sssssm skrev:

sugrövmanövern skrev:Bilens vara eller inte vara...tja, min kostar väl kanske 800 i månaden

Umm, var bor du?
300 spänn för ett månadskort inom Göteborg (som det exemplet jag känner till) är inte ens nära 800. Duger inte det? Då kan man alltid planka, 1600/år är den ungefärliga förväntade kostnaden?
Visst, detta är inom kommunen, men jag har svårt att tro att du åker utomstäders så ofta (om vi utgår ifrån att din kostnad faktiskt är 800) att det överskrider de priserna vi ser där?
Privatbilism är inte bara skit, det är überskit. Förbjud det nu.

Bor i norrland och här suger lokaltrafiken pung. Inga tunnelbanor, mest skog.

Månadsbiljett på bussen vars hållplats det tar en kvart att gå till kostar 420. Barnbiljett 360. Jag+sambo+2 hundar får en månadskonstnad på 1540 bara för att ta oss inom stan.
Nej, det duger inte, och på den biljetten tar man sig inte långt utanför samhället. Ska man några mil kostar det raskt någon hundring där också. Generellt går det inte ens bussar ut i skogen.

Ska privatbilismen förbjudas, jag då vill jag se en rask utbyggnad av lokaltrafiken som även ska gå nattetid. Och en rask lösning på hur jag ska kunna åka tunnelbana och buss utan att ramla omkull pga mitt dåliga balanssinne. "Ungdomarna ska ju stå upp". I min bil får jag sitta hur mycket jag vill och slipper bråka med idioter, förutom de idioter som sitter i andra bilar då .

Det pratas om cykel.
Är det någon fler än jag som har så pass dåligt balanssinne att den inte kan cykla?

Sugis: Du har säkert rätt till färdtjänst ifall du ej kan cykla, om du gör dig av med bilen alternativt körkortet. Kanske inte finns så mycke taxibilar där du bor men en privat chaufför är väl inte fel?

Jo, det är väl typ i norrland där bilburenheten är motiverad.

Zombie skrev:
[EDIT] (fast - ursäkta, men kanske du då använder ett mjukare tonfall än vad åtminstone jag har läst in i den här tråden, för att inte få dem du vill hjälpa mot dig?)

Jag skulle nog vilja beskriva min personlighet som traditionellt manlig (i ordets positiva bemärkelse, alltså), dv.s. jag är hård, rak men också rättvis, godhjärtad och medkännande.
Jag tror folk ibland kan behöva ett brutalt uppvaknande innan de blir medvetna om sina attitydsproblem, först då är det egentligen någon idé att börja med en mjukare stil.
Daltande ligger inte för mig, däremot en rejäl dos stöttning, när folk väl blivit motiverade att ta tag i sina liv.

ford
Det kan vissa visst behöva, och resten låter helt okej det också! [EDIT]Sämre sorters manlighet finns, det vet vi ju.[/EDIT]

Det jag vill komma med (och försöker själv efter bästa förmåga) är bara att man får se sig om så att man tar don efter person och undviker dem man inte kan dona sig efter. [EDIT] Gäller mig likaväl som dig och oss alla. [EDIT2] (Och då till exempel dem som en hård ton är fel för...)

Parvlon skrev:Sugis: Du har säkert rätt till färdtjänst ifall du ej kan cykla, om du gör dig av med bilen alternativt körkortet. Kanske inte finns så mycke taxibilar där du bor men en privat chaufför är väl inte fel?

Ja, jag har rätt till färdtjänst. Men som sagt, då är villkoret att jag inte har bil och inte kan klara mig själv. Det känns kränkande. Jag skulle kunna kosta oerhört mycket för samhället om jag bara lade manken till. De anar inte vilken spargris jag är. Men de blir snart varse när bilismen dräps ut och stressen ökar. Kravmaskinen i mig håller på att vakna. Krävande, skrikande, ett stort svart hål som kan förtära otroligt mycket bidrag och resurser väntar på att börja orka utnyttja sina rättigheter.

tahlia skrev:Ja men då är det ju en prioriteringsfråga. Om du hellre kör bil än äter t.ex så är det ju ditt val, eller hur? Det jag försöker säga är att många har inget utrymme för att köra eller ens äga en bil. Om man tydligen kan överleva trots den utgiften så har man inte så illa ställt i mina ögon.

Problemet är att det börjar bli omöjligt att prioritera, fast jag skiter i kläder, ser ut som en luffare hellre än släpper bilen, jag köper sällan elektronik, har mobiltelefon som kostade 299kr kontantkort osv.

Varör är det bar att jag blir ytterliagre en av de "många som inte har råd"?
Jag har ju märkt att jag inte har råd, så det är inget att snacka om, men jag måste behålla den.

