Jag vet inte på hur många fler sätt jag kan försöka uttrycka mig för att det jag säger ska gå fram. Faktum är att jag tror jag uttömt mitt förråd. Känner att Mats har förstått själva kärnan i det jag säger. Med det sagt är det inte alls säkert att han håller med i allt det jag säger, men det känns likt förbannat skönt att bli förstådd.

Avskyr alltid känslan av att köra fast, av att inte kunna komma längre varken framåt, bakåt eller sidledes men det verkar onekligen som om det är där jag står igen. Det är svårt att diskutera när människor söker fel i snarare än söker att förstå det man säger. Visst, jag kan mycket väl få det kastat tillbaka på mig, att jag bara söker fel och är avig. Därför blir det rätt tydligt att vi inte kommer någonstans. Ändå vill jag inte gärna släppa det, det är en viktig fråga som påverkar inte bara mig utan även mina barn och alla andra människor där ute som har diagnos. Så, jag får låta det vila, fundera över huruvida jag kan göra något tydligare eller hitta bättre sätt att formulera mig på, sätt som inte direkt leder till att människor stirrar sig blinda på de små detaljerna utan greppar helheten.

Jag tror mig har förstått Thalia. Varför skulle ett gäng med olika viljor och olika behov förstå just mina behov? Dom vet ju bara jag något om egentligen.

tahlia skrev:Jag vet inte på hur många fler sätt jag kan försöka uttrycka mig för att det jag säger ska gå fram. Faktum är att jag tror jag uttömt mitt förråd. Känner att Mats har förstått själva kärnan i det jag säger. Med det sagt är det inte alls säkert att han håller med i allt det jag säger, men det känns likt förbannat skönt att bli förstådd.

Jag känner att jag förstår det du försöker att förmedla. Och jag kan även dela din frustration jag är en egen individ som hatar att sättas in i ett fack. Istället för att se till den individ jag är.

weasley skrev:Ställer du dej ovanför dessa gemensamma problem så är du extremt detaljinriktad och glömmer att se det du faktiskt har gemensamt med andra med samma diagnos - det sociala samspelet.

Ska väl bemöta det där också eftersom det är en aning snett. Jag hade problem med det sociala samspelet som barn/ung. Sedan lärde jag mig hur man gjorde och det enda problem jag idag har med det sociala samspelet är att det tar alldeles för mycket energi för att det ska vara värt det speciellt ofta.

Från 15-16 års ålder och fram till nu har jag dessutom bemötts med en uppsjö positiva reaktioner och kommentarer på min raka, rättframma attityd. Något som har lett till att jag rimligtvis inte kan se mina sociala aspergerdrag som problematiska, snarare har de varit en tillgång.

Jag vet att många upplevt raka motsatsen, de har fått skit för att de varit socialt klumpiga, varit för ärliga och för rakt på. I det läget är det fullt naturligt att bli försiktig, få självförtroendet naggat och uppleva sig som socialt fel. Jag har full förståelse för att det blir oerhört jobbigt och kan bara vara tacksam över att jag mött människor som tolkat mig helt annorlunda än "klumpig" och "fel".

Det gör dock att jag inte kan identifiera mig med begreppet "sociala svårigheter". Så nej, tyvärr känner jag ingen gemenskap med andra aspergare på den punkten. Hade jag träffat er som barn/ung hade det dock varit en annan sak.

tahlia skrev:Känner att Mats har förstått själva kärnan i det jag säger. Med det sagt är det inte alls säkert att han håller med i allt det jag säger, men det känns likt förbannat skönt att bli förstådd.

Vi kanske skulle kunna fokusera på det vi faktiskt är överens om och inte leta efter anledningar att vara oense?

Alien skrev:Vi är alla unika men en del är mer unika än andra.

Så kan det nog vara.
Mitt bidrag för ett halvår sedan till tråden var väl för o-unikt i någon mening. Det kan man nog konstatera så här efteråt. När jag skrev och frågade om OA 29 december var det bara KrigarSjäl som valde att svara – all kredd till KrigarSjäl för det. I övrigt ingenting. (Tråden var också död rätt länge efter det.)

Min fråga då om OA – "Vad är det senaste?; hur ser verksamheten ut vad gäller 2013 etc.?" – kanske just var för icke-unik och luddig (eller så har/ hade jag inget upparbetat AS-renommé, vad vet jag, för att någon inifrån-OA-person skulle ämna svara?)?

I mitten av april kom tråden igång igen. Bra.

