Hej!

Jag har inte fått någon diagnos än. Jag hörde av mig till den öppna psykiatrimottagningen i min kommun förra fredagen, och allt har gått fortare än beräknat. Trodde jag skulle få vänta månader innan det blev en utredning, och jag visste inte ens OM det skulle bli en då dom har avvisat mig förut när jag fått en remiss dit (fast då var det inte på grund av asperger). I måndags ringde en terapeut mig och ställde frågor och han gjorde bedömningen att en utredning av asperger skulle göras, så han skickade en remiss om det. Sedan igår ringde en annan person, därifrån och frågade om jag kunde komma dit nu på onsdag och träffa dom. Jag blev rätt osäker på vad som skulle hända, jag frågade och hon i telefonen sa att JAG skulle berätta varför jag tror att jag har asperger.

Så nu undrar jag om ni har några tips? Jag har gjort en lista på tecken, eller symtom som gör att jag misstänker asperger hos mig själv. Jag är 90% säker att jag har det, men hur ska jag förklara? Ska jag ta med den där listan?

Sedan undrar jag om ni andra kan berätta lite om hur det har gått till med utredning och diagnos för er? Jag är väldigt nyfiken på era erfarenheter så jag vet vad jag kan förvänta mig.

Annars är jag väldigt glad att den här sidan finns! Om jag får min diagnos så kommer jag nog skriva här fler gånger.

Tar du med dig en systematiserad lista så blir det AS stämpeln direkt haha Nämen tror inte du ska tänka för mycket på vad du ska säga, du kommer troligtvis att få fylla i massa enkäter med abstrakta svar som: Stämmer helt, stämmer ibland, stämmer lite, stämmer inte alls... brukar börja där.

ok, då är det som sådana där test man kan göra på internet. Jag har gjort ganska många sådana och alla säger att jag antingen har eller att jag möjligen har asperger.

Då tolkade jag det lite FÖR bokstavligt när hon sa att JAG skulle berätta, jag trodde att jag typ skulle hålla ett föredrag om varför jag tror jag har asperger, hahahaha

Lemonad skrev:ok, då är det som sådana där test man kan göra på internet. Jag har gjort ganska många sådana och alla säger att jag antingen har eller att jag möjligen har asperger.

Då tolkade jag det lite FÖR bokstavligt när hon sa att JAG skulle berätta, jag trodde att jag typ skulle hålla ett föredrag om varför jag tror jag har asperger, hahahaha

Kan hända förstås att ni ska prata lite, men mycket info hämtar de från sina enkäter, alla som ska på utredning är inte så pratglada eller vet vad dem ska säg, är deras uppgift att ställa frågorna och få ur dig svaren så att säga.

Finns en risk i att förbereda sig. Man kan på förhand ha bestämt sig för att man med störst sannolikhet har asperger och då kommer det man har förberett att vara anpassat för att stödja sin egen hypotes. Man är vanligtvis värdelös på att bedöma sig själv. Vill man ha en så korrekt bedömning som möjligt tror jag att det är fördelaktigt att inte veta något alls.

Själv hade jag bra koll på kriterierna och beskrivningen av asperger i DSM. När jag vet hur kriterierna ser ut kan jag vända och vrida på olika beteenden jag har så att de passar in utan att jag nödvändigtvis ljuger. Om jag själv är övertygad om att jag har asperger finns risken att jag omedvetet anpassar mina svar för att passa in i mallen. Jag kan tycka att min utredning endast bekräftade min egen uppfattning och jag har åsikten att jag omöjligt kan ha en korrekt uppfattning om mig själv och därför kan utredningen omöjligt vara korrekt. Det kan vara så att jag anpassade mina svar efter kriterierna och då har jag inte asperger.

Kan finnas nackdelar i att på förhand veta vad man skall säga för att få en diagnos.

Azo85 skrev:Finns en risk i att förbereda sig. Man kan på förhand ha bestämt sig för att man med störst sannolikhet har asperger och då kommer det man har förberett att vara anpassat för att stödja sin egen hypotes. Man är vanligtvis värdelös på att bedöma sig själv. Vill man ha en så korrekt bedömning som möjligt tror jag att det är fördelaktigt att inte veta något alls.

