Jag har ett jäkla oflyt med arbetsplatser just nu...ingen har tid att lära upp en.. för allt ska ju ske nu och nu och inte sedan... men om man inte har erfarenhet hallåå liksom. då tar det tid att lära sig...

Hur peppar man sig att testa yrken man knappt vet om de passar en...

Jag tror att det kan vara svårt att hitta motivering i många lägen. Arbetsmarknaden idag verkar snarare arbeta emot, än med arbetsökande. Dessvärre är det så här mina egna upplevelser har varit, men det har hjälpt mig. Att helt enkelt sätta sig ned med en lista, "de här skulle jag kunna tänkas arbeta med". Och testa dem via praktik eller liknande.

Det är ganska omotiverat i många lägen, då det kan ses som obetalt arbete, vilket är skitsnack. Ifall man gillar en praktikplats, kan man alltid (försöka)arbeta med sin jobbcoach och höra ifall det kan gå med arbetsprövningar där. I bästa fall, då man kan hoppas på att arbetsprövningar kan ses som prov-anställning, som i sin tur förhoppningsvis leder till en anställning. Man får vara väldigt tydligt med detta, och vilka avsikter man har. Ifall ett företag tar sig an en praktikant, ska de även ha rimliga skäl att behöva mer arbetare. Som får lön.

Man ska aldrig 'bara' nöja sig med en praktikplats, för det är ett effektivt sätt att bara slussa runt och slita ned (framförallt) ungdomar till ett fördärv som kommer påverka generationer framöver. Arbetsplatsen SKALL ha ett förpliktigande, och att vara ärlig mot individen. Så läge du går ut med tydliga budskap, har du skött din del av 'avtalet', egentligen.

Hur motiverar man sig att ta jobb som man vet att man kommer ogilla redan från minut ett?
Går det komma runt det på något sätt?



Appråpå praktikplatser. Ställer man inga krav på praktikplatsen så finns risken att man blir behandlad som om man inte existerar. I realiteten kommer jobbcoachen och AF inte att stödja en på något sätt alls.
Jag fick jobb via praktik dels pga att jag satte upp en överenskommelse med företaget, AF och jobbcoachen. Jag är på företag X i 4 arbetsveckor, sen tackar jag för mig om det inte kommit någonstans. Detta var jag extremt tydlig med för alla parter. (jag hade dessutom upprättat en turordningslista på företag där min kompetens möjligtvis behövs)

Resultatet blev lite annorlunda iom att chefen skulle ha en bekräftelse på min vilja att jobba där genom att förlänga praktikperioden och det gick jag med på. Motkraven blev att jag tar det månadsvis (formellt med alla parter), att jag får avbryta när jag vill utifall jag nekas anställning (informellt med bara företaget dvs att jag bryter och går hem utan att företaget skvallrar till AF) och att jag faktiskt blir anställd efter den praktikperioden.
Jag praktiserade där längre än planerat och jag fick en anställning. Nu har jag kommit till ett läge där jag snabbt som attan måste bevisa att jag är 100% självgående (svårt när det tar tid att lära sig alla administrativa handhavanden!) och vågar ta steget att ansvarsfullt kunna misslyckas med saker jag åtar mig (att kunna stå inför en grupp arga människor och ärligt förklara exakt vad, var, varför och hur jag gjorde). Fixar jag inte kraven så åker jag ut i arbetslösheten.
Sist in -> Först ut!!
Mitt motiverande består främst i att ständigt betrakta den dystra elaka verkligheten.

Sist in -> Först ut! regeln är fullkomligen idiotisk. Den är precis lika idiotisk som könskvoteringar i yrken. Rätt person på rätt plats, ifall det är en man eller en kvinna, det är skit samma.

Förbannade PK samhälle.

Hur menar du med PK samhälle här? Syftar du på att alla svenskar har att anpassa sig efter svenska lagar?

Ont:
Slipper gärna arbeta på såna ställen där man inte får lov att göra misstag i början.

Jag syftar på att "lagar" som sist in -> först ut och könskvoteringar är 'politiskt korrekt' att göra. Det är inte logiskt. Men PK.

Heishi skrev:Jag syftar på att "lagar" som sist in -> först ut och könskvoteringar är 'politiskt korrekt' att göra. Det är inte logiskt. Men PK.

Jag undrar varför du tycker de är PK.

För att de är fel?
'
Själv tror jag att de ojämna arbetsvillkoren främst beror på att vi har så många rättigheter så fort man får en fast anställning. Har aldrig varit så förr.

Heishi skrev:Sist in -> Först ut! regeln är fullkomligen idiotisk.

Oja. På många ställen kan regeln vara en självklar sanning även inom facken, bl.a där jag jobbar.
- Sparka den flitiga nya, spara den misskötsamma gamla.

Parvlon - Jag anser att det är förlegade regler som hindrar att arbetsmarknaden rör på sig i de sättet den bör göra, ifall man ska titta ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag håller med om att det finns många rättigheter som gör en "osårbar", i jämförelse mot en ny-anställd.

Det är därför jag tycker att både sist in -> först ut inte tar i hänsyn till kompetensen. Chansen att en nyexaminerad är bättre lämpad, då det troligtvis är mer uppdaterade än en äldre anställd. Det finns arbetserfarenheten den äldre anställde har, men det är på sätt och vis inte grundbyggande som argument. Det är ett orättvist sätt att se på saken, då den nyutexaminerad arbetaren inte har någon, utav förklarliga skäl. H*n har varit i utbildning fram tills nu, men får inte ofta chansen att visa sin kompetens. Det är inte så ett företag 'borde' tänka, då det enbart är riktat till att gå med så stor ekonomisk vinst, i många fall iallafall, som möjligt, vilket man har enklare att göra med kompetent personal.

Samma tankebana ang. könskvoteringar. En tjänst tillfaller en man eller kvinna, enbart baserat på könet. På papper kan vilken individ som helst vara bäst lämpad, men den personen kanske inte är av de kön man söker, och det blir ett stigma i vem man ska anställa. Rätt person på rätt plats löser den sitsen. Den logiska följden är att ha den bäst lämpade individen på en post. Och som jag nämnde tidigare borde det inte spela någon roll ifall det är en man eller kvinna som söker tjänsten.

Det kan vara önskvärt, eller som de fint själva säger "Vi ser helst att män/kvinnor söker tjänsten då yrket är dominerat av män/kvinnor redan." Men det ska aldrig vara meriterande att man har ett visst kön.

Utan LAS skulle ändå färre människor vågat bilda familj i dagens väldigt rörliga samhälle. Utan LAS skulle det finnas ännu mindre trygghet för den som drabbas av sjukdom

Den som är mot lagen om anställningsskydd gör sig själv en otjänst i en senare del av livet. Alla kan drabbas av saker som plötsligt gör en mindre intressant i arbetsgivarens ögon. I synnerhet just den som drar upp takten alltför mycket för att hänga med i yngre år.

Takten för arbetsmarknaden får inte vara så hård att den enbart passar de unga, de friska och de starka.

Jag tycker uppluckringen av LAS har gått för långt redan som det nu är.