Om någon blir arg på mig (vilket inte brukar hända särskillt ofta) och säger till mig riktigt på skarpen. Så blir jag först väldigt rädd & förvirrad, jag börjar svettas, hjärtat dunkar fort, jag rodnar och så blir jag stum & handlingsförlamad och får knappt fram ett enda ord.

Efteråt kan jag känna mig väldigt skamsen och extremt ångestfylld tillochmed deprimerad.. Det kan gå dagar nästan veckor innan jag kan våga prata med personen "normalt" igen. Men ändå känns det nästan aldrig bra igen..relationen blir liksom förstörd

Är det bara jag eller är det fler aspergare som också reagerar..hur ska jag säga..Överkänsligt? och tar åt sig kanske ibland mer än nödvändigt?

Ta upp detta med personen det gäller, be personen säga till på ett mer pedagogiskt sätt, ingen av er lär vinna på att du mår dåligt av det.

Ja, jag tar nog åt mig mer än nödvändigt. Speciellt om jag inte förstår varför den andre blev arg på mig. Då ältar jag det hela om och om igen.

Jag ältar fortfarande en sak som hände för snart 8 år sedan och som jag fortfarande inte har fått något svar på (och som jag aldrig kommer att få svar på). Men numera ältar jag det bara om något annat påminner mig om den situationen - om jag får någon slags association till det gamla som hände.

Jag är också som Satanen, tror det beror på bristande självkänsla. Om jag säger ifrån för att jag upplever att jag blivit felaktigt behandlad så är jag dum mot den andre, som säkert hade rätt, för jag kan ju inte ha rätt som är så konstig och instabil... Eller?

Och vad har jag för rättighet att agera på hur andra går över mina gränser, som faktiskt är hur jag tolerarar att andra behandlar mig enligt mina egna värderingar, jag har ju säkert missuppfattat det här OCKSÅ! Och dessutom blir jag ju arg för de mest löjliga små saker (typ fel tröja var ren) samtidigt som jag kan hantera ett bombnedslag med akutsjukvård hos grannen...

Så det är ju självklart så att den andre egentilgen visste bättre än jag när han tyckte han kunde använda mitt ansikte som dörrmatta... Sen undrar jag varför jag har fotspår i ansiktet, smart som jag är.

Ungefär så ja. (Fast jag skulle nog bli handfallen även vid bombnedslag och akutsjukvård ). Och liknande har jag märkt hos många som samtidigt har verkat aspiga eller haft aspigt folk i familjen. Jag tror det är något mer än bara dålig självkänsla jag - som en redan svag punkt som gör att den också lättare skadas.

Och så, som vanligt, de av oss som snarast är tvärtom.

Undras om inte Satanen och AAA tog upp olika fenomen här. Jag känner igen mig litet i båda inläggen, hur som helst. Tänker inte skriva något analytiskt inatt men det finns två positiva sidor av sånt här som jag vill påpeka, för dem som känner igen sig i dem:

Om man tar åt sig väldigt av kritik så är man kanske också försiktig med att kritisera andra. Och låter kanske ingen komma undan med att ge kritik som man fått bevis för är ogrundad. Man är alltså kanske öppensinnad och ödmjuk utan att låta en jävel köra över en - och låter kanske ingen köra över någon annan heller.

Men jag gillar kritik. Så förtvivlat jobbigt om man gör nåt fel och ingen påpekar det, samma ger jag gärna tillbax. Alltså ser jag ngn göra nåt på onödigt dumt sätt så försöker jag i varjefall informera om alternativ. Sen de som kritiserar för att trycka ner andra och ej är konstruktiva, deras beteende får stå för dem själva. Har de ej rätt så behöver jag knappast ta åt mig mer än att orättvis kritik fräter.

Satanen jag hoppas dina problem handlar om ovana att hantera såna situationer mer än om perception. Eller kommunikationsmissförstånd, tolkar du in saker i det som sägs som inte sägs egentligen?

Sensmoral, lyssna och ta till dig det andra säger i välmening, strunta i elaka människors utbrott för det är deras problem de tar ut på dig.

Jag är precis som Satanen, har fortfarande inte vågat prata med en bekant som var arg på mig för 3-4 månader sedan.

Tycker också det är obehagligt när någon blir arg på mig. Är även känslig för kritik. Detta var ännu jobbigare när jag var yngre. Nu kan jag nog oftare/lättare se när kritiken är befogad, och strunta i det när jag tycker att det är orättvist eller ogrundat. Tror det i mitt fall handlar om en kombination av att ha blivit utsatt för väl mycket ilska och kritiska kommentarer som barn, och problem med självkänslan. Känns som det långsamt blir bättre, men kommer nog aldrig direkt gilla att någon skäller på mig eller bli helt bekväm med att bli tillsagd.