Självfallet måste/behöver jag även bättra på mitt eget skriftliga engagemang kring frågor gällande OA. Samtidigt är jag en interaktionsperson i mångt och mycket. Blir gensvar-en mer eller mindre noll (förutom av KrigarSjäl) så är det väldigt lätt hänt att fokus hamnar någon annanstans. Det blir liksom som att OA och jag inte behöver varandra.

Som sagt, Alien, en del är mer unika än andra ...

Mats skrev:Hmm... Det verkar som att så fort media skriver om något mord startas det en tråd här på Aspergerforum där det spekuleras i om mördaren kan ha AS. Det bidrar knappast till att bekämpa just den fördomen mot aspergare, snarare tvärtom.

Jag håller såklart med Mats. Här finns en del som sprider sådant.

Även jag har lämnat "Anonyma Ostburgare", som några kallar föreningen ibland.
Mitt skäl är att jag helt saknar förtroende för ledningens (den norrlänska falangen) förmåga att företräda mig och andra aspergare. Det är fel människor där, och det skulle bli för dålig stämning om man kuppade ut dem. Så jag har givit upp om föreningen nu.
Jag har fram till nu varit tyst och neutral av personliga skäl, men är nu inte längre bunden av det. Det är istället synd ifall duktiga människor binder upp sig att arbeta under en ordförande och 1-2-3 till som saknar förmåga att företräda oss. Det behöver en nystart, om vi skall ha föreningar, anser jag. Då är det ett problem om folk skapligt folk använder ännu mer tid på AO, som inte lyft än.

Jag tycker att Pemer gör ett bra jobb med träffar i Stockholm (med något undantag), och skulle han istället vilja starta "Stockholms kulturella och sociala aspergerförening" o.dyl., så skall jag stödja honom i det!

TORatANDET skrev:

Mats skrev:Hmm... Det verkar som att så fort media skriver om något mord startas det en tråd här på Aspergerforum där det spekuleras i om mördaren kan ha AS. Det bidrar knappast till att bekämpa just den fördomen mot aspergare, snarare tvärtom.

Jag håller såklart med Mats. Här finns en del som sprider sådant.

Även jag har lämnat "Anonyma Ostburgare", som några kallar föreningen ibland.
Mitt skäl är att jag helt saknar förtroende för ledningens (den norrlänska falangen) förmåga att företräda mig och andra aspergare. Det är fel människor där, och det skulle bli för dålig stämning om man kuppade ut dem. Så jag har givit upp om föreningen nu.
Jag har fram till nu varit tyst och neutral av personliga skäl, men är nu inte längre bunden av det. Det är istället synd ifall duktiga människor binder upp sig att arbeta under en ordförande och 1-2-3 till som saknar förmåga att företräda oss. Det behöver en nystart, om vi skall ha föreningar, anser jag. Då är det ett problem om folk skapligt folk använder ännu mer tid på AO, som inte lyft än.

Jag tycker att Pemer gör ett bra jobb med träffar i Stockholm (med något undantag), och skulle han istället vilja starta "Stockholms kulturella och sociala aspergerförening" o.dyl., så skall jag stödja honom i det!

Intressant inlägg.
Hoppas det är okej för dig att jag kommenterar lite – på en text du adresserar till någon annan.

Jo, du tar upp flera saker i denna komprimerade och innehållsrika post.
Föreningen du nämner i citatform ("A... O...") känner jag inte till. Över huvud taget har jag aldrig varit med i en AS-förening av något slag. Jag känner dock igen det du beskriver på något sätt, kan följa din tankegång där, och just se problematiken i och med det du beskriver.
Pemers träffar har jag aldrig varit på. De har alltid känts som en värld för "de redan invalda" aspergarna. En AS-värld som är väldigt svårt att få tillträde till; en familj för familjen s.a.s. Pemer som person uppfattar jag dock som ytterst hälsosam och livgivande för aspergare i Sverige. Hans röst genom det skrivna ordet under årens lopp (det jag tagit del av) har tillfört AS-rörelsen väldigt mycket av godo. Kredd till Pemer för detta!

En förening á la det skissade namnet ""Stockholms kulturella och sociala aspergerförening" låter klart intressant. Jag anmäler mitt intresse direkt.

AS messenger skrev:Pemers träffar har jag aldrig varit på. De har alltid känts som en värld för "de redan invalda" aspergarna.

