Om en grabb med Asperger Syndrom:

“Alex Goodenough was the cleverest kid in his school - so why didn't he get a sixth form place?”

Han var smartast i skolan men varför fick han inte gå klart gymnasiet?

Läs mer här.

Intressant artikel som belyser många problem. Det största intrycket jag får är att etablissemangets mallar stöter ut genier. Att samhällets prat om lika värde mer betyder att alla ska vara likadana än att alla ska ha samma rättigheter.
Vad vi ser är att ett konformistiskt samhälle inte funkar för oss.

KrigarSjäl skrev:Intressant artikel som belyser många problem. Det största intrycket jag får är att etablissemangets mallar stöter ut genier. Att samhällets prat om lika värde mer betyder att alla ska vara likadana än att alla ska ha samma rättigheter.
Vad vi ser är att ett konformistiskt samhälle inte funkar för oss.

Fight the power.

Att man behandlas sämre om man har AS är inte något nytt för mig. I mitt fall var dock problemet att jag blev tvingad till speciallösningar som var felaktigt utformade. De var inte anpassade efter mina behov utan efter de behov Christopher Gillberg ansåg att aspergerbarn har. Bara en massa stereotyp skit och fördomar. Folk ansåg inte ens att jag borde få uppvisa visa typer av beteenden eftersom det "inte stämde med aspergermallen". Det mesta försökte de omtolka och förvränga tills det passade Gillbergkriterierna, resten ignorerades. Ungefär samma attityd jag mött från andra AS-barns föräldrar. De tror de vet hur jag fungerar bara för att de har Gillbergs Lilla Röda som bibel på sängbordet och för att deras barn fungerar på ett speciellt sätt. "Kunskap" kan vara minst lika farligt och skapa fördomar i lika hög grad som okunskap. Ett stort problem för mig var att folk jag hade med att göra trodde att de visste allt om asperger. Detta gjorde att jag var missförstådd och felbehandlad hela min uppväxt.

Konsekvenserna av denna forcerade och enkelriktade tunnelpedagogik var inte bara att skolan gick åt helvete för mig utan även att jag på det känslomässiga och personliga planet började utveckla ett hat mot vanliga människor och deras dumhet. Jag är inte ett akademiskt geni som killen i artikeln, däremot är jag ett intuitivt och psykologiskt geni samt hyffsat begåvad inom dans/musik/teater. Att bli klappad på huvudet och pedagogiskt tvångsmatad av människor med intuitiv förmåga långt under min egen var som att sitta i tvångströja i ett fängelse vaktat av schimpanser som vägrade inse att jag var smartare än dem och istället tryckte in bananer i munnen på mig för att tysta mig.

Jag har aldrig orkat ta mig tillbaka. Om jag hade mindre förståelse för det mänskliga psyket, lägre intuitiv begåvning och sämre insikt, då hade jag säkert kunnat göra en comeback i samhället utan att vara aggressiv, excentrisk och i ett ständigt krigstillstånd i relation till omvärlden.

Josef1 skrev: Att bli klappad på huvudet och pedagogiskt tvångsmatad av människor med intuitiv förmåga långt under min egen var som att sitta i tvångströja i ett fängelse vaktat av schimpanser som vägrade inse att jag var smartare än dem och istället tryckte in bananer i munnen på mig för att tysta mig.

Jag har aldrig orkat ta mig tillbaka. Om jag hade mindre förståelse för det mänskliga psyket, lägre intuitiv begåvning och sämre insikt, då hade jag säkert kunnat göra en comeback i samhället utan att vara aggressiv, excentrisk och i ett ständigt krigstillstånd i relation till omvärlden.

Om du nu har stor förståelse för det mänskliga psyket så använd dig av det! Själv har jag ett jobb där jag tjänar pengar på folks dumhet och lättleddhet. Det känns som en utmärkt revansch. Jag njuter av det.

Eftersom jag fick diagnos vid 14 och pådyvlad en massa problem jag inte hade känner jag igen mig i Josef1s berättelse.
Tanter är ett otyg helt enkelt och min lärdom är att ju längre bort från mig de finns desto bättre mår jag. Jag ger inte ett ruttet lingon för det etablerade, för institutionsvärlden, hur kompetenta och välmenande tanterna än må vara.

Hej!

Ja, lite grann känner jag igen mig i Josef1:s berättelse.

Jag är så pass gammal att jag först fick diagnosen MBD, AS-diagnosen fick jag först 2000. Under uppväxten fick jag hela tiden höra saker som "du har en liten hjörnskada, därför klarar du inte av det och det, men du duger och är bra som du är".

