AAA:

Nej, jag vet. Det är vare sig empati eller sympati. Det är bara en överkänslighet för intryck (känslor i det här fallet). Det var det jag var ute efter i mitt inlägg. Att jag inte bara är överkänslig när det gäller ljud, ljus, beröring och lukt, utan även känslor och miljöer.

Och det har jag inte hittat i någon annan litteratur än just den här artikeln, det var därför jag blev så glad att rdos la upp den.

Problemet är att man använder samma ord för att beteckna:

a) förmågan att direkt förnimma andras känslor som en betazoid empath

b) förmågan att mentalt förstå hur någon annan mår

c) förmågan att känna sympati / medkänsla med andra när man förstår hur de mår

Det kan också skilja lite i hur man använder ordet på svenska och engelska.

Det var den italienske religionsprofessorn som ursprungligen hittade den och ville att jag skulle kommentera den. Jag ansåg det nog som en intressant teori, men alldeles för långtgående. Vi resonerade lite kring den, och jag gjorde lite undersökningar, och slutsatsen ifrån dessa är att teorin inte riktigt har fog för sig. Det finns både överkänslighet och underkänslighet, men den har olika orsaker. Ofta är överkänslighet relaterat till olika miljödrag (t.ex att stänga av eller att ha blivit illa behandlad) medan de som påstår sig var underkänsliga gärna tolkar i traditionella empatidrag (de resonerar helt enkelt kring att uttrycka känslor verbalt och passande snarare än ifall de är underkänsliga).

Jag tror faktiskt att jag har fog för att påstå att det inte finns någon skillnad alls i hur starka känslor AS vs NT har om de befinner sig i normala miljöer, dvs varken blir mobbade eller utsatta för störande intryck som t.ex. för mycket ljud.

Men det är en komplex fråga som är svår att reda ut. Att man skulle kunna säga något ifrån pollar låter inte rimligt. Inte heller ifrån undersökningar där folk beskriver sig själva.

Rdos, det är intressant det du säger. Såvitt jag kan minnas hade jag inga problem med ljudkänslighet när jag var barn, utan det kom någon gång uppe i de sena tonåren. Det kan nog ha korrelerat ganska väl med när jag började må psykiskt dåligt, vilket i sin tur högst troligt berodde på att jag började uppleva utanförskap och annorlundahet på ett mera påtagligt sätt än tidigare. Nu verkar t.ex. ljudkänslighet vara mycket vanligt bland aspergare, men man kanske inte ska utesluta att den skulle kunna bero på att hjärnan blir utröttad och överbelastad av andra skäl, t.ex. depression och kompensering, och därför inte orkar med att filtrera. Min ljudkänslighet minskar betydligt nu när jag tar Concerta, och det beror troligen på att hjärnan orkar bättre rent allmänt, och därmed också orkar bättre att filtrera ljud. Likaså blev jag mindre ljudkänslig när jag provade Tomatisterapi, vilket förmodligen också kan fås att passa in i resonemanget. Man kan väl tänka sig att det även här handlar om de flesta människor har filter på synsinnet som gör att de skalar bort en massa detaljer som vi ser och betraktar det mesta på en mera abstrakt nivå.

Nu finns det förstås många barn med AS som också har stora problem med ljudkänslighet, men det kanske då kan förklaras med att samhället, och speciellt skolmiljön, allmänt är stökigare och svårare att orka med för aspergare (och högst troligt även andra barn), än när jag var barn. Dessutom var jag endabarn och hade inga stökiga syskon.

