Den här artikeln om ögonkontakt är intressant. Forskare visar att hålla ögonkontakt kan få hjärnan att bli överarbetad.

"Enligt forskarna visar resultatet att vår hjärna måste hantera mer information än vad den klarar när vi har ögonkontakt och pratar samtidigt.
Troligtvis beror det på att förmågan att hitta ord och att hålla ögonkontakt använder samma kognitiva resurser i hjärnan."

http://illvet.se/manniskan/hjarnan/samtal-gor-det-svart-att-behalla-ogonkontakt

Det gäller alltså alla människor, inte bara oss med AS, då.

Fast jag har uppfattat att det nog är jobbigare för (en del av) oss.

Själv har jag funderat just på detta senaste tiden, för jag har märkt att jag blir extremt trött av att sitta i möten med en person (utredare och liknande) där jag antas vara delaktig hela tiden. Är det bara vi två finns där ju ingen annan som kan avleda samtalspartnerns uppmärksamhet en stund, så det blir alltför intensivt för mig.

Den tröttheten skiljer sig från desperationen av att vara utsatt för en massa ljud och rörelse för länge.

Tack för länken, Surkatt. Hoppas att de får forska vidare.

Intressant. Hört tidigare att det normala inom NT-världen är att den som talar tittar bort oftare och den som lyssnar tittar mer på den som talar och man skiftar ofta medan man talar. Såvida man inte tvingar sig till artighet. Den undersökningen kom dock på 80-talet så man har säkert hunnit få massa mer fakta.

Men om det nu är så, så tycker jag det verkar vettigt, det är iallafall för mig jobbigare att tala än att lyssna. Det verkade som de i undersökningen talade ledigare och bättre om de fick titta bort. Så ja, om man bombarderas med intryck så är det kanske inte så konstigt om man väljer en mer avslappnad stil. När kompisar sitter och pratar händer det ju väldigt ofta att de faktiskt nästan inte tittar på varandra. Så de med aspergers kanske är som NT i detta fallet, bara känsligare?

Att man börjar hallucinera vid lång ögonkontakt vill jag faktiskt testa! Fast begränsat antal jag kan testa med. De flesta även de som beter sig mer normalt verkar avsky att bli stirrade i ögonen. Jag pratade ögonfärg med en person som hävdade att han var blåögd men jag tyckte han hade brunt också i ögonen (då är de blåmelerade), och han gick först med på att jag skulle kolla. Så jag kollade rätt intensivt på hans ögon i kanske 50 sekunder och han fick be mig sluta för det blev jätteobehagligt. För HONOM. Ha ha.

Tycker också det är jobbigt att tala med en person som man måste artighetstitta i ögonen. Jag kan ta flyktig ögonkontakt ungefär som NT, de blåstirrar ju inte heller, men gör det vid färre tillfällen och är det en situation som socialt är mer tillåtande så tittar jag än mindre folk i ögonen. Ibland glömmer jag helt bort att ens titta i folks ansikten men det kanske mer har med att göra att jag hör mer på rösten hur folk tänker och känner sig, medan ansiktet inte hjälper stort. Snarare tvärtom.

Som parentes kan jag känna igen folk på telefon men inte i verkligheten (prosopagnosi) trots att de talar i verkligheten. Tror det blir för mycket intryck. Lite liknande grej fast om en annan sak. Överbelastning kan leda till skumma saker.

kiddie skrev: Så de med aspergers kanske är som NT i detta fallet, bara känsligare?

Ja, så tänker jag också.

Angående hallucinationer kan det nog stämma. Jag kom att tänka på Djungelboken och Kaa när han hypnotiserar Mowgli genom intensiv ögonkontakt. Katter för ju dessutom över rädsla genom ögonkontakt.

Jag har riktigt svårt för ögonkontakt, men enligt mig själv beror inte det enbart på att jag har autistiska drag. Jag har nystagmus också, vilket är en skada på synsinnet i hjärnan som gör att jag inte kan hålla ögonen stilla. Det gör att om jag tittar för länge på någon annan kan den personen uppleva det som riktigt jobbigt. Det gör att jag verkligen får problem och vet inte vart eller åt vilket håll jag ska titta istället.

Jag har blivit uppfostrad så att man ska alltid kolla folk i ögonen när man pratar - vilket jag hade svårt att lära mig.

Men nu i dagsläget så kan jag utan problem titta folk i ögonen men då har jag en tendens att titta för länge... nästan borra hål i personen jag tittar på (känns det som)

Så då när jag kommer på mig själv att jag "stirrat" för länge så börjar jag flacka med blicken och känner som skorpion76 sa tidigare, man vet som inte vilket håll man ska titta åt längre...

