Behandlar den genom att pina mig igenom skiten tills den gått över, inte kul den där gången då jag hade ångest merparten av dagen. Med ångest menar jag då panikångest, attacker av kraftig rädsla, hjärtklappning, andnöd, yrsel, etc. Det kan fungera att distrahera mig från ångesten, men det är ganska svårt att hitta något som är tillräckligt distraherande. Ibland fungerar motion, alltså att gå en snabb promenad, springa runt eller så. Brukar gå runt i lägenheten då det brukar kännas som att jag inte är säker någonstans och måste fly.

Ja, ångest är ju bara ångest. Bara vänta.

Schmetterling skrev:

AnnaSue skrev:Frågar igen är det vanligt att ha ångest om man har as? Verkar som jättemånga har det.

Ja, det är det.

Jag har dock ingen ångest (har faktiskt bara haft en enda ångestattack, en gång är ingen gång).

AnnaSue skrev:Frågar igen är det vanligt att ha ångest om man har as? Verkar som jättemånga har det.

Eftersom ångest är ett så vitt begrepp så skulle jag nog svara ja. Det kan vara allt från ständig oro för saker och ting, stresskänsla i kroppen som kommer ofta, stresskänsla i psyket för att man saknar kontroll eller liknande, sedan kan det vara rena meltdowns, raseri och panik oxo. Social ångest, fobier...

Rätt många "vanliga" har ångest då och då, men skillnaden är väl att den inte är där så ofta eller kanske inte så stark. Så inte konstigt om de med AS har ångest de oxo. Tror att de statistiskt sett har mer ångest än NT. Men hur många som har det vet jag inte eftersom jag till min förvåning mött rätt många aspergare som inte har nämvärd ångest.

Gör en omröstning kanske?

För mig blir det så att de dagar/veckor jag rider på ångestdjuret då drar jag mig in i mig själv än mer än vanligt. Pratar knappt med någon, sover länge på helgen också tyvärr på vardagar - ofta sen till jobbet. Uppe länge på natten, ser på en massa tv. Total isolering. Behandling, nja jag kommer ur det värsta efter ett tag.

Hur många är det egentligen som är sjukskrivna utan någon behandling över huvud taget?

Jag har GAD men i år har det varit för jävligt med ångesten och panikattackerna. Jag får stesolid utskrivet, men inte i de doserna som krävs för att jag ska kunna stoppa panikattackerna. Jag får 30 st 5 mg som helst ska räcka minst 6 mån (tydligen), men behöver 15-20 mg vid varje attack just nu.

Det brukar inte vara så illa. Jag tar stesolid så sällan jag kan, tycker inte att det hjälper tillräckligt och får svår huvudvärk av dem, men ingen annan medicin har fungerat alls.

Det enda som hjälper mig är att ligga i havet och flyta på rygg. Det är så jäkla underbart att ligga med öronen under ytan (man hör knappt ingenting), känna solen mot ansiktet och se upp i en klarblå himmel. Ju mer man slappnar av, desto lättare är det att flyta så det kräver ingen ansträngning. Om det inte blåser för mycket givetvis!

I slutet av augusti hade jag ett hemskt möte på psykmottagningen och trodde jag skulle bli tvungen att åka in akut efter det. Men som tur var kunde jag åka till Öland och bada dagen efter, det räddade mig. Jag tillbringade varje sommar på Öland som liten och har alltid älskat solen och havet.

Men nu är sommaren tyvärr över och det är för kallt för att bada i havet. Funkar inte med simhallen för mig
Önskar jag kunde testa en sån där flyttank, det ska vara varmt saltvatten... Är dock lite rädd för att klaustrofobin ska ta över instängd i mörker och så är det dyrt och sällsynt i mina trakter.

Det finns metoder som verkligen fungerar - för alla.