Dock är det fortfarande intressant att fundera på om det kan finnas någon fysiologisk skillnad som gör att vi t.ex. har bättre sensorisk förmåga i grunden och det ökar svårigheten att filtrera? Jag har uppenbarligen väldigt god hörsel, både vad gäller att uppfatta svaga ljud och skilja frekvenser från varandra (dvs. gehör). Likaså genomgick jag ett test på audiologen som gick ut på att uppfatta talade ord med en stegvis ökande nivå av bakgrundsbrus, så man till slut knappt hörde någonting. Det är ju just sådant jag har jätteproblem med i vardagen. Märkligt nog sade de att jag var ovanligt bra på detta! Men kanske det är just det som är problemet? Jag är väldigt bra på det, men det tröttar också hjärnan. Eller så är jag väldigt bra på det för att jag har för dåliga filter i hjärnan? Det är svårt att veta vad som är vad, eftersom hjärnans filter spelar så stor roll för hörseln och dessa filter inte är statiska.

Om vi istället tar synen så har jag väldigt bra bildminne och kan vara väldig känslig för att notera detaljer (men inte alltid, det beror vad det gäller). Däremot har jag svårare för rörliga bilder. Ju snabbare det går desto svårare. Det är nog inget märkligt i sig, men det irriterar mig när jag inte hinner uppfatta detaljerna. Snabba klipp hatar jag just för att det kan dyka upp intressanta bilder som jag inte hinner se färdigt innan de försvinner.

Även här har jag dock noterat mycket tydligt, speciellt i början av utbrändheten, att förmågan att ta in bilder och speciellt rörliga bilder är extremt beroende på hur trött hjärnan är.

Att det finns rena sensoriska skillnader, som fö verkar relativt vanliga dessutom tvivlar jag inte på. Inte heller att våra filter är annorlunda, och sämre anpassade till dagens stökiga miljöer. Vad jag menade var istället att vi har lika mycket känslor som NTs, och att de har likartad styrka som hos NTs i normala miljöer. Dock är det ju så att många lever (eller är uppväxta i) dåliga miljöer med mobbing och sensorisk överbelastning, vilket jag nog menar kan leda till överkänslighet även på ett känslomässigt plan. Det är denna kausalitet som jag nog menar att teorin inte riktigt förstår.

Rdos, tolkar jag dig rätt att du alltså talar om de känslor som uppstår pga. sensoriska intryck och att det som skiljer i grunden möjligen skiljer kvalitativt men inte kvantitativt?

Jag tror jag förstås ungefär vad du i så fall menar, om än inte riktigt klart. En fundering är då att om vi då trots allt har känsligare sensorik, som du verkar anse rimligt, så är det väl också rimligt att den större mängden information ger upphov till större kvantitet känslor (om vi skulle tänka bort alla filter)?


(För att undvika missförstånd så betyder inte ordet kvalitativt att det måste finnas någon värdering, utan bara att det finns olikheter som inte handlar om kvantitet.)

Kvasir skrev:Rdos, tolkar jag dig rätt att du alltså talar om de känslor som uppstår pga. sensoriska intryck och att det som sklijer i grunden möjligen skiljer kvalitativt men inte kvantitativt?

Jag tror jag förstås ungefär vad du i så fall menar, om än inte riktigt klart. En fundering är då att om vi då trots allt har känsligare sensorik, som du verkar anse rimligt, så är det väl också rimligt att den större mängden information ger upphov till större kvantitet känslor (om vi skulle tänka bort alla filter)?

Jo, eller snarare större kvantitet av vissa känslor, och mindre av andra. Aspergare har t.ex. mycket starkare känslor relaterade till specialintressen och emotionella knytningar till objekt (kanske även till vissa personer), men mindre (eller inga alls) för t.ex. sociala känslor som tacksamhet eller att sörja när någon gått bort.

När jag resonerar kring sensorik, så tänker jag nog mig att man kan bli helt överväldigad (emotionellt) av att inte kunna komma undan störande ljud, eller andra intryck.

rdos skrev:Jo, eller snarare större kvantitet av vissa känslor, och mindre av andra. Aspergare har t.ex. mycket starkare känslor relaterade till specialintressen och emotionella knytningar till objekt (kanske även till vissa personer), men mindre (eller inga alls) för t.ex. sociala känslor som tacksamhet eller att sörja när någon gått bort.

