Abbreviation skrev:DSM-V kommer snart och den här hysterin är trams. Förfiningen av diagnoskriterierna för många diagnoser medför att diagnoskraven blir högre, inte lägre. Att överdiagnosticering sker i USA är inte diagnoskriteriernas fel, utan läkarnas, som uppenbarligen inte kan tolka kriterierna och sjukdomsbilden.

Helt rätt. Det är inte kriterierna som är problemet, utan kompetensen att tolka dem. Därför har vi en enorm överdiagnostisering av bland annat npf i Sverige. Speciellt ADHD och Aspergers syndrom.

mar0der skrev:

Abbreviation skrev:DSM-V kommer snart och den här hysterin är trams. Förfiningen av diagnoskriterierna för många diagnoser medför att diagnoskraven blir högre, inte lägre. Att överdiagnosticering sker i USA är inte diagnoskriteriernas fel, utan läkarnas, som uppenbarligen inte kan tolka kriterierna och sjukdomsbilden.

Helt rätt. Det är inte kriterierna som är problemet, utan kompetensen att tolka dem. Därför har vi en enorm överdiagnostisering av bland annat npf i Sverige. Speciellt ADHD och Aspergers syndrom.

Hur kommer man till rätta med det här gör man om en utredning? Eller får det vara kvar i journalerna utan påverkan? Vad händer om den som har gjort utredningen och psykiatriker man har haft innan uppfyller kriterierna för en diagnos. Så får man en ny psykiatriker som tycker att diagnosen är felstäld?

slackern skrev:Hur kommer man till rätta med det här gör man om en utredning? Eller får det vara kvar i journalerna utan påverkan? Vad händer om den som har gjort utredningen och psykiatriker man har haft innan uppfyller kriterierna för en diagnos. Så får man en ny psykiatriker som tycker att diagnosen är felstäld?

Man gör ofta om utredningar även idag, om det finns anledning till det. Både psykiatriker och psykologer tänker och bedömer olika och konsesus i dessa bedömningar är visserligen önskvärt och eftersträvnadsvärt och det är ju det diagnossystemet syftar till att göra, men vi har ju personlighetsegenskaper som bedömare också som alltid påverkar och alltid kommer påverka våra bedömningar.

mar0der skrev:

Abbreviation skrev:DSM-V kommer snart och den här hysterin är trams. Förfiningen av diagnoskriterierna för många diagnoser medför att diagnoskraven blir högre, inte lägre. Att överdiagnosticering sker i USA är inte diagnoskriteriernas fel, utan läkarnas, som uppenbarligen inte kan tolka kriterierna och sjukdomsbilden.

Helt rätt. Det är inte kriterierna som är problemet, utan kompetensen att tolka dem. Därför har vi en enorm överdiagnostisering av bland annat npf i Sverige. Speciellt ADHD och Aspergers syndrom.

Ursäkta mig? En överdiagnostisering?

LILITH_ skrev:Ursäkta mig? En överdiagnostisering?

Ja. Det är väldigt många man i efterhand sett inte har en uppmärksamhetsstörning eller autism utan att det snarare handlat om psykiatriska problem som efterliknat symtomen vid uppmärksamhetsstörning som borderline, depression, bipolärsjukdom, ångestsyndrom etc och vid autism har det handlat om andra psykiatriska tillstånd som personlighetsstörning som shizoid, fobisk eller social fobi, livskris, förstämningssyndrom, ångestsyndrom osv osv.

Den som tror att np utredningar är lätta har nog missuppfattat allt. Och då menar jag behandlare och utredare. Har varit med om att någon fått aspergers syndrom efter 45 minuters samtal pga att patienten inte tittade läkaren i ögonen, hade svårt med sociala samspel eftersom patienten drog sig undan men blev arg...

så ja, en enorm överdiagnostisering...

mar0der skrev:så ja, en enorm överdiagnostisering...

