När jag var liten var jag en s.k. pojkflicka. Vägrade att leka med dockor, föredrog att leka med killar och föredrog killaktiviteter som bandy osv.

När jag började skolan blev hästar mitt stora intresse och fortsatte vara det upp i vuxen ålder. Men jag fortsatte att helst umgås med killar. Bokstavligen slog mig in i grabbgängen ibland. Jag har dock inga homosexuella drag. Fast en homosexuell killkompis gav mig diagnosen transexuell bög (vilket är ett skämt, men kanske ligger det något i det, jag har umgåtts en hel del i bögkretsar).

Som vuxen har jag valt ett rätt manligt yrke och jobbar idag bara med män.
Min teori är att mäns språk är enklare och har mindre undertoner än vad kvinnors.

Är det här något som andra kvinnor med asperger-drag känner igen?

Absolut - män har ett betydligt enklare språk och är därför lättare för mig att förstå.
Med kvinnor blir det förr eller senare konflikt, pga att de inte säger vad de menar...och alla dessa antydningar...Det får mig att tappa respekten totalt.
När jag var liten var också mina bästa vänner pojkar, men när vi började skolan fick vi inte sitta tillsammans och sen blev det konstigt...
Hästarna blev min räddning - men det var jobbigt med alla dessa falskheter i stallet som jag definitivt inte redde ut.
Punken blev min ultimata räddning - där fick man va som man ville och se ut som man ville...Ju konstigare desto bättre - och dessutom fanns det alltid nån som var märkligare Underbart!!!!
Nu umgås jag bara med killar - förutom mina barn, som är flickor.

Jag tyckte helt klart det var roligare att umgås med pojkar än med flickor. Fast det blev ju konstigt för pojkar "kunde ju inte leka med flickor" samtidigt som flickorna tyckte jag var konstig och inte ville ha med mej att göra.

Jag tycker helt klart det är enklare och roligare att umgås med killar för man behöver inte vara rädd att göra bort sej på samma sätt. Det är en rak och enkel kommunikation. Blir man arg slår man nån på käften, verbalt förhoppningsvis, men sen är det över. Inte massa intriger, skitsnack och falska leenden. Jag fattar inte intriger. Är alldeles för naiv tror jag. JAG tror att om nån pratar med mej så är det för att den VILL det, inte för att den vill snoka reda på nåt snaskigt som den kan sprida ut till var och en.

Jag har för mej att jag nånstans runt 14 års ålder slutade försöka vara "en av tjejerna" och gjorde det jag kände för istället. Grottade ner mej i språk och historia. Det var också det jag kom till Uppsala för att läsa. Efter något år var jag så less på det, att jag hoppade på teknisk fysik istället. Där var vi 10% tjejer i hela årskursen. I min klass var vi fem. Efter första året var vi tre kvar. Då hade det tillkommit en under året.

Jag tyckte det var jätteskönt att läsa på civing-programmet. Man behövde inte oroa sej över dessa ständiga knivhugg i ryggen som förekom på de mer kvinnodominerade studieplatserna. Man slapp också alla som tindrade med ögonen när någon varit i sthlm och handlat kläder det stod BONDELID på med stora bokstäver.

Killar är helt klart både trevligare, roligare och lättsammare att umgås med än tjejer. Jag föredrar min sambo framför tjejkompisarna, inte bara för att jag är kär, utan också för att jag trivs så oerhört mycket bättre i manligt sällskap.
Jag tappade mina killkompisar när jag började skolan, för man fick inte ha killkompisar, det ansågs allmänt fel så vi vågade inte vara med varandra längre.

Tjejer kan inte vara fler än två och två, då ska någon mobbas ut. Jag brukar bli den som hamnar i mitten och de säger typ välj, hon eller mig! Nu i vuxen ålder säger det inte det rätt ut, så tussar man ihop två av sina tjejkompisar ger de varandra sura blickar och till sist blir de obehaglig stämning och någon går hem. Är killar med går det bättre, tex min sambo och deras pojkvänner. Om jag är tredje hjulet kan det också gå bra, för att då är det typ som att en kille kommer in i gruppen, jag tjafsar inte. Tycker det är kul ju fler man är. Har någon fittan på sned går jag hem.

