Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
69 inlägg
• Sida 3 av 3 • 1, 2, 3
Svenska språkets vackraste och fulaste ord
Skogkatt skrev:Snusmumrik Man måste ju gilla det ordet.
Du har rätt, Snusmumrik är ett fantastisk ord! (Fast namn kanske inte räknas?)
Isf är ju Mymlan också fint.
OT
Spoiler: visa
Senast redigerad av Zia1985 2021-10-24 15:06:16, redigerad totalt 1 gång.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Näktergal är ett vackert ord.
Humla är också vackert.
Bumling är fint också.
Humla är också vackert.
Bumling är fint också.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Paladinen skrev:Dom är ju inte per definition svenska men dom har fått sin plats i det svenska samhället och språket
Nej det har dom absolut inte. Det är lika svenskt som jag är en älg. Om inte ens svenskar vet vad som är svenskt finns det nog inget hopp.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Alien skrev:I annat fall skulle förstås "hon", "han", "den" vara lika fult som "hen"
Hen är ett fult/irriterande ord fördi man aldrig vet vad det betyder. "Jag skal treffa hen senare". Va fan pratar du om? "Hen stal min bil". Va fan pratar du om? Hopplöst. Man måste fråga vad folk pratar om varje gång de använder det ordet.
Det är ett sånt modernt ny-ord som egentligen inte är ett ord. Lyckligtvis har vi redan använt ordet hen i Norge, "dit hen", "hvor hen" så det kan inte användas här.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Hen använder man när man antingen inte vet könet, inte vill avslöja det el anser det totalt oviktigt.
Stackars lilla ordet hen, jämt blir det mobbat. Jag måste använda det extra ofta, jag står alltid på mobboffrens sida.
Inspirationen kommer från det finska "hän". Det som duger åt finnarna duger åt mig.
Till dem som kallar hen för ett "hittepåord": Alla ord är påhittade av människor. Säskilt nytt är det inte längre heller, det infördes i svenskan år 1966.
Sedan så finns det lånord i svenskan sedan urminnes tider. Från tyska, latin, franska, engelska m m. Så varför skulle det sluta nu?
Men de som vill diskutera hen kan göra det i en särskild tråd: hen-h-n-henom-och-liknande-fulord-t15237.html?
Stackars lilla ordet hen, jämt blir det mobbat. Jag måste använda det extra ofta, jag står alltid på mobboffrens sida.
Inspirationen kommer från det finska "hän". Det som duger åt finnarna duger åt mig.
Till dem som kallar hen för ett "hittepåord": Alla ord är påhittade av människor. Säskilt nytt är det inte längre heller, det infördes i svenskan år 1966.
Sedan så finns det lånord i svenskan sedan urminnes tider. Från tyska, latin, franska, engelska m m. Så varför skulle det sluta nu?
Men de som vill diskutera hen kan göra det i en särskild tråd: hen-h-n-henom-och-liknande-fulord-t15237.html?
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Det finns ju fonetiskt vackra ord och namn, oavsett deras eventuella betydelse. Jag tycker till exempel att engelskans "elbow" ligger väldigt bra i munnen. Någonting annat som dök upp i mitt huvud en kväll när jag skulle sova för ett 10-tal år sedan är "Dakato", som jag kände direkt att -Det måste jag heta i efternamn, and now I do!
- Freddy Dreadful
- Inlägg: 986
- Anslöt: 2010-09-13
- Ort: Tyresö
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Alien skrev:Hen använder man när man antingen inte vet könet, inte vill avslöja det el anser det totalt oviktigt.
Stackars lilla ordet hen, jämt blir det mobbat. Jag måste använda det extra ofta, jag står alltid på mobboffrens sida.
Inspirationen kommer från det finska "hän". Det som duger åt finnarna duger åt mig.
Till dem som kallar hen för ett "hittepåord": Alla ord är påhittade av människor. Säskilt nytt är det inte längre heller, det infördes i svenskan år 1966.
Sedan så finns det lånord i svenskan sedan urminnes tider. Från tyska, latin, franska, engelska m m. Så varför skulle det sluta nu?