Hur menar du att det förhåller sig till de rätt många vittnesbörden härinne om diagnosticerande läkare som har avvisat AS mer eller mindre direkt av skäl som att patienten kan ha ögonkontakt, kan föra en dialog, inte omedelbart framstår som rigid och människofrånvänd, vill ha vänner, har förhållande/jobb och så vidare?

Hur många patienter kan det gälla i vardera ytterligheten?

Hur ligger det till med professionell medvetenhet och debatt om respektive problem?

Hur många personer kan tänkas lämnas utan (adekvat) hjälp i sina liv av vartdera skälet (under- och överdiagnosticering)? Nu och framöver?

LostInAForest skrev:jag kanske ägnar mig åt hårklyverier men om utgångspunkten är, som enligt min kursivering, att barnet skall uppföra sig bättre (bättre? för vem då?) så kommer jag mer att tänka på att man helst ser att de jobbiga ungarna ska sluta vara så förbaskat jobbiga. inte att de ska må bättre. då är det väl inte så konstigt att de förr eller senare sparkar bakut?

jag är kluven i medicinfrågan, då jag själv sedan länge medicinerat med både concerta och div. ssri/snri och jag tycker att de hjälpt mig. däremot tror jag inte att de är det enda och absolut rätta svaret på alla mina svårigheter, och det som jag tycker talar mot medicinering av barn är att de inte har möjligheten att själva välja vad de vill och inte vill ta (alltså - även om barnet är tillräckligt gammalt för att bli tillfrågat har h*n förmodligen inte förmågan att ta ett noga övervägt beslut där man förstått och kunnat väga in samtliga relevanta faktorer). samt då också alltså att om målet med behandling är att barnet skall uppvisa "önskvärt" beteende, inte att det skall må bättre rent subjektivt, så anser jag det totalt förkastligt. vi lever inte för andra människors skull.

därmed inte sagt att jag inte tror att många barn kan ha stor nytta av mediciner, eller att alla som väljer att medicinera sina barn gör det för att få lite lugn och ro från den enerverande skitungen ( ), men jag tycker det är viktigt att fundera över.

vilket dessutom kan gälla oss alla - jag väljer att ta medicin för att det underlättar för mig rent praktiskt att till viss del sträva mot det där som kallas normalitet. samtidigt funderar jag ofta på varför det inte skulle kunna finnas rum för mig ändå, trots "avvikelser".

Ja, är det verkligen så många barn som är så besvärliga och måste medicineras med dessa läkemedel? Eller vuxna med för den delen? Amfetamin ökar risken för Parkinson. Personer som (miss)brukar amfetaminliknande substanser löper 76 procent högre risk att drabbas av Parkinsons sjukdom i jämförelse med andra.

"Amfetamin ökar risken för parkinsons"

Publicerad 2011-07-26 14:59
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/amfe ... parkinsons

"Amfetamin kan öka risk för parkinson"

Publicerad 2011-02-21 08:37
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/amfe ... -parkinson

mar0der skrev:Helt rätt. Det är inte kriterierna som är problemet, utan kompetensen att tolka dem. Därför har vi en enorm överdiagnostisering av bland annat npf i Sverige. Speciellt ADHD och Aspergers syndrom.

Det är det jag misstänker. Har läst att ADHD diagnoser i USA har ökat väldigt mycket också men läkemedelsbolagen tjänar ju bra med pengar i och med detta.

Edit i förväg: Mar0der, du svarade ovan innan jag hann skicka följande men jag skickar detta iaf. fast du då menar på motsatsen. Jag tror fortfarande, baserat på det jag sett, att min tolkning är den riktiga. Har man verkligen i varje tillbakadragen diagnos (eller vad det kan tänkas heta?) tagit hänsyn till hereditet mm.? Jag tvivlar.
************
Alltså:
Tvärtom har vi fortfarande en underdiagnostisering av npf-relaterade syndrom/tillstånd.
Speciellt när det gått så långt att pat. utvecklat ett eller flera psykiatriska tilläggsdiagnoser som överskuggar den underliggande npf-problematiken.

