Vet inte vad det kallas när man andas väldigt snabbt och ytligt; är det att hyperventilera? I alla fall fick jag svårt att andas igår och satt på golvet och gungade fram och åter i timmar. Anledningen var ett gräl med min sambo som ville att jag skulle börja äta piller för hormonsvängningar (naturläkemedel). Jag försökte tala om att jag kvävs av piller men han ville inte lyssna. Jag fick panik när jag tänkte på hur de små pillren skulle fastna i halsen på mig. Det gick inte direkt över men jag lyckades krypa i säng och sov oroligt hela natten.

Det här är egentligen inget ovanligt för mig, jag brukar vakna och må bättre. Oftast för att min sambo lugnat ned mig. I morse kändes det också lite bättre så jag pallrade mig iväg till skolan. På lektion återkom dessa andningsbesvär och jag fick totalpanik. Tänkte gå därifrån men jag kunde inte resa mig från stolen! Hade först försökt lugna mig själv när jag kände att det var på väg, genom att vagga mig själv lite fram och tillbaka och ta så djupa andetag det gick, men det hjälpte inte.

Det slutade med att jag råkade berätta allt för min diskussionsgrupp; att jag väntar på min AS-utredning, att jag har svårt för hela det sociala med att gå i skolan. Egentligen ville jag inte att någon skulle veta förrän jag kommit längre med mig själv, men jag har extremt svårt att hitta förklaringar när någon frågar rakt ut vad som är fel och allt svämmade över.

Som tur var visade sig gruppen vara otroligt förstående och snälla mot mig. De tyckte jag skulle gå hem men jag förklarade att jag haft samma problem hemma och jag kunde ändå inte missa fler lektioner. De tyckte till och med det var okay att jag satt som jag gjorde resten av grupparbetet. Jag lyckades faktiskt också bidra en del till diskussionen vi skulle hålla. Men jag kände mig heldum.

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till! Tänk om den här paniken och andningssvårigheten kommer tillbaka igen, vid helt konstiga tillfällen... till exempel när jag besöker min släkt (som inte är lika förstående). Jag har haft sådana här problem och ännu värre dessutom, men då har jag varit hemma i "tryggt förvar" från observatörer... Jag vet inte om det är väntan på utredningen som triggat det okontrollerade beteendet, men jag är under enorm press och jag skräms från vettet nu. Jag vet inte om jag klarar av att trycka undan allt som jag gjort innan, för att framstå "normal" offentligt.

Innan man berättade för mig om Asperger så trodde jag bara att jag var knäpp och då tvingade jag mig själv att vara på ett visst sätt. I sociala sammanhang lyckades jag styra bort paniken, dumförklarade den och pressade mig själv väldigt hårt istället. Vilket såklart ledde till att jag var totalt utmattad när jag kom hem.

Nu känns det som någon spärr har släppt och det är väl bra, men inte om den leder till denna panik...!

Varför kommer det just nu? Varför kunde jag inte kontrollera mig, gå därifrån, gå hem och vila, gömma mig som jag brukade? Jag har varit med om jobbiga saker tidigare, men ovissheten om utredningen var visst droppen... Och vad händer när jag väl blir utredd? Hjälper de mig att kontrollera mig?

Bara välmenande kommentarer tack, jag orkar inte med så mycket just nu...

Ett tips när man hyperventilerar.

Andas i en påse, håll den framför näsan och munnen.
Länk

Jag har inte testat själv (har inte ens något minne av att jag hyperventilerat)...

Miche skrev:Ett tips när man hyperventilerar.

Andas i en påse, håll den framför näsan och munnen.
Länk

Jag har inte testat själv (har inte ens något minne av att jag hyperventilerat)...

Har hört att man ska göra så. Får testa med det när/om det händer igen. Hoppas bara jag är hemma då.... annars får jag arbeta på min improvisationsförmåga. När någon frågar vad som är fel, låser det sig i skallen på mig. Antingen ignorerar jag men då verkar jag ännu galnare, eller så säger jag precis som det är fast jag egentligen inte vill.

Eos skrev:Varför kommer det just nu? Varför kunde jag inte kontrollera mig, gå därifrån, gå hem och vila, gömma mig som jag brukade? Jag har varit med om jobbiga saker tidigare, men ovissheten om utredningen var visst droppen... Och vad händer när jag väl blir utredd? Hjälper de mig att kontrollera mig?

Jag tycker det är bra att du kunde berätta för diskussionsgruppen. Jag tror också att skräcken för att få en panikattack gör att det blir ännu värre, tror alltså att det blir bättre om det blir avdramatiserat. Alltså att du kan säga "jag fick/har en panikattack".

Jag tror inte utredningen komma att hjälpa dig med just dina andningssvårigheter. Du får söka separat för dina panikattacker. Det kan finnas mediciner i flytande form. Fast det är väl bättre om du får tips på andra metoder.

