Jag blir bara mer och mer förvirrad av vad som egentligen ingår i diagnoserna Asperger och Autism...

Det där traditionella "barnet i glaskupan", är det inte autistiskt längre??? Jag försvinner ofta in i min lilla glaskupa, och kan, när det är som värst, därifrån knappt kommunicera med omvärlden, men det har jag nu fått reda på att det inte är autistiskt... Liksom att det även finns flera med t ex ADHD, men inte AS, som också upplever den där "glasbubblan"...


...men vill man ha reda på vad det är för fel på en, så är det ju ingen idé att gå till nån läkare och fråga, för de är inte intresserade av att göra nån grundlig utredning. Om man hittar en diagnos man tror att man har, och tjatar av bara helvete, så kanske man kan få göra en utredning om just den diagnosen, men om den sen inte säger allt, så bryr de sig inte det minsta om att ta reda på vad resterande symptom kommer ifrån. Man blir bara klassad som besvärlig och otacksam, för att man inte är nöjd - man har ju fått sin diagnos...


Jag fick slutligen, för nån månad sen, min ADHD-utredning avslutad. Läkaren skrev i intyget att jag har både "Asperger av svår grad" och ADHD (både hyperaktivitet och ouppmärksamhet, men mest ouppmärksamhet). Men dessa båda diagnoser förklarar inte alla symptom, så därför fick jag tilläggsdiagnosen Ångest UNS. Och det borde jag vara nöjd med, trots att det varken förklarar, eller ger mig nån hjälp för, de symptom som jag lider mest av!!!



Så jag läser vidare, allt jag snubblar över på Internet, och fick nästan "hjärtsnörp" när jag plötsligt läste om mig själv... Allt det som jag tidigare trott handlade om autism fick plötsligt ett nytt namn, en egen diagnos: Depersonalization disorder och Derealization. Jag tog upp det, men intresset var noll... Jag har ju fått mina diagnoser och borde vara nöjd... Inte så att jag ifrågasätter AS- och ADHD-diagnoserna, men, som läkaren skrev, de förklarar ju inte allt, och jag har ju alltså nånting mer! Och utan diagnos - ingen hjälp...


Så, vad vill jag egentligen säga med det här då? Både ösa ur mig irritationen över ointresserade läkare, och varför i h-e jag aldrig får nån hjälp, fast jag har sökt hjälp - och beskrivit dessa symptom! - i snart 19 år!!!

Men samtidigt fråga: är det nåt mer jag missuppfattat av vad som egentligen ingår i Asperger/Autism? Vad är vad? Reda ut all förvirring, få namn och ord på det jag upplever osv. Få reda på vad som tillhör funktionshindret, som man bara måste acceptera, och vad som är "psykiskt" och som man kan göra nånting åt... Det är ju liksom aldrig någon som har förklarat nånting för mig, under utredningens gång...

Moderator mnordgren

Ändrade rubriken.

Det där med "glaskupan", är inte den stora skillnaden att en autist alltid befinner sig inne i sin glaskupa medans aspergare försvinner in i sin ibland och sedan kommer ut igen?

Det där med alla autister ständigt skulle vara i glaskupan är lika fördomsfult som om alla med AS skulle vara osociala datanördar.

Det kan jag skriva under på.

Jag uttryckte mig dumt, kanske. Vad jag framförallt menade var egentligen bara att glaskupebeteende kan finnas vid både autism och vid AS och att det därför inte på något vis utesluter AS utom möjligen just om det är i stort sett permanent, i vilket fall det nog snarare handlar om autism. Däremot behöver väl beteendet kanske inte förekomma alls i något av fallen.

Jag har svårt att hitta ord på vad jag försöker förmedla. Jag använder de ord jag hört talas om, kanske i annat sammanhang... Så jag saxar lite från länkarna istället, för att se om det går att bli klokare på vad det är jag menar...

Depersonalization Disorder (DSM-IV Dissociative Disorders 300.6)

The core symptom of depersonalization disorder is the subjective experience of unreality. Common descriptions are: watching oneself from a distance; out-of-body experiences; a sense of just going through the motions; feeling as though one is in a dream or movie; not feeling in control of one's speech or physical movements; and feeling detached from one's own thoughts or emotions. These experiences may cause a person to feel uneasy or anxious since they strike at the core of a person's identity.
Sufferers retain the ability to distinguish between their own internal experiences and the objective reality of the outside world.