Psykiatrin är urusel på att se grundproblematiken bakom psykoser, depressioner, ångesttillstånd, IPS och andra störningar, för att nämna några tillstånd/åkommor som rätt ofta just förekommer tillsammans med npf.

Och det här orsakar enormt mycket lidande, förlorade år och till och med förlorade liv. Besök valfri psykiatrisk enhet för s.k. kroniskt psykiskt sjuka individer och se efter själv.

@Zombie och LILITH_

Jag baserar mina uttalanden på siffror från lokala utvärderingar gjorda på allmänpsykiatriska mottagningar i mitt län, vittnesbörd från kliniker jag har kontakt med och uttalanden från internationella neuropsykiatriska konferenser. Uppfattningen är denna: Vi är dåliga på att upptäcka AS generellt både i psykiatri, skola och vården i övrigt. Men sedan denna brist upptäckts har helt plötsligt en explosion av diagnoser börjat ställas. Och vid en närmare titt så revideras väldigt många och i andra fall har det blivit en 'slask' diagnos eftersom effektivitet är något som varje mottagning idag brottas med.

Om ens np diagnos stämmer, så ska den skapa SIGNIFIKANT LIDANDE FÖR PERSONEN I DESS VARDAG. Om det inte gör det, så ska inte diagnos sättas! Och det är just denna 'detalj' som missbedöms från både patientens håll och behandlarens. Syftet med en utredning och autism diagnos är att man ska få rätt insatser och hjälp. Det är ingen tillfällighet att Asperger är berättigade LSS eftersom tanken är att personer med Aspergers syndrom ska ha så stora svårigheter i sin vardag att de behöver särskilt stöd. Handen på hjärtat så skulle jag vilja veta hur många med AS idag (kanske i detta forum) som har behov av sådant stöd. Om man med AS inte behöver detta stöd så ska heller inte AS tillhöra personkrets 1 och därmed inte klassas som en autism och svårt handikapp. Fråga två: Är det AS som skapar det lidande som patienten upplever?? Eller är det något annat? Är det något annat så ska man inte ha AS diagnos. Och med annat menar jag psykiatrisk blandproblematik som ofta misstas för neuropsykiatri. Då tillför inte en AS diagnos patienten ett smack.

Krasst sagt: Autism diagnoser skall tilldelas de som är i yttersta behov av det. Asperger har tyvärr blivit lite av en 'slask'diagnos om man ser det på det sättet. Och det är just därför diagnosen ska tas bort i DSM-5.


För att svara på Zombies fråga om medvetenhet så finns en stor medvetenhet om detta på professionell nivå, men den når inte ut till allmänheten. Därför finns just den frustration som handlar om att patienter upplever att de inte får en diagnos trots att de är säkra på att de ska ha den. Konstigt nog så är just neuropsykaitriska diagnoser de som störst konflikt uppstår. Det verkar som att personer har lättare att identifiera sig med en npf än psykiatrisk diagnos.
Hur många personer på respektive sida som missdiagnostiseras är omöjligt att svara på om socialstyrelsen inte beslutar att göra en stor undersökning om detta, för det finns idag inga.

Jag kan inte säga att min uppfattning är den korrekta, men det är synsättet från 'vår' sida iaf.

LILITH_ skrev:Psykiatrin är urusel på att se grundproblematiken bakom psykoser, depressioner, ångesttillstånd, IPS och andra störningar, för att nämna några tillstånd/åkommor som rätt ofta just förekommer tillsammans med npf.

Ta inte detta fel. Men om psykiatrin med professionella utbildade och erfarna är dåliga på att se komplexiteten i olika tilstånd och npf. Hur kompetenta är då allmänheten att förstå etiologin kring dessa sjukdomstillstånd?

