Först måste jag be om ursäkt ifall jag tar upp fel, självklara eller konstiga saker. Jag skapade just mitt konto, och har inte ro att läsa igenom en massa, för att kanske hitta något och se hur tonen är i det här forumet.

Bakgrunden är att min pojke på tio år just har fått en aspergerdiagnos. Jag blev väldigt ställd, och visste inte alls vad jag skulle fråga eller diskutera. Det var verkligen inte vad jag hade väntat mig. Inte heller kunde, (eller kan!), särskilt mycket om det.

Nu har jag läst på lite och funderat på diagnosen. Jag förstår helt enkelt ingenting. Visserligen är jag inte professionell, men hur de kan pressa honom i de där där diagnoskriterierna övergår mitt förstånd. De hade en lång diskussion med mig och pojkens mamma under utredningen, men jag vet förstås inte om det var aspergerspecifika frågor. Antagligen var de väl det. Han fick göra några tester också, men jag har ingen aning om vad de var.

Min egen gissning är att de har använt de mer akuta problem han har i skolan och socialt. Fast så kan de väl inte göra? Asperger är ju ingenting som kommer och går? En feldiagnos är förstås inte bra, men jag är mycket orolig för att den kommer att hindra honom att få den hjälp han behöver. Han är stökig och vägrar utföra sina uppgifter i skolan, och har tappat några av sina vänner strax innan jul.

Det blev lite mer text här än vad jag trodde. Hursomhelst är jag väldigt tacksam om någon kan hjälpa mig eller ha några råd för vad jag kan göra.

Moderator mnordgren: flyttade tråden.

Jag råkade just länka till diagnoskriterierna i en annan tråd, så jag kan ju posta länken här med bara för att kolla om det var dem du menade:

http://www.lul.se/templates/page____5031.aspx

(De båda övre, DSM-IV och ICD-10, är de som brukar användas numera.)

Inte för att jag misstror dig personligen, men för att det valsar runt en hel del oriktiga föreställningar om hur man måste vara när man har Asperger.

Inte såg jag något fel på ditt inlägg. Välkommen hit och lycka till!

Tack för svar!

Ja, fördomar. Det går förstås inte att säga att jag inte har några fördomar. Innan den här diagnosen hade jag nog ingen egentlig åsikt alls, eftersom det helt enkelt inte intresserade mig. Jag försöker skaffa mig en bild, och den kan nog tänkas vara lite klumpig. Särskilt som syndromet i sig verkar ganska luddigt formulerat.

Så misstro mig inte är du snäll. Jag har verkligen de ärligaste av avsikter.

Det är alltså DSM-IV som används. Lite märkligt tycker jag, eftersom den har den vagaste beskrivningen av dem. Vad är egentligen "brist", "omfattande", "oflexibel", "stereotyp", och "enträgen"?

Men som jag skrev tidigare får jag inte in honom i det där, hur jag än vrider och vänder på det. Det känns lite som att han gått i en fälla. Han behöver hjälp, men verkar ha fått fel "verktyg".

Samtidigt vet vi ju inte hur din kontakt med honom är. Själv vet inte någon av mina föräldrar att jag är under utredning. För trots att vi bor i samma hus så pratar jag sällan med dem såvida det inte gäller saker som de måste fixa åt mig eller saker de behöver hjälp med.

Om min diagnos skulle påvisa AS, vilket det pekar åt, så skulle mina föräldrar säga att det vore omöjligt. De tror nämligen att de känner mig bra, vilket inte riktigt stämmer.

Om jag känner honom bra? Det är också en ganska svår fråga att svara tvärsäkert på. Men jag skulle nog vilja påstå att jag känner honom bra. Jag har ändå tagit hand om honom under tio år. Nattat honom över tusen gånger. Pratat och lekt, läxt läxor, och så vidare. Ja, så som pappor gör, eller i alla fall ska göra. Ju äldre han blir desto mer privatliv får han. Men än har jag nog koll. Det är naturligtvis skillnad för dig, Swesse, som är vuxen, eller i alla fall håller på att bli det.

Det är inte för att försöka undvika en disgnos utifrån mina fördomar, vilka jag på ett eller annat sätt naturligtvis har. Snarare förstå hur de har kommit fram till det hela, så kanske jag hittar fel eller missar de gjort i exempelvis anamnesen. Just för att jag tror att jag känner honom bra, tror jag att jag är bäst att hitta dessa, det är förstås vad jag tror jag gör. Om inte är det väl egentligen bra, och bara att köra på med vad det blir.