An analogy is comparing real life to a game, a game everyone plays, all the time. Someone suffering from depersonalization disorder constantly feels as if they cannot get into the game; any stimulus feels contrived or artificial to them. The rules of this game seem to have been forcibly applied upon them (anything from movement, to gravity or hunger) instead of being inherently applicable to them. If understanding dawns upon them of what they should be experiencing, it is often through reason and observation, or the feeling of knowing what and why it is happening. This sort of insight seems to rob everything of its spontaneity, its importance already having been diminished because of their sense of detachment. They are perpetual, and almost all the time, involuntary, cynics of our reality.

Derealisation (DR) is an alteration in the perception or experience of the external world so that it seems strange or unreal. It is a dissociative symptom of many conditions, such as psychiatric and neurological disorders, and not a standalone disorder.

The detachment of derealization can be described as an immaterial substance that separates a person from the outside world, such as a sensory fog, a pane of glass, or a veil. Individuals may complain what they see lacks vividness and emotional colouring. Emotional response to visual recognition of loved ones may be significantly reduced. Feelings of déjà vu or jamais vu are common. Familiar places may look alien, bizarre, and surreal. Such perceptual abnormalitites may also extend to the senses of hearing, taste, and smell.

Another symptom of this condition can be the constant worrying or strange thoughts that people find hard to switch off. Derealization builds up slowly with the underlying anxiety, but shows itself suddenly, often after a panic attack, and is then difficult or impossible to ignore until the sufferer receives treatment. This type of anxiety can be crippling to the sufferer and may lead to avoidance behaviour. Sufferers may experience great concern over the cause of their derealization. It is often difficult to accept that such a disturbing symptom is simply a result of anxiety, and the individual may often think that the cause must be something more serious. This can in turn cause more anxiety and worsen the derealization.

Jag känner igen mig så gott som 100% i citaten ovan. Det vanliga, är enligt vad jag läste nånstans, att dessa symptom uppstår i övre tonåren - dryga 20-årsåldern, och orsaken är nån traumatisk upplevelse man inte kunnat hantera. Men det förekokmmer, som i mitt fall, att man haft det ända sen barndomen, så länge man kan minnas. Jag visste inte ens att det fanns nåt annat sätt att uppleva världen på...

Jag hade ett par glimtar förra året, då jag för korta stunder kunde uppleva omvärlden "inifrån mig själv", dvs inte att jag stod vid sidan om och iakttog mig själv utifrån, och inte heller som nån glasvägg mellan mig och omvärlden. Men det var bara korta ögonblick, ett par gånger... Det var som "Wow, är det så här det ska vara att leva?"

Jag blev ju utsatt för en hel del våld i hemmet som barn, vilket jag har förträngt alla minnen av, och fick världens chock när min syrra råkade säga nåt om det när jag var 26 år... Jag var i chocktillstånd i flera dagar efteråt! Men jag kommer fortfarande inte ihåg nånting av det som hände när jag var liten...


Kanske att den glaskupa som beskrivs i autistiska sammanhang är nåt annat?

Ensamflickan skrev:Kanske att den glaskupa som beskrivs i autistiska sammanhang är nåt annat?

Jag tror att "glaskupan" är när man som autist stänger av.

En stänga av tråd: http://www.aspergerforum.se/att-stanga-av-nar-det-blir-for-mycket-t4967.html

Ensamflickan

Det där du beskriver är något som tycks vara väldigt vanligt hos personer som blivit utsatta för upprepade övergrepp inom familjen under barndomen. Det är ett sätt att stänga av de känslor som annars skulle bli så svåra att hantera att personen som utsätts för dem (i detta fall antagligen du) skulle ha svårt att bara överleva.

Som lekman misstänker jag att det kan vara ett "förstadium" till det som populärt kallas multipla personligheter. Den frånvaro av närvaro man upplever knoppas av, så att den ena personen tar misshandeln och den andra personen tar "resten" så att säga.

Teorin om multipla personligheter är kontroversiell, men det finns många saker som är märkligare än det. Månresor tex. Nu vill jag absolut inte hävda att du, Ensamflickan, skulle lida av multipel personalitet eller så, jag bara säger att jag tror jag vet vad du pratar om för känsla och att den mycket väl snarare har med din barndom att göra än med din AS.