Tänk en grupp städkärringar, det är det värsta som finns. Finns icke en grupp där det inte blir tjoller och intriger! Jag har själv städat och känner några som städar el gjort det. Maken till snedfittor får man leta efter, det är alltid en eller flera som är gravt problematiska och får övriga i gruppen att må dåligt. Kvinnor kan inte samarbeta och det ska alltid krånglas.

*LOL*

"Snedfittor" var ett utmärkt ord. :-D

Jag jobbade inom vården en stund *hatahatahata* och DÄR var det snefittor i mängd! Jag fick gå efter ett tag då de hade hittat på massa underliga saker om mej. Har ingen aning om varför de hittade på massa jävulskap ist f att säga som det var TILL MEJ.

Hehe, du beskrev just mig

kia skrev:När jag var liten var jag en s.k. pojkflicka. Vägrade att leka med dockor, föredrog att leka med killar och föredrog killaktiviteter som bandy osv.

När jag började skolan blev hästar mitt stora intresse och fortsatte vara det upp i vuxen ålder. Men jag fortsatte att helst umgås med killar. Bokstavligen slog mig in i grabbgängen ibland. Jag har dock inga homosexuella drag. Fast en homosexuell killkompis gav mig diagnosen transexuell bög (vilket är ett skämt, men kanske ligger det något i det, jag har umgåtts en hel del i bögkretsar).

Som vuxen har jag valt ett rätt manligt yrke och jobbar idag bara med män.
Min teori är att mäns språk är enklare och har mindre undertoner än vad kvinnors.

Är det här något som andra kvinnor med asperger-drag känner igen?

Hehe, du beskrev just mig Jag brukar trivas bättre i manliga omgivningar, jag tycker män generellt är enklare at förstå. Tydlighet; antingen får man beröm eller en smäll på käften *ironi*

kia skrev:När jag var liten var jag en s.k. pojkflicka. Vägrade att leka med dockor, föredrog att leka med killar och föredrog killaktiviteter som bandy osv. Min teori är att mäns språk är enklare och har mindre undertoner än vad kvinnors. Är det här något som andra kvinnor med asperger-drag känner igen?

Ni överdriver en hel del. Killar är också gnälliga, intrigerande, går bakom ryggen på varandra osv. Det är bara det är tjejer tränas i passive-aggressive revirbeteende mycket mer än killar, så det visar sig mer. Finns många, många killar som inte klarar av att umgås fler än två.

Jag känner så väl igen mig. Har alltid haft kompisar i killhörnan. Tjejers skvallrande, fnittrande och tjattrande blir oerhört uttröttande. Sedan har du hela den här intrig grejen som blir när tjejer kommer samman.
Problemet jag stött på under tiden dock är att alla tjejer tycks tro att jag stöter på deras killar bara för att vi kommer så bra överrens. Vet inte hur många tjejer som gapat åt mig att hålla mig undan från deras karl. Tror inte de gillar att man kan snacka med killarna på deras nivå och territorium liksom.

Det är mycket roligare att umgås med killar.
Dem pratar inte bara om kläder, smink och kärlek,
vilket är långtråkigt.

Blä.

Newsflash:
Andra tjejer pratar inte heller om bara kläder, smink, mode, kärlek, hästar och pojkband. Andra tjejer är också individer och har egna personligheter.

Det finns inte bara en enda tjejsort, på samma sätt som det inte bara finns en enda killsort.

Corpset skrev:Newsflash:
Andra tjejer pratar inte heller om bara kläder, smink, mode, kärlek, hästar och pojkband. Andra tjejer är också individer och har egna personligheter.

Det finns inte bara en enda tjejsort, på samma sätt som det inte bara finns en enda killsort.

Sant. Det finns 2 tjejsorter. De tjejiga tjejerna, och de otjejiga tjejerna. Tyvärr går jag inte ihop med någon av dem, men det är en helt annan historia.

Corpset skrev:Ni överdriver en hel del.

Tyvärr, jag överdriver inte ett dugg. Självklart finns undantag och variationer. Men på det stora hela är det så här som jag beskriver.