Själv hade jag bra koll på kriterierna och beskrivningen av asperger i DSM. När jag vet hur kriterierna ser ut kan jag vända och vrida på olika beteenden jag har så att de passar in utan att jag nödvändigtvis ljuger. Om jag själv är övertygad om att jag har asperger finns risken att jag omedvetet anpassar mina svar för att passa in i mallen. Jag kan tycka att min utredning endast bekräftade min egen uppfattning och jag har åsikten att jag omöjligt kan ha en korrekt uppfattning om mig själv och därför kan utredningen omöjligt vara korrekt. Det kan vara så att jag anpassade mina svar efter kriterierna och då har jag inte asperger.

Kan finnas nackdelar i att på förhand veta vad man skall säga för att få en diagnos.

Jo jag diskuterade det med min pojkvän och han tyckte nog lite som du. Han tyckte att jag bara skulle vara mig själv, så det blir med äkta, inte inövat och jag insåg att han nog hade rätt i det. Men det är svårt. Allt har de senaste veckorna blivit konstigt för mig då allt jag gör resulterar i att jag tänker "gör jag så på grund av asperger?", så det blir en himla massa överanalysieringar hela tiden. Jag är ständigt medveten om det. Sedan är jag bara så ivrig att hitta ett svar på varför jag inte får vänner, jobb och så där. Jag hoppas iaf att även om de inte anser att jag har asperger, så kommer de ge mig hjälp för det är iaf säkert att jag har problem! Jag har panikångest rätt ofta och är allmänt deppig, så någon hjälp hoppas jag på.

nåt som jag gjorde som funkade jättebra för mig var att när jag fyllde i screeningformulären (/enkäterna, som ni nämner tidigare i tråden) så satt min psykolog med mig och jag kunde fråga henne om det var någon fråga som var oklar eller om jag inte tyckte det gick att välja något alternativ eller ville välja fler osv. då diskuterade vi tillsammans och jag kunde antingen då bestämma mig för att välja något när jag förstått frågan eller bara strunta i att kryssa och skriva en kommentar i marginalen istället.
det är nämligen nästan som GJORT för att någon som har en tendens att bokstavstolka eller inte förstå det underförstådda att tycka att flertalet frågor är helt galet formulerade (för det är de ).

jag har personligen heller inte förmågan att välja det "som ligger närmast", för det är inte säkert att jag ens kan avgöra det (spec om man inte förstår frågan) och att svara "fel" är otroligt ångestladdat, i princip helt otänkbart - man vill juh att det ska ge en sann bild av hur man fungerar!

så mitt tips blir att inte vara rädd för att säga att du inte förstår, be om förtydligande så fort du känner dig minsta osäker. är det en van utredare kommer de inte bli förvånade alls, det verkar snarare vara regel än undantag att ha problem med de där formulären.

självklart samma när det senare blir intervjuer och sånt, försök släppa, stänga av kompenserandet och inte låtsas att du förstår om du inte gör det! skitsvårt att göra, jag vet, eftersom det är en strategi iaf jag haft mer eller mindre medvetet hela livet, när jag trott att det var mitt eget fel att jag inte fattade.

LostInAForest skrev:nåt som jag gjorde som funkade jättebra för mig var att när jag fyllde i screeningformulären (/enkäterna, som ni nämner tidigare i tråden) så satt min psykolog med mig och jag kunde fråga henne om det var någon fråga som var oklar eller om jag inte tyckte det gick att välja något alternativ eller ville välja fler osv. då diskuterade vi tillsammans och jag kunde antingen då bestämma mig för att välja något när jag förstått frågan eller bara strunta i att kryssa och skriva en kommentar i marginalen istället.
det är nämligen nästan som GJORT för att någon som har en tendens att bokstavstolka eller inte förstå det underförstådda att tycka att flertalet frågor är helt galet formulerade (för det är de ).

jag har personligen heller inte förmågan att välja det "som ligger närmast", för det är inte säkert att jag ens kan avgöra det (spec om man inte förstår frågan) och att svara "fel" är otroligt ångestladdat, i princip helt otänkbart - man vill juh att det ska ge en sann bild av hur man fungerar!

så mitt tips blir att inte vara rädd för att säga att du inte förstår, be om förtydligande så fort du känner dig minsta osäker. är det en van utredare kommer de inte bli förvånade alls, det verkar snarare vara regel än undantag att ha problem med de där formulären.

självklart samma när det senare blir intervjuer och sånt, försök släppa, stänga av kompenserandet och inte låtsas att du förstår om du inte gör det! skitsvårt att göra, jag vet, eftersom det är en strategi iaf jag haft mer eller mindre medvetet hela livet, när jag trott att det var mitt eget fel att jag inte fattade.