Det autistiska sättet att stänga av är inte riktigt samma sak som att se sej själv på film, fast inifrån. Det sättet tycker jag själv mer är som att stänga av allt annat och bara tänka på sina egna roliga saker medan man betraktar omvärldens handlingar.

weasley skrev:Som lekman misstänker jag att det kan vara ett "förstadium" till det som populärt kallas multipla personligheter. Den frånvaro av närvaro man upplever knoppas av, så att den ena personen tar misshandeln och den andra personen tar "resten" så att säga.

Teorin om multipla personligheter är kontroversiell, men det finns många saker som är märkligare än det. Månresor tex. Nu vill jag absolut inte hävda att du, Ensamflickan, skulle lida av multipel personalitet eller så, jag bara säger att jag tror jag vet vad du pratar om för känsla och att den mycket väl snarare har med din barndom att göra än med din AS.

När jag var i övre tonåren kände jag mig som två personer, fast jag var medveten om båda. Jag undrade ibland om det var nån variant av multipel personlighet, men eftersom jag var medveten om vad båda gjorde, och splittringen endast var känslomässig, så tänkte jag att det inte kunde vara det... Den ena "halvan" av mig hade tillgång till de egenskaper och personlighetsdrag som var accepterade av mina föräldrar, medan allt det som inte var accepterat förpassades till den andra "personligheten". För att överleva var jag tvungen att trycka ner vissa sidor av mig själv, men samtidigt hade jag också ett starkt behov av att leva ut dessa sidor. Det lyckades inget vidare, så på samma gång som jag var på gränsen att klassas som "värsting" på 80-talet, så var jag som ett skräckslaget barn, som inte skulle haft en chans att överleva, om de spärrat in mig på det värstinghem de tänkt göra...

Många gånger har jag skadat mig själv, inklusive seriösa självmordsförsök, då jag haft en stark känsla av att det är någon annan som tvingar mig att göra det... Särskilt en gång minns jag, jag var då 20 år, jag grät när jag satt och tryckte i mig tabletterna, för jag ville inte ta livet av mig då, men nånting inom mig tvingade mig till det... Andra gånger har jag skadat mig själv utan att "koppla" att det är jag som kommer att få lida konsekvenserna av det... Beroende på från vilket perspektiv jag för tillfället upplevt tillvaron... (Detta har även hänt det senaste året...) "Vem är jag egentligen?"

Jag känner mig inte lika splittrad längre, förmodligen för att jag inte har nån kontakt med min familj längre, och de människor jag omger mig med nu accepterar även mina "hårdare" sidor. Jag får t ex svära, bli arg och skrika, och även om jag givetvis inte får knarka (vilket jag inte heller gör längre!) så behöver jag inte förneka att jag har gjort det, jag kan prata om det. Hela jag får numera finnas i en person!

Men trots det är jag alltså inte helt hel i mig själv ännu. Men om det här är nån lindrig variant av DID* vet jag inte, eller om det också räknas till depersonalisering...

* "Språkpedanten" kan inte låta bli att påpeka: Det som förut hette multipla personligheter, heter numera Dissociative Identity Disorder... (På engelska, alltså, vet inte hur man översätter det till svenska...)

Ensamflickan skrev:

Depersonalization Disorder (DSM-IV Dissociative Disorders 300.6)

The core symptom of depersonalization disorder is the subjective experience of unreality. Common descriptions are: watching oneself from a distance; out-of-body experiences; a sense of just going through the motions; feeling as though one is in a dream or movie; not feeling in control ---

Sufferers retain the ability to distinguish between their own internal experiences and the objective reality of the outside world.

An analogy is comparing real life to a game, a game everyone plays, all the time. Someone suffering from depersonalization disorder constantly

Derealisation (DR) is an alteration in the perception or

The detachment of derealization can be described as an immaterial substance that separates a person from the outside world, such as a sensory fog, a pane of glass, or a veil.
---
Feelings of déjà vu or jamais vu are common. Familiar places may look alien, bizarre, and surreal.

Hmm, kände inte till de där grejerna men jag känner igen mig i rätt mycket av det. Redan när jag var liten så hade jag en stark känsla av att spela ett spel där jag inte kände till alla regler när jag träffade andra människor.

Samma sak det här med att ordinära händelser och platser kunde kännas absurda och främmande, och att en del människors beteenden av mig uppfattades så absurda att jag knappt kunde fatta hur en människa kunde vara så där.

Hade ofta tankar på andra världar och att den här verkligheten bara var en och kanske inte den mest verkliga.