(Ser det som en utmaning att träna mer på detta med att stå ut med obehagskänslan som blir av att göra "fel". I bowlingen blir det rätt tydligt att det spelar in om jag är extra trött, har sovit dåligt, missat att äta eller är nedsatt av någon annan orsak. Då kan jag känna mig nedslagen och ledsen när tränaren korrigerar en massa saker. Känner som att hela jag bara är ett enda stort FEL. En annan dag när jag mår bra så känns samma sak mycket lättare, och jag kan ta det för vad det faktiskt är - konstruktiv och bra kritik för att bli en bättre bowlingspelare. )

Jag är oerhört känslig för kritik och klarar inte av att någon kritiserar mig, särskilt inte på jobbet där jag ska prestera. Klarar inte heller av kommentarer, ältar in i det längsta vad den personen egentligen menade. Mår ofta väldigt dåligt av detta!

Jag är mer känslig för att folk klappar mig på huvudet, föredrar att folk är ärliga. De som blir arga är bara fåniga, tycker jag. Hade en sån chef en gång, jag bara hånflinade åt honom till slut. Inte konstruktivt för fem öre.

Jag kan inte säga att jag egentligen känner igen mig i den långsinthet (ursäkta uttrycket) som beskrivs ovan men jag är definitivt ovanligt sensitiv för min omgivning i allmänhet och bråk och skrik i synnerhet. Jag blir sällan arg själv och ogillar, kanske inte så konstigt i och för sig, ilska. Det värsta med det är att alla rationella argument verkar försvinna spårlöst i närheten av arga människor vilket ofta gör att det blir svårt att lösa problematiken i fråga.

Kanske något orelaterat men med avseende på rubriken... Mer precist vad är alla överkänsliga överkänsliga mot? Själv har jag svårt för dålig ljudmiljö (exempelvis radion eller bakgrundssamtal) och att hamna i fokus/inte bli lämnad ifred. Sånt kan göra mig deprimerad.

pointblank skrev:I bowlingen blir det rätt tydligt att det spelar in om jag är extra trött, har sovit dåligt, missat att äta eller är nedsatt av någon annan orsak.

Spelar du bowling
Jag vill gärna spela med dig vid tillfälle, bowling är ju kul

Ja, jag spelar gärna bowling med dig nano!
Lär nog dröja innan jag beger mig till Stockholm igen, men kommer du neråt mina trakter får du höra av dig så kan vi ta en match!

Samma här! Spelar ingen roll vem som blir arg på mig, jag brukar börja gråta och blir väldigt uppriven.

Ber jag om kritik är det en annan sak förstås, då vill jag ha ärliga svar.

Men känner jag mig orättvist kritiserad så går jag rakt in i väggen och blir deprimerad och vill ta livet av mig.
Samma gäller om jag blir arg.

Jag tål inte frustration helt enkelt.

pointblank skrev:Ja, jag spelar gärna bowling med dig nano!
Lär nog dröja innan jag beger mig till Stockholm igen, men kommer du neråt mina trakter får du höra av dig så kan vi ta en match!

Kul
Jag får hitta en anledning att komma söderöver då, kanske jag får hitta en lämplig kurs eller tandläkaren jag läste om i blekinge som använder ozon för o laga tänderna, har både tandläkarskräck och behöver laga, torde vara smärtfritt med ozon.
Synd bara att de flesta av mina kurser är i Stockholm vanligen, men de finns ibland även i Göteborg och Malmö.

Jaja, framtiden får utvisa vem som hinner först till den andres stad

Jag har otroligt svårt att hantera kritik eller när människor är arga på mig för andledningar jag upplever som luddiga eller när de ej talar om varför rätt ut utan bara fräser eller är tysta.
Befogad kritik är väl ok om det är från ngn som står mig nära förutsatt att det är ngt jag kan ändra / göra ngt åt men är det pga den jag är så blir jag ibland deppig och känner mig otillräcklig.

Jag känner mig ofta osäker på andra människors gränser och brukar därför vara överdrivet försiktig så jag inte sårar eller trampar på andra.

Så jag är överkänslig åt båda håll iaf hur jag ska bete mig fast det har blivit bättre med åren nu övertänker jag ej lika mkt .

Annars är jag känslig för plötsliga ljud / bakgrundsljud , klädmaterial , smaker , en del ljus , folksamlingar , och mkt mer .