Jag orkar inte mer!!!
Jag orkar inte konfronteras med min egen otillräcklighet! Den moderna människan ska vara så jävla flexibel och projektinriktad. GAH! Helst ska man arbeta tvärvetenskapligt och tvärkulturellt också. Snälla högskolor, arbetsgivare och annat pack, LÅT OSS FÅ GÖRA EN...SAK...I...TAGET, och göra färdigt sak nr 1 innan man börjar med sak nr 2!!
Är det någon som har ett tips på ett bra sätt att ta livet av sig? Något sätt där man inte riskerar att ångra sig under processens gång? Jag önskar att det fanns en knapp att trycka på och - vips! - vore man död.

Jag är omgiven av en massa jävla elitvarelser!!!

Tallerger, vi här är inga elitvarelser!

Kanske kan vi hjälpa dig i din ensamhet?

Jag skulle hoppat från någon bro eller någonting.

Någon kvinna som har lust att producera barn åt mig? Befruktningen kan vi lösa på konstgjord väg, så oroa er inte för den.

Nu tror jag du får ta en sak i taget.

Kanske äter du medicin som du bör ta om du känner självmordstankarna komma? Du bör kanske kontakta din medicinska kontakt.

Att i ena tråden vilja ta livet av sig och i nästa inlägg vilja ha barn......

Aspkvinna skrev:Nu tror jag du får ta en sak i taget.

Kanske äter du medicin som du bör ta om du känner självmordstankarna komma? Du bör kanske kontakta din medicinska kontakt.

Att i ena tråden vilja ta livet av sig och i nästa inlägg vilja ha barn......

Finge jag barn skulle jag ju inte ta livet mig. Får jag bli pappa någon gång tänker jag ta mitt fulla ánsvar för föräldraskapet och göra allt jag kan för att bli en så bra far som möjligt. Då är det det som gäller. Det har jag lovat både mig själv och farbror Gud.

Charley? skrev:Jag skulle hoppat från någon bro eller någonting.

Är bron så hög att man dör av fallet, så har man massor av tid att ångra sig på, men ingen chans att ändra utgången. Tycker ringa doktorn elelr liknande är ett bättre alternativ.

Jag skulle ringa doktorn istället jag med.

Tallerger skrev:

Aspkvinna skrev:Nu tror jag du får ta en sak i taget.

Kanske äter du medicin som du bör ta om du känner självmordstankarna komma? Du bör kanske kontakta din medicinska kontakt.

Att i ena tråden vilja ta livet av sig och i nästa inlägg vilja ha barn......

Finge jag barn skulle jag ju inte ta livet mig. Får jag bli pappa någon gång tänker jag ta mitt fulla ánsvar för föräldraskapet och göra allt jag kan för att bli en så bra far som möjligt. Då är det det som gäller. Det har jag lovat både mig själv och farbror Gud.

Barn är ingen medicin, ok. Ring och prata med doktorn/psykologen nu istället.

Aspkvinna skrev:

Tallerger skrev:

Aspkvinna skrev:Nu tror jag du får ta en sak i taget.

Kanske äter du medicin som du bör ta om du känner självmordstankarna komma? Du bör kanske kontakta din medicinska kontakt.

Att i ena tråden vilja ta livet av sig och i nästa inlägg vilja ha barn......

Finge jag barn skulle jag ju inte ta livet mig. Får jag bli pappa någon gång tänker jag ta mitt fulla ánsvar för föräldraskapet och göra allt jag kan för att bli en så bra far som möjligt. Då är det det som gäller. Det har jag lovat både mig själv och farbror Gud.

Barn är ingen medicin, ok. Ring och prata med doktorn/psykologen nu istället.

I synnerhet inte om man får småaspisar med en massa egna bekymmer, som problem med att knyta an osv.

Tallerger skrev:Någon kvinna som har lust att producera barn åt mig? Befruktningen kan vi lösa på konstgjord väg, så oroa er inte för den.

Du kan väl adoptera en afrikan, som vanligt folk gör.

Ingen här som förstår mig heller. Jag var för f-n hos psykologen senast igår. Om vi förökar oss duktigt kan vi bli norm, fast det är knappast huvudorsaken till att jag vill ha familj.

Parvlon skrev:

Tallerger skrev:Någon kvinna som har lust att producera barn åt mig? Befruktningen kan vi lösa på konstgjord väg, så oroa er inte för den.

Du kan väl adoptera en afrikan, som vanligt folk gör.