Killar är också gnälliga, intrigerande, går bakom ryggen på varandra osv.

Visst. Dessa brukar gå under epitetet kärringar i de fall dessa egenskaper är utmärkande personlighetsdrag. Man kan ju inte glorifiera det manliga könet liksom, alla män är ju inte trevliga personer.

Laturia skrev:Det är mycket roligare att umgås med killar.
Dem pratar inte bara om kläder, smink och kärlek,
vilket är långtråkigt.

Blä.

I klassen finns det några sådana exemplar. Alltså tjejer av arten bimbos. Fast supersnygga är de väl inte, så tänk bort den delen av bimbofaktorn, och lägg istället till vardagsmentalitet, inställsamhet, falskhet & normalitetsfascism. På lektionerna har vi ibland diskussionsövningar & debatter. Då säger de inte ett knyst. Men på rasterna däremot! Eller än värre; på mattelektionerna, då är det tydligen fritt fram för kackel. Kackel är ordet, joller i hönsgården, vars enda syfte verkar vara att höra sin egen röst, eller möjligen att förmedla känslolägen. För de säger aldrig något, kommer aldrig fram till något, utbyter aldrig information. Är aldrig intresserade av kunskap. De där hönorna är bara intresserade av sig själva, vad de gjort i veckan & av senaste HM-modet. Världshändelser, kultur & politik rör dem inte i ryggen.

Dessutom är de rätt osympatiska, de använder sig gärna av subtila ironier, kvinnliga härskartekniker. Särskilt mot undertecknad. Det är ett jäkla dilemma; om en snubbe jiddrar kan man alltid trycka upp fanskapet mot väggen, men vad fan kan en aspergerkille göra för att försvara sig mot emotionellt styrda höns??
Antar att ett kyligt bemötande kan funka. Nedlåtande bemötande kan också ta skruv. har läst en del retorikböcker som ger utmärkta råd. Får komma på någon vettig strategi.

Blev frågad varför jag kallar mig KrigarSjäl. Idag känner jag för att svara; för att jag måste. Jag måste alltid, i någon mening, försvara mig gentemot omgivningen. Folk attackerar alltid annorlunda människor på olika sätt, så har det iaf alltid varit för mig. Då lönar det sig inte att tycka synd om sig själv, utan det som gäller är att finna strategier. Kriga tillbaka. Tänka krigiskt. Vara på sin vakt. Och ni NT's som säger att jag överdriver; walk a mile in my shoes. Anledningen till att ni inte blir lika ansatta är därför att normalmänniskan gillar likformighet, konformism. De attackerar er inte därför att ni är normala.

Positivare beskrivningar på killar har jag nog aldrig hört.

kia skrev:När jag var liten var jag en s.k. pojkflicka. Vägrade att leka med dockor, föredrog att leka med killar och föredrog killaktiviteter som bandy osv.

När jag började skolan blev hästar mitt stora intresse och fortsatte vara det upp i vuxen ålder. Men jag fortsatte att helst umgås med killar. Bokstavligen slog mig in i grabbgängen ibland. Jag har dock inga homosexuella drag. Fast en homosexuell killkompis gav mig diagnosen transexuell bög (vilket är ett skämt, men kanske ligger det något i det, jag har umgåtts en hel del i bögkretsar)

Som vuxen har jag valt ett rätt manligt yrke och jobbar idag bara med män.
Min teori är att mäns språk är enklare och har mindre undertoner än vad kvinnors.

Är det här något som andra kvinnor med asperger-drag känner igen?

Jag tycks vara undantaget, har aldrig varit nån pojkflicka. Som barn lekte jag med dockor och ritade, senare läste jag också. Lekte väl varken med flickor el pojkar, men var definitivt inte den typen som klättrade i träd el var duktig i nån idrott, tvärtom svag och klumpig.

Hade inga kompisar bland tjejerna men det störde mig inte. Däremot blev jag mobbad (retad och slagen) av killarna. Alltså förstår jag inte denna förkärlek för pojkar, jag blev tvärtom mycket misstänksam mot pojkar. Vuxna män verkade trevliga men eftersom de en gång varit pojkar måste de ju vara onda innerst inne.

