alfapetsmamma skrev:Angående det Aura Lux säger kan jag säga att BUP-läkare närmast skrattat åt mig när jag sagt att jag skulle söka egen utredning efter att ha kunnat svara jakande på många många frågor som ställts om mina barn.

När jag diskuterade detta med utredningsläkaren sa han att jag uppenbart löst saker andra kan på naturlig väg genom analyserande och ett skarpt intellekt (nu låter det som jag skryter och det var inte meningen, jag bara refererar det som sas), men att det antagligen kostade mig en massa och att det kunde vara en delförklaring till min vidbrändhet. Han hade inga problem med att se aspighet hos mig, om än mer "subtil" än i de diagnoskriterier man använder sig av. /.../

Det låter som om du och jag har väldigt lika erfarenheter. Min utredare sa i princip detsamma till mig (har varit sjukskriven fem ggr senaste sex åren pga utmattning, dvs. sen jag började arbeta heltid, och börjar äntligen förstå varför). Av egen erfarenhet ger jag inte mycket för BUP tyvärr. Men det är ju 15 år sen nu, hoppas att ni har/får bättre erfarenheter.

Hoppas det var ok att jag kortade ditt inlägg när jag citerade.

Aura Lux skrev:
Hoppas det var ok att jag kortade ditt inlägg när jag citerade.

Så länge man inte klipper och klistrar ihop citat till oigenkännlighet är det helt ok. Det du gjorde såg ju fint och redigt ut.

alfapetsmamma skrev:Det är många som har problem med missförstånd i kommunikation utan att missuppfatta sånt som "hoppa över kaffet" eller inte ha humor t ex. Samma sak gäller den påstådda fantasi- och humorbristen, den monotona rösten och andra alltför schematiska beskrivningar av aspisar.

Ber om ursäkt för upprepningen. Har feber och borde ligga i bingen istället för att sitta här och lite tvångsmässigt svara på intressanta trådändar...

Milena. kontakta Patientnämnden i ditt område så hjälper dom dig vart du kan vända dig med ditt problem och var du kan få hjälp med en second opinon till utredning.

HellviHumle skrev:Det är just så man överlever! Man lär sig genom att härma. Kolla hur andra gör och ta efter.
Vi lär ju härstamma från aporna, ju!

ZOMG! NATURVETARPOLISEN!

Det gör vi inte alls det. Vi har en gemensam förfader och däggdjur som inte är primater kan härmas.

Aura Lux skrev:

alfapetsmamma skrev:Angående det Aura Lux säger kan jag säga att BUP-läkare närmast skrattat åt mig när jag sagt att jag skulle söka egen utredning efter att ha kunnat svara jakande på många många frågor som ställts om mina barn.

När jag diskuterade detta med utredningsläkaren sa han att jag uppenbart löst saker andra kan på naturlig väg genom analyserande och ett skarpt intellekt (nu låter det som jag skryter och det var inte meningen, jag bara refererar det som sas), men att det antagligen kostade mig en massa och att det kunde vara en delförklaring till min vidbrändhet. Han hade inga problem med att se aspighet hos mig, om än mer "subtil" än i de diagnoskriterier man använder sig av. /.../

Det låter som om du och jag har väldigt lika erfarenheter. Min utredare sa i princip detsamma till mig (har varit sjukskriven fem ggr senaste sex åren pga utmattning, dvs. sen jag började arbeta heltid, och börjar äntligen förstå varför). Av egen erfarenhet ger jag inte mycket för BUP tyvärr. Men det är ju 15 år sen nu, hoppas att ni har/får bättre erfarenheter.

Hoppas det var ok att jag kortade ditt inlägg när jag citerade.

Tror att jag har haft väldig tur som aldrig hamnade hos BUP. Har bara hört negativa saker om dem. En kompis, som inte har ngn diagnos, berättade att hon kände ngn som skickades dit, men att hon blev värre av vistelsen på BUP.....Verkar vara ett läskigt ställe.

En del föräldrar är såna. Jag har en vännina som är ihop med en kille som är diagnostiserad som vuxen. Med autism och utvecklingstörning. Man märker även som lekman rätt snabbt att killen har allvarliga problem, men killens föräldrar inser inte att han är annorlunda. Utan är på honom om att återuppta studier och skaffa sig ett jobb. Med jobb menar de ett kvalifiserat akademikerjobb. De är fortfarande övertygad om att killens enda problem är stammning.

