Hej hej, har en liten fråga/undran om era läkare/psykologer reagerade likadant som min gjorde idag. Har haft kontakt med öppenvården här på min ort i nu snart 2 år. Har haft problem med depressioner sen jag var i tidiga tonåren (ca 10 år sen). Under dom här 2 åren så börja det med min depression som huvud punkt. Det gick snabbt över till möjlig Asperger,borderline och ADHD. Har gjort en massa tester (har ingen aning om vad dom va tillför ^^) å nu idag säger han att jag har Asperger å sliter fram recept blocket direkt å ska skriva ut en efter annan medecin åt mig.

Jag har undvikit alla former av medeciner än så länge och han vet att jag inte e pigg på piller. Tycker bara att det var så konstigt att han blev så "gung-ho" på piller nu igen. Jag har inte fått en fast diagnos på att det e Asperger (många symptom stämmer dock) så vet inte vad/hur ja ska reagera riktigt. Han var väldigt påstridig ang medeciner och enligt honom var det tydligen bara det som skulle hjälpa mina symptom å dämpas. så nu till huvudfrågan... Tycker ni ja ska lyssan på honom eller be om fler åsikter från andra läkare/psykologer? Allt har varit så extremt mkt upp å ner i mitt liv sista tiden så är helt överväldigad typ...

Ursäkta om det blev lite långt ^^
Kom jätte gärna med förslag eller åsikter. Tack på förhand!

Man får ingen medicin för AS.

Man kan få medicin för ADHD eller migrän eller depression eller röda hund. Men inget för AS.

Vad är det för grejer h*n vill ge dej?

Nej det var det ja tänkte på också. tyckte att det var konstigt att han drog upp det just efter han sa att det met största sannolikhet var AS.
Kommer inte ihåg alla namn men drog upp nån SRA eller SRI preperat tror jag d var iaf. e dålig på namn å minnet e inte bra det heller.

SSRI är ett gruppnamn på preparat man tar mot depression. Här på forumet finns det en tendens att märka att man blir deprimerad lättare om man har AS; man vill ju vara med i gänget men man får inte.

Nej man får ingen medicin för just AS. Däremot går jag på SSRI preparat (tror iaf att citalopram klassas som det) och det har faktiskt hjälpt mig må bättre på mer sätt än depressioner.
Men det finns ingen garanti att såna mediciner fungerar för alla, så du kanske ska vara försiktig med vad du stoppar i dig.

ahhh ok tackar! jo ja e lite avvaktsam mot piller överhuvudtaget. sett bekanta på antidepresiva som har totalt crashat pga "fel" medecinering så antar att det skrämt upp mig lite.

Lentz:

Det verkar som det varit lite dålig kommunikation mellan dig och din läkare. Jag har aldrig träffat dig så kan inte ge dig något råd konkret men kan kanske hjälpa till med lite allmänna upplysningar.

Det är klart att du inte ska äta några mediciner du inte vill! Läkarens roll är ju inte att "tvinga på dig" något du inte vill ha. Det är ett jätteproblem inom sjukvården att läkare skriver ut läkemedel i all välmening som patienten inte fattat vitsen med eller av annan anledning inte vill ha. Läkarens roll är ju att ge dig tillräckligt med information för att du själv ska kunna välja behandling.

Lite om SSRI (olika namn på samma eller liknande läkemedel är citalopram, cipramil, sertralin, zoloft, fluoxetin, prozac etc. etc.): De är mycket säkra läkemedel mot depression. Används i enorm utsträckning i hela västvärlden. Det är som tidigare nämnts inte säkert att de funkar, men oftast gör det de. Om de inte givit någon effekt på ca. två månader bör man byta till "något starkare". Anledningen till att de andvänds så mycket är att de har bra effekt och få biverkningar. Man kan inte heller bli beroende av dom som man kan bli av t.ex. Bensodiazepiner (sobril, stesolid, xanor etc.). Biverkningar som kan uppträda är sänkt libido (dålig sexlust) och magproblem. Magproblemen kan ofta undvikas genom att man tar dom tillsammans med frukostmaten. Man kan inte heller överdosera SSRI om man t.ex. vill begå självmord, detta var ett stort problem med gamla antidepressiva. Något som är jätteviktigt att tänka på är att depressionen ofta kan blir VÄRRE de första veckorna när man tar läkemedlet, sedan vänder det och man blir bättre. Ofta räcker det att patienten vet om detta för att klara situationen, men ibland krävs andra läkemedel under första tiden. Om man känner sig självmordsbenägen ska man absolut söka sjukvård akut.