Varför tror du att de har "pressat" honom in i diagnoskriterierna? Har du tänkt på att din son kan uppföra sig helt olika hemma och i skolan. Hemma kan ni omedvetet ha anpassat omgvivningen efter hans behov, medan i skolan förväntas han anpassa efter skolans behov.

Anledningen att han fått en diagnos är väl just de problem han har i skolan? Du verkar utgå från att det är något tillfälligt. Men är det AS så kommer det antagligen att bara bli värre om han inte får hjälp. Varför tror du han inte skulle få hjälp, det är väl just poängen med en diagnos att han ska få hjälp?

Jag tycker ni föräldrar ska ta reda på vilken hjälp skolan kan erbjuda. Du skulle också kunna fråga BUP (el vilken instans det är som utrett honom) om de också utrett honom för ADHD el ADD. Många med AS har nämligen ADHD/ADD också.

En bra idé är också att läsa trådarna här i Bof, så ser du om det finns likheter mellan din sons problem och andras.

Pressat kanske är fel ord. Snarare dragit till med, är väl ett bättre uttryck. Sen är det väl klart att han uppför sig olika hemma och i skolan. Jag är annorlunda på jobbet och hemma, när jag är med vänner osv. Inget konstigt med det.

Själva poängen med en diagnos är att han ska få RÄTT hjälp. En feldiagnos är inte bra.

Jag får väl skaffa fram hela materialet och gå igenom detta själv antar jag?

Det kan vara så att du inte är väl lämpad till att bedöma huruvida en asperger diagnos är korrekt eller inte eftersom du tycker dig känna honom allt för väl. Du har en uppfattning om din son som säkerlikgen är rätt men inte nödvändigtvis allmän. Alltså du känner din son som han är omkring dig men du känner honom inte så som han är när du inte är närvarande. Detta i kombination med att du tror du vet vem han är kan innebära att du kanske blundar för vissa saker.

Eftersom jag inte vet mer än att du tycker att din son är feldiagnosticerad och då jag inte vet någonting om din son eller omständigheterna kring utredningen så kan jag tyvärr inte hjälpa dig mer än så här. Det kan mycket väl vara så att han är feldiagnosticerad men det är de fakto omöjligt för mig att uttala mig om.

Skulle du kunna beskriva din sons svagheter och styrkor? Vad han är bra/dålig på? Det är svårt för lekmän att avgöra om utredarna "pressat" in honom i en kategori han ej hör hemma i utan att veta något om pojken i fråga.

Och sen skulle du kunna skita i diagnosen å leva på som vanligt, och märker du om 2-3 år att det inte funkar så dra fram diagnospapprena och börja ringa (BUP/Habiliteringen/Barnpsykiatrin, osv.)

Jag är inte ute efter att själv diagnostisera honom. Hurvida jag känner honom för väl, och ifall det är ett hinder, eller om jag känner honom för dåligt, och att det också är ett hinder, är omöjligt att uttala sig om.

Jag tänker inte heller dra upp något här. Lika lite som jag ska diagnostisera, ska forumet göra det utifrån mina observationer. Det lär inte ge något.

Vad jag är intresserad av är hur jag går vidare med att undersöka detta. Gräva i materialet? Hitta en annan utredning? Eller?

EnPappa skrev:Jag är inte ute efter att själv diagnostisera honom. Hurvida jag känner honom för väl, och ifall det är ett hinder, eller om jag känner honom för dåligt, och att det också är ett hinder, är omöjligt att uttala sig om.

Jag tänker inte heller dra upp något här. Lika lite som jag ska diagnostisera, ska forumet göra det utifrån mina observationer. Det lär inte ge något.

Vad jag är intresserad av är hur jag går vidare med att undersöka detta. Gräva i materialet? Hitta en annan utredning? Eller?

Göra en till utredning (om du får) är ett bra alternativ, men då tycker jag verkligen du ska fråga din son om han går med på det då det kan vara väldigt jobbigt och energi-krävande från honom. Sen tycker jag du ska fråga Han/Hon/Dem som gjorde utredningen, säg det som du sagt till oss, att du är orolig över feldiagnocering osv, och få dem att förklara lite djupare för dig hur dem ser på din son.

Om din son precis har fått sin diagnos så tycker jag det bästa verkar vara att läsa in sig på den och pröva situationen väldigt noga. Om du är vårdnadshavare och inte tycker att du har fått tillräckligt bra information om vad diagnosen handlar om och vad den kan innebära så tycker jag att du ska kräva det av de som gjorde utredningen och att det framgår att utredningen är noggrannt och inte alltför "hafsigt" gjord.

