Sen jag började misstänka att mina problem är relaterade till AS har jag insett en massa saker om mig själv. Väldigt befriande. Men också jäkligt frustrerande, för jag kan se beteenden etc som bara är problematiska, men har inte den blekaste aning om hur jag kommer runt den.

En situation idag som exempel:
Jag lagade mat till mina föräldrar och mig idag, och mitt i matlagningen insåg jag att vissa ingredienser saknades. Så jag skulle gå ned till konsum. Min mor bad då mig att jag skulle byta en vara som hon köpte fel. Från keso till kesella. Fick direkt obehagskänslor. Jag lade produkten jag skulle byta i min tygkasse. På väg ned till affären försökte jag i huvudet "öva" på hur jag skulle ta upp detta med någon personal. Problemet var bara att jag bara inte kunde komma på. Och om jag inte vet hur jag ska formulera någonting så går jag in i "undvikande beteenden" som min psykolog kallar det. Detta resulterade i att jag istället köpte en förpackning kesella, men sade hemma att jag bytt. Förpackningen keso ligger fortfarande i min väska. Och jag känner mig bara knäpp. För jag trodde tills nyligen att alla övade på konversationer i huvudet innan de säger nått, och jag gör det med allt - hur jag ska svara på "hur mår du", med mina föräldrar, min psykolog, när jag skulle säga nått i skolan. Men går det att vänja sig av det det, och bli mer "spontan"? Och hur sjutton ska jag bete mig i situationer där jag just inte vet hur man beter sig "korrekt"/"normalt"/som situationen kräver?



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Luuuugn. Vi har alla varit där (läs; ).
Det där är en sån där situation där man måste ge sig fan på att det ska gå.
Det är obehagligt och det känns sjukt hemskt. Men faktum är att det brukar gå bra och folk kommer inte skratta åt en, om man bara försöker få pli på alla två miljoner negativa tankar som poppar upp i huvudet när man är i såna situationer. Vilket iofs inte alltid är det enklaste...

Jag vet inte om "vanliga" personer slipar på sina konvensationer innan. Men jag antar att dom allt som oftast inte gör det. Jag gör det jämt. Det är inte alltid så bra eftersom man inte kan förutspå allting och så står man där och ser dum ut för det uppstår en situation man kanske inte övat på.

I ditt fall med keson så är väl en rimlig öppningsreplik ungefär: "Hej, jag köpte den här keson istället för kesella här häromdagen, och jag undrar om jag skulle jag kunna få byta den?"

Det är bara att öva, öva, öva. För det går inte att förutspå exakt allting som händer runt omkring. Men jag vet hur svårt det är...

Och glöm inte: Du är inte ensam!

Tack!!!

Någon borde skriva en uppslagsbok: det korrekta sättet att bete sig i sociala situationer, skulle göra allt lite lättare...

emmalind skrev:Tack!!!

Någon borde skriva en uppslagsbok: det korrekta sättet att bete sig i sociala situationer, skulle göra allt lite lättare...

Det låter som du frågar efter Marc Segar:

http://www-users.cs.york.ac.uk/~alistair/survival/

Den finns på svenska också, men inte på nätet, vad jag vet.

Japp, gör jag alltid i vanliga konversationer.

Dock så var "manus" en sak jag avskydde att ha vid skoluppgifter konstigt nog, då föredrog jag att dra saker direkt ur huvudet.

Ibland. Speciellt om jag vill vara trevlig och ge komplimanger haha just sånt där som skall komma väldigt spontant. Träffade en snubbe för någon vecka sedan och varje gång vi sågs la ja märke till hur gott han luktade med det fick jag inte ur mig förns en 5.e gången vi sågs o det måste låtit himla knäppt för efter de har jag inte hört nått ifrån han...tyvärr :/

Märklig mor du har. Kesella används väl genomgående i matlagning så det borde gå utmärkt att använda keso i stället till de flesta maträtter. Skulle aldrig ha lagt energi på att byta något sånt.

Jag gör det jämt och ständigt.

För mig är det ett sätt att tänka och ifrågasätta mina egna syften och argument, samt ett viktigt sätt för mig att träna på sociala situationer.

Inför vissa situationer kan jag förbereda mig i timmar, dagar, veckor eller längre, medan jag för somliga andra bara behöver ett par sekunders betänketid.

Summan av kardemumman är väl att jag alltid tänker före jag talar, och det ser jag inte som ett problem. Tvärt om

Jag gör det ofta både före och efter ett möte/träff/samtal/arbetspass/skoldag.

OTb Att göra det efteråt brukar kallas "ältande", ett ord jag inte gillar, föredrar "efteranalys". Vilken inte behöver vara fel så länge det inte tar för mycket av ens tid. Om man ältar 90 procent av tiden är det nog ett problem. En psykolog hade kallat det kontrollbehov, vilket även normalt ältande är.