Du får gärna köra din bil, jag har inget emot bil alls. Hade jag råd skulle även jag köra bil, eftersom jag t.ex har 3 mil till närmsta stormarknad och 4 till sjukhuset. Men det finns inte utrymme för det i min ekonomi.

Det är väl fördjävligt? Varför ska du med barn inte ha råd till en gammal Golf från 1989?

Jag förstår också din frustration över bensinpriset, vilket har retat mig väldigt länge också. Fick jag som jag ville skulle de störthöja bensinpriset i storstäder (där det faktiskt är fullt möjligt att resa på minst 2 andra sätt) och sänka den rejält ute på landsbyggden.
Ute hos mina föräldrar går det 3 bussar/dag (den senaste 16.45) så där har folk inget val, utan MÅSTE köra bil.
Har man däremot tillgång till tunnelbana och regelbunden buss så ser jag ingen mening med att köra.

För mig får de gärna skippa t-bana och buss.
Vet du att henry ford köpte kaliforniens kollektivtrafik o la ner den, så folk köpte bilar?

Nej, som martin ljung sa: man mår bäst i egen kupe.

Jag har svårt me balansen men kan cykla, dock rädd.

Mardröm skrev:Det är väl fördjävligt? Varför ska du med barn inte ha råd till en gammal Golf från 1989?

Hur mycket kör du? Du kan inte gå ihop och dela bilen med någon annan som behöver bil bara ibland?

Bjäbbmonstret skrev:Hur mycket kör du? Du kan inte gå ihop och dela bilen med någon annan som behöver bil bara ibland?

Jo, såna tankar har funnits, men ofta är det svårt ändå.
Man ska liksom samtidigt hit o dit.
Osså händer ngt...nej, jag vill ifrån annat folk.
Helst vill jag köpa ett gammalt slott, ha massor av vapen och i källaren ett kärnvapen som spränger allt som finns...då kanske man kunde vara småtrygg...

När jag var barn satt jag alltid och ritade på min fästning. Där jag skulle få vara säker och ensam. Mot allt, från US army, soc-kärringar och privata galningar.

Om du vill ha fred, rusta för krig!

ford skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Nja Ford. Jag kan skriva under på mycket av det du säger men jag skulle aldrig använda ordet "förnöjsamhet". Nöjd kan man möjligen vara, men inte förnöjsam, för det låter som om man skulle vara nöjd med vad som helst.

Att slåss för sin sak och på ett konstruktivt sätt reagera mot orättvisor är bra, för det kan i bästa fall leda till en förändring och är till 100% hedervärt och moraliskt riktigt ifall det rör sig om verkliga-, och inte endast upplevda orättvisor.
Att gå ned sig i negativism istället för att göra det bästa möjliga av läget (samtidigt som man kämpar för sin sak, eller för att komma vidare i sin personliga-, sociala- eller karriärsmässiga utveckling) är dåligt, för det bara sänker ens livskvalitet och tar krafter från en, som kunde använts till betydligt vettigare saker än att vara allmänt anti och grinig.
Är läget hopplöst är det väl lika bra att försöka gilla det (läget alltså), för det blir knappast bättre av att man ältar att allt är skit?

Det finns tre strategier för att bli framgångsrik som art, enligt biologin och de är:

Att vara högt upp i hierarkin
Att forplanta sig snabbt
Att vara anspråkslös och anpassningsbar

M.a.o. ansåg Darwin att det var ett vinnande koncept att kunna göra det bästa möjliga av läget, vilket bevisar att man knappast är en loser bara för att man inte är bitter och negativ.

Ford talar männsikodarwinism...


I övrit håller jag med. Men misslyckas uppenbarligen.

Zombie skrev:Jag har faktiskt förbannat min envetna positivitet många, många gånger, eftersom den har varit så orimligt svår att omsätta i handling.

Har inte läst hela tråden men ville bara säga (med OT-risk) att just den här meningen fångar mycket av mitt liv på pricken, Zombie! Jag har fortfarande stora problem med detta.

Ett tips jag har till dem i samma situation är att försöka omge sig med realistiska människor, alltså down-to-earth-typer, på gränsen till naturrealister, ofta folk som har haft det tufft och fått kämpa (och det borde ju inte vara så svårt att hitta). Vill man omge sig med den här typen människor är det nog inte fel att hänga här på forumet. Många här verkar sannerligen ha det tufft.

Jag våndas just nu över mitt nya jobb (börjar i övermorgon). Allt är nytt för mig utom att jobbet innehåller mycket IT, annars ny branch, ny kund, ny arbetsplats, nya arbetskamrater

Men men ... jag försöker intala mig själv det jag hela tiden blir itutad av klämkäcka typer i omgivningen:

"dom" skrev:Man ska aldrig ta ut något i förskott. Om det blir bra har man bara oroat sig i onödan.

* lätt för dom att säga *

/Barracuber

Mardröm skrev: Ford talar männsikodarwinism...