Jag liksom vi andra på forumet har ju ingen aning om din pojke kan ha fått fel diagnos eller inte men det intressantaste är kanske inte diagnosen i sig utan på vilket sätt den kommer att kunna påverka hans möjligheter att få hjälp och hans relationer till lärare och kamrater i skolan.
Är det så att du ser en risk för att en felaktig diagnos skulle leda till felaktig behandling av honom som skulle försämra hans möjligheter? Eller menar du att han inte har någon nytta av den eventuella hjälp som en aspergerdiagnos eventuellt kan ge?
Många här som själv har diagnos ser mest fördelar i en tidig diagnos och att hjälp setts in tidigt. Samtidigt tror jag att det kan vara ett problem att hjälp i skolan idag ofta tycks förutsätta en individuell diagnos - även om det kanske ger bättre chanser till att det är fråga om rätt hjälp från början.

Efter att i under några års tid lärt känna ett antal vuxna med asperger här på forumet och i det vanliga livet träffat några ungdomar så vågar jag nog säga att spännvidden mellan de personer som har den här diagnosen är väldigt stor. Det är inte säkert att din sons beteende och problem vid 10 års ålder säger särskilt mycket om hur han kommer att fungera som vuxen. Däremot kan det exempelvis vara så att man kan ha ett antal svårigheter som inte märks för omgivningen i en lugn och trygg miljö men blir desto tydligare när man vistas bland många människor, det är lite stökigt etc och att man med medvetenhet om detta kan skapa förutsättningar för en omgivning som barnet lättare orkar med. Jag vet inte om det är det som är din sons problem men det skulle kunna vara fallet.

Lycka till oavsett hur det går!

Men varför gjordes det en utredning på honom överhuvudtaget? Vilka problem ser du att han har? Eller tycker du att han är en helt vanlig unge?

Vår dotter har just fått en autismdiagnos. Nog visste jag att hon hade problem, eller var lite udda men jag hade ändå ingen tanke åt det hållet (mkt beroende på okunskap och fördomar).

Hon fick epilepsi förra våren och vid första besöket hos neurologen sade läkaren att hon misstänkte Asperger. Jag blev helt tagen på sängen och tyckte först att det var trams. Men efter att ha tänkt någon månad tackade vi ja till att låta dottern genomgå utredning.

Under väntetiden började jag läsa på ordentligt om Asperger och i Tony Attwoods Complete Guide to Asperger's Syndrome hittade jag många saker jag kände igen. Men jag kände som du inför diagnoskriterierna. Hur mycket är genomgripande och betydande svårigheter liksom?

Hursomhelst fick hon till slut diagnos autism eftersom hon även var språkförsenad som liten. Ju mer jag läser exempel på barn med den här diagnosen, desto mer inser jag att man på ytan kan verka ganska normal men om man börjar analysera saker lite närmare förstår man att det finns kommunikationssvårigheter t.ex. Jag ser också stora skillnader om man jämför med hennes jämnåriga eller hennes lillebror.

Min poäng är att det kan vara svårt att se eftersom man hela tiden omedvetet anpassar sig efter sitt barn och tycker att det egna barnets sätt är det "normala"

Vet inte heller hur gammal din son är men min dotters svårigheter blir mer och mer uttalade ju längre hon går i skolan. Hon börjar redan få problem med att hänga med trots att hon har hög intelligens och bara går i tvåan.

Det kan ta tid att smälta men om du fortfarande är tveksam om ett halvår kan du ju be om en second opinion.

Nu på morgonen har jag och mamman varit och diskuterat min sons diagnos. För att uttrycka det milt var det en chock. Sällan har jag sett en så illa dold agenda att till varje pris skaffa den här diagnosen. Uppenbarligen för att förklara hans problem i skolan, och med den goda intentionen att han ska kunna få hjälp.

Om jag förstod det hela rätt så står diagnosen på tre ben. En mängd formulär som vi föräldrar och skolan fyllt i. Testen ADOS de utfört på BUP. Och så enamnesen.

Inte så förvånande är det i skolan som de stora problemen finns, som vägran att utföra skoluppgifter, bråk med andra barn, och att han helt enkelt avviker från lektionerna. Inte så förvånande resultat.