Erfor även ofta Deja Vu och intuitiva känslor av att nåt inte riktigt stämde eller att nån ljög/hade fel. I många fall så visade det sig att jag hade rätt i mina intuitiva känslor.

När jag pratade om saker och frågade saker så var det som att dom andra inte förstod vad jag menade och jag fick enkla och ytliga svar som inte tillfredställde mig och jag märke att det inte var nån idé att fråga mer eller försöka få info från nån annan eftersom ingen ändå viste vad det handlade om. Medförde kanske att jag fick ett visst förakt för människor under min uppväxt eftersom jag tyckte de flesta var korkade och enkelspåriga och inte tänkte på samma sätt som jag.

Moggy

Ja, men jag tycker inte det framgår om du har den där känslan att man ser sej själv utifrån...? Tex att man kan betrakta sina händer och man ser dem röra sej och man undrar vem som rör dem och varför och undrar vad de ska göra härnäst. De tillhör liksom inte kroppen.

Att betrakta omvärlden ur en avlägsen åskådares perspektiv är nog vanligare än att betrakta sej själv som ur en avlägsen åskådares perspektiv.


Att spela ett spel inför andra är ju rätt vanligt, jag uppfattar ganska lätt när jag måste leka att jag är nån annan och omvärlden bara är gråsten som inte gör vare sej till eller från.

Men att man själv är en del i det spelet, att man går runt och ser sej själv som en av deltagarna, när man inte vet vad man ska säga härnäst eftersom man själv är en åskådare i sej själv... det går inte riktigt att förklara om man inte vet vad det är...

weasley skrev:Moggy

Ja, men jag tycker inte det framgår om du har den där känslan att man ser sej själv utifrån...? Tex att man kan betrakta sina händer och man ser dem röra sej och man undrar vem som rör dem och varför och undrar vad de ska göra härnäst. De tillhör liksom inte kroppen.

Att betrakta omvärlden ur en avlägsen åskådares perspektiv är nog vanligare än att betrakta sej själv som ur en avlägsen åskådares perspektiv.

När jag var barn så hade jag den känslan, att jag gjorde saker utan att riktigt förstå att det var jag som gjorde det. Det kändes som att jag gjorde saker på autopilot och egentligen bara observerade mina handlingar.

Åtminstone mycket av den här "mångpersonligheten" tycker jag låter som en rimlig inre livräddningsåtgärd från den uppväxt du beskriver. Det låter fruktansvärt tungt att ha haft det så.

Och så att du känner dig helare nu.

Sedan tar man väl till livräddningsmetoder efter sin personlighet också. Inte vet jag, en del autism-/AS-drag verkar finnas där och gå upp eller ner under livet utan alltför mycket samband med ens livssituation? Eller vet någon bättre? - men nog tror jag att mycket hänger ihop med hur man har (haft) det också och vad ens inre har till hands att försvara livhanken med. Vore konstigt om autismspektrare skulle vara öar gentemot omvärlden nere på sådana livsviktiga djup när inte andra är det.

Så det "hette" DR och drag av avpersonalisering, det där jag led av i så många år... minsann.

Jag funderar på en sak. Uttrycket "barnet i glaskupan", syftar det på att barnet känner sig som om det befann sig i en glaskupa, eller på att omgivningen tycker det ser ut så? Det är ju en j-a skillnad... Inte lätt att veta vad som menas med såna bildliga uttryck, om inte personen som hittat på det förklarar sig...

Och innebär det alltid samma sak? Läser man om olika autistiska personer, så beskriver de ju helt olika vad de upplevt när de inte är kontaktbara. T ex Iris Johansson var ju ute och flög utanför kroppen, nån annan kan vara djupt engagerad i att lösa svåra mattetal i huvudet, en tredje kanske bara "stänger av", osv...

Jag blir inte klok på vad autism egentligen är. Det verkar ju vara ett samlingsnamn på allt möjligt som "de utomstående" inte förstår...

Ensamflickan skrev:Jag blir inte klok på vad autism egentligen är. Det verkar ju vara ett samlingsnamn på allt möjligt som "de utomstående" inte förstår...

Jag tror du har väldigt rätt där. Det är ingen som har frågat "barnet i glaskupan" vad det egentligen GÖR, utan "barnet i glaskupan" betraktas utifrån och upplevs att sitta i en glaskupa.

