Jag vet inte vad jag lider av för något, utredningsprocessen för AS är igång men det är ju lång jävla väntetid (pga alla diagnosjagare) mellan varje samtal så det lär väl ta ett tag. Förmodligen har jag en hel del andra diagnoser också som mina föräldrar misslyckats med att upptäcka i mina tonår vilket inte är så konstigt då jag alltid varit extremt inåtvänd. Precis som ingen någonsin fått veta vad som försiggår i min skalle (förutom psykolog) kommer ingen få veta vilka diagnoser jag eventuellt har. Psykolog ja, det var där utredningen började. Efter ännu en lång sommar av depression upptäckte mina föräldrar detta och kontaktade en psykolog. Men vi tar det från början.

Finns många bilder av min uppväxt i mitt huvud, de värsta minnena är de som är tydligast. Mobbad i sexårs, omringad av treor som kastar runt min mössa. Flera bråk med lärare. Kärringar, såklart. Skulle läsa upp min bildberättelse inför resten av snorungarna i ringen, vägrar sätta mig i lärarens knä och hon sliter mig upp och tilldelas en spark eller två. Samtal hem till föräldrarna. Slog till en oskyldig kille (träffat han på senare år, astrevlig) som jag trodde var den som sparkat bort bollen/sparkat bollen på mig (minns inte exakt), en käftsmäll och min dåvarande barndomsvän som jag hängt med sen jag cyklade med stödhjul var den som berättade att killen inte gjort något. Samtal med lärare, jag försöker sticka därifrån varav läraren håller fast mig i armen. Jag uppvisade mycket aggressivitet som barn. Sen uppfattades jag som "trög" och blev utskrattad många gånger, antar att det är därför jag minns detta så väl. Ett exmpel är när läraren frågar klassen "vad har ni gjort?", hade varit nån aktivitetsdag eller nåt skit, och då svarar jag "Jag har köpt ett nytt spel" som jag gjorde dagen innan. Sen minns jag ett bråk med samma idiotlärarinna som tidigare, där hon ber mig att "be om ursäkt" för något jag inte minns och jag svarar "Ursäkt", vet inte om jag tolkade det så eller sa så för att göra mig rolig framför polaren, förmodligen både och. Alltså jag "Bad om ursäkt", precis som man ber om att få en kaka. Var besatt av en tjej som jag aldrig hade pratat med. Kär? Hur fan då? Ja, det är vad jag minns från mina första 6 år i helvetet.

När jag var 9 flyttade jag till ett nytt ställe och där kan jag knappt räkna alla slagsmål jag var i på den skolan haha så skippar det. Förutom det så var jag en mästertjuv också, eller det var jag nog tidigare också glömde jag skriva. Gick och rotade i skolväskor under lektioner efter pokemonkort bla. Det var under denna tid jag upptäckte mina koncentrationssvårigheter, speciellt att lyssna på instruktioner från läraren. Minns att vi hade något schema som vi fyllde i och planerade veckorna med, vilket jag hade svårt med. Inom idrott hade jag endel problem med att förstå rörelser, t.ex. dans. Hade problem med ämnena, i början satt jag i klassrummet men kom närmare specialklassen som fick extrahjälp inne i ett grupprum. Kände inte att jag borde vara i specialklassen, men endå var tvungen för att klara mig, på nåt sätt. Jag hade vänner, men utanför skolan så stod jag ofta själv på fotbollsplanen och sköt skott på skott i timtals. Minns att jag fantiserade om att det var två lag som spelade mot varandra och jag var spelaren med bollen, samtidigt var jag kommentator och pratade för mig själv... sen en grej hemma, under denna period så hade jag ett extremt behov av att städa hela tiden. Det var tvunget att vara helt städat om jag skulle lägga mig ner och kolla på Disney Channel. Något som oftast aldrig blev av, kom liksom aldrig igång. Trots att jag älskade programmen. Däremot om jag såg på ett program så fastnade jag, gick jag sedan iväg och kom tillbaka så orkade jag inte se mer. Så fort ett glas stod på bordet så gick jag ut med det, mina föräldrar sa alltid att jag var så duktig men jag kände någonstans att jag inte gjorde det för att hjälpa dem utan inte visste riktigt varför. Dessutom hade jag något intresse av att sitta och placera VHS-filmer efter varandra. När mina föräldrar skulle sälja huset och folk kom för att kolla satt jag med de där jävla filmerna. (Tror) jag kollade hur färgerna mellan fodralen såg ut efter varandra eller nåt, låter helt galet jag vet. Tryckte alltid in fodralen så att de låg i rad med varandra och öppnade för att kolla att rätt film satt i hela tiden.