Tänker i stort sett alltid igenom det jag ska säga.
Det kan vara lika gärna dagen innan samtalet sker, eller under pågående samtal.
Mycket handlar om att det inte ska låta konstigt eller väcka anstöt. Men även strategier gällande styrandet av samtalet och att leda det dit jag vill. Jag vill ogärna lämna öppningar som ger fri tolkning och utrymme för missförstånd.
Tror att gällande min ovilja till fri tolkning och utrymme för missförstånd, är något jag själv är lite "rädd" för och önskar att andra människor var lika tydliga i sitt sätt att samtala.

Ja, jag övar inför de flesta sociala situationer. Speciellt inför samtal nu när jag utreds kan jag öva i en halvtimme innan. Det känns bäst så, trots att jag inte vet vad psykologen/läkaren kommer fråga.

Är jag inte förberedd på att bli tilltalad kan det bli mycket konstigt. Jag förväntar mig inte att bli tilltalad på stan exempelvis. När jag går på stan själv ser jag nog rätt sammanbiten ut och koncentrerar mig på att kryssa mellan människor. Befinner mig i min "bubbla". Om någon då frågar till exempel "har du klocka på dig?" kan det bli sådär autistiskt att jag bara svarar "ja", fast personen egentligen vill veta vad klockan är.

Härom veckan var det en tiggare som plötsligt frågade "en krona?" när jag gick förbi. Han menade naturligtvis "har du en krona att ge mig?". Jag var dock tvungen att svara snabbt eftersom jag hade bråttom så jag svarade "nej tack". Det var det första som dök upp i huvudet. Hade jag haft tid att förbereda mig hade jag svarat "nej, tyvärr" eller "ja" beroende på om jag hade en krona att ge bort eller ej. Har jag inte tid att förbereda mig blir det ofta så att jag inte hinner uppfatta en persons avsikter och vad jag förväntas svara. Jag är lite långsam, men har jag tid på mig brukar det bli rätt.

Edit: Kan tillägga att det med möjlighet till förberedelse är vad jag tycker är så skönt med internetkommunikation. Jag framstår nog som hyfsat skärpt på nätet medan jag ter mig som en förvirrad idiot AFK. Det beror då på att all kommunikation ska gå så himla snabbt IRL. På internet blir allt mer överskådligt och i lagom tempo.

Jag kan inte bara "vara mig själv" eller "låta det komma spontant". Jag har testat och har då lyckats förolämpa folk och göra bort mig å det grövsta. Händer inte igen.

För en del tar det väl helt enkelt tid att organisera hjärnan för att hantera interaktion. Så att när hjärnan är upptagen med att t.ex hålla reda på kollektivtrafikens irrvägar så blir allt annat "nej-nej" eftersom man helt enkelt inte har tid att ställa om.
För övrigt så ta en paus innan du svarar om du behöver det.

Det går för en del iaf att lära sig och träna upp med erfarenhet.

Jag skulle aldrig byta en vara. Eller jo jag har gjort det en gång men då hade jag sällskap med mig som stöd. Det var en hemskt dyr mascara som var torr redan som ny.

Jag tränar på vad jag kan tänkas behöva säga i sociala situationer. Numer har jag blivit lite obehagligt trygg i mig själv så jag pratar mycket mer bland folk än förr, och det spontant. Vräker ur mig en hel del dumheter men är känd för att ha en lite elak humor. Karln har dock klurat ut mig.

" Nähä du nu märkte du att du var elak och gjorde om det/ till ett skämt!!"

Var lite jobbigt när jag gick till psykologen och hon inte frågade efter och tog upp mina från huvudet brilliant slipade konversationer och analyser utan frågade och valde att tala om helt andra saker.

Idag var jag särskilt inbjuden till ett jubileum eftersom jag har varit medlem i 17 år av deras 20. Detta gör mig till den äldsta medlemmen, men jag har inte varit m på drygt ett år. Trots att jag är speciellt inbjuden, så kommer jag inte att gå pga min rädsla att säga fel saker vid fel tillfälle, det kan bara poppa fram något personligt som jag sedan ångrar. Till saken är att troligtvis kommer media dit för att dokumentera händelsen, och jag kommer troligtvis bli intervjuad. Har försökt förbereda mig men en händelse igår när jag var hos läkaren, för fysiska symtom gjorde mig så ångest förhöjd att trots att jag tagit beslutet att inte åka, har jag stark ångest pga detta beslut, att jag inte kommer till jubileumet fast de vill att jag ska komma. Blir äckligt mycket folk, som jag inte känner på jubileumet också...

