Är alldeles ny här på forumet och hoppas att jag skulle kunna få lite hjälp om hur jag ska göra i den situationen jag befinner mig i..

Min pojkvän har asperger och mår väldigt dåligt just nu. För ca två veckor sedan ville han ta livet av sig och jag fick ett sms av honom att han skulle bli inlagd på psyket. Det kändes jättejobbigt och jag var så rädd att han skulle försvinna från mig. Fick inte kontakt med honom förrän efter tre dagar då han blev utskriven igen. Träffade honom då på kvällen men fick inte så mycket ut av honom då han var ganska påverkad av medeciner.. Men han berättade att dem hade kommit fram till att höja doseringen på medecinerna.

Dagarna efteråt var ganska jobbiga. Han sa hela tiden saker som "om jag lever då","du skulle klara dig bra utan mig" och "vi ses ju sen i himmlen igen". Det gjorde mig orolig och frustrerad för jag kunde inte avgöra om han menade det eller mest sa så för att få mer medlidande från mig. Men efter några dagar då han varit på sin praktikplats mådde han bättre och det kändes som om det började bli bra igen.

Tills nu de senaste dagarna. Han har börjat må väldigt dåligt igen och klagar på sig själv hela tiden. Inatt väckte han mig för att han mådde så dåligt att han inte visste vad han skulle göra och han bad mig om att få skära sig själv för att tänka på något annat. Han fick en ångest-attack och jag visste inte vad jag skulle göra mer än att hålla om honom och försöka prata med honom. Han ville verkligen ta sitt liv och han säger att det enda som får honom att vara kvar är mig. Jag kunde inte hålla tårarna inne av att se honom så otroligt olycklig. Min högsta önskan just nu är att han ska må bättre och jag är så orolig för honom hela tiden att jag själv mår dåligt och har svårt att koncentrera mig på viktiga saker när det gäller mitt eget liv.

Jag brukar prata ganska mycket med mina föräldrar om det här, framför allt med min mamma som jobbar inom sjukvården och som verkar förstå mig mest. Dem har föreslagit olika saker som kanske skulle hjälpa honom, olika slags terapi som KBT osv. Men han är så negativ till allting som jag säger till honom. Han säger att inget kommer att hjälpa ändå. Har inte pratat med honom sen jag lämnade honom i morse och han sa igår kväll att han tänkte åka in till psyket igen. På ett sätt känns det bäst just nu eftersom han inte kan ta sitt liv där och att han förhoppningsvis kan få lite hjälp. Men jag vet ändå inte vad jag ska göra, och hur jag ska hjälpa honom.. Hade varit jätte tacksam för något råd!

Moderator: Delade in texten i stycken för större läsbarhet.

Välkommen hit!

Shit asså skrev ett långt inlägg på mobilen som försvann just när jag skulle skicka!

Är han medlem här?

Om suicidpratet vill jag tipsa om en mycket bra intervju med Camilla Henemark på tv4 nyhetsmorgon i morse. Gå in på tv4.se och leta upp klippet.

Tack så mycket

Ja han är medlem. Var faktiskt han som tipsade mig om det här forumet för ett tag sedan, jag tror han heter Gallex.

Tack, ska försöka leta upp det nu!

Hittade länken:

http://www.tv4play.se/aktualitet/nyhets ... =1.1808263

Hon har inte AS. Tror det nämns något om bipolär sjukdom. Men hon har varit in och ut på avdelningar. Hon är väldigt bra på att beskriva.

Ett annat tips: skriv gärna mer styckeuppdelat. Många här, även jag, blir trötta av alltför långa textsjok.

Tack så mycket, kände att jag kunde relatera mycket av det hon till honom

Ja, jag märkte det efter att jag hade postat.. Ska tänka på det i framtiden!

Det låter för mig att han behöver någon att prata ut med. Någon som har ork att bara höra det ena efter det andra som han behöver prat av sig om.