Sen kom tonåren och högstadiet där jag hade falska vänner som jag fick gratis av morsans stora idiot till vänninnas son(som förövrigt är en lika stor sådan), började dock i "fel klass" först. Efter en vecka i skolan var det redan problem. Hade börjat snacka med någon kille som var lika vilsen som jag i nya klassen, några dagar senare hade han börjat snacka med nån annan och de båda gick ihop för att mobba. Under denna tiden var jag lugnare, hade lång stubin. De satt och muppade sig mot mig och började boxa mig på armarna och jag sa åt dem att fortsätta för att jag skulle bli tillräckligt arg för att slå tillbaka, vilket jag sedan gjorde. Fick byta klass("rätt") och hamnade i en vänskapskrets där jag istället utsattes för "osynlig mobbning", alltså folk som slank ut nån elak kommentar hit och dit som bara gör en upprörd men inte tillräckligt arg. Hängde med dessa för att jag inte hade någon annan. Folk påpekade ofta att jag såg "ledsen" ut, vilket jag INTE var. Detta irriterade mig som fan och jag började isolera mig. Folk frågade jämnt "hur mår du?" och jag svarade alltid "bra", jag började fundera på varför alla frågade det och det blev som en slags förolämpning till slut(ser jag inte ut att må bra?) och jag började misstolka denna fråga i andra situationer. Min morbror frågade när jag låg hemma med feber en gång "hur mår du?" och då svarade jag "bra" och kände mig förolämpad. Efter att jag tryckt i mig en stor pizza frågade någon "hur mår du?" och jag svarar "bra" och så vidare. Var under denna tid besatt av en ny tjej som jag aldrig pratat med. Jag upplevde att hon var kär i mig, vilket hon inte var. Utvecklade dåligt självförtroende, isolerade mig and the story goes on... umgicks inte med folk utanför skolan under denna tid, hatade det. Ägnade tiden åt mitt intresse fotboll istället(på olika sätt), är också besatt av ett fotbollslag(vilket ioförsig är rätt normalt). Fick min första riktiga ångestattack när jag var 13, låg i sängen en hel dag och stirrade på en tavla och gick igenom hela dagen som gått i mitt huvud. Tog en dusch, så var det över men det kom tillbaka flera gånger och var mer långvarigt. Gick till slut hela sommarlov runt och runt mitt område med ångesten i mitt huvud. Sen försvann det bara en dag. Dessa perioder har blivit längre i flera år, och blev när jag var 17-18 konstant.

Senaste åren tills idag (jag är 21) har jag fått en hel del andra symptom. Såsom tvångstankar(allt från att undvika vissa siffror till att tvätta händerna, som givetvis aldrig blir rena). Har perioder då jag klarar mig utan tvångstankarna, och det är när jag pressar mig själv till att ignongera dessa. Börjar jag sedan göra något 1-2 gånger så fastnar jag igen. Har även märkt att jag städar på ett annorlunda sätt, antingen städar jag knappt alls eller så städar jag nogrannt del för del. Istället för att plocka undan disken, damma av allt och sedan dammsuga så gör jag det del för del. Alltså dammsuger ett ställe, stänger av och börjar på nästa... detta tar skitlång tid, vi snackar inte 1 timme utan mer 4-6. planering är viktigt för mig, att jag vet exakt vad jag ska göra varje dag. Annars kommer jag aldrig igång. Händer att folk sagt till mig att sträcka på mig och att jag ser "död" ut. Jag vet inte hur jag ska tolka det där sista, vet bara att jag önskar att jag var det.

Extremt känslig för ljud, grupprum är det bästa som finns. Får så mycket mer gjort. Grupprum med en grupp i är det värsta som finns. Ljuskänslig, känner lukter som inte andra känner(de anklagar mig för att jag inbillar mig)

Är till vardags en ensamvarg som självmant tar avstånd från människor så fort det blir för personligt så drar jag mig självmant undan. Jag tror att jag ofta misstolkar människors uttryck, har svårt att tolka situationer på rätt sätt. Om en person hånflinat åt mig så tolkar jag detta skratt som ett hån hos andra personer som kanske inte menar det. På den här punkten vet jag faktiskt inte vart jag ligger. När det gäller att förstå andras känslor så beror det på, om jag själv varit deprimerad och vet att någon annan är det så har jag väldigt mycket empati/sympati(vad nu skillnaden är). Har annars nog svårt att läsa av sånt. Sen är jag som två olika personer mot de jag känner väl(familj) och främlingar. Med familj säger jag vad jag tycker, och tror att min familj uppfattar mig som tjurig ofta fast jag inte är det. Visar aldrig glädje typ, hur låter man glad egentligen? Sen när mina föräldrar låter tjuriga så fattar jag ingenting... med främlingar är det bättre jag håller käften, vad jag än säger så blir det fel.