Testet var förbluffande nog hemlig, och de refererade enbart till den och vad de tycker sig ha hittat. Bland annat tyckte de att han inte hade ögonkontakt. Nej, han tyckte inte om att göra testet, och var trött på alltihopa. Han ville inte leka med i några fantasilekar, därför att han tyckte psykologen var larvig. Inte heller hade så mycket åsikter om varför man är tillsammans med någon, eller gifter sig, vilket inte heller är så konstigt med tanke på de erfarenheter hemifrån han har av det. Trots det har han börjat närma sig flickorna lite, gett små presenter och dylikt.

Såhär i efterhand förstod jag vad anamnesen gick ut på. Det var helt enkelt enbart ett stort fiskande efter lösa ledtrådar till att stödja aspergerdiagnosen. Att han har problem med kamrater och har konflikter togs upp. Men inte att han sedan dagistiden fortfarande har kompisar, andra som är mindre viktiga med som han håller kontakten med. Några få viktigare långvarigare vänner, bland annat en som han absolut sagt upp kontakten med. Han gör alltså stor skillnad på olika sorters relationer.

Det var viktigt att han tycker om heta bastubad och kryddstark mat. Där blev det noterande nickar. Att hans moster dog för drygt ett år sedan var uppenbarligen mindre viktigt.

Hans specialintresse "just nu" är Harry Potter. Jag tycker att det kanske är lite omoget för hans ålder, men uppenbarligen något som ger status på skolan. Men han har också sagt att de inte verkar tycker det är så intressant att diskutera det längre. "Ungefär som dinosaurier är barnsligt".

Mest hum och nick fick vi när jag sa att han kunde tycka att ljud på biografer var väl högt. Efteråt har jag förstått att det är ett av de vanligaste symptomen. Men igen är det bara där han har klagat på ljudnivån, utom möjligen i klassrummet, och har inte problem med musik hemma, så länge han tycker om den.

De lyckades pricka in tre av de där DSM IV-299.80-kriterierna, och jag konstaterade för mig själv att inget stämmer, utan möjligen en av dem.

Så för att sammanfatta är jag mycket bekymrad. Är det den här verkligheten min pojke har att befatta sig med? Ska vi verkligen behöva acceptera den här diagnosen bara för att vi behöver hjälp?

Jag vill också påpeka att jag inte alls ser ner på de som har asperger, och på något sätt ska rädda undan min pojke från den. Men en feldiagnos kan inte vara bra. Inte för honom, naturligtvis, men även för de som verkligen har den. Jag har förstått att det har gått mode i asperger, och det är det enklaste och snabbaste sättet att skaka fram resurser. Men vart är samhället på väg nu? Och vad kommer att hända om tio år med alla de äkta fallen, när diagnosen kommit ur modet, och man enbart tittar på den sociala miljön igen?

EnPappa skrev:Jag har förstått att det har gått mode i asperger, och det är det enklaste och snabbaste sättet att skaka fram resurser.

Om jag är rätt informerad handlar det främst om att skolan gärna vill ha barn diagnostiserade för att få fram de resurser som behövs för stödåtgärder. De får inga extrapengar för att sätta in resurser om barnen saknar diagnoser.

Vilka andra som får mer pengar vet jag inte.
Men jag vet att utredningarna kostar landstingen betydligt mer än de statliga extrapengar som eventuellt beviljas.

Att utredningsteam ibland är lite skeptiska till föräldrars synpunkter finns i viss mån en förklaring till. Det var (är?) inte alls ovanligt att föräldrar vägrade acceptera barnets diagnos och stängde på det sättet ute alla stödåtgärder från skola/samhälle. en del barn har farit väldigt illa pga av sina föräldrars vägran.
Min läkare berättade att ett klassiskt problem varit att två väldigt utåtriktade, "välanpassade" och socialt aktiva föräldrar har väldigt svår att acceptera att deras barn är introvert och dras med nästintill social fobi.
Trots allt ser vården främst till barnets bästa och vill väl.

Obs! Jag menar inte alls du/ni är den typen av föräldrar. Men de finns.

Jo, skolan kommer att älska diagnosen. Inte bara för att det kommer att ramla in pengar, utan även för att kommer att kunna peka finger på min pojke och säga att det är honom det är fel på. Att han var mobbad är således hans eget fel till exempel.

Min pojke behöver absolut hjälp. Men frågan är om det är lämpligt att luta sig mot en livslång diagnos, utan att ens fundera nämnvärt över andra orsaker. Risken för att det går fel tycker jag verkar, om inte överhängande, så i alla fall möjlig. Och om man nu ska dra till med en sådan här diagnos, bör väl kriterierna vara ordentligt uppfylla. Han har till exempel inga problem med ögonkontakten alls. För att ta ett exempel.