Inskränkt att tro att bara för att man inte kommunicerar till människor via tal, så sitter man i en glaskupa!

Oj, vilken intressant tråd. Den autistiska 'glaskupan' behöver ju ingalunda utesluta eller vara någon motsats till allvarligare varianter såsom dessa diagnoser/tillstånd du nämner här, Ensamflickan.

Om man redan från början är en sensibel själ i en sensibel kropp och har ärvt vissa NPF-drag, och sen ovanpå det utsätts för saker som man inte har möjlighet att hantera, så har man kanske ännu lättare att dissociera och lämna kroppen när det blir för jobbigt. Då är det en helt naturlig utveckling att man även får sådana symtom som du beskriver. (Förstadium till DID som weasley föreslår låter inte helt orimligt.) Likaså att man kan få ångest-, självskade- & drog- problem som följd.

Att det 'bara' skulle bero på ångest i sig utan något djupare bakom, såsom beskrivningen du postade antyder, tror jag inte på. Snarare kan det nog vara så att de som definierar diagnoser antingen är okunniga (och t ex tror att det är helt normalt att vara totalidentifierad med sin kultur och sina känslor bara för att de själva är det) aller alltför insatta och har personlig vinning av att trivialisera något som kan ha allvarliga orsaker (t ex för att de själva är förövare).

Fast här i Sverige är det nog mest att de inte har tid/lust/ork att engagera sig djupare i enskilda individer. Jag har slutat förvänta mig sånt av vården. Om du inte kan övertala dem att ge dig kontinuerlig psykologhjälp och sen ta upp saken med terapeuten och hoppas det är en kunnig och förstående dito, så får du nog nöja dig med att du själv kommit några sannolika pusselbitar på spåret och vara glad över den insikten. Eller prova att vända dig till någon helt ny som du inte haft kontakt med förut.

*****

Jag har inte varit utsatt för något som barn men kan ändå känna igen den där lite lindrigare varianten som Moggy beskriver. Redan ett år gammal minns jag att jag liksom observerade mig själv hela tiden och att det kändes overkligt när jag en gång fick ett hysteriskt utbrott när mamma och pappa skulle gå på bio och lämnade mig med en barnvakt. Som att det inte riktigt var jag.

Kände mig också som en främling i den enkla miljö jag hamnat i och kände ingen gemenskap med min familj (nu gör jag det, men inte som barn). Försökte liksom Moggy få svar på djupa och viktiga frågor men gav upp när jag insåg att de inte kunde eller ville ge mig de svar jag sökte.

Samtidigt har jag också alltid känt mig som i en skyddande bubbla som separerar mig från omvärlden och gör att jag inte behöver interagera med den om jag inte känner mig inspirerad att göra det. Har också oerhört svårt att ta kulturella eller religiösa seder riktigt på allvar om de inte är för mig uppenbart ändamålsenliga. 'Varför krångla till något när man skulle kunna göra det så enkelt,' brukar jag tänka.

Att ha en fysisk kropp har jag fortfarande inte riktigt vant mig vid och accepterat.

Inger skrev:Fast här i Sverige är det nog mest att de inte har tid/lust/ork att engagera sig djupare i enskilda individer. Jag har slutat förvänta mig sånt av vården. Om du inte kan övertala dem att ge dig kontinuerlig psykologhjälp och sen ta upp saken med terapeuten och hoppas det är en kunnig och förstående dito, så får du nog nöja dig med att du själv kommit några sannolika pusselbitar på spåret och vara glad över den insikten. Eller prova att vända dig till någon helt ny som du inte haft kontakt med förut.

Jag får nog vänta med att söka vidare hjälp tills jag har flyttat. För tillfället bor jag ju på ett s.k. behandlingshem, och här lär jag då inte få nån mer hjälp... Rena idiotin, men har man både missbruksproblem, även om det mest är självmedicinering, och svåra problem med AS och annat psykiskt, så hamnar man i alla fall inom missbruksvården, och där har de ju noll kompetens för att hjälpa en med de andra svårigheterna...

Jag längtar verkligen tills jag flyttar härifrån, till nåt aspergerboende för tillbaka till min lägenhet skulle inte gå. Min LSS-handläggare har hittat ett ställe som hon tror på - och hon är bra, och står verkligen på min sida! - så nu gäller det bara att få igenom det i nämnden. (Det var tydligen ett rätt dyrt ställe, och inte det lättaste att få igenom, men hon sa att hon var envis och brukar få som hon vill... Skönt att man äntligen har fått en bra LSS-handläggare åtminstone! ) Det skulle bli en plats ledig framåt hösten, jag som helst skulle vilja flytta igår...