Alien skrev:

Eos skrev:Varför kommer det just nu? Varför kunde jag inte kontrollera mig, gå därifrån, gå hem och vila, gömma mig som jag brukade? Jag har varit med om jobbiga saker tidigare, men ovissheten om utredningen var visst droppen... Och vad händer när jag väl blir utredd? Hjälper de mig att kontrollera mig?

Jag tycker det är bra att du kunde berätta för diskussionsgruppen. Jag tror också att skräcken för att få en panikattack gör att det blir ännu värre, tror alltså att det blir bättre om det blir avdramatiserat. Alltså att du kan säga "jag fick/har en panikattack".

Jag tror inte utredningen komma att hjälpa dig med just dina andningssvårigheter. Du får söka separat för dina panikattacker. Det kan finnas mediciner i flytande form. Fast det är väl bättre om du får tips på andra metoder.

Ja, det kändes skönt när jag väl berättat för dem och de var förstående och omtänksamma, inte avvisande som jag föreställt mig. Och då kunde jag lugna ned mig någorlunda. Kommer bli svårare om det händer när jag umgås med släkten, men jag får inse att jag inte kan göra något åt det och stå för att jag mår så här. Det är ju inget jag kan rå för.

Kan jag kontakta psykiatrin för ett sådant problem eller tycker de att det är för oviktigt? Har varit inne och läst på deras hemsida och de skriver så här: "Vi har korta väntetider och kan erbjuda olika typer av utredningar och behandlingar.". Så är det troligt att jag får komma och bara "prata av mig"? Tror det kan hjälpa om det är någon som kan sin sak vill säga. Har inte goda erfarenheter sedan tidigare men nu vet jag mer vad jag vill ha ut av ett sådant samtal.

Detta låter för mig som en panikångestattack. Det är ganska vanligt och är inget farligt men kan kännas fruktansvärt - ofta nästan som om man kanske dör. "Botas" oftast med KBT då du får lära dig bryta den onda cirkeln genom att förändra dina tankar. Ca 80% blir helt botade.
Nedan följer teorin för detta. Är medveten om att jag kan låta väl teoretisk/kall/stel men det är så jag uttrycker mig och inget som skall tolkas som något elakt

Ex på panikattack:
1) Något stressmoment utlöser en stressreaktion i kroppen (adrenalin, hög puls, hög andningsfrekvens=hyperventilation, ångest, känsla av maktlöshet etc).
2) Detta känns hemskt och ökar därmed ångesten och paniken.
3) Man börjar dessutom oroa sig för om/när det skall hända nästa gång och den oron ökar ens "basstressnivå" och gör att man nästan får panik igen av att bara tänka på det.
4) --> ond cirkel

Strategier inom KBT för att bryta den
1) Information (så att man vet vad som händer och kan tänka lite logiskt)
2) Ångestdagbok (för att lära känna sin fiende - ångesten)
3) Avslappningsövningar (fysiska handlingar som man kan ta till när fienden attackerar)
4) Lära känna sin kropp (så man vet vad som händer och varför)
5) Exponering (först små, sedan större doser likt fobiträning)

Lättast är väl tror jag att leta upp någon lämplig psykolog/kurator/annat med inriktning på KBT för att få hjälp med detta. Annars finns det massor av bra sidor på nätet om man hellre vill bota sig själv.

Nejnej, jag tolkar inte konkreta/"kalla" förslag som elaka. Jag uppskattar raka råd. Tack så mycket, det där ska jag kolla närmare på

Eos skrev:Nu känns det som någon spärr har släppt och det är väl bra, men inte om den leder till denna panik...!

Varför kommer det just nu? Varför kunde jag inte kontrollera mig, gå därifrån, gå hem och vila, gömma mig som jag brukade? Jag har varit med om jobbiga saker tidigare, men ovissheten om utredningen var visst droppen... Och vad händer när jag väl blir utredd? Hjälper de mig att kontrollera mig?

Du verkar i behov av temporär vila. Kroppen verkar säga ifrån att du är under för mycket stress (spekulationer).

Förhoppningsvis blir du mindre stressad efter att din utredning om AS är klar.

Om dom här attackerna kommer tillbaka vid senare tillfällen så får du kanske ha nåt lugnande medel du tar. Stesolid tex. Den är muskelavslappnande (är jag 99% säker på).

Träffar du din släkt kan du ju kanske gå undan en stund om du mår för dåligt.

Jag har haft "panik-attacker" när jag var yngre. Men de har försvunnit nu tack och lov. Det gjorde de när jag slutade bry mig om dom. Jag hade inte ork att bry mig mer helt enkelt. Jag hade gått sönder på insidan på nåt sätt. Och då försvann dom. Skumt.

Hoppas du mår bättre snart.