En del tjejer var otrevliga men andra var trevliga. Och de slog mig iaf inte.

Inte heller som vuxen har jag haft några särskilda "killintressen". Sport och bilar tråkar ut mig. De chefer jag haft har mestadels varit manliga och har förväntat sig att jag skulle vara annorlunda (kvinnligare kanske?) och inte behandlat mig väl. Andra chefer har också varit snorkiga och nedlåtande. Däremot har de i samma yrken varit kvinnor i samma sits och inte kunnat inta samma översittarattityd.

Nej, jag säger som en utlandssvenska som kom hem från USA:

Hellre ytlig vänlighet än djupt känd fientlighet

Sen tycker jag att män haft en väldigt hierarkisk inställning. Chefer har alltid rätt. Kvinnor är mer ifrågasättande, även om de ofta inte vågar vara det direkt mot chefen.

<borrrrta>

Alien skrev:Jag tycks vara undantaget, har aldrig varit nån pojkflicka. Som barn lekte jag med dockor och ritade, senare läste jag också. Lekte väl varken med flickor el pojkar, men var definitivt inte den typen som klättrade i träd el var duktig i nån idrott, tvärtom svag och klumpig..

Jag var inte heller BRA på idrott elelr trädklättring, men jag tyckte iaf mindre illa om det än dockor, som jag aldrig fattat syftet med. Teckna och böcker är bättre än vilken lek som helst. Killarna slog mig med, men jag tyckte bättre om det (ärligt) än när tjejjerna låtsades vara trevliga, men snackade skit bakor ryggen på mig... =/

MsTibbs skrev:

Alien skrev:Jag tycks vara undantaget, har aldrig varit nån pojkflicka. Som barn lekte jag med dockor och ritade, senare läste jag också. Lekte väl varken med flickor el pojkar, men var definitivt inte den typen som klättrade i träd el var duktig i nån idrott, tvärtom svag och klumpig..

Jag var inte heller BRA på idrott elelr trädklättring, men jag tyckte iaf mindre illa om det än dockor, som jag aldrig fattat syftet med. Teckna och böcker är bättre än vilken lek som helst. Killarna slog mig med, men jag tyckte bättre om det (ärligt) än när tjejjerna låtsades vara trevliga, men snackade skit bakor ryggen på mig... =/

Dockor ska man ju klä på och klä av hela tiden och så låtsas att de gör diverse saker. Man "matar" dem, kör dem i barnvagn etc. Enda träning jag hade för eget barn. Fast katten var nog också träning. I början sa jag "kom till matte" istf "kom till mamma" till min baby.

Jag var väl snarare "sticks and stones can break my bones but words (behind my back) can never hurt me". Eller snarare att skit bakom ryggen fattade jag aldrig, det var det som sas el gjordes direkt till mig som jag led av.

Alien skrev: Jag tycks vara undantaget, har aldrig varit nån pojkflicka.

Nja, alltså jag är nog inte heller en pojkflicka. Jag hatade dockor och gillade verklighetstrogna gosedjur. Så jag vet inte vad jag är egentligen. Dock gillade jag ett tag att köra motorcykel innan mitt balanssinne blev helt förstört för några år sedan. (Hade också en jobbig tvångstanke som gjorde att jag blundade när jag körde på slingriga grusvägar, var suicidal och tänkte att jag skulle försöka krascha.) Och så gillar jag bilar. Men jag kan inte meka. Gillar teknikprylar men är inte så duktig på att förstå dem, det behöver jag hjälp med ibland. Speciellt datorer är svåra.

Som barn lekte jag med dockor och ritade

Jag ritade också, abnormt mycket. Jag pratade inte så mycket, så när jag ville ha någonting sagt ritade jag en illustration av det. Gjorde serier också som beskrev vad jag upplevt.

var definitivt inte den typen som klättrade i träd el var duktig i nån idrott, tvärtom svag och klumpig.

Inte jag heller, jag har grava perceptionsstörningar och svår motorisk klumpighet. Svag är jag också, ingen hejare på att slåss eller försvara mig.