Sedan när jag väl tittar någon i ögonen som pratar så kan jag helt plötsligt börja dagdrömma, så jag kollar personen i ögonen, ser och hör att han/hon pratar med mig, men jag lyssnar inte på vad personen säger för jag är i en helt annan värld..vilket är jävligt frustrerande, speciellt om det är något viktigt som man VET att man måste lyssna på så man förstår - Exempel:
Min chef skulle lära mig hur jag skulle kreditera..vilket var oerhört viktigt att jag skulle förstå.. men vad gör jag.. jo jag sitter där, låtsas som att jag hör/förstår genom att nicka och säga ord som "jaha, okej" - fast i just den stunden så kunde jag fundera på vad jag skulle äta till middag senare, och började fundera på hur jag såg ut i ansiktet när hon kollade på mig, (känns som att jag får ticks när jag börjar drömma mig bort)

så jag förstår att folk kan uppleva mig som "obrydd, nervvrak, osocial" typ.. kan som inte förklara mig så bra..

men man får väl försöka forsätta utveckla sig själv och hur man beter sig antar jag.. om det nu är möjligt!
Man känner ju sig så värdelös som människa då man inte ens kan göra som en sådan enkel grej och lyssna på vad folk har att säga..

Ökenblomman skrev:Sedan när jag väl tittar någon i ögonen som pratar så kan jag helt plötsligt börja dagdrömma, så jag kollar personen i ögonen, ser och hör att han/hon pratar med mig, men jag lyssnar inte på vad personen säger för jag är i en helt annan värld..vilket är jävligt frustrerande, speciellt om det är något viktigt som man VET att man måste lyssna på så man förstår - Exempel:
Min chef skulle lära mig hur jag skulle kreditera..vilket var oerhört viktigt att jag skulle förstå.. men vad gör jag.. jo jag sitter där, låtsas som att jag hör/förstår genom att nicka och säga ord som "jaha, okej" - fast i just den stunden så kunde jag fundera på vad jag skulle äta till middag senare, och började fundera på hur jag såg ut i ansiktet när hon kollade på mig, (känns som att jag får ticks när jag börjar drömma mig bort)

Jag upplever samma sak när jag tittar folk i ögonen för länge. Blir så lätt distraherad, börjar tänka på en massa andra saker t.ex vilken ögonfärg personen har osv. Tankarna far iväg och jag tar inte in det personen säger till mig längre.

Ökenblomman skrev:Jag har blivit uppfostrad så att man ska alltid kolla folk i ögonen när man pratar - vilket jag hade svårt att lära mig.

Men nu i dagsläget så kan jag utan problem titta folk i ögonen men då har jag en tendens att titta för länge... nästan borra hål i personen jag tittar på (känns det som)

Så då när jag kommer på mig själv att jag "stirrat" för länge så börjar jag flacka med blicken och känner som skorpion76 sa tidigare, man vet som inte vilket håll man ska titta åt längre...

Sedan när jag väl tittar någon i ögonen som pratar så kan jag helt plötsligt börja dagdrömma, så jag kollar personen i ögonen, ser och hör att han/hon pratar med mig, men jag lyssnar inte på vad personen säger för jag är i en helt annan värld, vilket är jävligt frustrerande, speciellt om det är något viktigt som man VET att man måste lyssna på så man förstår - Exempel:
Min chef skulle lära mig hur jag skulle kreditera..vilket var oerhört viktigt att jag skulle förstå.. men vad gör jag.. jo jag sitter där, låtsas som att jag hör/förstår genom att nicka och säga ord som "jaha, okej" - fast i just den stunden så kunde jag fundera på vad jag skulle äta till middag senare, och började fundera på hur jag såg ut i ansiktet när hon kollade på mig, (känns som att jag får ticks när jag börjar drömma mig bort)

så jag förstår att folk kan uppleva mig som "obrydd, nervvrak, osocial" typ.. kan som inte förklara mig så bra.

men man får väl försöka forsätta utveckla sig själv och hur man beter sig antar jag.. om det nu är möjligt!
Man känner ju sig så värdelös som människa då man inte ens kan göra som en sådan enkel grej och lyssna på vad folk har att säga..

Ja, det heter att det tillhör god fostran att se personen som man pratar med i ansiktet och om personen som pratar med dig till på köpet är arg på dig och verkligen vill prata allvar med dig är det dessutom extra viktigt att du ser personen rakt i ögonen för att bevisa att du verkligen lyssnar på vad den andra personen säger. Det här blir problematiskt för mig just eftersom jag inte kan hålla ögonen stilla och om jag till på köpet anstr'nger mig för att försöka hålla dem stilla flackar de bara ännu mer.

Jag kan styra ögonkontakten men den går inte per automatik. Att anpassa mig och spela att ögonkontakten är automatisk (uppträda "normalt") går men är extremt tröttande och inte hållbart i längden. Att hela tiden koncentrera mig på hur länge jag ska titta någon i ögonen samt när jag ska titta bort tar energi och jag kan inte ta in vad personen säger. Så vill jag kunna ta in viktig info i möten med människor bör jag helst undvika "normal ögonkontakt".

