DIProgan skrev:Kom och tänka på en annan variant av varför folk kan va konstigt negativa jämtemot en. De kan va ofrivilligt kär i en

Hahaha jag tror det ligger något i det du säger ...
Eller iaf att de kanske finner den de pratar med attraktiv och därför gör bort sig på ett eller annat sätt.

tahlia skrev:Det sägs ju vara vanligt att aspergare uppvisar självcentrerade tendenser. När man säger att någon är självcentrerad så brukar folk genast dra paralleller till självupptagna personer som bara babblar om sitt och bryr sig väldigt lite om andra. Men vad är det som säger att självcentrering enbart behöver yttra sig på det viset?
Jag tänker att om man hela tiden tycks dra paralleller mellan sig själv och personer som verkar sura/inte vill prata etc så känns det också som en form av självcentrering. Man tror allt måste handla om en själv.

Precis som någon nämnde, man är sällan så viktig som man tror och världen snurrar inte runt allt man själv gör. Därför, om man vet med sig att man inget gjort, så borde det sista tankesteget man tar vara "har jag orsakat det här"? Tankestegen före dess bör vara allt från "fan vad sur den där människan var idag då" till "undrar om det hänt något jobbigt i deras liv?".

Hur man kommer ur det är krångligare dock, speciellt om det rör sig om en diagnosrelaterad form av självcentrering. KBT bör ju vara ett utmärkt medel i det avseendet förutsatt att man är en människa lämpad för just den formen av terapi.

Wow! ja
Haha jag är väldans självcentrerad.

Jag vet inte riktigt om jag känner igen det där. Men visst ibland som andra aspergare kan jag misssförstå folk och tro saker

oj!! Där känner jag igen min son.. han tar allt personligt, nu är han visserligen bara 8,5 år lite drygt men en typisk grej är när jag säger nej till att han och en jämnårig ska gå ner ensamma till sjön och bada. Han är jätteduktig på att simma (enligt egen utsago och ja han har tagit en hel del märken men med stöd av sin pappa, själv kan jag knappt simma) jag tycker inte att två killar under 11 ska gå ner ensamma till sjön, men den andre pojken BOR vid sjön och är där i stort sett varje dag och har så varit sen han var liten....då får jag förklara att jag är övertygad om att de inte reder ut det om något händer, om någon skadar sig, eller får kramp, eller sjunker eller tja.. allt det där som en mamma oroar sig för...

då får man tårar och kommentaren "Jaha.. då vet jag vad ni anser om min simkunnighet då"....
Säger man överhuvudtaget nej till något så har det att göra med att vi anser att hans prestation inte är god nog...han övertolkar STÄNDIGT och är bara så lite än så länge....nu VET jag inte ännu om han har asperber, jag hänger mest här och övertolkar själv

Tack för att jag får ta del av era funderingar.. kanske hjälper det mig att möta min son, vare sig han har asperbers eller ej..