Jag tror inte ensamstående män får adoptera och dessutom vill jag vara två om föräldraskapet. Jag behöver dock inte ha et förhållande med mamman även om det säkert också vore trevligt.

Tallerger skrev:Jag orkar inte mer!!!
Jag orkar inte konfronteras med min egen otillräcklighet! Den moderna människan ska vara så jävla flexibel och projektinriktad. GAH! Helst ska man arbeta tvärvetenskapligt och tvärkulturellt också. Snälla högskolor, arbetsgivare och annat pack, LÅT OSS FÅ GÖRA EN...SAK...I...TAGET, och göra färdigt sak nr 1 innan man börjar med sak nr 2!!
Är det någon som har ett tips på ett bra sätt att ta livet av sig? Något sätt där man inte riskerar att ångra sig under processens gång? Jag önskar att det fanns en knapp att trycka på och - vips! - vore man död.

Jag är omgiven av en massa jävla elitvarelser!!!

Vi är många som har svårt med t ex flexibilitet.

Har det hänt nåt med dina studier som fått bägaren att rinna över? Du kanske behöver hjälp/anpassning pga ditt funktionshinder. Kolla här:
Möjligheter till högre studier

Känner du dig ensam om din "otillräcklighet" så är vi ju många som du här. Har du träffat några av oss irl, t ex på AS-träffar?

Sen kan jag bara instämma i att du just nu ska kräva hjälp hos en läkare så du mår bättre och orkar ta itu med det som nu känns övermäktigt.

Alien skrev:

Tallerger skrev:Jag orkar inte mer!!!
Jag orkar inte konfronteras med min egen otillräcklighet! Den moderna människan ska vara så jävla flexibel och projektinriktad. GAH! Helst ska man arbeta tvärvetenskapligt och tvärkulturellt också. Snälla högskolor, arbetsgivare och annat pack, LÅT OSS FÅ GÖRA EN...SAK...I...TAGET, och göra färdigt sak nr 1 innan man börjar med sak nr 2!!
Är det någon som har ett tips på ett bra sätt att ta livet av sig? Något sätt där man inte riskerar att ångra sig under processens gång? Jag önskar att det fanns en knapp att trycka på och - vips! - vore man död.

Jag är omgiven av en massa jävla elitvarelser!!!

Vi är många som har svårt med t ex flexibilitet.

Har det hänt nåt med dina studier som fått bägaren att rinna över? Du kanske behöver hjälp/anpassning pga ditt funktionshinder. Kolla här:
Möjligheter till högre studier

Känner du dig ensam om din "otillräcklighet" så är vi ju många som du här. Har du träffat några av oss irl, t ex på AS-träffar?

Sen kan jag bara instämma i att du just nu ska kräva hjälp hos en läkare så du mår bättre och orkar ta itu med det som nu känns övermäktigt.

Jag har haft problem med högskolestudier, men just nu har jag problem med arbetslivspraktik. Jag har fått en uppgift som kräver en massa abstrakt tänkande och helhet och jag har förstått att uppgiften inte anses vara något orimligt att kunna kräva av någon som vill jobba med det här, men jag tycker den är just orimlig och allmänt görflummig. Det finns ingen tydlig ände att börja i. Jag har fått en massa utbrott här och dunkat mitt huvud i väggen och gråtit. Men det jag mår mest dåligt av är ensamhet, såväl min oförmåga att få kvinnor intresserade som känslan av att det är jag mot världen.

Tallerger skrev:Jag har haft problem med högskolestudier, men just nu har jag problem med arbetslivspraktik. Jag har fått en uppgift som kräver en massa abstrakt tänkande och helhet och jag har förstått att uppgiften inte anses vara något orimligt att kunna kräva av någon som vill jobba med det här, men jag tycker den är just orimlig och allmänt görflummig. Det finns ingen tydlig ände att börja i. Jag har fått en massa utbrott här och dunkat mitt huvud i väggen och gråtit. Men det jag mår mest dåligt av är ensamhet, såväl min oförmåga att få kvinnor intresserade som känslan av att det är jag mot världen.

Inte finns det mycket jag kan hjälpa dig med, för tyvärr behöver vi alla hitta egna vägar till att "klara" av det är idiotsamhället som är byggt av och för människor som inte har någon NPF öht.

Det enda jag kan erbjuda dig är vetskapen om att du är långt ifrån ensam (även om det inte alltid är en tröst). Svårigheter med kvinnor kan du läsa spaltmeter om här, skrivna av AS-killar som du själv.