Jag kan säga att jag hittills lyckats till 75 %. Det kanske inte låter något vidare, men betänk då att 100 % skulle innebära fullkomlig avsaknad av ångest för all framtid. Vad jag menar är att jag fortfarande kämpar men har lärt mig så otroligt mycket och kan konstatera att jag verkligen mår så mycket bättre, samtidigt som jag hela tiden gör ytterligare framsteg.

Det handlar mest av allt om att förstå vad ångest egentligen är. Och så om att förstå hur den fungerar. Problemet för alla med ångest är att man arbetar kontraproduktivt en stor del av tiden.

Det är så populärt att avfärda alla möjliga möjligheter med att "det är individuellt". En märklig undanflykt. "Ångest är vår arvedel" Så vi vill inte veta vad det egentligen är?

Varför inte se mer till vad som förenar än till vad som skiljer? De här mekanismerna är i stort sett desamma för alla människor. Det är inte människor med en viss typ av ångest som blir hjälpta - utan människor som snubblar över rätt information.

Och glöm det där med att det är religiösa, ideologiska eller mystiska - eller kanske kommersiella ? - idéer. Synd om förekomsten av sådana får oss att tro att det inte finns något annat. För det här handlar tvärtom om att avmystifiera begreppet ångest.

Rekommenderar starkt två böcker med professionell respektive självupplevd utgångspunkt:
"Ångest" ISBN 91-631-5481-1
"Befriande insikter" ISBN 978-91-980040-1-4

Att acceptera den o tänka på nåt som jag mår bra av o sysselsätta mig med det osså försvinner ångesten.

En viktig del i det hela - att tillåta sig att ha ångest i stället för att skapa ångest för ångesten genom att försöka tvinga bort den!

Och glömde skriva att Cristobal också har en viktig del av lösningen eller åtminstone är snubblande (eller skvalpande) nära att inse att ångest utan kroppslig anspänning är omöjlig.

Hur ska du tvinga bort den? Hade man kunnat göra så hade man inte behövt ta medicin o söka läkare Men de finns ju de som försöker tvinga bort den iaf

Vardagsångest (eller vad man ska kalla det?) brukar bli lättare för mig om jag sätter mig i en annan situation. För det mesta får jag det när jag är sysslolös och tankarna bombarderar mig. Att göra något som kräver lite koncentration brukar få det hela att lugna ner sig lite.

gadas skrev:En viktig del i det hela - att tillåta sig att ha ångest i stället för att skapa ångest för ångesten genom att försöka tvinga bort den!

Jag kan konstatera att det hjälper att inte försöka tvinga bort ångesten,utan bara låta
det vara som den är.

Jag vill säga att jag haft den värsta formen av panikattacker,det vill säga att det känns som hela kroppen försvinner hjärtat slutar slå,inte kunna känna att man andas ,skräckslagen till 100%.Det sluta så illa att jag bara låg i sängen livrädd för att ens gå ur den.Det varade ungefär 7 månader.

fick tvinga mig själv att äta mat även fast det var skitjobbigt.
tvinga mig själv att göra nåt litet per dag ,som att spela ett spel eller sitta vid datorn.
Men det också blev jobbigt efter nåra minuter ,resten av tiden låg jag bara i sängen och hade ljudlöst på tvn ,när jag fick panik bara av att höra ljuden från tvn.

Ungefär för 2 år sen lyckades jag ta mig ur det här,efter att jobbat sakta med mig själv och tvingat mig själv att göra saker,sakta men säkert.

Det började med att acceptera alla minna känslor jag kände ,låta det vara ,(INTE VARA RÄDD FÖR DOM).Jag användet en hjärt teknik ,som att acceptera allt i hjärtat bara slappna av känna hjärtat och låta allt gå in där.Inget mer en så krävdes. Sakta men säkert sluta jag vara rädd för panik attackerna ,och alla medföjande tankar,känslor som hade kommit på vägen med det här.Det som hände var otroligt istället för att bli skräckslagen så tyckte jag det var skönt istället ,så pang där dog panik attacken och jag kände mig så glad och det flödade in Lunga glade känslor,det var fantastiskt.