Proffe Slimp skrev:

HellviHumle skrev:Det är just så man överlever! Man lär sig genom att härma. Kolla hur andra gör och ta efter.
Vi lär ju härstamma från aporna, ju!

ZOMG! NATURVETARPOLISEN!

Det gör vi inte alls det. Vi har en gemensam förfader och däggdjur som inte är primater kan härmas.

Men den gemensamma förfadern kanske var en apa? ^_^

Även hundar kan härmas, så det stämmer verkligen att primater inte är de enda. Min förra hund var irriterande duktig på detta. :@ Ställde till mycket ^_^ (både roliga och mindre roliga saker).

narran skrev:En del föräldrar är såna. Jag har en vännina som är ihop med en kille som är diagnostiserad som vuxen. Med autism och utvecklingstörning. Man märker även som lekman rätt snabbt att killen har allvarliga problem, men killens föräldrar inser inte att han är annorlunda. Utan är på honom om att återuppta studier och skaffa sig ett jobb. Med jobb menar de ett kvalifiserat akademikerjobb. De är fortfarande övertygad om att killens enda problem är stammning.

Ja, där ser man...

Ska kolla upp patientnämnden, tack för tipset. Det verkar som om det är väldigt olika i olika utredningar hur mycket man intervjuar anhöriga. I mitt fall valde de att lägga ner enormt mycket tid på att prata med dem. Det känns som om det i princip är omöjligt att få en AS-diagnos om föräldrar inte uppmärksammat eller förnekat symptom i barndomen. Men att anhöriga förnekat symptom är väl ganska vanligt när man just får diagnosen i vuxen ålder?

Milena skrev:Ska kolla upp patientnämnden, tack för tipset. Det verkar som om det är väldigt olika i olika utredningar hur mycket man intervjuar anhöriga. I mitt fall valde de att lägga ner enormt mycket tid på att prata med dem. Det känns som om det i princip är omöjligt att få en AS-diagnos om föräldrar inte uppmärksammat eller förnekat symptom i barndomen. Men att anhöriga förnekat symptom är väl ganska vanligt när man just får diagnosen i vuxen ålder?

Ja, det är nog väldigt olika. I mitt fall var inga släktingar inblandade. Inte ens mina föräldrar deltog på något plan. Jag fick visserligen ett formulär att fylla i om hur jag var som barn, där utredaren sa att jag kunde ta hjälp av mina föräldrar om jag ville eller om det var något jag inte kom ihåg.
För mig skulle det nog blivit väldigt fel om mina föräldrar berättade om hur jag var som barn. Jag vet ju hur jag upplevde saker, och man ska inte förutsätta att barn berättar allt för sina föräldrar. Jag gjorde det definitivt inte.

Jag tänker att är det en duktig utredningspsykolog kan denne dra nytta av de flesta uttalanden och observationer från/av föräldrar (inklusive alla dom som förnekar att deras barn på ngt sätt skulle vara avvikande). Psykologer ska kunna tänka flera steg längre, liksom.

Bäst att lägga till att jag också haft en mkt traumatisk barndom samt att mina föräldrar hela tiden (även i utredningssamtal) förnekat att det skulle va ngt annorlunda med mig. Fick AS-diagnos ändå.

Min mamma har alltid förnekat att det skulle vara något "fel" på mig men överraskande nog erbjöd hon sig själv att delta i min utredning. (Jag hade fyllt 30 när den inleddes.)

Efter att läkaren haft ett ca två timmar långt samtal med min mamma får jag veta av läkaren att min mammas återgivande av mig som liten var en beskrivning av "en mycket autistisk flicka".

Jag tänkte då att läkarens frågor måste vara sådana att det helt enkelt inte går att "luras" med tanke på min mammas övertygelse. Hon ändrade sig dock drastiskt efter detta kan jag tillägga och började plötsligt visa stort intresse för allt som har med asperger att göra. Bland annat såg jag att hon skaffat sig en del litteratur som låg lite varstans i hennes bostad.