Så kära hobbypsykologer, psykologer och rövpajer, tack för att ni lidit er igenom texten. Vilken diagnos skulle du sätta, känner du igen dig?

Edit: Glömde visst säga att jag alltid haft känslan att jag inte hittat mig själv, i det sociala alltså. Och därav har jag lätt att se upp till någon och kopiera deras sätt att prata/bete sig. Om ni förstår vad jag menar. Tonfallet tror jag det heter. Har också haft perioder då jag varit personer. Schizofren antagligen om jag uppfattat diagnosen rätt...

Bullz skrev:Vilken diagnos skulle du sätta, känner du igen dig?

Jag känner igen mig i att sortera filmer och ordna dem rätt. I min lägenhet gör jag liknande med böcker som då ibland, beroende på typ av litteratur, ska vara sorterad enligt författarens efternamn, ibland enligt färg och ibland enligt storlek; naturligtvis placeras de alltid i linje med varandra alternativt i en fashionabel vinkel ifall det rör sig om en platt liggande bok under användning. Sånt kan ju vara lite av ett tvång ifall man känner att man måste göra det. Gör man det för att det blir snyggast eller mest praktiskt så så behöver det inte röra sig om ett tvång, även om det ändå kan vara ett förtäckt sådant.

Baserat på din text så tänker man ju av livsberättelsen med aggressioner mer åt koncentrationsstörningshållet och du beskrev ju även att du lider av koncentrationssvårigheter. Av de symptom som du senare räknade upp pekar ju mycket åt autismspektrumhållet, men då utförliga exemplifieringar saknades blir det lite för vågat att gissa. Vidare kan ju en uppväxt med mobbning leda till problem som alls inte behöver vara neurologiskt orsakade. Det gäller ju att upptäcka vad som varit orsak och vad som blivit verkan, och att analysera offret efter avvikelser bör ju idealiskt göras med en parallell analys av förövarna och övriga omgivningen.

Jag vet för lite om koncentrationsstörningsdiagnoser för att gissa diagnosen i det här fallet. Kanske visar utredningen på Attention deficit disorder without hyperactivity F.98.8 och någon autismspektrumdiagnos. Det är dock extremt svårt för oss utomstående att gissa ens nästan rätt baserat på texten.

Inför min egen insikt i diagnosen skrev jag en liknande text, fast lite mer strukturellt indelad. Där avhandlade jag mitt liv kronologiskt och tog upp förekomsten av varje känt AS-drag. Jag spenderade även några sidor åt att bemöta den slutsats jag kom fram till och försöka motbevisa den för att kontrollera så att det var rätt. Texten blev väl kanske 70 sidor något sånt och när jag sedan ett år senare gjorde utredningen så upplevdes den som betydligt mindre ingående, men ändå intressant m.a.p. något mer objektiva testresultat. Intervjuerna med min utredande psykolog speglade dock kanske en tiondel av materialet i min egengjorda utredning. Så mitt råd till dig är att göra som jag gjorde och skriva lite längre. Det är ju du som känner till hur du tänker och fungerar och psykologen må vara bäst påläst om diagnoserna, men du är mest kunnig om dig själv; vi här på forumet är till största delen varken psykologer eller du. Återkom gärna med slutsats.

Ingen här kan diagnosticera dig. Diagnos är resultat av utredning och utredning kan inte lekmän syssla med.

Det var intressant att läsa din text, jag känner igen mig i flera saker som du beskriver.^^ Jag fick min Asperger Diagnos den 27 februari 2013, vilket kändes som en enorm lättnad! Jag skulle gissa att du också har Aspergers syndrom, du beskriver en hel del tydliga drag.