Ok, det blev kanske ett missförstånd här: jag förespråkar inte någon darwinistisk människosyn.
Däremot verkar andelen personer som gör det vara överrepresenterade på detta forum, jämfört med hur pass stor deras andel är i samhället i stort. Samtidigt förespråkar flera av dem även grinighet, bitterhet och negativism...
Det var mera menat som en liten pik åt denna grupp, ifall du förstår vad jag menar.

Mardröm skrev:
Det är väl fördjävligt? Varför ska du med barn inte ha råd till en gammal Golf från 1989?

Fördjävligt kanske, men lever man under existensminimum så har man inte mycket val. När jag sökt socialbidrag så tycker man inte att jag behöver någon bil eftersom det går bussar vid några tillfällen.

Så ser verkligheten ut idag.

Lycka till med nya jobbet Barracuber!

tahlia skrev:

Mardröm skrev:
Det är väl fördjävligt? Varför ska du med barn inte ha råd till en gammal Golf från 1989?

Fördjävligt kanske, men lever man under existensminimum så har man inte mycket val. När jag sökt socialbidrag så tycker man inte att jag behöver någon bil eftersom det går bussar vid några tillfällen.

Så ser verkligheten ut idag.

Jag har själv valt att inte ha bil, så jag kan inte förstå var problemet ligger.

Bjäbbmonstret skrev:Lycka till med nya jobbet Barracuber!

Tack Bjäbbis!

/Barracuber

Ett annat missförstånd som jag känner att jag behöver reda ut är att jag, med positivt tänkande inte menar att man skall sätta på sig skygglappar och förtränga allt som kan gå snett/förutsätta att det skall gå bra.
Det är självbedrägeri, och kan leda till att man går på rejäla smällar om det skiter sig.

Att på ett realistiskt och jordnära sätt analysera vad som kan gå snett, vad som kan gå bra, och vilka åtgärder man ev. kan vidta för att öka sannolikheten att det skall gå bra, samt vad man kna göra, om det trots allt skulle skita sig är mycket klokt, och definitivt något som jag förespråkar (s.k. konsekvensanalys).

Vad jag menar med positivt tänkande är snarare att man bör hoppas att det löser sig, istället för att oroa sig för att det skall skita sig, och försöka att inte göra för stor grej av det, när det skiter sig, utan istället fokusera på att kämpa vidare, analysera varför det gick åt helvete och vad man kan göra för att det skall gå bättre nästa gång.
I sådana fall är förmågan att "gilla läget" ovärderlig, för om man stöter på motgång efter motgång, men inte låter sig knäckas ökar ens livskvalitet något enormt jämfört med om man låter sig bli knäckt och går in i en depression. Som en bonus får man dessutom mera krafter över till att kämpa vidare, vilket kanske t.o.m. leder till att man så småningom lyckas, mot alla odds.

Dessutom brukar människor med dessa förmågor inte sällan få stor respekt från sin omgivning.

Mardröm skrev:I övrit håller jag med. Men misslyckas uppenbarligen.

Man kan inte förändras över en natt, men börja att jobba med din attityd, så kommer resultaten långsamt och stegvis.
Hur lång tid det tar att få en helt annan grundinställning tänker jag inte säga, för det är individuellt. Det kan ta några veckor, eller flera år, helt beroende på vem man är.
Men börjar du idag kommer du ändå att märka åtminstone mindre resultat ganska snart.

Men snälla ford, jag tycker bara du gör ett bra jobb, både med andra och dig skäjv, psykologiskt. Jag är såhär.

För mig är det kört tyvärr, jag vill sova bort resten av mitt patetiska liv.
Nu ska jag gå till psykologen och säga att livet suger. Du vet, vi är alla olika, men nån gång tar det stopp, och jag är där nu.

Du pratar tex om att gå ut, när en tur ner till bilen är hemsk...jag har kanske paranoia, har du?

Angående depression. Jag gick på en nit nu i förra vecka. Det kom en inbjudan till en klassfest. Detta väckte gamla känslor som jag förtängt och en himla massa rädsla. Det är helt ologiskt för jag tänker inte gå på festen. Så jag har inget att vara rädd för eller bli deprimerad av. Men det kommer ändå. Det finns inga tankar med känslorna. Så det är inte lätt att betarbeta. Det är bara att försöka tränga bort dem igen, tills det är dags nästa gång.

Angående maten när det är depression. Då fungerar jag mycket sämre. Då brukar det bli så att jag köper ett kilo köttbullar eller hamburgare med Rasker, och sedan lever jag på det en tid. För jag klarar inte av att fixa riktig mat. Att få till saker som att handla kan bli mycket svårt.