Ingen vinner på att man förnekar. Det är bara grymt och respektlöst. Kan du inte försöka prata med dina föräldrar och förhoppningsvis få dem att förstå att du med hjälp av en diagnos kan få rätt till hjälp och stöd och därmed förändras dina förutsättningar så att du kan få ett så bra liv som möjligt? (Lång mening jag vet, men det får bli så nu.)

Proffe Slimp skrev:

HellviHumle skrev:Det är just så man överlever! Man lär sig genom att härma. Kolla hur andra gör och ta efter.
Vi lär ju härstamma från aporna, ju!

ZOMG! NATURVETARPOLISEN!

Det gör vi inte alls det. Vi har en gemensam förfader och däggdjur som inte är primater kan härmas.

Ja, du kanske har rätt. Vi gotlänningar är i alla fall rejält inavlade. Många som har dubbla urinledare och sammanväxta kotor.

HellviHumle skrev:

Proffe Slimp skrev:

HellviHumle skrev:Det är just så man överlever! Man lär sig genom att härma. Kolla hur andra gör och ta efter.
Vi lär ju härstamma från aporna, ju!

ZOMG! NATURVETARPOLISEN!

Det gör vi inte alls det. Vi har en gemensam förfader och däggdjur som inte är primater kan härmas.

Ja, du kanske har rätt. Vi gotlänningar är i alla fall rejält inavlade. Många som har dubbla urinledare och sammanväxta kotor.

Gotland - Sveriges eget Dunwich.

DC skrev:Min mamma har alltid förnekat att det skulle vara något "fel" på mig men överraskande nog erbjöd hon sig själv att delta i min utredning. (Jag hade fyllt 30 när den inleddes.)

Efter att läkaren haft ett ca två timmar långt samtal med min mamma får jag veta av läkaren att min mammas återgivande av mig som liten var en beskrivning av "en mycket autistisk flicka".

Jag tänkte då att läkarens frågor måste vara sådana att det helt enkelt inte går att "luras" med tanke på min mammas övertygelse. Hon ändrade sig dock drastiskt efter detta kan jag tillägga och började plötsligt visa stort intresse för allt som har med asperger att göra. Bland annat såg jag att hon skaffat sig en del litteratur som låg lite varstans i hennes bostad.

Ingen vinner på att man förnekar. Det är bara grymt och respektlöst. Kan du inte försöka prata med dina föräldrar och förhoppningsvis få dem att förstå att du med hjälp av en diagnos kan få rätt till hjälp och stöd och därmed förändras dina förutsättningar så att du kan få ett så bra liv som möjligt? (Lång mening jag vet, men det får bli så nu.)

Jag får intrycket av att du inte själv fick vara med när psykiatrikern intervjuade din mamma???

Stämmer det? Jag trodde att man alltid fick vara med själv under anhörigintervjuerna.

Eller skedde intervjun via telefon? Det skulle förklara saken.

Sabina skrev:
Jag får intrycket av att du inte själv fick vara med när psykiatrikern intervjuade din mamma???

Det stämmer. Jag fick sitta i ett dagrum som också var någon slags öppen vuxenverksamhet. Läste tidningar och drack kaffe. Jag fick komma in senare och då redogjorde läkaren bara lite kort vad samtalet med min mamma visade på.

Det var ett frågeformulär som hon fått svara på. Exakta frågorna och svaren har jag aldrig fått ta del av. Jag vet inte om jag har rätt till det men jag kom mig aldrig för att fråga.

DC skrev:

Sabina skrev:
Jag får intrycket av att du inte själv fick vara med när psykiatrikern intervjuade din mamma???

Det stämmer. Jag fick sitta i ett dagrum som också var någon slags öppen vuxenverksamhet. Läste tidningar och drack kaffe. Jag fick komma in senare och då redogjorde läkaren bara lite kort vad samtalet med min mamma visade på.

Det var ett frågeformulär som hon fått svara på. Exakta frågorna och svaren har jag aldrig fått ta del av. Jag vet inte om jag har rätt till det men jag kom mig aldrig för att fråga.

Oj!

Jag trodde att det var kutym att man alltid får vara med själv under anhörigintervjuer. Men där ser man. (Ens anhöriga kan ha en helt annan bild av uppvxäxten än vad man själv har...)

Min sambo gjorde en AS-utredning och fick svar att han hade många as drag men inte en diagnos fast det var inte helt osanolikt att sätta en diagnos men psykologen vägrade för han ville inte stämpla folk...