Jag lider av svåra tvångstankar och tvångshandlingar, men till skillnad från dig så kan jag inte lägga dem åt sidan. Jag har tvångstankar och tvångshandlingar konstant, den ända gången jag får vara ifred från dem är när jag sover. Det är jobbigt... Mitt största och svåraste tvång kretsar kring renlighet, jag har tvättat sönder mina händer totalt - ser helt förstörd ut! En gång i tiden hade jag fina händer men det kan man inte tro när man ser mina händer idag... =( Jag har alltid (sålänge jag kan minnas) varit pedantisk, ordningsam och mycket noggrann i allt som jag gjort. Jag har alltid älskat att ha ordning och reda, sortera saker och ha prydligt omkring mig - lever efter mottot "var sak har sin plats"! Jag blir super irriterad om det är stökigt, och kan inte koncentrera mig om inte saker står som jag vill att de ska stå. Så det lutar väl åt att jag även har någon typ av symmetritvång.
Jag känner igen mig i det du skriver om att vara som två olika personer med de man känner och mot främmlingar.

Jag har alltid blivit mobbad för mitt inåtvända beteende, och är precis som du en ensamvarg.
Jag städar ochså på ett speciellt sätt, och det tar mycket tid och ork!
Vilka siffror är det du undviker, och vad säger tvångstanken om dem?

Bullz skrev:Så kära hobbypsykologer, psykologer och rövpajer, tack för att ni lidit er igenom texten. Vilken diagnos skulle du sätta, känner du igen dig?

OCD.

Borderline

antonius skrev:Borderline

Absolut inte borderlinesyndrome. Tvångstankarna hör hemma i OCD. Sedan finns där inslag av AS och APD.

vad är APD?

Funderar på om det kan finnas ADHD i bilden pga alla slagsmål?

Skummade igenom snabbt. Så nu "snabbdiagnostiserar" jag dig - du har vad jag tycker det verkar som - en kombination av AS och OCD...
Var själv mycket i slagsmål men har inte det där i mig att det är ok att göra 10 saker samtidigt, då inte det tillfredställer mina behov... Så tror inte du har ADHD - om du nu inte älskar att vara överallt och ingenstans och har enorma koncetrationssvårigheter..

antonius skrev:vad är APD?

Antisocial personlighetsstörning.

Schmetterling skrev:

antonius skrev:vad är APD?

Antisocial personlighetsstörning.

Aha, tack

Schmetterling skrev:

antonius skrev:vad är APD?

Antisocial personlighetsstörning.

Tack jag misstänkte att det var det. Men jag har alltid fått för mej att det förkortas APS eller om det var ASP.

Sorterandet av filmer var helt klart ett tvång, vilket jag förstås inte fattade som barn. Mobbningen har nog försvårat allting, men tvivlar på att det bara beror på detta.

Jag vet att ingen här kan diagnosticera mig, sorry för missledande rubrik.

Nu orkar jag inte citera allt jag tycker är värt att svara på så jag skriver bara löpande. Jag glömde tillägga att jag medicinerar (xanor) mot ångest och tvångstankar så det är inte så konstigt att jag kan sortera bort det. Värsta tiden med tvångstankar var för drygt ett år sedan då händerna var helt förstörda av allt tvättande. Jag tror inte att jag har ADHD, fast jag är inte så påläst. Det jag vet är att jag har problem med aggressioner, har fått aggressiva utbrott där jag slagit sönder saker ett par gånger också. Om det är betongväggar slår jag knogarna in i väggen tills skinnet slits upp för att slippa förstöra möbler. Är väldigt lugn annars, men sitta still länge är svårt. Brukar ofta trumma med fingrarna, slita bort skinn från läpp eller fingrar eller dylikt och har problem att lyssna på någon som pratar(speciellt föreläsare), speciellt när andra studenter håller på och pladdrar runt omkring. Jag undviker siffran 8 efter en händelse när jag var kanske 10-11, fått för mig att den ger otur eller dylikt. Siffran 3 undviker jag också av en anledning jag inte vet om. T.ex. när jag dricker vatten från kranen så tar jag fem klunkar, den ligger i mitten eller vad man ska säga... volymen på teven får inte vara 3,8,13, 18. Detta märks när jag ska sänka ibland och upplever att volym 8 ger perfekt ljud, då hoppar jag över den och ställer på 7.

Slagsmålen har försvunnit med åren, skulle säga att det försvann när när jag började högstadiet. Jag tog emot skit från andra. Det var nära ett par gånger att jag fick ett ordentligt utbrott på de som mobbade mig. Uppfattades som en fegis/fjolla som inte kunde försvara mig. Nu är jag 18+ och hoppas verkligen inte att någon retar upp mig tillräckligt i framtiden, då de flesta är större än mig och alla vet ju vad misshandel leder till... ibland fantiserar jag om att döda dessa peroner som nu har flickvänner och ett bra liv, på min och säkerligen många fler moboffers bekostnad. Upplever inte att jag är hyperaktiv nej, men visst kan jag ha ADHD vem vet.