Åh tack för alla bra tips! Det där med att sluta "kompensera" har jag redan börjat med när jag umgås med folk, och jag kanske inte har varit den mest sociala och artiga men det har varigt så skönt att slippa tvinga mig själv till ögonkontakt, och bara prata när jag känner för det. Och så har jag frågat eller påpekat när min pojkvän säger något som jag inte vet hur jag ska tolka och så har vi diskuterat det vilket har varit bra. Jag har varit mer avslappnad när jag bara "varit" och inte ansträngt mig för att tillfredställa andra. Det har varit som semester!

Jag får väl försöka agera likadant då när jag träffar psykologen på onsdag.

Azo85 skrev:Finns en risk i att förbereda sig. Man kan på förhand ha bestämt sig för att man med störst sannolikhet har asperger och då kommer det man har förberett att vara anpassat för att stödja sin egen hypotes. Man är vanligtvis värdelös på att bedöma sig själv. Vill man ha en så korrekt bedömning som möjligt tror jag att det är fördelaktigt att inte veta något alls.
...

Jag håller fullständigt med om ovanstående, jag visste själv väldigt lite om diagnosen innan jag utreddes och ville inte ta reda på eller läsa någonting om diagnosen i förväg eftersom jag ville att diagnosen skulle bli så korrekt som möjligt och jag tänkte mest på att jag skulle vara mig själv och försöka slappna av så mycket jag kunde även om jag naturligtvis var nervös inför utredningen, men det är ju också en del av mitt naturliga beteende i så fall.

Tror också att det är mycket svårt att själv korrekt bedöma sitt beteende, jag tror att många brister i självinsikt och att det är svårt att på ett objektivt sett bedöma och granska sig själv. Det har man ju också sett, hört och läst om, att många tror de är bättre på vissa saker än vad de egentligen är och överskattar exempelvis sin simultanförmåga, körförmåga, simförmåga m.m.

Att man dessutom kan känna igen sig i beskrivningar av symtom som förekommer i olika diagnoser kan ju som sagt också göra att man blir mer övertygad om att man själv också passar in i diagnosen och har exempelvis AS utan att det egentligen behöver vara så.

Wine skrev:Tror också att det är mycket svårt att själv korrekt bedöma sitt beteende, jag tror att många brister i självinsikt och att det är svårt att på ett objektivt sett bedöma och granska sig själv. Det har man ju också sett, hört och läst om, att många tror de är bättre på vissa saker än vad de egentligen är och överskattar exempelvis sin simultanförmåga, körförmåga, simförmåga m.m.

ja, verkligen. och inte bara vad gäller beteende - det här tycker jag är ett ganska stort problem i utredningen för många saker i t ex intervjudel och formulär handlar om att just ta ställning till hur man förhåller sig till något slags normalitet ("är du ofta trött?", som ett exempel). man kan juh bara veta vad som händer i ens eget huvud, och om ingen berättar hur det "brukar" vara så är det bara helt naturligt att man utgår från att alla andra har det likadant.
jag tror att det bland annat var bristande medvetenhet om just detta (hos mig själv, min utredare var trots allt bra tycker jag) som gjorde att jag vid min första npf-utredning "bara" fick adhd+tourette-diagnoser.
vid min andra utredning hade det på något sätt gått upp för mig att jag inte har en jäkla aning om vad som är "normalt" i många fall, så jag kunde börja be om mer konkreta exempel (hur ofta är "ofta"? vad innebär det att vara "trött" - mentalt, fysiskt, bägge? etc)

Lemonad skrev:Åh tack för alla bra tips! Det där med att sluta "kompensera" har jag redan börjat med när jag umgås med folk, och jag kanske inte har varit den mest sociala och artiga men det har varigt så skönt att slippa tvinga mig själv till ögonkontakt, och bara prata när jag känner för det. Och så har jag frågat eller påpekat när min pojkvän säger något som jag inte vet hur jag ska tolka och så har vi diskuterat det vilket har varit bra. Jag har varit mer avslappnad när jag bara "varit" och inte ansträngt mig för att tillfredställa andra. Det har varit som semester!