När jag resonerar kring sensorik, så tänker jag nog mig att man kan bli helt överväldigad (emotionellt) av att inte kunna komma undan störande ljud, eller andra intryck.

Dvs. du tänker dig lite förenklat samma mängd känslor, men annorlunda fördelade på olika saker? Ungefär som med den ojämna begåvningsprofilen. Jo, det kan nog ligga något i. Jag ser ju t.ex. på 9-åringen som har ganska dålig förmåga att förstå vad hans syskon eller andra tänker och känner och inte förstår när han gör dem ledsna. Däremot kan han bli gränslöst förtvivlad över minsta motgång i vissa sammanhang, som när ett datorspel plötsligt inte fungerar, fast det är snabbt avhjälpt om han bara ber om hjälp.

Jo, ungefär så. En gemensam bas av vissa känslor som är relativt lika mellan AS och NT, och så några speciella känslor som är starkare i ena gruppen än i andra. Sedan kommer ju oxå till att aspergare oftast har svårt att uttrycka och tolka känslor hos andra (eller att "spegla" dem i sig själv som det oftast heter) och att prata om vad de känner rent allmänt. Det senare är ju det som oftast tolkas in i empati. Det viktiga är dock att uttrycka känslor som andra kan tolka inte är samma sak som att ha känslor, vilket ofta blandas ihop.

Och de känslor som skiljer i styrka mellan grupperna korrelerar nog också då ofta till vad man anser viktigt, t.ex. specialintressen kontra social gemenskap.

En NT kan ha svårt att förstå en AS upprördhet över en att något är ologiskt, medan en AS har svårt att förstå varför en NT blir upprörd över att ASen inte kommenterar att NTn har köpt en ny klänning för femtioelfte gången.

rdos skrev:

Kvasir skrev:Rdos, tolkar jag dig rätt att du alltså talar om de känslor som uppstår pga. sensoriska intryck och att det som sklijer i grunden möjligen skiljer kvalitativt men inte kvantitativt?

Jag tror jag förstås ungefär vad du i så fall menar, om än inte riktigt klart. En fundering är då att om vi då trots allt har känsligare sensorik, som du verkar anse rimligt, så är det väl också rimligt att den större mängden information ger upphov till större kvantitet känslor (om vi skulle tänka bort alla filter)?

Jo, eller snarare större kvantitet av vissa känslor, och mindre av andra. Aspergare har t.ex. mycket starkare känslor relaterade till specialintressen och emotionella knytningar till objekt (kanske även till vissa personer), men mindre (eller inga alls) för t.ex. sociala känslor som tacksamhet eller att sörja när någon gått bort.

När jag resonerar kring sensorik, så tänker jag nog mig att man kan bli helt överväldigad (emotionellt) av att inte kunna komma undan störande ljud, eller andra intryck.

Men många aspergare känner visst tacksamhet och sörjer när någon går bort!

Jag får i stort sett bara känslor av just sociala situationer och av musik och film. Specialintressena är för mig rent intellektuella, inte emotionella. (Vet inte hur representativa varken du eller jag är dock.)

Inger, jag vet inte om du ska ta rdos så på orden. Han menade det nog mest som exempel på hur det kan skilja, inte att det måste skilja i just de situationerna. På samma vis använde jag exmpel på hur det skulle kunna vara, men inte måste vara.

Enligt en artikel jag läst i forskning och framsteg, så gäller samma sak för ADHD som beskrivs i artikeln. Alltså svårigheter att diskriminera bort intryck som inte ingår i de socialt uppställda kriterierna för hur man reagerar på händelse i omgivningen.
Försök till ett exempel. Tänk en man som sörjer sin bortgångna undulat, med faktiskt djup saknad, ett kanske inte helt accepterat beteende. Manen kommer alltså uppträda som om han ite hade någon sorg och kanske ha ett litet leende på läpparna. För de flesta NT kommer mannen behandlas som om han var på bra humör, eftersom det är den socialt stipulerade tolkningen som gäller. Däremot kan en person som inte kan diskriminera de intryck han får, behandla personen som han uppfattar honom, alltså som den sörjande person han är, vilket är ett brott mot konventionerna.

