Hej allihopa.

Jag är ganska ny här och jag måste få skriva av mig.
Jag mår så himla dåligt. Allt är kaos. Jag är fel.

Jag känner att jag inte orkar låtsas längre, men om jag säger som det är så kommer alla att få reda på vilken bluff jag är. Att jag är så konstig som alla säger.
Vad händer om jag erkänner att jag, som alla säger är så smart, egentligen inte har en aning om nåt och att jag känner mig helt dum i huvudet när jag försöker umgås med andra.

Jag har ingen diagnos, men nu har jag tagit tag i det hela och bokat en läkartid för att, förhoppningsvis, få en remiss till en utredning iallafall.
Min kusin har rätt nyligen fått diagnosen, och jag är tämligen säker på att även min morfar har Aspergers, även om det aldrig utretts.

Självklart är jag medveten om att ingen kan diagnostisera mig här,
men jag hoppas ändå på att få lite hjälp av er.
Jag håller på att skriva en lista på saker jag har problem med, så att jag inte ska glömma något när jag är hos läkaren, och jag vill gärna veta om ni tror att det kan vara något.

Det kommer tyvärr att bli lite långt känner jag, men jag hoppas att ni orkar läsa ändå.

Saker som finns med på listan än så länge:

- Först och främst har jag, givetvis, problem med det sociala. Det har jag alltid haft.
Jag kan exempelvis inte småprata. Jag vet inte alls vad jag ska säga, eller när, även om jag tycker det är ointressant och obegripligt för det mesta ändå. Varför hålla på att konstatera saker bara för att ha nåt att säga? Ser ingen mening med det.

Jag kan inte prata med andra på exempelvis fikaraster. Jag analyserar sönder allt och undrar om jag kan säga det jag vill säga, är det här okej och när kan jag säga det? Väntar på rätt tillfälle, som givetvis aldrig kommer. Har även svårt att veta när jag ska säga tack. Vet ju ATT jag ska tacka när jag får hjälp, men hittar inte NÄR.

Det är lättare att bara vara tyst.

Jag har praktiskt taget inga vänner och umgås mest med familjen. Blev mobbad i skolan.
Lider fruktansvärt av att vara såhär ensam. Längtar efter vänner som hör av sig, som bryr sig och som vill hitta på saker med mig. Är själv dock väldigt dålig på att höra av mig och på att behålla vänner.
Dels är det svårt med orken, det tar mycket energi att umgås osv, men jag vill samtidigt inte tränga mig på.

- Jag pallar inte med ögonkontakt, och jag har alltid avskytt kroppskontakt.
Det funkar hyfsat om det är på mitt initiativ. Vilket det ju praktiskt taget aldrig är, förutom med mitt barn, som är den enda jag faktiskt känner att jag VILL krama.

- Har svårt att tolka kroppsspråk, och särskilt om det folk säger och det de visar motsäger varann. Det är väldigt förvirrande.
Har inte svårt för sarkasm eller ironi, men kan inte avgöra om folk skämtar om de använder sin "vanliga" röst, eller hur man ska säga, och ser neutrala/allvarliga ut. Är väldigt godtrogen och naiv, och har ofta blivit lurad och förlöjligad.

- Jag är väldigt ljudkänslig. Jag avskyr höga, plötsliga ljud och jag HATAR smaskande, prasslande, snörvlande och barnskrik, till exempel. Blir galet irriterad och får behärska mig för att inte säga åt folk.
Blir även förbannad av att dammsuga, och jag tror det har med ljudet att göra.
Väldigt låga ljud som ingen annan reagerar på kan för mig överrösta allt annat.

- Jag har svårt för instruktioner. Muntliga instruktioner blir en enda röra i huvudet, och jag blir handlingsförlamad om jag inte vet exakt hur jag ska göra. Vill absolut inte göra fel, och då gör jag hellre inget istället. Har svårt att be om hjälp dock, och kan sitta ett bra tag innan jag kommer mig för att säga att jag inte hängt med.
Föredrar nedskriva, mycket tydliga, nästan övertydliga, instruktioner.

- Jag vill gärna veta allt i förväg och har svårt för förändringar och saker som kommer utan förvaring, som att folk kommer oanmälda t.ex.

Att ha folk boendes hos mig blir jag sönderstressad av. De sabbar min ordning.
Jag vill ha saker på mitt sätt. Jag vill ha symmetri i det mesta, och ordnar saker efter storlek, färg, mönster, antal osv. Exempelvis vill jag ha kaffekopparna på en viss plats i skåpet och åt ett visst håll, mina böcker i storleksordning och efter författare och kläder sorterade efter sort och färg.
Det är ingenting jag känner att jag MÅSTE göra, det bara kommer automatiskt att jag vill ha det... ordnat.

- Jag har väldigt detaljerat minne, vilket självklart också är en fördel, och har fått höra att jag måste ha "fotografiskt minne".
Det har hjälpt mig mycket i skolan då jag inte vet hur jag ska plugga, men genom att minnas sidor osv så har jag klarat mig bra ändå. (Fick dock inget slutbetyg då jag inte orkade vara i skolan så mycket.)

Minnet är tyvärr inte alltid bra att ha, då jag har väldigt svårt att glömma saker, släppa och gå vidare. Mina minnen är som detaljrika filmer, vilket kan vara både trevligt och bra men också otroligt plågsamt.