Jag får väl försöka agera likadant då när jag träffar psykologen på onsdag.

skönt att höra att du kan och vågar släppa och slippa!

att ha någon att diskutera så med har för mig varit ovärderligt, och inte bara saker i relation till den personen utan också som nåt slags allmänt bollblank för saker jag inte förstått eller anar att jag inte förstått lite sådär allmänt i vardagen. ibland får man den där känslan av att nä, det är nåt jag missar här och då känns det så tryggt att i lugn och ro få gå igenom det med någon annan och resonera kring det.

Nu har jag varit på första mötet och det verkar som att det bara är en grundutredning. Ska sammanlagt träffa dom 3 gånger för en bedömning. Sedan KANSKE jag ska få göra en utredning av asperger, men då är det kö. Så det känns lite synd, för jag är så ivrig att få svar. Så jag kanske får vänta rätt länge innan jag får svat. Tanken att det kanske inte ens blir en utredning är rätt ledsam.

Men hon jag träffade var rätt bra att prata med, hon verkade ha förståelse för det mesta. Däremot verkade hon rätt förvånad över när jag berättade om min fobi för knappar och mynt och hur jag avskydde kläder med knappar som liten (och fortfarande till en viss gräns). Haha, många tycker jag är konstigt när jag berättar om det, men det är väl ett typiskt aspergerdrag eller? Alltså att man ogillar att beröra eller bli berörd av vissa material. Platta runda föremål har alltid varit obehagliga för mig, bland många andra föremål och meterial.

Lemonad skrev:Nu har jag varit på första mötet och det verkar som att det bara är en grundutredning. Ska sammanlagt träffa dom 3 gånger för en bedömning. Sedan KANSKE jag ska få göra en utredning av asperger, men då är det kö. Så det känns lite synd, för jag är så ivrig att få svar. Så jag kanske får vänta rätt länge innan jag får svat. Tanken att det kanske inte ens blir en utredning är rätt ledsam.

Men hon jag träffade var rätt bra att prata med, hon verkade ha förståelse för det mesta. Däremot verkade hon rätt förvånad över när jag berättade om min fobi för knappar och mynt och hur jag avskydde kläder med knappar som liten (och fortfarande till en viss gräns). Haha, många tycker jag är konstigt när jag berättar om det, men det är väl ett typiskt aspergerdrag eller? Alltså att man ogillar att beröra eller bli berörd av vissa material. Platta runda föremål har alltid varit obehagliga för mig, bland många andra föremål och meterial.

har en vän som inte heller gillar platta, runda saker! (mest i plast tror jag)
själv mår jag fysiskt ILLA och kan fortsätta göra det under en lång stund om jag kommer i kontakt med terracotta. både ljudet av det när det skrapar mot nåt, och att ta i det.

ja, det brukar vara så att man får göra en "screening" först innan själva stora utredningen, och jag kommer inte ihåg vad det är som gäller exakt sen men i sthlm har vi juh vårdgarantin som innebär att man har rätt att få planerad åtgärd inom x månader (3? nån som har koll på rak arm, jag hinner inte kika efter just nu?). den måste man dock åberopa själv, det är inget som sker automatiskt. i mitt fall fick jag hjälp av remitterande psykolog, men det ska gå att bara ringa själv när tiden gått ut.
http://www.vardguiden.se/Sa-funkar-det/ ... rdgaranti/ (vet inte hur bra länken är, men du har någonstans att börja iaf!)

det är tufft med allt väntande och osäkerhet, det är det. försök ta det lugnt bara, och inte ta ut något i förskott.

(var utreds du förresten? om du inte vill outa här så går det bra att skicka ett pm, eller strunta i att svara om du inte vill. jag är bara nyfiken eftersom vi bor i samma stad och så.)