Flinta skrev:Jag kan styra ögonkontakten men den går inte per automatik. Att anpassa mig och spela att ögonkontakten är automatisk (uppträda "normalt") går men är extremt tröttande och inte hållbart i längden. Att hela tiden koncentrera mig på hur länge jag ska titta någon i ögonen samt när jag ska titta bort tar energi och jag kan inte ta in vad personen säger. Så vill jag kunna ta in viktig info i möten med människor bör jag helst undvika "normal ögonkontakt".

I möten med andra där man behöver koncentrera sig kan man förklara varför man behöver undvika ögonkontakt. Min erfarenhet är att många ofta är mycket förstående.

"Accpeterar du mig inte som jag är är det inte mig du vill/ska ha.."

Det pågår ett intressant forskningsprojekt på KTH där man genom att använda Eye trackinglösningar från det svenska forskningsföretaget Tobii bland annat studerar hur människor använder ögonkontakt för att avgöra vems tur det är att tala. På tu man hand, eller i grupp.


Ögonkontakt är viktiga grejer!


Just turskiften, när ordet går över till någon annan, är något som personer med diagnos inom AST kan ha problem med.

"Under samtal upprättar och bryter vi omväxlande ögonkontakt med våra samtalspartner. Vi söker till exempel varandras blick när vi vill få ordet eller när vi vill ha bekräftelse på något vi sagt.", säger Jens Edlund, ansvarig för forskningsprojektet Ögonkontakt i samtal

"Man möter också någon eller några andras blick för att se om de fortfarande hänger med i samtalet. Man kan se om de ser förbryllade ut, eller om de har förstått."


Vi samtalar alltså inte bara med rösten och när ögonkontakten inte riktigt fungerar "som den ska" finns det stor risk att fler saker än turordningen blir lidande under samtalet.


Själv är jag mest intresserad av projektet ur teknisk synvinkel. Men det är också intressant att man på senare år faktiskt kan kartlägga ögonkontakt på riktigt. Tidigare forskning har mest höftat med subjektiva bedömningar där psykologer suttit och iakttagit grupper av människor.

Ögonkontakt suger. Det är bättre med grundskolans "räcka upp handen". Även när man är på dejt. Om man nu skulle vara det.

Jag har inte svårt med ögonkontakt men kan ändå hända att jag glömmer bort det men kommer på det sen.

I slutet av den artikel Surkatt länkade till sägs ju följande:

Så sent som förra året demonstrerade en italiensk forskare hur tio minuters intensiv ögonkontakt ledde till att försöksdeltagarna såg hallucinationer av monster, släktingar och sitt eget ansikte.

Jag undrar (och funderar på att testa) om det skulle bli skillnad om man sätter sig och ser in i sina egna ögon. Dvs om intensiv ögonkontakt i sig är jobbigt, t.o.m. med sig själv, eller om det beror på överbelastning i sällskap med andra.

ankhat skrev:I slutet av den artikel Surkatt länkade till sägs ju följande:

Så sent som förra året demonstrerade en italiensk forskare hur tio minuters intensiv ögonkontakt ledde till att försöksdeltagarna såg hallucinationer av monster, släktingar och sitt eget ansikte.

Jag undrar (och funderar på att testa) om det skulle bli skillnad om man sätter sig och ser in i sina egna ögon. Dvs om intensiv ögonkontakt i sig är jobbigt, t.o.m. med sig själv, eller om det beror på överbelastning i sällskap med andra.

Arga leken börjar nu. Blev någon psykotisk under Sen kväll med Luuk? Inte så konstigt att Scientologerna är helt koko dom sysslar tydligen med det under ett par timmars tid.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Arga_leken

Ögonkontakt är jättejobbigt. Det känns oerhört intimt på något sätt. Att behöva ha ögonkontakt med någon som man tycker illa om brukar få mig att känna mig smutsig.
När jag diskuterar med min partner så brukar vi oftast sitta bredvid varandra i soffan, vilket innebär att vi inte behöver titta på varandra, något som jag tycker är skönt.
När jag istället diskuterar med min morfar så brukar vi t.ex. sitta mittemot varandra vid ett bord och då är det mycket svårare att hålla fokus, hur länge måste jag hålla ögonkontakt, när får jag titta bort, hur länge får jag titta bort osv.

