan smyger det sig inpå en - ilska. Ja, ilska är något som ska upplevas - bland alla andra känslor, den ger kraft - i måttlig mängd. Även om jag blir arg på mina barn - så uppvägs det av den kärlek jag känner för dem när jag är utan medicin. Jag känner glädje av att vara med dem, skrattar och kramar dem spontant - i början. Sedan blir alla intryck för mycket, knuten inombords dras åt. Till sist börjar all ilska, all irritation lagras och surna. Det blir till en jävla sunkröra, min empatiförmåga sjunker kraftigt, då jag bara blir inställd på ett "Fuck off!"-läge. Jag blir hårdhänt och allmänt taskig, känner för att slå vilt omkring mig. Tappar helt perspektiv.
Därför har jag en gång börjat medicinera... Och därför måste jag kanske snart göra det igen...

Jag blir alltså inte deprimerad, utan överbelastad av intryck.

Joakoni skrev:Jag vill bara dela med mig, att nu efter 3,5 år har jag slutat att ta antidepressiva medel och mår faktiskt bättre!

Ganska naturligt; alldeles för många får antidepressiv medicinering alldeles för lättvindligt. Själv åt jag Cipramil i en och en halv månad men slutade med det sedan sömnen blivit sämre. Jag har ingen utpräglad depressiv sjukdom eller störning utan var bara altererad av ett oroligt privatliv.

Ja, Lejonungen. Men läs de sista inläggen. Det är på två sätt.

Även ilska mot ting kan göra så ont att jag vill skada mig själv.

För att de är så överväldigande och tar så mycket av min energi.

svartamolnet skrev:Jag slutade med mina mediciner förra sommaren, men det gick inte så bra i längden. Jag var lite för uppåt först, förstår jag nu i efterhand.

Det har jag också märkt av att jag blir när jag slutar äta antidepressiva. I cirka 2 veckor brukar det vara för mig och därefter brukar jag plana ut, men jag har aldrig blivit extra deprimerad efteråt. Jag tycker om den drivkraft jag fylls av efter att ha slutat äta såna tabletter, men just nu knaprar jag på enligt doserna; så jag antar att jag har en manisk tvåveckorsperiod innestående. Det vore intressant att ta reda på vad det hela beror på.

Har vart på många antideppresiva, den enda som funkade för mig var effexor/venlefaxine. Tyvärr drev den mig in i ett maniskt tillstånd efter 9 månader på maxdos.

Idag käkar jag ingen antidepp men har börjat på lithium och hoppas det ska göra en skillnad

Stolpskott skrev:Har vart på många antideppresiva, den enda som funkade för mig var effexor/venlefaxine. Tyvärr drev den mig in i ett maniskt tillstånd efter 9 månader på maxdos.

Idag käkar jag ingen antidepp men har börjat på lithium och hoppas det ska göra en skillnad

Manisk kan man bli om man överdoserar, d.v.s. har för ffög dos, Jag blev det ett kort tag och då det första min läkare gjorde då var attm halvera dosen, då försvann det maniska på en gång. Jag äter min-dos, 75 mg om dagen

ullstrumpan skrev:

Stolpskott skrev:Har vart på många antideppresiva, den enda som funkade för mig var effexor/venlefaxine. Tyvärr drev den mig in i ett maniskt tillstånd efter 9 månader på maxdos.

Idag käkar jag ingen antidepp men har börjat på lithium och hoppas det ska göra en skillnad

Manisk kan man bli om man överdoserar, d.v.s. har för ffög dos, Jag blev det ett kort tag och då det första min läkare gjorde då var attm halvera dosen, då försvann det maniska på en gång. Jag äter min-dos, 75 mg om dagen

"ffög"?

Min fd äter Venlafaxine. Hon är ett bippo-psycho men trappar hon ned dosen blir hon deppig o sover halva dagarna.