Vi fick kontakt med NP specialistteamet och gav de utredningen och sambon skrev en massa om hur hans uppväxt och liv varit och är. Nu jättesnart ska hans utredning kompletteras, en annan psykolog ska fortsätta med stöd från NP-specialisterna. De har redan sagt att han bör ha en diagnos för man kan se bara på det mail han skrivit och berättat om sig själv att han har AS.

Så om inte patientnämnden kan hjälpa ring landstingets växel och se om det finns några neuropsykologspecialister i ditt landsting.


Min anhörigintervju skedde via telefon och min mor visste inte varför psykologen ringde, hon trodde det var för att jag mådde lite dåligt, så hon berättade allt. Vi hade ingen bra kontakt alls då men psykologen ville så gärna prata med min mor. Men hon fick inte säga vad det gällde för utredning. Adhd och sånt är känsligt i vår familj.

En bra psykolog kan ställa frågor där man kan få fram sanningen även om anhöriga inte svarar sannt på direkta frågor om man tex. hade många vänner eller liknande. Sen sa hon inte sanningsenligt på allt men tillräckligt mycket kom fram och så kunde jag komplettera med uppgifter sen.

Det vanliga lär vara att föräldern/föräldrarna intervjuas utan att den som ska diagnosticeras är med. Tanken är väl rätt klar, att man ska våga vara så öppen och frispråkig som möjligt och så...

Men man kanske kan konstatera att det är just därför det går snett de gånger det gör det...

Pemer skrev:Det vanliga lär vara att föräldern/föräldrarna intervjuas utan att den som ska diagnosticeras är med. Tanken är väl rätt klar, att man ska våga vara så öppen och frispråkig som möjligt och så...

Men man kanske kan konstatera att det är just därför det går snett de gånger det gör det...

Jaha, jag visste inte att det var det vanliga. Jag trodde att det var det ovanliga.

Jag har hört sägas att en utredning kan ha en slags terapeutisk effekt i och med att man förstår mer om sig själv och sitt eget sätt att fungera. Och då verkar det synd att inte få vara med under en anhörigintervju. Det kan komma fram saker från ens uppväxt som man själv inte vetat om.

Sabina skrev:Jaha, jag visste inte att det var det vanliga. Jag trodde att det var det ovanliga.

Jag har hört sägas att en utredning kan ha en slags terapeutisk effekt i och med att man förstår mer om sig själv och sitt eget sätt att fungera. Och då verkar det synd att inte få vara med under en anhörigintervju. Det kan komma fram saker från ens uppväxt som man själv inte vetat om.

För mig gick det till så att anhörigintervjun (med min mor) skedde utan mig men sedan fick jag berättat för mig av utredaren vad som sagts och fick en chans att bemöta det. Även jag och mamma gick senare samma dag igenom vad de talat om.

Pemer skrev:Det vanliga lär vara att föräldern/föräldrarna intervjuas utan att den som ska diagnosticeras är med. Tanken är väl rätt klar, att man ska våga vara så öppen och frispråkig som möjligt och så...

Men man kanske kan konstatera att det är just därför det går snett de gånger det gör det...

När frågan kom upp för min del ville läkaren träffa den jag angivit ihop med mig. Eftersom hon inte bor där vi finns fick det bli per telefon i stället. Hade inte känslan av att läkaren föredrog att de talade själva. Men hade jag inte litat på den person jag gav namnet till hade jag ju inte heller gett dem namnet på henne, så mig kvittade det ganska lika.

alfapetsmamma skrev:En grej man missar med dessa diagnoskriterier är - enligt några läkare jag läst- att man egentligen etablerade dem för att välja folk till forskningsprojekt, inte för att bestämma om nån har AS eller ej. För att diagnosticera nån krävs ett annat helhetstänkande, inte ett bockande av kriterier, som om man bakade muffins och kollade vad man har för ingredienser hemma...

Är man så snävtänkt blir det som det blir för föräldrar jag läst om på nätet, vars barn inte fått AS-diagnos för att barnet inte haft specialintresse, haft för livlig mimik, varit intresserad av datorer (?) och andra hårresande misstag (misstag då allt annat än en grej stämde på AS).

Det där låter intressant, och det påminner om något jag hört tidigare. Jag startar en ny tråd om det.