Läste en tråd på ADHD forum om en tjej som hade svårt med kontakter, men som hade klarat med bravur att vara barnvakt för ett barn som var känt för att vara ovanligt stökigt. Men hon hade fått barnet att fungera på ett lugnt och sansat sätt. Beror troligen på att hon klarade att snappa upp signaler som inte hörde hemma i det socialt vanliga området.

Det påstås att jag har bra hand med barn och att barn uppskattar mig ganska mycket. Jag är nog iofs inte så överdrivet barnkär, men jag tror att jag kan tolka barnens känslor ganska bra, beroende på att jag inte söker efter några obefintliga socialt stipulerade yttringar, såna som barnen ändå inte hunnit lära sig. Jag vet sedan den tid jag hade två döttrar hemma att jag ofta kunde förstå barnen bättre än min dåvarande hustru, som är barnpsykolog. Därmed inte sagt att jag var en särskilt bra far.

Angående sorg, åtminstone jag, ser och hanterar nog sorg på ett annat sett än vad NT gör. Jag har ett närliggande exempel. Min 92 årig mor gick bort annandag jul, vi begravde henne för en vecka sedan. Jag känner inte någon stor sorg, däremot saknar jag den mor jag kände under många år. Att jag inte känner någon stor sorg tror jag beror på att jag sörjt henne under flera år, då hon varit ganska dålig och ofta påtalat att hon tyckte hon levt färdig. Jag känner det som jag redan sörjt henne och kan känna att jag respekterar hennes önskan att inte leva längre. Däremot passar det inte in i den socialt acceptabla synen på hur man sörjer en bortgången mor. Det kan kanske uppfattas som någon form av känslokyla, men jag har ju redan sörjt min mor i flera år.

Det första exemplet var lite för avancerat för min trötta hjärna men resten verkar rimligt.

Tjabo han har nog för mycke.

En vettig artikel men lite fånigt att se det här som den enda grundläggande skillnaden.

As posited by Henry and Kamila Markram of the Swiss Federal Institute of Technology in Lausanne, the theory suggests that the fundamental problem in autism-spectrum disorders is not a social deficiency but, rather, a hypersensitivity to experience, which includes an overwhelming fear response.

Jovars. Men jag vet inte om den är inlärd eller medfödd i mitt fall.

lasseivägen skrev:Enligt en artikel jag läst i forskning och framsteg, så gäller samma sak för ADHD som beskrivs i artikeln. Alltså svårigheter att diskriminera bort intryck som inte ingår i de socialt uppställda kriterierna för hur man reagerar på händelse i omgivningen.
Försök till ett exempel. Tänk en man som sörjer sin bortgångna undulat, med faktiskt djup saknad, ett kanske inte helt accepterat beteende. Manen kommer alltså uppträda som om han ite hade någon sorg och kanske ha ett litet leende på läpparna. För de flesta NT kommer mannen behandlas som om han var på bra humör, eftersom det är den socialt stipulerade tolkningen som gäller. Däremot kan en person som inte kan diskriminera de intryck han får, behandla personen som han uppfattar honom, alltså som den sörjande person han är, vilket är ett brott mot konventionerna.

Läste en tråd på ADHD forum om en tjej som hade svårt med kontakter, men som hade klarat med bravur att vara barnvakt för ett barn som var känt för att vara ovanligt stökigt. Men hon hade fått barnet att fungera på ett lugnt och sansat sätt. Beror troligen på att hon klarade att snappa upp signaler som inte hörde hemma i det socialt vanliga området.