Det är inte i förolämpande syfte jag frågar, utan för att visa på att patienter också kan ha fel i sin uppfattning om sin egen diagnos eftersom professionella utredare absolut kan ha det.

Men det är ju just den ytterst bristfälliga kunskapen om vad npf konkret innebär och hur den yttrar sig hos olika individer och vad detta sammantaget leder till av felbehandlingar och otroliga missförstånd samt missriktad "hjälp" (LSS-insatserna täcker tyvärr endast en pyttedel av de hjälpinsatser som egentligen borde finnas) som gör att många med npf blir psykiskt sjuka!
Hur kan man se det på något annat sätt?

Jag må vara blind åt andra hållet då...

Sedan har vi alla de som hamnat inom psykiatrin i sin ungdom då npf inte ens fanns med på kartan och vilka nu är gamla. Där har vi en enorm grupp under- och feldiagnostiserade som aldrig kommer få någon upprättelse. Hur ser man på deras belägenhet från "er" sida, Mar0der?
Fortsätter man att blunda?

mar0der, utan att ha hunnit smälta hela ditt svar tror jag mig kunna se att jag inte har fått svar på den här frågan:

Zombie skrev:Hur menar du att det förhåller sig till de rätt många vittnesbörden härinne om diagnosticerande läkare som har avvisat AS mer eller mindre direkt av skäl som att patienten kan ha ögonkontakt, kan föra en dialog, inte omedelbart framstår som rigid och människofrånvänd, vill ha vänner, har förhållande/jobb och så vidare?

Det här är väl omvittnat och kan inte avfärdas som att patienten tvunget vill ha AS-diagnos. Inte ens om just den patienten i högen verkligen vill det. Det gäller alltför konkreta saker från läkarens sida. (Om inte en stor mängd personer gör exakt samma misstolkning, vilket jag finner osannolikt.)

Jag undrar också om du kan säga något om din (och kollegors) personliga erfarenhet av följande, även om det inte finns några säkra rön:

Zombie skrev:Hur många personer kan tänkas lämnas utan (adekvat) hjälp i sina liv av vartdera skälet (under- och överdiagnosticering)? Nu och framöver?

Zombie skrev:Hur många patienter kan det gälla i vardera ytterligheten?

Skulle jag låta bråkig så är det inte för att jag vill bråka utan för att frågan är viktig, för många av oss livsavgörande; för att de missförhållanden åtminstone jag ser mest tecken på härinne är underdiagnosticering på uppenbart inkompetenta grunder, där det inte hinner bli relevant om patienten har AS eller inte, samt många människor som lämnas utan eller med otillräcklig hjälp i sin vardag, ofta trots diagnos*; och för att jag därför vill ha största möjliga klarhet i det här.

------------------------
* edit: Sedan vet inte jag hur mycket hälsa det kan finnas som tiger still. Det är mycket svårare att avgöra. (Och det kan också finnas ohälsa som tiger still.)

LILITH_ skrev:Men det är ju just den ytterst bristfälliga kunskapen om vad npf konkret innebär och hur den yttrar sig hos olika individer och vad detta sammantaget leder till av felbehandlingar och otroliga missförstånd samt missriktad "hjälp" (LSS-insatserna täcker tyvärr endast en pyttedel av de hjälpinsatser som egentligen borde finnas) som gör att många med npf blir psykiskt sjuka!
Hur kan man se det på något annat sätt?

Jag må vara blind åt andra hållet då...

Sedan har vi alla de som hamnat inom psykiatrin i sin ungdom då npf inte ens fanns med på kartan och vilka nu är gamla. Där har vi en enorm grupp under- och feldiagnostiserade som aldrig kommer få någon upprättelse. Hur ser man på deras belägenhet från "er" sida, Mar0der?
Fortsätter man att blunda?