Jag har trots mina problem en posetiv inställning, för annars skulle jag inte finnas kvar. Att ha en possetiv inställning kan vara bra till mycket, men det ironiska är att när man blir deprimerad, så är det som svårast att vara possetiv. Fast det är då man behöver det som mest.

Mardröm skrev:För mig är det kört tyvärr, jag vill sova bort resten av mitt patetiska liv.
Nu ska jag gå till psykologen och säga att livet suger. Du vet, vi är alla olika, men nån gång tar det stopp, och jag är där nu.

Har varit där själv, en gång för länge sedan. Jag hade fått hoppa av min utbildning, visste om att jag hade nedsatt arbetsförmåga, hade gått teoretiskt gymnasium, byggt upp hela min identitet och mitt självförtroende kring utbildningen, visste inte att det fanns vare sig arbetsmarknadsutbildningar, eller lönebidrag för funktionshindrade, men hade däremot hört alla floskler om att man var körd om man inte skötte skolan, för ingen anställer någon utan utbildning, och att man inte fick vara det minsta funktionshindrad på en arbetsplats.

Lägg till att jag kom från en familj, där högskolestudier är en självklarhet, att mina syskon varit allt annat än förstående för min as., att mina föräldrar uppfostrat mig till att förneka- och hålla tyst om min as., samt att jag hade en far som vägrade acceptera att jag led av ett funktionshinder, utan skyllde alla mina misslyckanden på att jag hade dåligt självförtroende och t.o.m. tyckte att jag skulle bli forskare.
Dessutom tvingades jag bo hemma hos mina föräldrar, då jag saknade egen bostad och hade fått höra att det var omöjligt att få lägenhet utan att ha ett jobb.

-Så dåligt har jag aldrig någonsin mått, varken före eller efter, och jag pendlade mellan extrem aggresivitet och total uppgivenhet, då jag bara ville sova.

-Trots det så löste sig allt till sist (om än jag blev fattig säsongsarbetare med lönebidrag, ustället för rik ingenjör), och det lärde mig att få det synsätt jag har idag.

-Hur mörkt det än ser ut finns det ofta en lösning någonstans långt bort.

-Även om du inte vet hur det kommer att lösa sig, så gör det oftast det, på ett eller annat sätt.

-Om det ordnade sig för mig, varför skulle det inte kunna göra det för dig?

tahlia skrev:

Mardröm skrev:
Det är väl fördjävligt? Varför ska du med barn inte ha råd till en gammal Golf från 1989?

Fördjävligt kanske, men lever man under existensminimum så har man inte mycket val. När jag sökt socialbidrag så tycker man inte att jag behöver någon bil eftersom det går bussar vid några tillfällen.

Så ser verkligheten ut idag.

Men varför lyssna på vad de tycker?

Jag använde alltid pengarna jag fick till busskort till bilen när jag gick på soc. Ibland fick jag inga busskortspengar, då stal jag mat för att få pengar kvar till bilen. Prioriteringsfråga. Behövde jag kläder stal jag det också, visst, det blev hål ibland när jag slet bort larmet, men så såg verkligheten ut. De tror att pengarna räcker, men det gör de inte. Vill man som socialbidragstagare äta kronärtskockor och brieost får man stoppa dem i väskan. Omoraliskt och fel, ja, men moralen ruckas lätt för mig när snaran dras åt.

sugrövmanövern skrev:Men varför lyssna på vad de tycker?

Jag bryr mig inte om vad de tycker, men faktum är att jag inte har pengar till bil, bensin eller bussresor, och jag får inga av dem till något av det, således har jag inte råd.

sugrövmanövern skrev: Jag använde alltid pengarna jag fick till busskort till bilen när jag gick på soc. Ibland fick jag inga busskortspengar, då stal jag mat för att få pengar kvar till bilen. Prioriteringsfråga. Behövde jag kläder stal jag det också, visst, det blev hål ibland när jag slet bort larmet, men så såg verkligheten ut. De tror att pengarna räcker, men det gör de inte. Vill man som socialbidragstagare äta kronärtskockor och brieost får man stoppa dem i väskan. Omoraliskt och fel, ja, men moralen ruckas lätt för mig när snaran dras åt.

Här är det en stor skillnad mellan dig och mig. Jag har barn. Allt jag gör går ut över mina barn. Skulle jag åka dit för stöld/snatteri så skulle mina barn få lida för det. Jag kan inte bara tänka på mig själv, utan måste sätte dem först (vilket jag gör med största nöje).

Vidare har jag aldrig stulit något i hela mitt liv, och jag tänker inte börja nu. Jag förstår att det finns människor som känner sig tvingade att stjäla för att klara sig, men min moral i den fråga är alldeles för hög för att jag skulle kunna ge mig in på det.
Som det är nu får jag vända på varje öre, men jag överlever. Handlade det om liv och död skulle nog vem som helst stjäla, men innan dess kommer jag inte att göra det.