Men där kommer jag att få mer hjälp, och om det behövs kan jag säkert söka nån extra terapi utanför, om det inte finns tillräckligt på stället.

Kvasir skrev:Det där med "glaskupan", är inte den stora skillnaden att en autist alltid befinner sig inne i sin glaskupa medans aspergare försvinner in i sin ibland och sedan kommer ut igen?

Jag tänker på Iris Johansson; hon beskrev ju hur hon lämnade kroppen och for iväg i som en ande, och lekte med sina andekompisar, och var då helt borta från omvärlden, eller "inne i sin glaskupa". Men andra gånger var hon ju närvarande och pratade - och skämde ut sina föräldrar med sina pinsamma avslöjanden... Så hon gick uppenbarligen fram och tillbaka mellan "glaskupan" och omvärlden, så den skillnaden mellan AS och Autism håller inte, om hon är autistisk...

Jag undrar ändå om inte "autism", som det definieras för tillfället, kan vara flera helt olika tillstånd, som inte har mycket gemensamt...

Mao så vet man inte riktigt var man e om man tänker autistiskt?

Andra vet inte var man är iallafall.
Jag tänker på tråden "Subtyper av aspergers syndrom" här.

Folk förstår inte att folk i en annan grupp, som är annorlunda än deras egen, inte är likadana allihop. Och oss är de dessutom rädda för. I allmänhet. Även om de inte vet om det själva. Vi är ju konstiga i huvudet - och inte på något sätt som de kan sätta fingret på. Inte ens något pålitligt yttre märke har de att gå efter, stackarna.
Dessutom blir det så fruktansvärt obekvämt om man måste smälla i sig den fulla och i praktiken steglösa variationen mellan alla olika personligheter i en helt ny mänsklighet. Som ju vi är.
Och det gäller NT-folket i NPF-vården som alla andra.

Det är svårt att förstå att vi är lika olika som de. Mer förstånd än så har inte människan.
_____________________________________________________________

Själv önskar jag att jag hade haft en annan värld, om nu de andras skulle förvägras mig* - som Iris Johansson och en del andra. Jag tycker inte jag har haft tillgång till någondera världen. Bara upphängd i en tråd i universum, mörkt och märgkallt och tomt som vakuumbomull. Jag kan sprattla och skrika så mycket jag vill - allt som händer är att jag själv tar ut mig.

*Nog för att den (läs människorna i den) skulle behöva gallras på en helvetes massa oförmåga och förvirring i frågor om viktigt och oviktigt, ont och gott, innan jag skulle tycka de(n) dög - egentligen.

Zombie skrev:Folk förstår inte att folk i en annan grupp, som är annorlunda än deras egen, inte är likadana allihop. Och oss är de dessutom rädda för. I allmänhet. Även om de inte vet om det själva. Vi är ju konstiga i huvudet - och inte på något sätt som de kan sätta fingret på. Inte ens något pålitligt yttre märke har de att gå efter, stackarna.
Dessutom blir det så fruktansvärt obekvämt om man måste smälla i sig den fulla och i praktiken steglösa variationen mellan alla olika personligheter i en helt ny mänsklighet. Som ju vi är.
Och det gäller NT-folket i NPF-vården som alla andra.

Det är svårt att förstå att vi är lika olika som de. Mer förstånd än så har inte människan.

Då kanske de skulle tvingas till att inse - hemska tanke! - att de inte är så "normala" som de tror, utan att vi alla är lika unika... Hela normaliseringsbegreppet skulle falla samman... Hela deras verklighetsuppfattning krossas...

"bättre då att offra några få avvikande, oanpassningsbara individer, och tvinga in resten av befolkningen i samhällsnormen, så att "vi" åtminstone kan fortsätta tro att det finns nånting som är normalt, och att "vi" är de normala..."

Var det förresten inte nån som sa att autister vill sortera in saker i olika fack... Jag tycker NT är rätt bra på det också, att försöka tvinga in i olika fack, alltså...

Jag kan inte direkt besvara nåt här men kom att tänka på att jag stängt och suttit på en trädgren och glott ner på mig själv. Ser det mer som försvarsmekanism som skapats när jag var liten och folk dog och slogs och sånt. Mer än autistiska drag alltså, i mitt fall.