Är det någon som vet vart jag kan vända mig, för att åtminstone kunna diskutera det här?

EnPappa skrev:Att han var mobbad är således hans eget fel till exempel.

Jag förstår inte logiken? Menar du att funktionshindrade får skylla sig själva när de mobbas, att det är deras eget fel?

calima skrev:

EnPappa skrev:Att han var mobbad är således hans eget fel till exempel.

Jag förstår inte logiken? Menar du att funktionshindrade får skylla sig själva när de mobbas, att det är deras eget fel?

Skolan har redan varit inne på att det inte är deras fel för att de tycker att han uppför sig så att det blir så. Jo, du läste rätt. Och det är 2012.

Jag förstår hur du känner, det skulle vara fruktansvärt om ens barn blir feldiagnostiserade och fel behandlade.

Det finns väl eg bara två sätt att gå till väga:

1. Du kommer få ett team knutet till din son från habiliteringen och ni kommer ha ett möte om på vilket sätt din son ska få hjälp. Du kan begära detta möte snarast och där kan du framhäva att du motsätter dig diagnosen men att du vet att din son behöver hjälp. Tillsammans med dom kan ni utforma en plan för din son som du också kan vara okej med. Den hjälpen som du anser att han behöver.

Du kan ju dra nytta av att han nu får hjälp genom att ge honom den hjälp du tycker att han behöver.
Sen kommer ni ha en uppföljning varje år (vilket du måste kräva annars kan dom glömma bort det)
I varje uppföljning kan du be om en utvärdering om din son fortfarande uppfyller de kraven för diagnosen.
Eller om han har fått den hjälpen du ville att han skulle få så att han har blivit bättre.

Alternativt
2. Du motsäger dig diagnosen och vägrar samarbeta. Din son får ingen hjälp och fortsätter att må dåligt.

Jag hoppas att det löser sig

Jag skulle försöka att dra nytta av de jobbiga och omöjliga situationerna

EnPappa skrev:Skolan har redan varit inne på att det inte är deras fel för att de tycker att han uppför sig så att det blir så. Jo, du läste rätt. Och det är 2012.

Jag var i exakt samma sits 2002, men med en son utan diagnos. Varje skola skall ha en mobbningsplan som skall följas vid minsta misstanke om mobbning. Vår skola hade ingen aktiv plan och vägrad ta tag i saken med samma motivering som du fått: Det var pojkens eget fel. Jag kontaktade bup, kommunens mobbningsteam, skolpolitiker och anmälde till Skolverket. Det blev ett jäkla liv med utredningar, reportage i tidningen och en riksdagspolitiker från kommunen som uttalade sig. När allt var klart, vi hade fått rätt och ansvariga fått en rejäl reprimand så flyttade vi. Jag ville inte stanna kvar i en skola som ansåg att offret får skylla sig själv, vare sig barnet har diagnos eller inte.

Yvonne2 skrev:Du kan ju dra nytta av att han nu får hjälp genom att ge honom den hjälp du tycker att han behöver.

Vettigt! Dra nytta av diagnos till din sons fördel, du kan begära utvärdering och ifrågasätta senare. När din son blir äldre kan han själv begära att få en ny utredning.

Yvonne2 skrev: Du motsäger dig diagnosen och vägrar samarbeta. Din son får ingen hjälp och fortsätter att må dåligt.

Är det värt det? Att du/ni hävdar er rätt och din son blir utan stöd?
Som jag skrivit tidigare är det väldigt svårt för skolor att få extrapengar för att stötta de barn som behöver stöd.
En diagnos kan ge dem den möjligheten och du kan själv påverka hur hjälpen utformas.

Yvonne2 skrev:Sen kommer ni ha en uppföljning varje år (vilket du måste kräva annars kan dom glömma bort det)
I varje uppföljning kan du be om en utvärdering om din son fortfarande uppfyller de kraven för diagnosen.
Eller om han har fått den hjälpen du ville att han skulle få så att han har blivit bättre.

Väldigt bra tips!

Tack för råd! Nu börjar det likna något! Även om slutsatserna är sorgliga. Som jag skrev i en annan tråd är de verkliga förlorarna i den här diagnosinflationen av asperger de som verkligen har det. Åtminstone ser det ut att vara fallet när jag tittade på statistiken. Mina egna erfarenheter tyder på det. Liksom annat jag hittat och läst.