@Bullz, Hur länge har du tagit Xanor, och hur stor dos

Oavsett diagnos lider du av sviter efter mobbningen. Det tar lång tid att bygga upp självkänsla efter man har varit igenom sånt och har du dessutom diagnoser eller andra problem som stökar till för dig är det nog svårare. Om du fortfarande har hämndfantasier om dessa personer är det ett tecken på att de upplevelserna fortfarande är centrala för dig.

antonius skrev:@Bullz, Hur länge har du tagit Xanor, och hur stor dos

Har tagit 0,5mg(1mg ibland) xanor sen i julas. Från Januari 2012 till September 2012 tog jag en hel del psykofarma. Bland annat Cipralex, Xanor, Stesolid, Imovane och Sobril. Slutade med SSRI för att det förstörde sömnen totalt. Varför undrar du detta?

Jaa @Bullz, det är ju ganska starka saker dom ger dig, jag hoppas du får annan hjälp åxå, och inte bara sånt. Jag menar du är ju ganska ung och så. Det hadde kanske varit annars med en gammal gubbe som mig. Nå, hoppas det löser sig för dig.

Åldern har väl ingen betydelse för hur starka mediciner man behöver? Men har hört av andra som håller på med benzo att man inte ska ge unga människor sådant, men fick aldrig veta varför, därför jag undrar. Har faktiskt märkt av demensliknande symptom, minnet är mycket sämre osv men jag orkar inte bry mig, värdesätter inte livet så högt om man säger så. Har varit och pratat med psykologer, får ärligt talat inte ut något av det. KBT blev jag erbjuden men skippade det, kanske man borde testa om man fick erbjudandet igen. Utredaren nämnde KBT när jag nämnde att jag brukar xanor, så fort man nämner att man får det utskrivet så flyger läkarna i taket.

Mobbing är ju sjukt.
Fast jag har inte varit
mobbad eller känt mig så.
Psykiatrin beter sig mest
statligt .

Bullz skrev:Åldern har väl ingen betydelse för hur starka mediciner man behöver? Men har hört av andra som håller på med benzo att man inte ska ge unga människor sådant, men fick aldrig veta varför, därför jag undrar. Har faktiskt märkt av demensliknande symptom, minnet är mycket sämre osv men jag orkar inte bry mig, värdesätter inte livet så högt om man säger så. Har varit och pratat med psykologer, får ärligt talat inte ut något av det. KBT blev jag erbjuden men skippade det, kanske man borde testa om man fick erbjudandet igen. Utredaren nämnde KBT när jag nämnde att jag brukar xanor, så fort man nämner att man får det utskrivet så flyger läkarna i taket.

Vad jag menar är att unga personer måste man vara extra försktig med, så är det oftast med sjukvård överlag, desto yngre blir man mer försiktig.

Hobbypsykologen(tm) påstår:

- ADD
- OCD

och någon sorts aggressionsproblematik, men till den kan det finnas flera förklaringar. En är att det är ett försvar mot och reaktion på mobbningen. En annan är att det är någon form av empatiavvikelse - den ena tar sej uttryck som autismspektrumtillstånd (AST), den andra går mer mot antisocial personlighetsstörning (APS på svenska APD på engelska).

OBS! JAG HAR INGEN PSYKIATRISK UTBILDNING ÖHT SÅ ALLT DETTA ÄR BARA GISSNINGAR BASERAT PÅ DET DU SKRIVIT OCH SKALL ALLTSÅ ICKE TILLMÄTAS NÅGOT ANNAT ÄN EVENTUELLT HUMORVÄRDE!

Om du fått svar om att du står i kö för potentiell diagnos så fick du säkert ett brev med ett telfonnummer på, ring dit ibland och fråga när det är din tur. Det gjorde jag och jag behövde bara vänta i några månader.

Colours skrev:Mobbing är ju sjukt.

Många som säger det, desto färre gör någonting åt det.

_47x_ skrev:Om du fått svar om att du står i kö för potentiell diagnos så fick du säkert ett brev med ett telfonnummer på, ring dit ibland och fråga när det är din tur. Det gjorde jag och jag behövde bara vänta i några månader.

Jag har redan varit där förstå gången, men tydligen så är det väntetid mellan varje samtal i utredningen.

En fråga till alla: Kan diagnoser vara ärftliga? Tror min morbror har autism. Hela den sidan av min släkt är alkoholister också.