Sen tror jag det där med känslan av multipla personligheter kan ha att göra med att man som bokstavsberikad av nåt slag ofta är väldigt ojämn i sina förmågor, extremt bra på somligt (uppskattat eller ej av omgivningen) och extremt kass på annat.

Att man uppfattas som så mångfacetterad så man är obegriplig kan nog i viss mån göra att man går in i så olika roller i olika omgivningar att det nästan tangerar multipla personligheter. Uttrycker mig dåligt nu, har inte fått frukost än. Menar INTE att blanda ihop multipla personligheter som riktigt fenomen med att vara udda, men jag TÄNKER på det här när jag läser det ni skrivit...

För mig är Glaskupan light, i mitt fall, allt ifrån att

koppla ifrån ett samtal eller en aktivitet för att man tappar tråden av nån distraktion och flyter in i den associationskedja distraktionen skapar

man går in i en detalj och liksom ÄR I DEN, som att gå in i syrenens doft och färg eller ett märkligt mönster i nåt ljusspel på en vägg och fastna där, så att omvärlden upphör att existera en stund

dagdrömma och drömma så häftigt att det är starkare än "den riktiga världen"

inte veta vem man är när man vaknar och få titta på ett id-kort eller på annat sätt härleda den där som man vet att andra kopplar ihop med det "jag" man är med med den kropp man har. Jag kan ibland känna att "jag" - mitt tänk eller min själ eller vad det är- kunde bo i en annan kropp eller leva ett annat liv, men "jag" råkar nu bo i Alfapetsmammas kropp och liv nu, så so be it... Vet inte om det är svag jag-känsla eller nåt annat, för jag inte klurat tillräckligt eller frågat nån som kan, men om nån känner igen det så säg gärna hur ni tänker kring det.

känna att världen är overklig (och vilja göra knäppa saker för att testa om det är så eller inte - typ nypa folk).

och en del annat jag inte får fatt på just nu.


På tal om autistiskt tänk (från Kanners autism, den klassiska- till autistiska drag) rekommenderar jag Barnet i glaskulan av Birgitta Rubin, Autism från insidan - en handbok, av Hilde de Clercq och Mamma, är det där ett djur eller en människa, av den sistnämnda.

Ensamflickan, det här var en mycket bra tråd och din beskrivning kan jag säga ligger ganska nära mig själv. Då jag fortfarande tycker att det är oerhört svårt att berätta för mycket så här ut i cybern känner jag ändå att jag vill berätta vad jag kommit fram till.

Jag har under 10 år haft förmån att gå i terapi hos samma person och har aldrig ifrån början tvingats in i 1 diagnos och jag förstår ju nu varför, det är ju en hel del. Men i och med ett krav i år ifrån FK som skickat mig på en mindre utredning så har jag nu fått på papper att att jag har i grunden en självklar AS. Jag vill poängtera att jag har fått all stöd och hjälp jag kunnat ändå alla år även utan diagnos.

Som jag ser det nu med AS i grunden har det gjort att jag var en skör personlighet ifrån början och därför utsatts för en del övergrepp, dvs jag hade inte samma möjlighet att säga nej som andra känner och med en dysfunktionell familj hade jag inget val och när jag var en tyst person som härdade ut så var det ju heller ingen som märkte något.

Som jag ser det idag med diagnos så har jag AS, kanske något mer som min stora utredning jag ska på snart för att tillfredställa FK, PTSD som en följd av övergrepp och det har i sin tur gett en splittrad personlihet, ångest och depression, mardrömmar och stresskänslighet.

Genom åren av terapi har jag lyckats lokalisera händelser, beteenden och känslor som har sitt ursprung ifrån medfödd skörhet och trauman och på så sätt "sytt ihop säcken" om vem jag är. Att komma ut ur den avstängdhet av känslor där allting var svart och logiskt till nu när jag har känslor om än jättejobbiga men jag är glad för det är bättre än att vara avstängd.

Att leva helt avstängd fungerade i arbetslivet tills utmattningsdepressionen kom och slog mig till marken som i sin tur gjorde att jag var tvungen att sluta arbeta. Men att då kunde jag också använda all tid till att fokusera på en mer givande rehabilitering.