Såna hänsyn har jag som ni påpekar inte råd att ta. Det känns som att vi gått till BUP och shoppat hjälp, och det här är vad de har att sälja. Förra decenniets diagnoser är slut och helt omoderna, och asperger är vad de numera kränger över disk. ONE SIZE FITS ALL!

Men som sagt, det är förstås klokt att arbeta med systemet, inte mot. Och kanske vara tacksam för att det inte är 50- eller 60-tal. Eftersom det tydligen är en pågående process så får vi väl glida med och se hur vi kan påverka, i stället för att sätta mig på tvären för att det inte blev rätt diagnos initialt. För det är ingen som vet vad rätta är.

Vilka är det jag ska begära uppföljning från? BUP? Habiliteringen? Någon annan?

EnPappa skrev:Vilka är det jag ska begära uppföljning från? BUP? Habiliteringen? Någon annan?

Både bup och hab, deras engagemang är ju på lite olika plan.

Jag har också sett till att någon från antingen bup eller hab har varit med vid diverse utvecklingssamtal/uppföljningar med skolan.
Skolor har begränsad ekonomi och sneglar alltid på pengapåsen när det handlar om resurser och stöd. Den risken elimineras när en representant från "proffsen" sitter med.
Hab är bäst att ha med eftersom de kan alla regler och vet vilka rättigheter man har, jag har hitintills inte träffat på någon inom skolväsendet som gått emot eller ifrågasatt hab.

Bup tar man till när det handlar om hur barnet mår.

EnPappa skrev: Förra decenniets diagnoser är slut och helt omoderna, och asperger är vad de numera kränger över disk. ONE SIZE FITS ALL!

Jag måste säga att jag ogillar ditt raljerande när det gäller diagnoser. Det känns som om du hånar dem som nyligen fått sin.

EnPappa skrev:
Inte så förvånande är det i skolan som de stora problemen finns, som vägran att utföra skoluppgifter, bråk med andra barn, och att han helt enkelt avviker från lektionerna. Inte så förvånande resultat.

Testet var förbluffande nog hemlig, och de refererade enbart till den och vad de tycker sig ha hittat. Bland annat tyckte de att han inte hade ögonkontakt. Nej, han tyckte inte om att göra testet, och var trött på alltihopa. Han ville inte leka med i några fantasilekar, därför att han tyckte psykologen var larvig. Inte heller hade så mycket åsikter om varför man är tillsammans med någon, eller gifter sig, vilket inte heller är så konstigt med tanke på de erfarenheter hemifrån han har av det. Trots det har han börjat närma sig flickorna lite, gett små presenter och dylikt.


Mest hum och nick fick vi när jag sa att han kunde tycka att ljud på biografer var väl högt. Efteråt har jag förstått att det är ett av de vanligaste symptomen. Men igen är det bara där han har klagat på ljudnivån, utom möjligen i klassrummet, och har inte problem med musik hemma, så länge han tycker om den.

Fast vet du, barn utan sociala problem beter sig inte som han gjorde hos psykologen. Även om de tycker att det är tråkigt vägrar de inte, vägrar inte ögonkontakt osv bara för att det är tråkigt. "Vanliga" barn lever upp till andra vuxnas förväntningar tom i högre grad när det gäller främlingar medan AS-barn beter sig "värre" när de har att göra med främmande.

Sedan har alla människor högre tolerans för ljud de tycker om och har valt själva än för höga ljud av annan sort. Det spelar också in om det är ett och samma ljud eller en ljudmatta av en massa olika ljud och i vilken miljö man är när man utsätts för ljudet.

Säger inte att din son har AS, men i min mening avfärdar du utredarnas observationer lite väl lättvindigt och på felaktiga grunder. Jag tror själv att gränserna för "genomgripande" och "signifikanta" har vidgats och att man idag lättare sätter in beteenden inom dessa ramar. Dock är jag inte säker på att det är felaktigt utan att man har större kunskaper och erfarenhet idag av att känna igen yttringar av npf. Hade din son gått i skolan för trettio år sedan hade han blivit placerad i OBS-klass, idag försöker man iaktta hans kognitiva förmågor och se om man där kan identifiera orsaker till beteenden som man kan anpassa bort.

Fundera på varför din son reagerade som han gjorde på psykologbesöken. Varför betedde han sig annorlunda än hemma? Kan det vara för att han blir superstressad av att komma dit? Och varför reagerar han inte som andra barn på yttre stress?