Jag bestrider inte att psykiatrin har brister eller att kompetensen brister, eller att samhällsinsatserna skulle vara otillräckliga. Behandlingsinsatser från samhällets sida har utvecklats med åren och många har hamnat mellan stolarna under tiden, men upprättelse?... det vi kan göra nu är att förbättra psykiatrin till en nivå som gör att majoriteten av patienterna blir hjälpta. Vi kommer aldrig kunna hjälpa alla.

På vilket sätt kan vi hjälpa dem som nu är gamla och som aldrig fick hjälp förr? Är det psykiatrins ansvar? Samhällets? Socialens? Vems? Och vad ska göras? Som sagt det enda jag kan se att psykiatrin gör är att se till att kompetensen alltid hålls så hög som möjligt så att dessa misstag minimeras.

Mar0der, det där med 45 minuter måste ha varit utanför Stockholm eller före 1999 för det tog mer än ett år för mig att få diagnos och det var efter två år väntan så sammalagt 3 år och inte 45 minuter och jag fick inte ADHD fast jag har helt uppenbara svårigheter med uppmärksamhet och det kan mina lärare och Chefer på dom jobb hag haft intyga.

mar0der skrev:"SIGNIFIKANT LIDANDE FÖR PERSONEN I DESS VARDAG"

Exakt vad innebär detta? Jag har undrat över det när jag läser diagnoskriterierna och jag förstår det inte. Kan du förklara det med hjälp av något exempel, eller kanske fler?

Personligen så hoppas jag f.ö. på att jag "har" något annat än aspergers, för detta kan innebära att jag kan komma att fungera optimalt i framtiden.

mar0der skrev:

LILITH_ skrev:Psykiatrin är urusel på att se grundproblematiken bakom psykoser, depressioner, ångesttillstånd, IPS och andra störningar, för att nämna några tillstånd/åkommor som rätt ofta just förekommer tillsammans med npf.

Ta inte detta fel. Men om psykiatrin med professionella utbildade och erfarna är dåliga på att se komplexiteten i olika tilstånd och npf. Hur kompetenta är då allmänheten att förstå etiologin kring dessa sjukdomstillstånd?

Det är inte i förolämpande syfte jag frågar, utan för att visa på att patienter också kan ha fel i sin uppfattning om sin egen diagnos eftersom professionella utredare absolut kan ha det.

De professionellt utbildade bör ha, utöver sin professionella utbildning, ett personligt intresse och gärna erfarenhet av npf-problematik för att verkligen kunna förstå komplexiteten.
Det hjälper inte att ha en massa teoretisk kunskap om man inte kan omsätta den i praktiken och applicera den på skiftande personligheter som färgar hela symtombilden i regnbågens alla kulörer samt då fortfrande känna igen tecknen som finns däri.

Har man kunskapen inifrån, som en egen erfarenhet som sakta vuxit fram under många år och en del teoretisk kunskap på det så tror jag, att man ser (upptäcker, känner igen, länkar samman information) nog så adekvat, om inte i vissa fall tom. bättre och mer träffsäkert än de s.k. professionellt utbildade gör.
Självklart gör man då också felbedömningar och får saker om bakfoten.
Men det behöver inte vara så per automatik.

Diagnostikens problematik är just detta kategoriserande som inte är applicerbart på verkligheten. Det finns inget felsäkert läge, alltså kan både underdiagnostisering som överdiagnostisering ske.
Var finns nyttan i att stycka en person i tusen små delmoment för att kunna ställa en diagnos, egentligen? Är inte faran rätt stor att man då både understryker och utesluter fel saker?
Att ha kunskap om för många teoretiska förklaringsmodeller att ta hänsyn till leder i värsta fall bara till ett enda stort ingenting.
Eller så missar man ett till förmån för ett annat vilket också får stora konsekvenser om fel behandling sätts in.
Det finns, som sagt, inget felsäkert läge.