-

Sen har jag andra "egenheter" också, men som jag inte räknar som problem,
som mitt detaljseende och min fascination för ord. Ju längre och mer avancerade ord desto bättre. Älskar att lära mig saker överhuvudtaget, och tycker om att memorera saker.

Jag vet inte om jag har några specialintressen direkt kanske, men har väldigt få intressen och har haft samma i stort sett hela livet.
Vill gärna lära mig nya saker men tappar intresset om jag inte kan lära mig saker NU, och så har jag väldigt svårt med nya situationer och människor.

Oj hjälp, det blev långt det här. Det får räcka såhär.
Jag får hoppas att ni orkat läsa allt, och får tacka så mycket om ni gjort det.

Snälla, hjälp mig. Vad tror ni? Tror ni jag kommer få någon utredning?
Kan det vara Aspergers eller är det nåt helt annat?

Jag vill bara veta varför jag är som jag är. Hur jag är. Vem jag är.
Tack igen alla som orkat ända hit.

Som flera av oss brukar påpeka så kan ingen av oss veta huruvida du har Aspergers eller inte (eller något annat för den delen). Det vi kan bidra med är vad vi känner igen och jag känner igen en hel del i det du beskriver, vissa delar hos mig själv och vissa delar hos andra i min närhet som även de har AS. Tycker absolut att du ska lägga fram det hos läkare och be om en utredning, vilket du tydligen redan är i startgroparna för. Om inte annat så för att få hjälp att förstå dig själv och hantera de saker du upplever som jobbigast/svårast samt hjälp att hitta strategier för de saker som orsakar problem i bland annat sociala situationer.

Filosofie skrev:kan inte prata med andra på exempelvis fikaraster. Jag analyserar sönder allt och undrar om jag kan säga det jag vill säga

Vad är det för arbetsplats? sjukvård? verkstad? ekonomikontor?

Vad gillar du för ämnen?

Jag har ett anpassat arbete på ett kontor, och jobbar med att scanna in och redigera bilder.
Trivs bra då jag får sitta ensam och lyssna på musik och inte behöver ha så mycket kontakt med andra.

Försöker tvinga mig själv att gå till fikarummet på rasterna, men sitter helst kvar vid datorn. Pratar inte med andra men svarar kort på tilltal, och klarar inte av att sätta mig bland de "gäng" som redan finns etablerade.

Förlåt men vad menar du med ämnen?

Ämnen borde betyda intresseområden.

Filosofie skrev:Jag har ett anpassat arbete på ett kontor, och jobbar med att scanna in och redigera bilder.
Trivs bra då jag får sitta ensam och lyssna på musik och inte behöver ha så mycket kontakt med andra.

Låter som ett väldigt trevligt arbete.

Wine skrev:

Filosofie skrev:Jag har ett anpassat arbete på ett kontor, och jobbar med att scanna in och redigera bilder.
Trivs bra då jag får sitta ensam och lyssna på musik och inte behöver ha så mycket kontakt med andra.

Låter som ett väldigt trevligt arbete.

Tänkte precis detsamma, dom behöver ingen fler där? Men skämt åtsido på vad du beskriver kan det säkert vara så, men som många påpekat kan väl bara speicialister ge dig en dignos. Om du nu vill det, men det är väl inte säkert livet blir lättare för det. Att hänga upp livet på en diagnos, kanske inte alltid är lösningen på frid och ro i själen. Nå hoppas det ordnar sig för dig.

Filosofie skrev:Jag känner att jag inte orkar låtsas längre, men om jag säger som det är så kommer alla att få reda på vilken bluff jag är. Att jag är så konstig som alla säger.
Vad händer om jag erkänner att jag, som alla säger är så smart, egentligen inte har en aning om nåt och att jag känner mig helt dum i huvudet när jag försöker umgås med andra.

Jag känner igen mig i det som du skriver. Själv var jag livrädd för att hela min identitet skulle falla i bitar om jag fick en diagnos. Hur skulle det påverka min och andras uppfattning om mig som person?

I efterhand (jag har haft diagnosen AS i ett par år nu) så tycker jag att diagnosen är bland det bästa som hänt mig. Att jag har diagnosen AS innebär inte att jag är en bluff. Jag är fortfarande intelligent (nu har jag mätdata på det också ), men jag förstår också varför jag har svårare än andra att förstå vissa saker. Jag är ganska öppen med min diagnos och så här långt har det mestadels varit väldigt positivt. Människor vill ju förstå hur andra fungerar, och att man försöker förklara räcker oftast längre än man tror.

Mina intressen är att fotografera, teckna, läsa och så historia.

Är även väldigt fascinerad av ord, särskilt långa och avancerade, och tycker mycket om
att läsa medicinska texter och lära mig om symptom och sjukdomar.


Som jag skrev i mitt ursprungliga inlägg är jag medveten om att ingen här kan diagnostisera mig. Jag tror inte heller att en eventuell diagnos skulle förändra något som så.
Men det hade varit skönt att få ett svar på varför jag alltid känner mig så annorlunda, varför jag alltid har varit så "fel" och aldrig passat in någonstans.

Jag tror, eller hoppas, att en diagnos skulle hjälpa mig att acceptera att jag bara är såhär och att jag förhoppningsvis till slut kan känna att jag är okej ändå. Det hade varit så skönt att slappna av, slippa låtsas och att sluta försöka vara någon annan hela tiden.