Mitt liv har verkligen börjat gå framåt nu ,Från att aldrig nånsin tagit mig in till stan själv med buss eller gort nåt självständigt, Till att skaffa flickvän som bor ca 10 mil bort,och träffas varanan vecka.

Jag Försöker nu få jobb genom misa också.

Kathrine87 skrev:Hur ska du tvinga bort den? Hade man kunnat göra så hade man inte behövt ta medicin o söka läkare Men de finns ju de som försöker tvinga bort den iaf

Erkänner möjligt syftningsfel... uttryckte mig oklart i varje fall.

Menade alltså:
[tillåta sig att ha ångest]
i stället för att
[skapa ångest för ångesten genom att försöka tvinga bort den]

Det är svårt att beskriva men viktigt att förstå skillnaden mellan att släppa ångesten och att tvinga bort ångesten.

Ibland missförstås det här som att det bara är att strunta i att man har ångest. Tvärtom handlar det om att inse vad ångest är, lära sig hur den fungerar och påminna sig om att det är mekanismer i kroppen som vi påverkar med våra tankar - inte någon katastrofsituation. Och märkligt nog gäller det all ångest, från lätt nervositet till panikattacker. Förklaringen är att det som upplevs så olika bara är olika grader av samma sak, nämligen en förhöjd anspänning i kroppen.

En tumregel i vardagen är att ersätta så många "måste" som möjligt med "kan".

Ytterligare en faktor som inte är självklar: Det tar TID - därför att du ägnat så lång tid åt att lära in ditt ångestbeteende. Glöm det där med målformulering och utvärdering. Om du sätter upp målet att vara fri från ångest om sex månader så kommer det att leda till en sak - ytterligare ökad anspänning - vilket gör det ännu troligare att du blir besviken efter de sex månaderna och ger upp - "det fungerade ju inte". Även om du gör helt rätt så kommer det misslyckanden och återfall - men allt mer sällan. Chansen att lyckas i slutänden är i gengäld troligen 100 procent.

Medicin är en bland flera saker som kan underlätta men aldrig ersätta insikterna om och träningen bort från ångesten. Läkare kan hjälpa - om de har rätt information, vilket tyvärr inte läkarutbildningen garanterar.

Rakblad och Xanor.

MsTibbs skrev:Rakblad och Xanor.

Kort och koncist. Men inte så bra i längden väl?

antonius skrev:

MsTibbs skrev:Rakblad och Xanor.

Kort och koncist. Men inte så bra i längden väl?

Nej. Men effektivt. Tyvärr.

Tar ett bad.

djup andas, göra andningsövningar från karaten, "naruto meditation" eller bara ignorerar det.

Jag har ingen medicin mot det (och har aldrig haft en som funkat) just nu men pga värken har jag av nån anledning mindre ångest oftast (ibland är det illa dock) kanske för att man fått ett annat synsätt på livet?

Vaniljflickan skrev:Tar ett bad.

Inget dumt tips, man kan ju bada i ganska svalt vatten och på så sätt få kontroll över ångesten.

åh jag äter också, inte det bästa tipset

Vaniljflickan skrev:Tar ett bad.

Jag försökte verkligen igår. Men det funkade inte alls. Blev faktiskt ännu värre. Ligga stilla, ventilationsljud (trots hörselkåpor på), vatten som rör sig när jag andas.. Jag kämpade i nästan en halvtimma. Sen gav jag upp. Inte min grej.

Jag brukar se på tv faktiskt. Nån teveserie som jag "kan", där jag sett några avsnitt och kan hoppa rakt in i storyn utan alltför mycket nya namn. Och gärna äta på någonting knaprigt, typ nötter, chips eller knäckemackor. Funkar bäst på mig.

För mig funkar bäst en kopp kaffe.