Jag tror dock fortfarande att den tillrättalagda bilden av npf-spektrumet är på tok för snävt och uteslutande för att kunna fånga in det som den ska.
Kanske är det inte ens npf utan något annat som utgör den gemensamma komponenten bakom det jag tycker mig se - det är jag dock medveten om.
Tyvärr finns det då ingen alternativ förklaringsmodell god nog att ta till.

Wine skrev:Ja, är det verkligen så många barn som är så besvärliga och måste medicineras med dessa läkemedel? Eller vuxna med för den delen? Amfetamin ökar risken för Parkinson. Personer som (miss)brukar amfetaminliknande substanser löper 76 procent högre risk att drabbas av Parkinsons sjukdom i jämförelse med andra.

"Amfetamin ökar risken för parkinsons"

Publicerad 2011-07-26 14:59
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/amfe ... parkinsons

"Amfetamin kan öka risk för parkinson"

Publicerad 2011-02-21 08:37
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/amfe ... -parkinson

mar0der skrev:Helt rätt. Det är inte kriterierna som är problemet, utan kompetensen att tolka dem. Därför har vi en enorm överdiagnostisering av bland annat npf i Sverige. Speciellt ADHD och Aspergers syndrom.

Det är det jag misstänker. Har läst att ADHD diagnoser i USA har ökat väldigt mycket också men läkemedelsbolagen tjänar ju bra med pengar i och med detta.

Nu tror jag ärligt att du är ute och cyklar lite det stod att det ökar om man missbrukar amfetamin. Jag själv medicinerar 40mg Metamina per dag vilket är dexamfetamin. Alltså långt ifrån lika mycket som en missbrukare tar. Så det är ju självklart att om du tar mer än vad du ska ta så blir det farligt, dricker du för mycket vatten förstör du dina njurar så allt i överdrift är mer eller mindre farligt.

slackern skrev:Nu tror jag ärligt att du är ute och cyklar lite det stod att det ökar om man missbrukar amfetamin. Jag själv medicinerar 40mg Metamina per dag vilket är dexamfetamin. Alltså långt ifrån lika mycket som en missbrukare tar. Så det är ju självklart att om du tar mer än vad du ska ta så blir det farligt, dricker du för mycket vatten förstör du dina njurar så allt i överdrift är mer eller mindre farligt.

Nej, som jag fattat det så gäller risken även när det handlar om medicinering och utskrivet av läkare.

http://www.naturalnews.com/032021_amphe ... nsons.html

http://adhdblog.tumblr.com/post/3576264 ... parkinsons

mar0der skrev:Det är ingen tillfällighet att Asperger är berättigade LSS eftersom tanken är att personer med Aspergers syndrom ska ha så stora svårigheter i sin vardag att de behöver särskilt stöd. Handen på hjärtat så skulle jag vilja veta hur många med AS idag (kanske i detta forum) som har behov av sådant stöd.

Har gjort en omröstning:

as-diagnos-och-adekvat-hjalp-t21939.html

Finns givetvis ingen som helst garanti för resultatet, men iallafall.

slackern skrev:Så kontentan utav det här är att de så kallade NT kommer att vara i minoritet och unika

Ja, kanske det, snart är alla lite smått "onormala".

Orkar inte läsa igenom allt, men kan det inte vara så att vi har en under- OCH överdiagnosticering?

Den som sätter diagnos p.g.a. dålig ögonkontakt är ju lika kass som den som stryker AS som möjlighet p.g.a. patienten "mötte med ögonen minst en gång under vår timma".

Det är sådana där "diagnos efter 45 minuter" som är problemet i båda fallen. Samt för de som ej får diagnos, så är det okunnighet hos den som ska ta reda på om remiss för utredning ska ges eller ej.