Sedan skulle nog det bästa för honom och dig vara att han fick koppla bort alla måsten ett litet tag. Slippa oroa sig för ekonomi etc. Kanske ni kan åka på några veckors semester till någon skön strand eller så så ni kan vara själva.

För övrigt kan jag säga att även jag har haft tankar + ett försök. Men det har med att göra att jag mår dåligt i vissa situationer som jag nu vet hur jag skall undvika eller handskas med.

Det tror jag också. Jag har sagt att jag alltid finns där att lyssna på honom om han vill prata, men han säger att han inte vill påverka mig för mycket. Och jag känner själv ibland att jag kanske inte kan ge honom lika bra svar och råd som en äldre mer erfaren person kan angående detta. Men jag vet att det finns kunnig personal på hans skola (han går på ett internat som är anpassat för ungdomar med adhd/add) och jag bad honom att prata med någon där som han känner sig trygg med.

Eftersom vi båda går i skolan så har vi inte pengar till något sånt härligt, tyvärr.. Men det ligger mycket i det du säger. Vi hade en riktigt lugn och skön sommar tillsammans, men det är nu när skolan och vardagen kommit tillbaka igen som han börjat må dåligt. Jag tror att det är för att sommaren bröt mycket av hans rutiner som han inte har orkat gå tillbaka till igen, och att han känner så mycket press på sig. Han har nyss fyllt 20 och går sista året i skolan, och jag tror att han bekymrar sig väldigt mycket vad som ska hända efter det. Han har inte hunnit ta körkort ännu och han är orolig hur han ska kunna få jobb osv. Jag tror att alla "måsten" han känner gör att han inte får ork till att göra någonting alls istället, och känner sig misslyckad osv..

Lärde du dig att handskas med det på egen hand, eller fick du någon hjälp med det?

Tja jag har en sjuksköterska som jag träffar en gång i månaden som jag kan bolla sådana här saker med förutom att jag har henne att ringa + flera. Men det som har betytt mest är min tro och upplevelse av Jesus.

Okej, tror också att han skulle behöva ha någon sådan form av hjälp så att han kan lära sig att handskas med ångesten när den blir för stark.

Tack för dina råd!

barracuber skrev:Välkommen hit!

Shit asså skrev ett långt inlägg på mobilen som försvann just när jag skulle skicka!

Är han medlem här?

Om suicidpratet vill jag tipsa om en mycket bra intervju med Camilla Henemark på tv4 nyhetsmorgon i morse. Gå in på tv4.se och leta upp klippet.

Första gången jag hörde om hennes suicidtankar var när jag körde henne i taxi för väldigt länge sedan. Folk säger saker till taxichaffisar som de tror de inte ska träffa igen. En del taxichaffisar har bra minne. Skönt att höra att hon kämpat sig ur det. Det är iaf inte en mediabluff som somliga sagt, för att få uppmärksamhet. Hon hade det verkligen tufft.

mimmsii skrev:Har inte pratat med honom sen jag lämnade honom i morse och han sa igår kväll att han tänkte åka in till psyket igen. På ett sätt känns det bäst just nu eftersom han inte kan ta sitt liv där och att han förhoppningsvis kan få lite hjälp. Men jag vet ändå inte vad jag ska göra, och hur jag ska hjälpa honom.. Hade varit jätte tacksam för något råd!

Han pratade om himlen. Är han troende? I Stockholm (och på en del andra ställen) finns det en kyrka där man tillåts vara lite udda, eller åtminstone var det så förr. Vineyard. Kanske kan vara något att kolla upp. Sen är det både ris och ros där förstås som i alla kyrkor.

Om man är religiös, speciellt om man är aspie, så hjälper ingen terapi om det i botten ligger en fundering på meningen med livet och andliga grubblerier. Då kan det vara bra att prata med någon pastor eller så, även om jag är av den starka åsikten att terapi behövs också (av ett proffs då).

Har han råkat ut för någon sekt? Skicka ett pm isf, jag har hjälpt många i den situationen.