Det är jättesynd att du känner så. Jag har själv aldrig varit på en men de är öppna för alla och Pemer är en utmärkt värd i andra sammanhang så jag sluter mej till att han är det även på Pemerträffarna.

TORatANDET skrev:Mitt skäl är att jag helt saknar förtroende för ledningens (den norrlänska falangen) förmåga att företräda mig och andra aspergare. Det är fel människor där, och det skulle bli för dålig stämning om man kuppade ut dem. Så jag har givit upp om föreningen nu.
Jag har fram till nu varit tyst och neutral av personliga skäl, men är nu inte längre bunden av det. Det är istället synd ifall duktiga människor binder upp sig att arbeta under en ordförande och 1-2-3 till som saknar förmåga att företräda oss.

Jag har aldrig haft något med OA att göra. Jag vet inte hur du menar här. Har du några konkreta exempel?

Det jag känner till om OA är via diskussioner här på forumet. Där har jag aldrig uppfattat meningen med OA som det som tahlia uppfattar som "elitistiskt". Finns det fog för ett sådant uttalande eller är det andra faktorer du sätter värde på som du anser saknas i dagens läge? Vilka, i sådana fall?

Min uppfattning av OA. De vill ha en förening för aspergare utan inblandning av nt's. Mer vet jag inte.

weasley skrev:

AS messenger skrev:Pemers träffar har jag aldrig varit på. De har alltid känts som en värld för "de redan invalda" aspergarna.

Det är jättesynd att du känner så. Jag har själv aldrig varit på en men de är öppna för alla och Pemer är en utmärkt värd i andra sammanhang så jag sluter mej till att han är det även på Pemerträffarna.

Jo, det är synd, kanske. Samtidigt vill jag tillägga att ansvaret givetvis ligger hos mig. Jag har aldrig provat att vara med, har aldrig vågat det riktigt, eller vad jag ska säga.

Märkligt detta förresten med det egna skrivna ordet. När jag ser efteråt vad jag skrev känner jag att jag tog i egentligen och att känslan, uppfattningen jag förmedlade mer var av daterad prägel. I dag, just nu – sommaren 2013 – är jag mer öppen och skulle kanske kunna prova på (om jag nu är välkommen efter det jag skrev).
Min uppfattning är också att Pemer är en person som, med dina ord, torde vara en "utmärkt värd".

Vad gäller huruvida om OA är "elitistiskt" eller inte, som jag såg att du replikerade om i dit inlägg efter, så är min åsikt egentligen ingen alls. Jag vet inte. För mig känns OA mer som något allmänt svårkonfigurerbart. Även där föreligger förstås ett ansvar hos mig att informera mig bättre, vilket jag håller på med just nu genom föeningsinfo som just Pemer/OA hänvisar till.

Absolut, du är så välkommen!

Mats skrev:Vi kan möjligen enas om att "bekämpa fördomar mot aspergare" men vi får väldigt svårt att enas om vilka dessa fördomar är.

Du gav två exempel på fördomar:
1 Alla aspergare kan arbeta
2 Inga aspergare kan arbeta
Jag vill gärna ersätta fördomar om oss med kunskap om oss och det tror jag att dom flesta av oss vill. Dom som inte vill det slipper, så jag ser faktiskt inget problem.

Jag ser gärna mer såna här småsnuttar på internet.

Kanske något för OA att arrangera?

http://www.youtube.com/watch?v=wkzCHhE6g58

HenrikE skrev:

Mats skrev:Vi kan möjligen enas om att "bekämpa fördomar mot aspergare" men vi får väldigt svårt att enas om vilka dessa fördomar är.

Du gav två exempel på fördomar:
1 Alla aspergare kan arbeta
2 Inga aspergare kan arbeta
Jag vill gärna ersätta fördomar om oss med kunskap om oss och det tror jag att dom flesta av oss vill. Dom som inte vill det slipper, så jag ser faktiskt inget problem.

Kunskap är nog bra men i dagens enorma mediabrus är det nästan omöjligt att nå fram med ett budskap som inte kan förmedlas på typ 15 sekunder. Då har man att välja mellan:
a) En del aspergare kan arbeta (som kommer att tolkas som 1 ovan)
b) En del aspergare kan inte arbeta (som kommer att tolkas som 2 ovan)
Att försöka med
c) En del aspergare kan arbeta och en del aspergare kan inte arbeta
är alldeles för nyanserat för att media ska intressera sig. Media vill ha enkla sanningar och där har du problemet.

Ligger mycket i det, ja, dessvärre...