Men de som vill diskutera hen kan göra det i en särskild tråd: hen-h-n-henom-och-liknande-fulord-t15237.html?
Jag får nog bara konstatera att jag inte håller med dig här.
Jag tycker ju inte heller att ett ord kan vara mobbat.
Men det är som sagt en lång diskussion, som det är bäst att vi inte tar här.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Freddy Dreadful skrev:Det finns ju fonetiskt vackra ord och namn, oavsett deras eventuella betydelse. Jag tycker till exempel att engelskans "elbow" ligger väldigt bra i munnen. Någonting annat som dök upp i mitt huvud en kväll när jag skulle sova för ett 10-tal år sedan är "Dakato", som jag kände direkt att -Det måste jag heta i efternamn, and now I do!
Ja, "elbow" låter vackrare än "armbåge".
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Dagobert skrev:Diamantklinga tycker jag är ett vackert ord, som jag skrivit förut.
Tänker på en klingande kristallkrona, men med stora diamanter istf kristaller.
Själva ordet låter också vackert.
Ser ut så här:Spoiler: visa
Man förstår hur tufft något är när det behövs skydd för både ögon, öron och andningsvägar när man ska använda det.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Kahlokatt skrev:Ibland har ord med liknande betydelse helt klart en gemensam ordstam, det vet jag att Fredrik Lindström har skrivit om. Fj* måste ha betytt någonting mjukt och lätt: Fjäder, fjun, fjärt, fjäll, men även fjantig och fjollig.
Skr* måste ha betytt något stort och vräkigt: Skramla, skrika, skråla, skrävla, skryta, skrot, skrymmande, skrapa, skreva, skrämma.
Sl* stod nog för något halt och kladdigt: Slem, slamsa, sladda, slira, slödder.
Sp* och spr* verkar ha stått för kraft eller något som går sönder: Spotta, sparka, spika, sprätta, spricka, sprattla, spruta, spreta, spy, spöa.
Lju* verkar symbolisera något mjukt och fint: Ljuv, ljung, ljummen, ljuvlig, ljus...
Och så vidare.
Det här var intressant. Undrar om det finns motsvarigheter i andra språk?
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
vanillin skrev:Kahlokatt skrev:Ibland har ord med liknande betydelse helt klart en gemensam ordstam, det vet jag att Fredrik Lindström har skrivit om. Fj* måste ha betytt någonting mjukt och lätt: Fjäder, fjun, fjärt, fjäll, men även fjantig och fjollig.
Skr* måste ha betytt något stort och vräkigt: Skramla, skrika, skråla, skrävla, skryta, skrot, skrymmande, skrapa, skreva, skrämma.
Sl* stod nog för något halt och kladdigt: Slem, slamsa, sladda, slira, slödder.
Sp* och spr* verkar ha stått för kraft eller något som går sönder: Spotta, sparka, spika, sprätta, spricka, sprattla, spruta, spreta, spy, spöa.
Lju* verkar symbolisera något mjukt och fint: Ljuv, ljung, ljummen, ljuvlig, ljus...
Och så vidare.
Det här var intressant. Undrar om det finns motsvarigheter i andra språk?
Det Fredrik Lindström talar om kallas divergens, dvs att ett urindoeuropeiskt ord delas upp i flera olika betydelser. Det kan ske genom avledning eller genom att ord lånas in från närliggande språk i annan betydelse. Alla indoeuropeiska språk har detta, medan andra språkfamiljer har sina ursprungliga ordrötter.
Sen finns även konvergens, dvs att obesläktade ord börjar uttalas på liknande sätt då det uttalet förknippas med en viss betydelse. Till exempel så är nästan alla substantiv som slutar på "-a" feminina i de västliga indoeuropeiska språken. Pojkar i norra och östra Europa kan ha smeknamn som slutar på "-a" ("Tompa", "Саша", etc) men det är inga föräldrar som folkbokför dem som det.
Denna utveckling har inte skett i de indo-iranska språken ändelsen "-a" kan vara både maskulin (Varuna, Indra) och feminin (Sri Lanka).