Jag hoppas att du kämpar igenom det värsta och kanske hittar någon kontakt här på forumet eller någon annanstans, med någon som ger dig något positivt (nu talar jag i första hand om stöd och vänskap).

Mycket mer kan jag inte göra. Jag håller tummar och tår dock (ber gör jag inte då jag är ateist ).

Tallerger skrev:
Jag har haft problem med högskolestudier, men just nu har jag problem med arbetslivspraktik. Jag har fått en uppgift som kräver en massa abstrakt tänkande och helhet och jag har förstått att uppgiften inte anses vara något orimligt att kunna kräva av någon som vill jobba med det här, men jag tycker den är just orimlig och allmänt görflummig. Det finns ingen tydlig ände att börja i. Jag har fått en massa utbrott här och dunkat mitt huvud i väggen och gråtit. Men det jag mår mest dåligt av är ensamhet, såväl min oförmåga att få kvinnor intresserade som känslan av att det är jag mot världen.

Finns det nån handledare du kan diskutera problemet med?

Har du öht nån att prata med?

Som aspergare är du iaf inte ensam, jag tror du skulle må bra av att träffa andra aspergare. Då kan du känna "det är VI mot hela (NT-)världen".

Alien skrev:

Tallerger skrev:
Jag har haft problem med högskolestudier, men just nu har jag problem med arbetslivspraktik. Jag har fått en uppgift som kräver en massa abstrakt tänkande och helhet och jag har förstått att uppgiften inte anses vara något orimligt att kunna kräva av någon som vill jobba med det här, men jag tycker den är just orimlig och allmänt görflummig. Det finns ingen tydlig ände att börja i. Jag har fått en massa utbrott här och dunkat mitt huvud i väggen och gråtit. Men det jag mår mest dåligt av är ensamhet, såväl min oförmåga att få kvinnor intresserade som känslan av att det är jag mot världen.

Finns det nån handledare du kan diskutera problemet med?

Har du öht nån att prata med?

Som aspergare är du iaf inte ensam, jag tror du skulle må bra av att träffa andra aspergare. Då kan du känna "det är VI mot hela (NT-)världen".

Men jag blir ju osäker på om ni verkligen är på min sida. Träffar min psykolog varannan vecka, de anhöriga jag kan prata mest med orkar ofta inte höra på mig längre och ska bara kritisera att jag tänker så negativt.

Tallerger skrev:Men jag blir ju osäker på om ni verkligen är på min sida. Träffar min psykolog varannan vecka, de anhöriga jag kan prata mest med orkar ofta inte höra på mig längre och ska bara kritisera att jag tänker så negativt.

Blanda inte ihop "står på din sida" med att "håller alltid med dig". Aspergare är olika och har olika åsikter.

Däremot har vi samma erfarenheter av problem med att fungera i NT-världen.

Det är bättre att tänka positivt än negativt, men är man deppad mår man inte bättre av hurtiga tillrop om "tänk positivt".

Tycker du att du får nån hjälp av psykologen då?

Tallerger skrev:

Alien skrev:

Tallerger skrev:
Jag har haft problem med högskolestudier, men just nu har jag problem med arbetslivspraktik. Jag har fått en uppgift som kräver en massa abstrakt tänkande och helhet och jag har förstått att uppgiften inte anses vara något orimligt att kunna kräva av någon som vill jobba med det här, men jag tycker den är just orimlig och allmänt görflummig. Det finns ingen tydlig ände att börja i. Jag har fått en massa utbrott här och dunkat mitt huvud i väggen och gråtit. Men det jag mår mest dåligt av är ensamhet, såväl min oförmåga att få kvinnor intresserade som känslan av att det är jag mot världen.

Finns det nån handledare du kan diskutera problemet med?

Har du öht nån att prata med?

Som aspergare är du iaf inte ensam, jag tror du skulle må bra av att träffa andra aspergare. Då kan du känna "det är VI mot hela (NT-)världen".

Men jag blir ju osäker på om ni verkligen är på min sida. Träffar min psykolog varannan vecka, de anhöriga jag kan prata mest med orkar ofta inte höra på mig längre och ska bara kritisera att jag tänker så negativt.

"VI" är iofs inte en grupp där alla tycker och tänker likadant...

