Gripandekylig skrev:

Schmetterling skrev:Fast egentligen ska inte AS-diagnos ställas under depression eftersom depressionen i sig kan både förstärka och framkalla autistiska symptom => risk för feldiagnosticering.

Det har jag läst tidigare här i forumet. Hur fungerar det?

Hur fungerar vad?

Schmetterling skrev:

Gripandekylig skrev:

Schmetterling skrev:Fast egentligen ska inte AS-diagnos ställas under depression eftersom depressionen i sig kan både förstärka och framkalla autistiska symptom => risk för feldiagnosticering.

Det har jag läst tidigare här i forumet. Hur fungerar det?

Hur fungerar vad?

Ja hur fungerar det att en depression kan förstärka och framkalla autistiska symptom? Jag har bara läst tidigare att det har påståtts kunna göra det, men ingen har förklarat hur det fungerar eller varför en depression kan förstärka och framkalla autistiska symptom.

Berätta gärna, jag är väldigt intresserad =)

Alltså Neutrino det kanske är så att det är bra om du försöker höra av dig till dem och tydligare tala om hur du mår mår och hur illa du klarar dig. Finns kanske risk att de tror att du klarar dig ganska bra och låter andra gå före i kön?

Jag behövde knappt vänta något men då jag fick Diagnosen AS för ett x antal år sedan, och ADHD för drygt två år sedan om jag minns rätt, behövde knappt vänta något innan utredning, max några veckor.

Som i resten av vården, tjat lönar sig oftast. Tjatar man inte så blir man som jag. Utklassad och bortsuddad.

Måste vara det som är evolution och anpassning. Man tjatar sönder (spammar) vården. Mest tjat vinner

Bjäbbmonstret skrev:Alltså Neutrino det kanske är så att det är bra om du försöker höra av dig till dem och tydligare tala om hur du mår mår och hur illa du klarar dig. Finns kanske risk att de tror att du klarar dig ganska bra och låter andra gå före i kön?

Kanske. Fast de vet ju redan om det. Jag menar, de har till och med skrivit intyg till Studentstödet åt mig osv. Jag är dock tacksam att de inom psykiatrin som ska utreda depression - och ångestproblematik börjar ta mig på allvar nu i alla fall.

kiddie skrev:Som i resten av vården, tjat lönar sig oftast. Tjatar man inte så blir man som jag. Utklassad och bortsuddad.

Jag är lite rädd för att tjata. Anses man inte vara väldigt jobbig om man tjatar?

Neutrino skrev:Jag är lite rädd för att tjata. Anses man inte vara väldigt jobbig om man tjatar?

Nja jo det kanske man gör men när det gäller att tala med människor som arbetar för dig (så som dina anställda, hantverkare som gör jobb i din bostad, eller personer som arbetar med att ge dig hälsovård) så behöver man inte tänka lika mycket på att man kan framstå som jobbig. Visst är det som vanligt bra att hålla den man talar med glad och nöjd, men det är också viktigt att visa att man känner till sina rättigheter. När man dessutom uppvisar depressiva symptom så förstår jag att man känner sig extra orolig inför att vara till skada för andra människor, så som att göra deras liv olidligt med sitt eget tjat. Dessa tankar bör man dock försöka att besegra så att man ändå kan föra sin egen talan inom vården.

Några tips som jag brukar använda mig utav är följande:
- Läs på ordentligt om de vårdfrågor du vill diskutera (farmakologi, rutiner, juridik etc).
- Förbered skrivna papper inför möten och telefonsamtal med de punkter du vill ta upp.
- Förbered dig själv mentalt inför samtal eller "duster" genom att göra dig bekväm och bygga upp ett självförtroende, om än bara temporärt.

Många av oss tycker ju att tjat är onödigt och det borde det ju egentligen vara. Så vi vågar inte tjata. Jag är sån. Och man kanske känner att man inte vill bidra till upptrappningen av tjat.

Men oavsett om de tycker du är jobbig måste du tjata i vissa situationer. Ibland lönar det sig ibland inte. Jag föregår inte med "gott" exempel, jag tjatar inte. Just nu har de skitit i att kalla mig till vårdcentralen och jag sitter bara och väntar på att de ska "minnas" mig.

Jag VILLLL inte ringa och tjata......

Neutrino skrev:
Jag är lite rädd för att tjata. Anses man inte vara väldigt jobbig om man tjatar?

Tjat kan löna sig... Klyschan att man måste vara frisk för att orka vara sjuk stämmer tyvärr alltför ofta. Det kan ju vara extra jobbigt om man känner av depression. Orkar du inte själv kanske det finns en anhörig eller vän som kan följa med som stöd?