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
vanillin skrev:Kahlokatt skrev:Ibland har ord med liknande betydelse helt klart en gemensam ordstam, det vet jag att Fredrik Lindström har skrivit om. Fj* måste ha betytt någonting mjukt och lätt: Fjäder, fjun, fjärt, fjäll, men även fjantig och fjollig.
Skr* måste ha betytt något stort och vräkigt: Skramla, skrika, skråla, skrävla, skryta, skrot, skrymmande, skrapa, skreva, skrämma.
Sl* stod nog för något halt och kladdigt: Slem, slamsa, sladda, slira, slödder.
Sp* och spr* verkar ha stått för kraft eller något som går sönder: Spotta, sparka, spika, sprätta, spricka, sprattla, spruta, spreta, spy, spöa.
Lju* verkar symbolisera något mjukt och fint: Ljuv, ljung, ljummen, ljuvlig, ljus...
Och så vidare.
Det här var intressant. Undrar om det finns motsvarigheter i andra språk?
Det Fredrik Lindström talar om kallas divergens, dvs att ett urindoeuropeiskt ord delas upp i flera olika betydelser. Det kan ske genom avledning eller genom att ord lånas in från närliggande språk i annan betydelse. Alla indoeuropeiska språk har detta, medan andra språkfamiljer har sina ursprungliga ordrötter.
Sen finns även konvergens, dvs att obesläktade ord börjar uttalas på liknande sätt då det uttalet förknippas med en viss betydelse. Till exempel så är nästan alla substantiv som slutar på "-a" feminina i de västliga indoeuropeiska språken. Pojkar i norra och östra Europa kan ha smeknamn som slutar på "-a" ("Tompa", "Саша", etc) men det är inga föräldrar som folkbokför dem som det.
Denna utveckling har inte skett i de indo-iranska språken ändelsen "-a" kan vara både maskulin (Varuna, Indra) och feminin (Sri Lanka).
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Alien skrev:Freddy Dreadful skrev:Det finns ju fonetiskt vackra ord och namn, oavsett deras eventuella betydelse. Jag tycker till exempel att engelskans "elbow" ligger väldigt bra i munnen. Någonting annat som dök upp i mitt huvud en kväll när jag skulle sova för ett 10-tal år sedan är "Dakato", som jag kände direkt att -Det måste jag heta i efternamn, and now I do!
Ja, "elbow" låter vackrare än "armbåge".
Plötsligt slog det mig (när det nu ändå pratas etymologi i tråden) - "elbow" kanske kommer av "L-bow", dvs. en beskrivning av hur böjen ser ut. På engelska används det ju inte bara för människans anatomi utan också för t.ex. en 90-graders rörböj. En L-formad böj!
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Vildsvin skrev:Det Fredrik Lindström talar om kallas divergens, dvs att ett urindoeuropeiskt ord delas upp i flera olika betydelser. Det kan ske genom avledning eller genom att ord lånas in från närliggande språk i annan betydelse. Alla indoeuropeiska språk har detta, medan andra språkfamiljer har sina ursprungliga ordrötter.
Sen finns även konvergens, dvs att obesläktade ord börjar uttalas på liknande sätt då det uttalet förknippas med en viss betydelse. Till exempel så är nästan alla substantiv som slutar på "-a" feminina i de västliga indoeuropeiska språken. Pojkar i norra och östra Europa kan ha smeknamn som slutar på "-a" ("Tompa", "Саша", etc) men det är inga föräldrar som folkbokför dem som det.
Denna utveckling har inte skett i de indo-iranska språken ändelsen "-a" kan vara både maskulin (Varuna, Indra) och feminin (Sri Lanka).
Spännande!
Jag läser på lite nu om ordstammar och språkfamiljer, det verkar mycket mer komplicerat än jag trodde.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
melly skrev:Alien skrev:Freddy Dreadful skrev:Det finns ju fonetiskt vackra ord och namn, oavsett deras eventuella betydelse. Jag tycker till exempel att engelskans "elbow" ligger väldigt bra i munnen. Någonting annat som dök upp i mitt huvud en kväll när jag skulle sova för ett 10-tal år sedan är "Dakato", som jag kände direkt att -Det måste jag heta i efternamn, and now I do!
Ja, "elbow" låter vackrare än "armbåge".