Det påstås att jag har bra hand med barn och att barn uppskattar mig ganska mycket. Jag är nog iofs inte så överdrivet barnkär, men jag tror att jag kan tolka barnens känslor ganska bra, beroende på att jag inte söker efter några obefintliga socialt stipulerade yttringar, såna som barnen ändå inte hunnit lära sig. Jag vet sedan den tid jag hade två döttrar hemma att jag ofta kunde förstå barnen bättre än min dåvarande hustru, som är barnpsykolog. Därmed inte sagt att jag var en särskilt bra far.

Angående sorg, åtminstone jag, ser och hanterar nog sorg på ett annat sett än vad NT gör. Jag har ett närliggande exempel. Min 92 årig mor gick bort annandag jul, vi begravde henne för en vecka sedan. Jag känner inte någon stor sorg, däremot saknar jag den mor jag kände under många år. Att jag inte känner någon stor sorg tror jag beror på att jag sörjt henne under flera år, då hon varit ganska dålig och ofta påtalat att hon tyckte hon levt färdig. Jag känner det som jag redan sörjt henne och kan känna att jag respekterar hennes önskan att inte leva längre. Däremot passar det inte in i den socialt acceptabla synen på hur man sörjer en bortgången mor. Det kan kanske uppfattas som någon form av känslokyla, men jag har ju redan sörjt min mor i flera år.

Det där känner jag också igen. Att plocka upp signaler och anpassa sitt bemötande. Som tjejen med ADHD när hon var barnvakt.
Jag arbetade tidigare på en träningsskola för barn med särskilda behov. Barnen tyckte mycket bra om mig. Och personalen planerade alltid in mig att ta hand om de barnen som de ansåg vara "stökiga" och som de själva inte klarade av.

För mig funkade det riktigt bra och jag anpassade mig efter de signaler som barnen sände ut. MEN, jag var alltid mycket, mycket, MYCKET trött efteråt. Det tog verkligen all energi från mig att anpassa mig efter andras "känslomässiga signaler" (eller vad man nu ska kalla det).

Inger skrev:Men många aspergare känner visst tacksamhet och sörjer när någon går bort!

Jag får i stort sett bara känslor av just sociala situationer och av musik och film. Specialintressena är för mig rent intellektuella, inte emotionella. (Vet inte hur representativa varken du eller jag är dock.)

Du verkar inte speciellt representativ iaf. Se vidare här: aspie-quiz- ... tml#360615

Inger skrev:Det första exemplet var lite för avancerat för min trötta hjärna men resten verkar rimligt.

Nytt försök att förklara inledningen. hoppas den inte blir alt för naivt skriven.

I samhället har man skapat normer för hur det sociala samspelet skall skötas, för att livet skall flyta på, mindre konflikter sopas under mattan. för att detta skall fungera krävs det att alla följer reglerna.

Om en person har en djup sorg, men anser att det inte är passande att det diskuterar, då visar personen upp en fasad. Fasaden tolkas självfallet av den kompetenta NT som att personen inne har några problem.
Om man saknar insikt i det sociala spelet, kommer man istället reagera på de underliggande känslor som man upptäcker, känslor som uttrycks på ett mer "förmedvetet" plan.
Men denna typ av känsloyttringa kan troligen uppfattas av en person som inte likt en NT diskriminerar bort känslor som inte skall visas upp och störa. Då blir det kanske lett att personen tar upp ett äne som inte skall vidröras, och rör upp en massa "onödiga" känslor. Om man inte fattar reglerna är det ju lätt att man blir elefanten i kristallsalången och bryter mot alla regler genom att ta upp ät ämne som skall sopas under mattan.

Förmodligen lika rörigt igen. Får skylla på att det mest avancerade jag skriver till vardags är korta tecknerska beskrivningar. Teknik är ju oftast hyfsat väldeffinierat. Blev lite extra rörigt eftersom ja inte lärt mig hantera styrplattan på min MacBook ännu.