Fråga om det var SSRI din läkare ville ge dig. I så fall kanske det kan vara värt att prova. Det finns ju mycket andra läkemedel mot psykiska sjukdomar med. Dessa kan vara jättebra men har tyvärr ibland en del otrevliga biverkningar.

Din ev. Asperger botas ju inte av SSRI förstås. SSRI ges bara för att behandla din ev. depression. Samma läkemedel ges oavsett vad du har för orsak till din depression. (Asperger, ADHD, "vanlig" depression)

Har det gjort någon riktigt NPF-utredning ännu, för att avgöra om du har Asperger eller inte, och vad kom den i så fall fram till? Eller är någon sådan utredning inplanerad?

En annan sak om SSRI. Risken är stor att du ökar dramatiskt i vikt. Något som inte alla läkare poängterar.
Men mår man oerhört dåligt så mår man ju hellre bra än är/blir/förblir smal.

Nackdelen för mig med antidepp var att jag inte kände just någonting. Visst, inte lika nedstämd, men heller aldrig glad, arg, irriterad, ledsen..

Men det är min personliga reflektion.

Det där med vikt beror nog väldigt på vilket preparat det är och på individuella faktorer. Jag gick upp i vikt av en sort jag tog en tid, men har inte haft några större problem med det med andra sorter.

Börjar tro att min läkare e lite flummig... han nämnde att man oftast går ner massa i vikt som en bieffekt. Ang utredning om AS så hars det inte gjort nånting så kan väl säga att det e min läkares spekulationer som allt e baserat på, å dels det jag läst om AS stämmer rätt bra på mig. Förhoppnings vis så får ja en utredning gjord snart men dom e sega på sånna saker här så det lär dröja.

ursäkta för dubbel post men det här e nog det som oroar mig mest med anti dep.

tahlia skrev:Nackdelen för mig med antidepp var att jag inte kände just någonting. Visst, inte lika nedstämd, men heller aldrig glad, arg, irriterad, ledsen..

hatar mina humörsvängingar å det gör nog dom flesta runt omkring mig med men det känns som man får sina känslor stulna från en typ.

Jag upplever det inte som om någon stjäl mina känslor.

Tvärtom är jag glad för att jag inte reagerar så starkt på saker längre som jag gjorde förut. Jag reagerar, men det är rimliga reaktioner (ok, inte just NU eftersom jag och min läkare mixtrar med medicinen och det är VÄLDIGT uppåner) jämfört med förut.

Viktuppgången har jag upplevt men den tror jag har mer att göra med att jag började acceptera att jag faktiskt behövde göra INGENTING för att bli mej själv igen.

Talar BARA för mej själv här.

Antingen har man så svåra problem med sina depressioner att man mår bättre av medicinerna, eller så tycker man att medicinerna tar bort känslor man vill ha kvar, och då var väl inte depressionerna så besvärliga då eftersom man vill ha dem kvar.

Delen med å inte göra nånting för å bli sig själv igen lät riktigt härligt! Finns det några bra knep med å få igång en ordentlig utredning? helt så simpla så möjligt då jag e (för)passiv av mig :/

Men vad säger din läkare? Har han skrivit remiss om utredning eftersom han misstänker Asperger?

Vad jag vet så har han inte gjort nånting än. Tog förgivet att han skulle försöka dra igång nån form av utredning när han tog upp AS första gången. Har fått göra några små tester men tror inte några av dom har nånting med AS å göra. Varit några personlighets tester,iq test sen några med massa konstiga namn som e omöjliga för mig å komma ihåg. Kändes inte som dom var relevanta iaf. Är inte så insatt i allt sånt så har i stortsätt förlitat mig på min läkare.