Låter ju spännande att Tor lämnat OA. Kanske dags att syna dem igen?

Fler och fler medlemmar skulle ge bättre och bättre resurser och om hela OA:s potentiella målgrupp var medlemmar skulle ekonomin finnas att både ha kansli och en eller annan som kunde vara avlönad för att utföra föreningsarbetet som sitt arbete. Den potentiella målgruppen är ju minst ett par tusen som idag är medlemmar ändå i någon av våra två gigantiska konkurrenter, eller båda, och ägnar sig åt aktiv kontakt med likasinnade via det här forumet och/eller andra informella nätverksformer.

Det fina i kråksången med vår ideologi neurodiversitet, att diagnosen också kan ha mycket positiva sidor, är ju att vi inte arbetar "emot" de delar av gruppen som absolut inte kan hålla med om det. Vi säger inte att det är så för alla med diagnosen, men vi tycker det är viktigt att få fram det perspektivet. Det har inte hörts i debatten i Sverige före OA:s grundande.

På det viset är vi i praktiken precis lika öppna för de i målgruppen som mer eller mindre hatar diagnosen och verkligen önskar att de hade fötts "normala". Vi har t o m en person med den synen bland våra aktiva.

I flera länder är de riktiga self-advocacy-organisationerna som är bildade och drivna från autismgruppen själv det mest naturliga att stödja, men här i Sverige är gruppen med diagnos för präglad sedan för lång tid på att intresseföreningar på området är de där två stora med alla andra vid vår sida. Något slags parallell till "inlärd hjälplöshet" - en inlärd föreställning att "vi behöver de anhöriga och professionella vid vår sida".

Det är klart vi inte gör. Det är ju just det OA gör allt för att visa, hur mycket vi kan fixa alldeles på egen hand i en alldeles egen förening. Och med allt vi åstadkommit så här långt känns det bevisat vid det här laget. Men då står ju en stor del av målgruppen bredvid och tittar på (om de tittar alls), så de gör ju på sitt sätt vad de kan för att bevisa att vi trots allt skulle ha fel. (?)

Och så har det här föreningsneutrala internetforumet mutat in exakt den position som AS-gruppens "focal point", som ju jag förstås önskar skulle ha varit en förening av OA:s snitt som hade. Det är så skriande uppenbart att det svenska asperger-kollektivets prioritering av samarbetsformer är rena tillfälligheter, baserade på att de respektive aktörerna har tillkommit just i den ordning de har... Och det känns inte som att den svenska asperger-communityn förmår utyttja de resurser som finns. Med tre parallella överlappande intresseföreningar skulle gruppen kunna bli kanske nästan tre gånger så stark, men nu handlar det i stället mycket om en mer eller mindre sekteristisk splittring med några här och några där, som alla egentligen vill i stort sett samma saker, men inte väljer att dra riktigt åt samma håll. Är inte det väldigt synd ändå?

Pemer skrev:Det fina i kråksången med vår ideologi neurodiversitet, att diagnosen också kan ha mycket positiva sidor, är ju att vi inte arbetar "emot" de delar av gruppen som absolut inte kan hålla med om det. Vi säger inte att det är så för alla med diagnosen, men vi tycker det är viktigt att få fram det perspektivet. Det har inte hörts i debatten i Sverige före OA:s grundande.

På det viset är vi i praktiken precis lika öppna för de i målgruppen som mer eller mindre hatar diagnosen och verkligen önskar att de hade fötts "normala". Vi har t o m en person med den synen bland våra aktiva.

Ett "moment 22" är nog att personer som fungerar väl inom många områden inte vill riskera berätta om sin diagnos på grund av fördomar, vilket i sin tur gör att fördomarna växer ännu mer. Säkert många som uteslutit att de har diagnos eftersom de fått felaktig/överdriven bild av vad det är och även läkare som missar det på patienter som lyckas anpassa sig någorlunda väl i samhället.

Ja, så är det absolut. Stigmatiseringen ligger mest i alla galna myter, och förstärks dessutom bara mer och mer av att en så stor majoritet väljer att låta sig stigmatiseras och hålla tyst om allt.

Fast det kan ju alla som redan har diagnos göra hur mycket de vill, om de åtminstone stödde arbetet med ett medlemskap. Det uppstår ju inte en stämpel i pannan eller på ens ytterdörr av att man går med i en förening. Vi spelar, efter påpekande, faktiskt t o m med i "mörkandet" genom att förekommande brevutskick sker med diskreta kuvert.