Hade inga kompisar bland tjejerna men det störde mig inte. Däremot blev jag mobbad (retad och slagen) av killarna.

Jag hade enstaka tjejkompisar ibland. Blev också svårt mobbad av killarna på skolan. Jag är än idag mycket rädd för jämnåriga killar och föredrar lammkött eller äldre män som kärleksparners. Har så sakteliga kunnat minska min rädsla för jämnåriga. Men den finns där, helt klart.

Alltså förstår jag inte denna förkärlek för pojkar, jag blev tvärtom mycket misstänksam mot pojkar. Vuxna män verkade trevliga men eftersom de en gång varit pojkar måste de ju vara onda innerst inne.

Jag kan inte förklara heller, för jag har också den där rädslan. Och många män har behandlat mig illa.
Men det har många kvinnor också, och jag upplever kvinnornas terror som mer skadlig för mitt psyke, fulare och lägre skamgrepp än vad killarna kör. Mer utstuderat och illvilligt på ett annat sätt.

Jag trodde i många år att alla jämnåriga killar var onda demoner. Innerst inne tror jag det fortfarande. Eller jag vet inte, jag är en mycket sjuk människa .

Jag e kille o umgås bäst med tjejer. Tycker de e mycke mer intressant. E ja konstig då eller ? Okey kanske AS tjejer e mer tjejkillar o AS killar mer killtjejer eller va man nu vill få de till. Ja tycker de e bullskit. Jag tror de handlar om att AS är mer ärliga mot sej själva helt enkelt och känner det hopplöst att leva ett liv utanför den man är, de behov man har, få uttrycka det man känner osv. Utan detta bejakande blir livet bara fucking meningslöst o leva helt enkelt.

asmig

Jag tror du kan ha rätt. Iaf funkar jag så. Man är den man är, nåt annat är meningslöst. Naturligtvis får man några rejäla slängar av sleven (sugis, alien, mfl; ni är inte de enda som fått smaka på sleven...) men iaf jag har lyckats terapisera bort de nojor jag hade som liten.

Men visst, det är inte lätt att gilla saker man som tjej inte "ska" gilla när man är liten. Man blir väldigt ensam då.

Aja, vi alla träffar olika människor och har olika kommentarer.

Tycker inte heller att ni har rätt. Variationen är för stor för att man ska kunna generalisera.

Som liten umgicks jag mest med killar pga att vi endast hade killar till grannungar. I skolan blev det blandat killar/tjejer (oftast bara några få i taget, och oftast lite "nördiga"). Gemensamt för de alla var att de hade ett rakt och öppet sätt att kommunicera. I gymnasiet var det i stort sett en enda (tjej) jag stod ut med. Fanns en grupp på 5-6 killar i klassen som ägnade sig åt att snacka skit, mobba en del andra och intrigera om allt möjligt. Minst en tjejgrupp fanns samtidigt som ägnade sig åt ungefär samma sak, fast det där var andra saker som gav status.

Över huvud taget umgicks jag sällan med jämnåriga utan helst med (vissa) äldre, lärare eller äldre släktingar. Var tungt i tonåren när man blev utnämnd till lärarens gullegris. Folk trodde väl jag fjäskade.

Hästar och sedan hundar blev min räddning i tonåren, men även bland stalltjejer intrigerades det en del, även om det var en tuffare attityd än bland shoppingbrudarna. Ska man generalisera har jag alltid tyckt att djur är lättare att kommunicera med än både killar och tjejer.

Umgås nu "med tvång" med killar på en typisk manlig arbetsplats. De snackar en hel del skit om varandra, men jag verkar vara hyfsat accepterad (tror jag - inte lätt att veta ). Saken är den att jag är ju udda redan från början, som kvinna i ett grabbgäng, så lite extra uddahet i form av autistiska drag märks inte.

Min teori är att alla som avviker lite för mycket från normen passar bättre in i ett sammanhang där man redan från början är udda. ungefär som folk har lite större tålamod med en lantis eller en utlänning. Vad säger killarna här (de som inte stämmer in på mansnormen) - vilka umgås ni /inte/ med?