Plötsligt slog det mig (när det nu ändå pratas etymologi i tråden) - "elbow" kanske kommer av "L-bow", dvs. en beskrivning av hur böjen ser ut. På engelska används det ju inte bara för människans anatomi utan också för t.ex. en 90-graders rörböj. En L-formad böj!
Läskunningheten var rätt låg i England före industrialismen, så att likna saker vid bokstäver är ett modernt påfund.
Engelska "ell" betyder "aln". Innan man började använda alnar som längdmått betydde det underarm (som latinska "ulna"). Att svenskar inte säger "alnbåge" är nog för att man glömt bort att aln kan vara något annat än det (dåtida) officiella längdmåttet och omtolkat det som "armbåge".
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Ack, en sån vacker teori som därmed kraschlandade. Men tack i alla fall, Vildsvin.
On topic gillar jag ordet "skimrande" för att det är den visuella motsvarigheten till onomatopoetiskt. Det låter som det ser ut.
On topic gillar jag ordet "skimrande" för att det är den visuella motsvarigheten till onomatopoetiskt. Det låter som det ser ut.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Vildsvin skrev:Denna utveckling har inte skett i de indo-iranska språken ändelsen "-a" kan vara både maskulin (Varuna, Indra) och feminin (Sri Lanka).
Det här var intressant! Jag har alltid läst Indra som feminin och tydligen aldrig brytt mig om att kolla upp det eller läsa indisk mytologi... dagens första vettiga lärdom tror jag.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
nallen skrev:Vildsvin skrev:Denna utveckling har inte skett i de indo-iranska språken ändelsen "-a" kan vara både maskulin (Varuna, Indra) och feminin (Sri Lanka).
Det här var intressant! Jag har alltid läst Indra som feminin och tydligen aldrig brytt mig om att kolla upp det eller läsa indisk mytologi... dagens första vettiga lärdom tror jag.
Jag förenklade en del. Urindopeiskan hade två klasser av substantiv, en rest av detta finns kvar i frågeorden "vem" och "vad". Vem-klassens substantiv var levande individer och vad-klassens var döda föremål eller kollektiv av individer. För att bilda kollektivformer av individer användes en ändelse som lät ungefär "-ech". Samhällsförändringarna som gjorde att indoeuropeerna kunde expandera dvs övergången från stenålder till bronsålder med jordbruk och hästar i krig gjorde att språket förändrades. Det blev viktigare att skilja på manligt och kvinnligt, feminina substantiv fick också ändelsen "-ech". Det gällde inte de vanligaste orden "moder", "syster", "dotter" där en markering var onödig.
Senare generationer slutade uppfatta substantiven som uppdelade i vem och vad och tolkade dem istället som maskulina, feminina och neutrala. De gamla kollektivformerna som slutade på "-ech" uppfattades som feminina. En rest av detta finns i tyska "See" som är maskulint när det betecknar en individ (det enda havet) och feminint när det är en kollektivbeteteckning (en av flera sjöar). Efter varje generation pressades fler och fler oregelbundna ord in i genussystemet, exempelvis var "-os" ursprungligen en ändelse som användes på vem-substantiven och alltså både kunde vara maskulint och feminint. Men när "-ech" började betraktas som standardändelsen för feminina substantiv uppfattades ord som slutade på "-os" som maskulina, exempelvis grekiska "helios" (sol).
Med tiden kom "-ech" att uttalas som "-a" i de västliga indoeuropeiska språken. I indo-iranska kom dock vokalerna "e", "o" och "a" att sammanfalla till "a" i ord som tidigare böjts med vokalväxling exempelvis för att ändelserna var olika. Dvs ord där "a" är den sista vokalen kan ha vilket genus som helst.