Tallerger skrev:Jag orkar inte mer!!!
Jag orkar inte konfronteras med min egen otillräcklighet! Den moderna människan ska vara så jävla flexibel och projektinriktad. GAH! Helst ska man arbeta tvärvetenskapligt och tvärkulturellt också. Snälla högskolor, arbetsgivare och annat pack, LÅT OSS FÅ GÖRA EN...SAK...I...TAGET, och göra färdigt sak nr 1 innan man börjar med sak nr 2!!

Förr eller senare lär väl "samhället" bli tvunget att fatta att alla inte passar i "dagens samhälle"...

Det här är förresten ett intressant ämne, jag är tvärt om, jag har skitsvårt att göra klart saker så jag får mer gjort om jag håller på med många olika saker samtidigt...

Tallerger skrev:Är det någon som har ett tips på ett bra sätt att ta livet av sig? Något sätt där man inte riskerar att ångra sig under processens gång? Jag önskar att det fanns en knapp att trycka på och - vips! - vore man död.

Nej, det finns inga bra sätt att ta livet av sig på.

Det finns en j-la massa sätt som är jättedåliga. Det värsta är väl de som man har riktigt lång tid på sig att ångra sig, typ om man överdoserar piller så att levern pajar och man sen har nån/några dagar på sig att ångra sig innan man dör av att levern pajat...
Dessutom är det ju inte precis mysigt för folk att ta rätt på resultatet om man tar livet av sig. Det är väl knappast så att de som tar hand om lik är såna som går igång på skräckfilmer...
Har du några anhöriga? Föräldrar, annan släkt, vänner o.s.v.? Inte kul för dem heller

Tallerger skrev:Jag är omgiven av en massa jävla elitvarelser!!!

Nej, men du är omgiven av rätt många som fejkar att de kan saker som de faktiskt inte har så j-la bra koll på...

Många "elitvarelser" spelar egentligen bara ett spel. De verkar mer kompetenta än de verkligen är.

MiaM skrev:Förr eller senare lär väl "samhället" bli tvunget att fatta att alla inte passar i "dagens samhälle"...

Det är ganska ironiskt att man inte generellt har insett dessa sammanhang... utan att det är i nästan exakt samma tidsera som neuropsykiatriska diagnoser å ena sidan har identifierats, beskrivits och klassats som funktionsnedsättningar, och som samhället, läs arbetsgivare, å andra sidan har tajmat in att förfina kraven på dem som ska duga att anställa, så att vi som har de här sorternas diagnoser verkligen har blivit rejält funktionshindrade!

Pemer skrev:

MiaM skrev:Förr eller senare lär väl "samhället" bli tvunget att fatta att alla inte passar i "dagens samhälle"...

Det är ganska ironiskt att man inte generellt har insett dessa sammanhang... utan att det är i nästan exakt samma tidsera som neuropsykiatriska diagnoser å ena sidan har identifierats, beskrivits och klassats som funktionsnedsättningar, och som samhället, läs arbetsgivare, å andra sidan har tajmat in att förfina kraven på dem som ska duga att anställa, så att vi som har de här sorternas diagnoser verkligen har blivit rejält funktionshindrade!

Sant.

Det är också rätt störigt att det inte verkar finnas någon politiker som är sugen på att förändra samhället så att det *både* finns utrymme för "elit-arbetare" som lever på lyxkonsumtion, *och* folk som varken är elitarbetare eller särskilt intresserade av lyxkonsumtion...

Jag känner mig rätt ensam när jag som "sjukpensionär" tycker att de som "elit-jobbar" kan få ha lite mer lyxkonsumtionsmöjligheter än "vi andra", nån slags belöning för att de är duktiga idioter jobbar även åt oss ska de väl få ha?

Det önskvärda är dock att dessa lyxkonsumtionspersoner inser hur mycket de jobbar just för att upprätthålla en lyxkonsumtionsnivå, och hur lite de egentligen skulle behöva jobba om de hade måttligare krav på livet och vi sjukpensionärer kunde vara med och jobba i detta hypotetiska måttligare arbetstempo.

Jag förstår varför en tredjedel av tyskarna vill ha tillbaka muren. Jag är iofs inte jätteinsatt i hur det var före muren föll, men har fått intrycket av att på fabrikerna i öst så kördes det ungefär på halvfart för halva tiden gick åt att vänta på leveranser från nån annan fabrik, som i sin tur väntade på leveranser från nån tredje fabrik o.s.v.... Jag skulle kunna tänka mig ett sånt jobb även om det innebär 17 års kö för att få köpa en trabant...