Bjäbbmonstret skrev:Märklig mor du har. Kesella används väl genomgående i matlagning så det borde gå utmärkt att använda keso i stället till de flesta maträtter. Skulle aldrig ha lagt energi på att byta något sånt.

Jag ställer mig frågande till att man skulle kunna byta rakt av. Är det samma pris? Behövs inte kvitto? Jag skulle göra det enkelt för mig om jag var TS mor och helt enkelt köpa kesella och ha keson till något annat.

Som svar på frågeställningen: Ja. Men mindre nu än förut. Med övning kan färdighet följa. Jag upplever att jag pratar mer automatiskt nu för tiden, men det beror mycket på sammanhang och vem jag pratar med.

Savanten Svante skrev:

emmalind skrev:Tack!!!

Någon borde skriva en uppslagsbok: det korrekta sättet att bete sig i sociala situationer, skulle göra allt lite lättare...

Det låter som du frågar efter Marc Segar:

http://www-users.cs.york.ac.uk/~alistair/survival/

Den finns på svenska också, men inte på nätet, vad jag vet.

Perfekt! Trodde inte något sådant här fanns (nu vet jag vad jag kommer att göra i helgen...)

Schmetterling: Det var den typen av frågor som dök upp i mitt huvud, liksom - ska jag först säga till kassan innan jag går in, eller kan jag fråga vem som helst i butiken, och bara för att jag har ett kvitto är väl det inget bevis på att det är samma produkt??? Att känna sig så sjukt socialt handikappad...

Öva. Öva. Öva, som sades av Hundralappen. Har också märkt att det går lättare om jag ser exempelvis ett läkarbesök som ett experiment eller en utmaning istället och det är väl något.

Tack för alla svar - känner mig 100 går mindre ensam och knäpp!

Nä händer nog aldrig. Kanske en eller två tankar i huvudet i telefonen eller då man inget att göra ha. Annars är man bara tyst eller låter orden placera sig.....Men gillar inte sociala sammanhang över huvud taget. Därför man så ofta hänger själv och ser röda ansikten. Lycka till

Näe jag övar nästan aldrig. Kan hända om det gäller konflikt eller föreläsning så klart.
Annars tänker jag verkligen inte vad jag säger, mycket spontan verbalt och det leder naturligtvis till ett och annat.

Men jag vill lära och har lärt mycket, det går att lära av misstag. Men jag vill absolut inte öva i förhand för det känns väldigt jobbigt och energikrävande. Då skulle jag bli väldig matt, kan jag säga. Jag fortsätter att vara spontan och får försöka lära av mina misstag.

Jag byter/reklamerar/lämnar nästan aldrig tillbaks varor. Sväljer hellre mitt förtret och låter det svida över... Blir för jobbigt! Samtidigt jobbar jag själv i butik till vardags (just nu är jag sjukskriven), så jag hanterar ofta returer... men det är enklare på andra sidan. Jag vet ju hur jag reagerar, jag vet inte hur ett kassabiträde som jag möter kommer reagera/tänka.

på vissa saker gör jag det automatiskt i huvet, delvis utan att tänka på det,.. men tappar i regel bort mig IRL så det brukar bli rätt 'spontant'.

Nej, jag är rätt slängd i käften och kan improvisera. Fast om jag ställs inför en jobbig social situation stålsätter jag mig, ställer in mig på rätt 'kanal'. Och det gör jag genom fokusering, i ensamhet.

Jag har varit notorisk övare i det avseendet, hade dialoger i huvudet för jämnan. Med tiden har det dock faktiskt minskat avsevärt. Det kan alltså gå över, eller näst intill.

Ett litet tips: med ett vänligt men lätt bekymrat leende och inledningen "Ursäkta en dum fråga, men..." kommer man undan med det mesta. Eller med "Öhm, jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja, men..." (med samma slags leende). Det har funkat för mig i nästan ett par decennier nu.

Amatörteater är väldigt bra för att tvinga hjärnan att lära sig en repertoar av sociala responser. För mig tog det flera år att kunna improvisera, men min erfarenhet är att teaterfolk i allmänhet brukar vara ganska överseende och toleranta människor som det är OK att göra bort sig inför.

Att le förläget funkar inte lika bra om du är man och rör dig i andra, mindre tama miljöer.
Isbergsteknik och antydningar funkar bra. Clint Eastwood. Sun Tzu.

KrigarSjäl skrev:Att le förläget funkar intelika bra om du är man och rördig i andra miljöer.
Isbergsteknik och antydningar funkar bra. Clint Eastwood.

Good point. Kan ju inte heller svära på att jag kommer att komma undan med det fortsättningsvis. Som gammal tant torde det funka igen, men kanske kommer det en jobbig övergångsålder däremellan, i... övergångsåldern.