I fredsfördraget mellan Hettiterriket och Mitannirket 1380 f.Kr (nuvarande Turkiet) nämns flera manliga gudar som slutar på "-a" (Mitra, Varuna, Indra, bröderna Nasatya).
https://en.wikipedia.org/wiki/Indo-Arya ... in_Mitanni
Vokalförändringen lär dock vara betydligt äldre än så eftersom de finska orden "jumala" (gud) "sata" (hundra), "orja" (slav) och "vasara" (hammare) slutar på "-a" precis som i indo-iranska, men inte de motsvarande västliga indoeuropeiska orden (att hundra slutar på -a i svenska är en modern företeelse). Dvs dessa ord har cirkulerat i Uralbergen innan finnarna vandrade västerut och indo-iranierna söderut kanske 2500 f.Kr.
https://en.wiktionary.org/wiki/Category ... do-Iranian
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Vildsvin skrev:nallen skrev:Vildsvin skrev:Denna utveckling har inte skett i de indo-iranska språken ändelsen "-a" kan vara både maskulin (Varuna, Indra) och feminin (Sri Lanka).
Det här var intressant! Jag har alltid läst Indra som feminin och tydligen aldrig brytt mig om att kolla upp det eller läsa indisk mytologi... dagens första vettiga lärdom tror jag.
Jag förenklade en del. Urindopeiskan hade två klasser av substantiv, en rest av detta finns kvar i frågeorden "vem" och "vad". Vem-klassens substantiv var levande individer och vad-klassens var döda föremål eller kollektiv av individer. För att bilda kollektivformer av individer användes en ändelse som lät ungefär "-ech". Samhällsförändringarna som gjorde att indoeuropeerna kunde expandera dvs övergången från stenålder till bronsålder med jordbruk och hästar i krig gjorde att språket förändrades. Det blev viktigare att skilja på manligt och kvinnligt, feminina substantiv fick också ändelsen "-ech". Det gällde inte de vanligaste orden "moder", "syster", "dotter" där en markering var onödig.
Senare generationer slutade uppfatta substantiven som uppdelade i vem och vad och tolkade dem istället som maskulina, feminina och neutrala. De gamla kollektivformerna som slutade på "-ech" uppfattades som feminina. En rest av detta finns i tyska "See" som är maskulint när det betecknar en individ (det enda havet) och feminint när det är en kollektivbeteteckning (en av flera sjöar). Efter varje generation pressades fler och fler oregelbundna ord in i genussystemet, exempelvis var "-os" ursprungligen en ändelse som användes på vem-substantiven och alltså både kunde vara maskulint och feminint. Men när "-ech" började betraktas som standardändelsen för feminina substantiv uppfattades ord som slutade på "-os" som maskulina, exempelvis grekiska "helios" (sol).
Med tiden kom "-ech" att uttalas som "-a" i de västliga indoeuropeiska språken. I indo-iranska kom dock vokalerna "e", "o" och "a" att sammanfalla till "a" i ord som tidigare böjts med vokalväxling exempelvis för att ändelserna var olika. Dvs ord där "a" är den sista vokalen kan ha vilket genus som helst.
I fredsfördraget mellan Hettiterriket och Mitannirket 1380 f.Kr (nuvarande Turkiet) nämns flera manliga gudar som slutar på "-a" (Mitra, Varuna, Indra, bröderna Nasatya).
https://en.wikipedia.org/wiki/Indo-Arya ... in_Mitanni
Vokalförändringen lär dock vara betydligt äldre än så eftersom de finska orden "jumala" (gud) "sata" (hundra), "orja" (slav) och "vasara" (hammare) slutar på "-a" precis som i indo-iranska, men inte de motsvarande västliga indoeuropeiska orden (att hundra slutar på -a i svenska är en modern företeelse). Dvs dessa ord har cirkulerat i Uralbergen innan finnarna vandrade västerut och indo-iranierna söderut kanske 2500 f.Kr.
https://en.wiktionary.org/wiki/Category ... do-Iranian
Och sedan kom man i de romanska språken att nästan avveckla neutrum överhuvudtaget.
Till exempel kan "Le noir" betyda såväl "det svarta" som "den svarte" på franska.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
@Vildsvin: som sagt mycket intressant. Jag har ingen bakgrund alls inom språkhistoria och tackar särskilt för att du sätter in fakta i ett större sammanhang.
Om vackra och fula ord, samt vad som styr?
Vackert; "Hudlös".
Fult; "Tarmludd".
Fult; "Tarmludd".
- Freddy Dreadful
- Inlägg: 986
- Anslöt: 2010-09-13
- Ort: Tyresö