Tack för länken, en och annan pusselbit föll på plats. Jag hörde om det här med att vara hyperemotionell för första gången härom dagen när jag surfade upp ett web radioprogram. Jag har letat efter mer kring det här och den här tråden gav en underbar träff!! Tack!

Webradioprogrammet med Tony Attwood Programmet heter "Asperger Women assoc. Dr Attwood discusses Unique...." och finns på www.blogtalkradio.com/AspergerWomen.
Det är en intervju (rätt lång) med Tony Attwood, känd aspergerexpert från australien. Den handlar främst om kvinnor och flickor med Asperger.

Truly skrev:Jag brukar säga att jag har extremt känsliga tentakler som fångar upp minsta sinnesstämning, känslor och annalkande problem.

Jag fungerar precis så och detta får mig ofta att må dåligt, särskilt på jobbet med allt skitsnack bakom ryggen på folk...

Inger skrev:
Men många aspergare känner visst tacksamhet och sörjer när någon går bort!

Jag får i stort sett bara känslor av just sociala situationer och av musik och film. Specialintressena är för mig rent intellektuella, inte emotionella. (Vet inte hur representativa varken du eller jag är dock.)

Det var det här jag var ute efter utan att få fatt i tanken riktigt (i min tråd om specialintressen)!!
För mig är det då precis tvärtom.
Mina specialintressen är kopplade till ett (överdrivet?) emotionellt engagemang inför människor (tidigare djur) i stort.
Jag drivs framåt av ett jättebehov av att hjälpa människor som råkat illa ut eller mår dåligt. Av att försöka förstå hur människor fungerar på ett emotionellt plan.

Jag vill dissekera det mänskliga psyket för att kunna studera det ingående och förstå hur vi fungerar. Ofta förstår jag ju inte ens hur jag själv är funtad så det är mycket att lära sig.

Men det är som att det här intresset vilar på en överempatisk grund av engagemang och vilja att finnas till hands där jag kan.
Jag har lärt mig att dölja hur mycket jag påverkas av andras situation eller belägenhet för att det inte är accepterat att visa sådant i alla lägen. Speciellt inte om man har det som yrke.
Det hjälper ju ingen att jag sitter och gråter med patienten.
Men inom mig känner jag enormt mycket, det är som att jag inte har något filter att gömma mig bakom, alla känslor, sinnesstämningar mm. går rakt in.

Men jag tror samtidigt att man kan använda den här känsligheten i ett terapeutiskt syfte. Att kunna förmedla djup medkänsla kan vara läkande för själen.
Det märker jag själv när någon lyssnat riktigt ordentligt utan att döma mina tillkortakommanden i livet och förmedlat en känsla av förståelse och bekräftelse. Att man duger ändå.
Det helar på djupet och löser mentala knutar.

Nu vet jag inte om jag alltid verkligen lyckas med detta konststycke men det är min ambition försöka nå dit en dag.

Anna med fyra skrev:

Truly skrev:Jag brukar säga att jag har extremt känsliga tentakler som fångar upp minsta sinnesstämning, känslor och annalkande problem.

Jag fungerar precis så och detta får mig ofta att må dåligt, särskilt på jobbet med allt skitsnack bakom ryggen på folk...

bingo! exakt samma här.

skogsmulla skrev:

Anna med fyra skrev:

Truly skrev:Jag brukar säga att jag har extremt känsliga tentakler som fångar upp minsta sinnesstämning, känslor och annalkande problem.

Jag fungerar precis så och detta får mig ofta att må dåligt, särskilt på jobbet med allt skitsnack bakom ryggen på folk...

bingo! exakt samma här.

Och typ samma här. Har funderat på detta och ärligt talat tänkt ta upp det på forumet i en egen tråd men än har det inte blivit av. Kanske kommer det.