Hoppas du Ensamflickan ser något som kan vara till hjälp i min beskrivning och det som har varit avgörande för mig är att ta bort ALLT och ALLA som stör och rycker upp allt inom mig för innan dess så ser jag att läkning var inte möjlighet utan den tiden var bara ett parerande och handterade av reaktioner. Men jag hade aldrig klarat det utan min läkare och terapeuts starka stöd.

Och att vara i glaskupan, jag upplever att när jag är det så går jag in i mig själv för att fokusera, finna en lösning, avskärma mig saker som gör mig illa en överlevnadsinstinkt för att förhindra härdsmälta i känslor och hjärna.

Hej på er!

Nu går jag väl ifrån ämnet lite tyvärr men men... Detta med glaskupan fastnade hos mej så jag måste bara skriva några rader och hoppas att ni inte blir arga på mej... Vad jag vet så har jag inte As men jag trivs bäst i min lilla egna värld, där allt fungerar så som jag vill och mår bra av. Världen utanför är skrämmande, förstår den inte riktigt. Jag vet hur man ska vara och säja men det är så jobbigt. Det är så skönt att få krypa in i sin lilla värld där jag kan vara som jag vill och inte bli sårad. Ingen kan göra mej illa och få leva och tänka som jag vill. Ingen utanför min värld förstår hur jag tänker, blir ofta missuppfattad så jag försöker att prata så lite jag kan för att undvika dessa saker.

Min man säjer att jag tänker så komplicerat och att jag inte ska tänka så mycket på onödiga saker. När jag sa till min man att världen utanför är svår och att det är så skönt att krypa in i min egen lilla värld så sa han att det lät vackert... Vet inte om det är vackert men skönt och en säker plats för mej att vara på. Förlåt!!!

rebecca skrev:Nu går jag väl ifrån ämnet lite tyvärr men men... Detta med glaskupan fastnade hos mej så jag måste bara skriva några rader och hoppas att ni inte blir arga på mej... Vad jag vet så har jag inte As men jag trivs bäst i min lilla egna värld, där allt fungerar så som jag vill och mår bra av. Världen utanför är skrämmande, förstår den inte riktigt. Jag vet hur man ska vara och säja men det är så jobbigt. Det är så skönt att få krypa in i sin lilla värld där jag kan vara som jag vill och inte bli sårad. Ingen kan göra mej illa och få leva och tänka som jag vill. Ingen utanför min värld förstår hur jag tänker, blir ofta missuppfattad så jag försöker att prata så lite jag kan för att undvika dessa saker.

Min man säjer att jag tänker så komplicerat och att jag inte ska tänka så mycket på onödiga saker. När jag sa till min man att världen utanför är svår och att det är så skönt att krypa in i min egen lilla värld så sa han att det lät vackert... Vet inte om det är vackert men skönt och en säker plats för mej att vara på. Förlåt!!!

Jag tycker inte alls att du har gått ifrån ämnet! (Och eftersom det var jag som startade tråden måste väl jag har rätt att avgöra det... ) Jag är intresserad av alla aspekter av glaskupan. Jag har ju inte själv förstått riktigt vad de syftar på med uttrycket glaskupan, utan får mina egna associationer av det uttrycket. Så jag är intresserad av diskussioner både kring den "autistiska glaskupa" och kring andra upplevelser som kan jämföras med att sitta i en glaskupa.

Jag känner igen mycket av det du beskriver. När jag gick i högstadiet, och ofta blev retad, så brukade jag "gå in i mig själv", dvs låtsas - och därmed också känna - att jag satt nånstans inuti min kropp, typ i höjd med hjärtat, och tittade ut genom ögonen via ett periskop... Därinne kunde ingen komma åt mig, det spelade ingen roll vad de sa, det spelade ingen roll om de slog mig (vilket inte hände så ofta), det studsade bara mot kroppen, men nådde inte in till mig. Jag kände inte att jag var kroppen, utan att kroppen var som ett pansarskal, och att jag satt inuti kroppen, med åtminstone nån decimeters marginal åt alla håll, så att de inte kunde komma åt mig... (Vet inte om det var exakt så du menade...)

Men jag tror som sagt att det är en enorm skillnad på att känna sig som om man befinner sig i en glaskupa, och att i omvärldens ögon se ut som om man gör det. Att känna sig som om man befinner sig i en glaskupa tror jag både autister och ickeautister kan göra. Det kan nog jämföras med nåt slags försvarsmekanism när omvärlden blir för svår. Autister är ju inte på något sätt immuna mot psykiska störningar/reaktioner.