Kvasir skrev:Antingen har man så svåra problem med sina depressioner att man mår bättre av medicinerna, eller så tycker man att medicinerna tar bort känslor man vill ha kvar, och då var väl inte depressionerna så besvärliga då eftersom man vill ha dem kvar.

Nu vet jag inte riktigt vad du syftar på, men nog tycker jag depressionen är besvärlig nog när den resulterar i att man i princip inte äter, att man aldrig är glad, att man inte tar sig ur sängen på 3 veckor, att man inte orkar duscha på 4.. Jag kan fortsätta ett tag, men jag tror du vet var jag är påväg.
När jag mådde som sämst gjorde medicinerna varken till eller från. Det var först när jag lyftes med hjälp av ECT som medicinerna blev betungande, alltså när jag redan (med hjälp av någon annan behandling) blivit bra mycket bättre.

Jag tog SSRI i 3-4 år innan jag fick ECT-behandlingen, och under den tiden gick det bara nedåt. Nu kan det ju vara så att sådana preparat helt enkelt inte bet på mig, eller att jag mådde alldeles för dåligt för att det skulle hjälpa, men det var min högst personliga upplevelse av medicinen.

Du pratar om ett helt annat "problem" än jag, tahlia. Du pratar om när inte ens mediciner hjälper. Det jag talade om var de fall där folk tycker att medicinerna inte är bra för att de tycker känslorna dämpas på ett onormalt sätt och sådana saker. Tycker man att det problemet finns och är värre än depressionerna så har man förmodligen inte så svår depression, och då får man väl helt enkelt välja vilket man trivs bäst med, depression eller dämpade känslor.

Nej, jag talar om min egen erfarenhet. Faktum är att många kan vara deprimerade men kan ändå bli arga eller ledsna (t.ex). I min upplevelse kan jag säga att jag blev mer deprimerad av medicinen, eftersom oförmågan att känna något öht inte direkt är en uppmuntrande erfarenhet.

Men visst. Alla har vi olika uppfattningar.

Kvasir skrev:Antingen har man så svåra problem med sina depressioner att man mår bättre av medicinerna, eller så tycker man att medicinerna tar bort känslor man vill ha kvar, och då var väl inte depressionerna så besvärliga då eftersom man vill ha dem kvar.

Vilket konstigt resonemang.
Första SSRIn jag provade, då hade jag inte AS-diagnos, jag jobbade så gott det gick, gav mig precis det som behövdes, jag blev impotent, hade svårt med mat och sömn. Nåt annat märktes inte.

Jag har en liten fråga (som jag kanske borde rikta till DrAspie).

Hur sjutton kan läkarna få påstå att man inte blir beroende av SSRI? Något som jag uppfattat som en direkt pekpinne på beroende är att man blir sjuk/mår dåligt om man tvärslutar, och det gör man när man om man rakt av slutar med antidepp.
Bara de faktum att man ska trappa ned på medicinen i lugn takt när man slutar är, för mig, ett tecken på att du på något vis skapat ett beroende till medicinen.

Själv lade jag tvärt av med mina antidepp, som enligt läkare inte skulle vara beroendeframkallande. Jag trodde allvarligt att jag skulle dö den första veckan.

Nu vet ju inte jag. Kanske inte alla blir sjuk om de tvärt lägger av, men det ändrar inte det faktum att man ska trappa ned för att sluta. Då måste någon sorts tillvänjning ha förekommit innan.

tahlia skrev:Nej, jag talar om min egen erfarenhet. Faktum är att många kan vara deprimerade men kan ändå bli arga eller ledsna (t.ex). I min upplevelse kan jag säga att jag blev mer deprimerad av medicinen, eftersom oförmågan att känna något öht inte direkt är en uppmuntrande erfarenhet.

Men visst. Alla har vi olika uppfattningar.

Men att bli mera deprimerad är ju något annat än det jag menade. Jag tror fortfarande att vi pratar om olika saker.

Och självklart kan man bli arg och ledsen om man är deprimerad. Det somliga klagar på är ju snarare att sådana känslor dämpas av medicinerna.