Kom att tänka på parallellen till det vi skrev om om sköldkörtelproblem i en annan tråd. Man scannar av TSH enbart, och om det är bra, anser man att ingen anledning finns att gå vidare och undersöka de ovanligare sjukdomarna. Ibland säger läkaren rakt ut att har du inte det vanliga, så har du nog inte det ovanliga. Man går då inte vidare trots en mängd symptom. Till skillnad från de aspergare som gått en liknande sväng och till slut fått diagnos (om de ska ha det) så syns det i HSAN-domar när det handlar om allvarliga sjukdomar som sekundär cortisolsvikt där patienten överlever nästan som av ett under när läkaren beter sig sådär.

Det är väl svårt att få psykiatriker dömda av HSAN kan jag tänka mig.

Men som sagt, okunnighet eller att psykiatrikern är lite insnöad på ett visst område, leder till att folk som borde ha diagnos inte får det, och att folk som inte borde ha en viss diagnos, får den i alla fall.

Wine skrev:

slackern skrev:Så kontentan utav det här är att de så kallade NT kommer att vara i minoritet och unika

Ja, kanske det, snart är alla lite smått "onormala".

Tja, varför skulle det vara fel om var och annan hade en psykiatrisk diagnos? Ännu fler har genom livet någon fysisk diagnos. Det betyder ju inte att man är knäpp, men kan betyda att man får rätt behandling.

Att få en diagnos även för lätta problem gör att de kanske motas i tid i stället för att behöva utvecklas till ett kroniskt tillstånd. Tänk bara ätstörningar där sjuka driver sig själva djupare och djupare för att vården säger att de inte är så illa däran för att de har mens eller liknande. Eller att de har för låg vikt för att få vård på ett visst önskat ställe. Det finns hur många exempel som helst, inklusive mig själv, där ätstörda drivits av VÅRDEN att gå djupare i sjukdomen.

Om en lätt ätstärd person kan få diagnos och hjälp och bekräftelse (inte bli skrattad åt av vården) så kan jag tänka mig att det kan motas i tid. Detsamma gäller depressioner, missbruk m.m. Eller varför inte att få ord på, och papper på ett lätt handikapp och få ett enklare liv i stället för ett helvete. Fast nu verkade det ju som att det kanske blir svårare att få AS-diagnos, så resonemanget får vara teoretiskt då kanske.

Om sedan "alla" har diagnoser, så kanske det blir mer vardagsmat och inte så konstigt. Eventuellt kunde det leda till att en diagnos i sig var stoppande för en person, ifall samhället inte tyckte att det var konstigt med en diagnos.

Redan idag kostar det samhället med folk som kunde få diagnoser av olika slag med ett generösare system, men nu inte får det. Det är ju inte som att de klarar sig super. De kanske går genom livet på halvfart i dystymi, eller super sönder sitt liv och omgivning, eller verkar omöjliga och får gå på soc hela livet, fast egentligen har AS-drag eller atypisk autism som inte diagnosticerats för att utredaren ville se alla symptom.

mar0der skrev:

Abbreviation skrev:DSM-V kommer snart och den här hysterin är trams. Förfiningen av diagnoskriterierna för många diagnoser medför att diagnoskraven blir högre, inte lägre. Att överdiagnosticering sker i USA är inte diagnoskriteriernas fel, utan läkarnas, som uppenbarligen inte kan tolka kriterierna och sjukdomsbilden.

Helt rätt. Det är inte kriterierna som är problemet, utan kompetensen att tolka dem. Därför har vi en enorm överdiagnostisering av bland annat npf i Sverige. Speciellt ADHD och Aspergers syndrom.

Där har du fel, tyvärr. Vi har inte en överdiagnostisering snarare tvärt om. Jag är aktiv i Attention och har pratat med många föräldrar som säger att de inte får någon diagnos på barnen utan allt skylls på dem. Alltså vi har många som lider utan att få hjälp då BUP etc. inte vill ge diagnos (i onödan).

mar0der skrev:@Zombie och LILITH_

.... Handen på hjärtat så skulle jag vilja veta hur många med AS idag (kanske i detta forum) som har behov av sådant stöd. ....

.....

Jag är en.