Jag h

LostInAForest skrev:
har en vän som inte heller gillar platta, runda saker! (mest i plast tror jag)
själv mår jag fysiskt ILLA och kan fortsätta göra det under en lång stund om jag kommer i kontakt med terracotta. både ljudet av det när det skrapar mot nåt, och att ta i det.

ja, det brukar vara så att man får göra en "screening" först innan själva stora utredningen, och jag kommer inte ihåg vad det är som gäller exakt sen men i sthlm har vi juh vårdgarantin som innebär att man har rätt att få planerad åtgärd inom x månader (3? nån som har koll på rak arm, jag hinner inte kika efter just nu?). den måste man dock åberopa själv, det är inget som sker automatiskt. i mitt fall fick jag hjälp av remitterande psykolog, men det ska gå att bara ringa själv när tiden gått ut.
http://www.vardguiden.se/Sa-funkar-det/ ... rdgaranti/ (vet inte hur bra länken är, men du har någonstans att börja iaf!)

det är tufft med allt väntande och osäkerhet, det är det. försök ta det lugnt bara, och inte ta ut något i förskott.

(var utreds du förresten? om du inte vill outa här så går det bra att skicka ett pm, eller strunta i att svara om du inte vill. jag är bara nyfiken eftersom vi bor i samma stad och så.)

Haha, jag är inte ensam då! Även runda platta godisar, som smartis gillar jag inte. Jag vill inte ha dom på min gräddtårta haha.

Det är lugnt, har inget emot att prata här! Anledningen till att jag sökte är på grund av att jag haft en massa panikångest och humrösvängingar inom de närmsta månaderna. Jag har också blivit mörkrädd och haft många onda tankar om att skada mig själv och liknande. Jag fick ett riktigt vredesutbrott en kväll som skakade min pojkvän. Jag blev riktigt ful i munnen och så alla onda tankar jag haft om honom och hans ex (jag är väldigt svartsjuk av mig) och jag hotade med att ta sömnpiller och så puttade jag honom ett par gånger när jag upplevde att han ignorerade mig. Jag var verkligen jätteledsen att han fick se min "mörka" sida och för det jag utsatte honom för, för jag har försökt vara bra för honom under hela tiden. Samtidigt var det så skönt att få ur sig alla onda tanker. Det var en stor lättnad att få utbrottet, men samtidigt vill jag inte att det ska hända igen.

Jag har också märkt att jag är väldigt svartvit i mitt tänkande jämfört med andra och jag kan inte släppa gammalt som har hänt utan jag tänker på det om och om igen och kan gråta över saker som hänt för längesedan. Jag vet att jag måste men jag kan inte sluta!

Efter all panikångest och sånt så kände jag att något är fel, med tanke på utbrott och de onda tankarna och oförmågan att släppa gamla saker som hänt. Jag tänkte först att jag kanske var bipolär eller nåt eftersom det var så mycket upp och ner. Jag berättade detta för mamma (som jag har bra lätt att prata med) och hon sa att hon inte trodde det. Vid ett senare tillfälle berättade hon för mig att hon misstänkte asperger hos mig och har gjort det rätt länge, men inte velat säga på grund av att jag kanske inte var mogen. En väninna till henne som jobbat på BUP hade även sagt att hon misstänkte asperger på grund av mina beteenden.

Jag tog det inte på så stort allvar först, eftersom det ända jag visste var att folk med asperger har svårt med att förstå normer, och det har jag alltid haft visserligen men jag tänkte att det räcker inte för att ha asperger. Men sedan läste jag på och upptäckte fler tecken hos mig bland annat; fobier för vissa material, ogillar att krama och när folk rör mig, svårt att få vänner, svårt att koncentrera mig, bra detaljminne (jag minns saker som ingen annan minns), svårt att förstå när folk skämtar med en mm. Jag har alltid setts som onormal och fått höra att jag antingen ska tona ner mig själv eller att jag ska "visa framfötterna" mer, det är sjukt frustrerande! Hur jag än gör så duger jag inte (inte konstigt att man är deppig).

Så jag ringde psyikatrimottagningen och sa som det var, att jag hade haft mycket panikångest och att jag ville undersöka om jag hade asperger och de tog mig på allvar!

haha, nu blev det lite mycket information, men hoppas det är ok. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel, jag har brottom för jag är på väg ut så jag hinner inte rätta så mycket.

Jag har precis påbörjat min utredning nu och gjorde testerna från WAIS 4.
Vissa tester gick på tid, men vissa skulle jag få god tid på mig.
Men han stressade mig och sa hela tiden, "Vi går vidare".
Så jag skulle verkligen se om den som utreder dig är någon du känner dig någorlunda bekväm med.

*Hoppas inte tråden är död, då blir det lite pinsamt