Jag har väl alltid haft en viss känsla av att jag varit annorlunda. Men när jag tänker efter så var jag ändå relativt välanpassad och, åtminstone utåt sett, relativt normal fram tills ungefär början av högstadiet. Därifrån började det sociala livet gå utför och svårigheterna blev fler och fler.
Jag undrar hur pass vanligt det är bland andra aspergare att det är omkring den åldern (högstadiet) man liksom har börjat "glida ifrån"?

Även också när diagnosen kom in i bilden? För mig var det inte förrän i 20-årsåldern. Jag undrar ofta ifall skolgången hade underlättats ifall jag hade fått den tidigare.

Hej temporary21.

Vet inte om jag har bra svar.
Själv ingen diagnos, Högstadiet borde avklarats i början av 1970-talet, men...
jag tror att det skall till mer än en diagnos, för att en gynnsam skolgång skall bli till
det en växande människa behöver...

I högstadie åldern var jag själv så vilsen, trodde inte mig själv kunna påverka min
utveckling positivt.
Samtidigt upplevde jag mig utlämnad till andras godtycke, visste bara att jag,
nästan alltid var fel.

Diagnos på den tiden hade varit något annat än det är idag.

Livet har lärt mig att det kan gå bra oavsett när stöd sätts in.

Men mitt drömscenario är att alla som behöver hjälp, skall få det så fort stödbehovet upptäcks.

Men nu är människan sårbar, och kunskapen om vilka som drabbas av funktionshinder
oavsett födsel, olycka eller egen förskyllan, nästintill obefintlig hos dem som har till
proffesion att lära ut nödvändiga kunskaper för att klara sig bra ut i världen.

Det finns förvisso en del kunskap som förskingras p.g.a en stressande tidsbrist m.m.
men också lönsamhetskrav med konkurensverktyg för att sortera ut morgondagens
nyttiga samhällsmedborgare, i stort har nog inte skolan förändrats även om en sån
som jag inte skulle känna igen mig i dagens moderna läroanstallt .

Är inte så säker på att jag skulle försökt svara här blev mest mumbojumbo.

Men Rubriken din nog så aktuell och viktig.

Mvh segdeg

Jag tackar för ditt inlägg och håller med om att det här med insatser till de som verkar behöva det inte är en lätt nöt att knäcka. Kanske särskilt svårt i ett läge när det kommer till AS, med tanke på att vi sällan inte aktivt söker någon form av hjälp förrän vi nått den absoluta nollpunkten, och därtill dessutom är svåra att upptäcka utifrån.
Jag är inte och har aldrig varit politiskt intresserad, men i mina ögon är det ganska uppenbart att hela skolsystemet bör genomgå en större förändring om vi verkligen vill gynna hela spektrumet av individer.

Jag var alltid annorlunda, men det var inte förrän i 11-årsåldern som det började bli ett problem för mig. Då ökade mina sociala behov och jag ville ha tillhörighet som alla andra. Mellanstadiet var väldigt tryggt och min klass bestod av bara 7 tjejer och resten killar. Tjejerna var från väldigt olika bakgrund så alla stack ut på sitt eget sätt och i viss mån lärde jag mig av de andra hur man skulle föra sig och prata.

Men i högstadiet blev det rätt uppenbart att jag var annorlunda. De flesta definierade mig som konstig i hela sjuan, och jag höll mig mest till de kompisar jag fått under mellanstadiet, som accepterade mig som jag var. Sen träffade jag en underbar tjej som var annorlunda, men väldigt socialt kompetent och som tyckte om mig just för att jag inte var som alla andra. Henne härmade jag i detalj och då började saker gå lite smidigare. Sedan sammanföll det med peaken av puberteten också och mitt utseende förändrades ganska drastiskt. Jag gick från att ha varit en udda figur med oproportionerliga ansiktsdrag till att klä mig som jag blev instruerad och bli betydligt snyggare. Plötslig åtnjöt jag en helt annan respekt.

Men sen flyttade vi till en helt annan miljö och då havererade alltihop. Jag passade inte in hur mycket jag än försökte, drog på mig en lättare ätstörning och ett djupt förakt för mänskligheten och hade inte en enda vän. Det sätt jag lärt mig, den klädstil och attityd jag skaffat, passade inte in och jag hade inga andra strategier att tillgå. I desperation tillskrev jag mina sociala problem mitt utseende och min vikt och blev fixerad vid att gå ner till en perfekt vikt.

Så för mig stämde det nog. Min far säger att det var först då han blev medveten om hur stora mina sociala svårigheter egentligen var, för min bror som var drygt ett år yngre hade inga problem att finna sig tillrätta i samma miljö.

Diagnosen kom långt senare, vid 27 års ålder.

Jag kan relatera till det om att en flytt till en ny miljö var något omtumlande, Angelic Fruitcake. För mig försvann all den trygghet man hade byggt upp och plötsligt så var man väldigt vilse. Något som kanske går över hos de flesta, men den känslan försvann aldrig för mig.
Det lustiga för min del är att jag alltid har haft folk som flockat runt mig och har velat vara vän med mig så länge jag kan minnas. Jag sa heller aldrig att jag inte ville, utan jag försökte nog att vara alla till lags så mycket som möjligt (vilket säkert var anledningen till att folk drogs till mig). Det hela fungerade rätt bra tills ungefär högstadiet, då jag började märka att vissa tog illa upp när jag umgicks med andra istället för dem. Det gjorde i sin tur att jag valde att vara ensam, eftersom jag inte ville göra så att andra tog illa upp. Jag tänkte att om jag är ensam så blir ingen ledsen eller upprörd. Det är nog faktiskt först numera som jag börjat prioritera mig själv mer. Resultatet blir dock istället ensamhet, men jag är hellre ensam än att jag umgås för någon annans skull.

För mig var det också i högstadiet som jag fick stora problem med sociala relationer. Har alltid haft relativt lätt i skolan med betyg o sånt men kompisar är en helt annan sak. Det är kanske för att ungdomar ofta börjar bilda gäng i högstadiet och det märks så tydligt om någon inte passar in och står utanför gemenskapen...
Fick min diagnos första året i gymnasiet. Det blev kaos och jag bytte program. Men det har gått bra!

segdeg skrev:Är inte så säker på att jag skulle försökt svara här blev mest mumbojumbo.

Det är jag glad att du gjorde. Tycker inte alls det är mumbojumbo att få litet ålderns visdom och långa perspektiv i trådarna också. Sådant ser man allt mer för litet av numera.

Lågstadiet var värst för mig (en massa lekar med regler jag inte förstod och som dessutom krävde normal motorisk utveckling vilket jag inte hade), men högstadiet var också ett helvete. Jag var mobbad av lärarna som inte förstod sig på mig, jag hade enorm social fobi och kände mig inte hemma någonstans. Jag levde i en ofrivillig glasbubbla och utvecklade fantasivärldar för att stå ut med tillvaron.