Att ha ögonkontakt med sig själv tycker jag också är jobbigt. T.ex. om man står framför badrumsspegeln och borstar tänderna. Blir nästan som någon slags existentiell ångest, först "Jaha det här är jag, såhär ser jag ut, jag finns, jag existerar" till att övergå till "Är det här verkligen jag? Finns jag verkligen? Tänk om det är någon annan som tittar tillbaka på mig i spegeln?".

saltisol skrev:Att ha ögonkontakt med sig själv tycker jag också är jobbigt. T.ex. om man står framför badrumsspegeln och borstar tänderna. Blir nästan som någon slags existentiell ångest, först "Jaha det här är jag, såhär ser jag ut, jag finns, jag existerar" till att övergå till "Är det här verkligen jag? Finns jag verkligen? Tänk om det är någon annan som tittar tillbaka på mig i spegeln?".

Åh, de där tankarna har jag också! Det är en anledning till att jag trots allt tvekar att testa att sitta/stå och stirra mig själv i ögonen.

Ankhat skrev:I slutet av den artikel Surkatt länkade till sägs ju följande:

Så sent som förra året demonstrerade en italiensk forskare hur tio minuters intensiv ögonkontakt ledde till att försöksdeltagarna såg hallucinationer av monster, släktingar och sitt eget ansikte.

När jag var liten fanns det en lek som gick ut på att man tillsammans med sina kompisar skulle gå in på en mörk toalett, ha ögonkontakt med sig själv och upprepa en ramsa.

Svarta Madam, Svarta Madam, Svarta Madam, kom fram.

Jag tror det var tänkt att hon skulle framträda vid tredje upprepningen av hela ramsan.

Om man mässade tillräckligt länge och hade tillräckligt hysteriska kompisar uppstod någon sorts gruppsykos. Folk påstod sig ha sett allt möjligt i spegeln.

Bygger kanske delvis på samma effekt?

När jag var liten råkade jag ta för mycket ögonkontakt med mig själv i spegeln och blev rädd av det. Då tyckte jag att spegelns ansikte ändrade sig till något som såg ondsint ut så blev jag ännu räddare. Tills att jag insåg att jag kunde gå därifrån, skyndade bort, innan den som var i spegeln som jag upplevde som ngn annan, skulle typ komma ut ur spegeln och strypa mig. Hände mer än en gång...

OK, nu ska jag ta ett (för mig) riktigt läskigt citat, som jag har glömt var det var ifrån, och som andra kanske inte upplever som så läskigt. Jag kör spoiler-taggar hur som helst. Det handlar om att en person speglar sig, och så säger någon annan (jag har för mig att det var en gammal, möjligen synsk, person):


Jag har aldrig lyckats få det där ur skallen, och inte heller lyckats få något vett i det.

Alltså jag vet inte om det här med att titta sig själv i ögonen genom en spegel... när jag gör det så känns det som att jag bara stirrar i tomhet.

saltisol skrev:Ögonkontakt är jättejobbigt. Det känns oerhört intimt på något sätt. Att behöva ha ögonkontakt med någon som man tycker illa om brukar få mig att känna mig smutsig.
När jag diskuterar med min partner så brukar vi oftast sitta bredvid varandra i soffan, vilket innebär att vi inte behöver titta på varandra, något som jag tycker är skönt.
När jag istället diskuterar med min morfar så brukar vi t.ex. sitta mittemot varandra vid ett bord och då är det mycket svårare att hålla fokus, hur länge måste jag hålla ögonkontakt, när får jag titta bort, hur länge får jag titta bort osv.

Att ha ögonkontakt med sig själv tycker jag också är jobbigt. T.ex. om man står framför badrumsspegeln och borstar tänderna. Blir nästan som någon slags existentiell ångest, först "Jaha det här är jag, såhär ser jag ut, jag finns, jag existerar" till att övergå till "Är det här verkligen jag? Finns jag verkligen? Tänk om det är någon annan som tittar tillbaka på mig i spegeln?".

Just dom där tankarna kan även flyga förbi mig, jag tror nästan att det är den värsta ögonkontakten man kan ha - med sig själv.

Usch - näe jag gillar det då inte..
kanske är också mycket för att jag är så självkritisk..
det är som att det ända jag ser när jag tittar mig själv i spegeln så koncentrerar jag mig på allt "fult" jag ser hos mig själv, och det blir bara värre och värre ju längre jag tittar!

det är fan tragiskt - att ens egna spegelbild skrämmer mig!

Om du vågar:

https://www.youtube.com/watch?v=wIGxKY5y6Mg

slackern skrev:Inte så konstigt att Scientologerna är helt koko dom sysslar tydligen med det under ett par timmars tid.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Arga_leken

Haha, jag har själv ganska stor erfarenhet av TR 0. Jag vill påstå att "TR:arna" hör till det mest matnyttiga inom scientologin. Därmed inte sagt att de är särskilt bra.

https://www.cs.cmu.edu/~dst/Secrets/TR/critique.html

Bra exempel här hur den som talar tittar bort.

https://youtu.be/2tEo-pFr-_0