Just att bli matad med vad jag inte klarade av var förödande. Jag gick tvåårig social linje eftersom det var den linje som Habiliteringen ansåg vara det mest lämpliga valet. Habiliteringen sa rakt ut att jag inte skulle klara av en treårig, teoretisk linje och jag ansågs inte praktiskt lagd heller. Därför visste jag att läsa på högskola eller universitet inte alls kunde komma i fråga. Jag hade velat läsa till bibliotekarie men det var ju inte att tänka på. När det kom papper hem i brevlådan om kvinnlig värnolikt var det bara att kasta dem, mina föräldrar hade aldrig godkänt att jag ansökte för de trodde att jag inte skulle klara det.

I samband med att jag skulle sluta gymnasiet kom två tanter från AMI och pratade med mig. Det bestämdes att jag skulle börja där i augusti. Jag skulle bo där i en träningslägenhet. Det fanns ettor där man bodde själv, och treor där man bodde ihop med någon annan. Mina föräldrar ansåg att en trea var lämpligast, jag hade inget att säga till om (först i slutet på juni skulle jag fylla 18 år, men så länge jag bodde hemma var det pappa och mamma som bestämde).

Vi var också på ett möte inne på AMI. Där satt mamma med och pratade om de som tillhörde ett "gränsland" (och då menade hon mig).

I augusti flyttade jag alltså "hemifrån" till en lägenhet i en stad som jag egentligen aldrig skulle ha flyttat till om jag själv fått välja. Det var en grupp på kanske sex-tio personer utplacerade i AMI:s lägenheter. Det fanns en samlingslägenhet där personalen höll till. Den fösta kvällen skrev alla inköpslista och gick i samlad tropp och handlade, för att vi skulle lära oss hitta till mataffären. Därefter förväntades vi hitta dit själva.

Rätt omgående fick var och en skriva en budget ihop med personalen. Jag fick rotera runt bland avdelningarna på AMI: kök, kontor, verkstad och snickeri. Vissa dagar i veckan hade jag typ ADL med personalen. Först fick jag bevisa att jag kunde mäta och väga genom att göra en sockerkaka. Sedan fick jag städa med dem, dammsuga, skura golv, stryka etc. Under tiden letade en person jobb åt mig (och de andra som var på AMI). Efteråt kan jag se det hela som rätt förnedrande. Den första jag fick bo ihop med var utvecklingsstörd och vi var inte på samma intelligensnivå. En gång när vi åt frukost hade jag glömt att kolla inställningen på brödrosten, så skivorna blev brända och det började ryka från brödrosten. Då gick brandvarnaren igång av röken, och den andra tjejen rusar ut i trapphuset och skriker för full hals "det brinner, det brinner", och jag får gå och säga till henne att det inte brinner, kom in igen. Jag hade två lägenhetskamrater till efter henne, de var också utvecklingsstörda fast inte lika gravt som den första.

Vid varje storhelg och röd dag fick vi lämna in våra lägenhetsnycklar och åka hem till våra föräldrar eller liknande, ingen fick vara i lägenheterna när det inte fanns personal tillgänglig. Kändes rätt konstigt, vad hade kunnat hända?

Efter sju månader på AMI kom beskedet att han inte kunde hitta något jobb. I stället fick jag folkhögskolekatalogen i min hand och fick ordern att söka till en folkhögskola. Jag fick läsa vad jag ville, bara jag sökte till en folkhögskola så de blev av med mig.

Efter det blev jag rätt knäckt. Läste data och multimedia i tre år. Sedan var jag skoltrött och blev arbetslös. Efter drygt ett år i arbetslöshet kom Arbetsförmedligen med förslag om datakurser där man kunde läsa till exempel programmering i ett år. Det lät jättespännande. Min mamma sa att det skulle jag ha gjort direkt efter folkhögskolan, nu var det för sent för mig att söka. Så jag fick kasta papperen från AF. Jag var arbetslös i totalt fyra år. Sedan kom jag in på Samhall och fick montera mobiltelefonbatterier till Ericsson. Där fick jag jobba tvåskift och var konstant trött eftersom jag inte klarade av att jobba skift, dessutom fick jag en inflammaton i höger axel efter ett halvår. Då jag jobbat där i två år fick jag slutingen total sjukskrivning och så småningom förtidspension.

Nu är jag glad förtidspensionär. Hade samhället bemött mig annorlunda hade jag förmodligen jobbat som bibliotekarie eller varit dataprogrammerare. Men det är samhället som har förlorat, inte jag.

Hälsningar

Lilla Gumman

jag går i As klass och vi behandlas som människor. Personalen har på grund av erfarenhet av aspergere kastat mycket av sin AS-utbildning bakom sig, de vet att vi inte beter oss som det sägs.

Hej!

saltgurkan, det är rätt stor skillnad på 80- och 90-talet jämfört med nu. Och det är bra, tycker jag! Fram för mer AS-klasser för dem som behöver det, eller en mentor i skolan för dem som behöver det.

Vi som har AS kan jobba, ibland till och med bättre än en som inte har AS. Vi ska inte per automatik bli stämplade som arbetshandikappade och få lönebidrag, eller ännu värre bli stämplade som arbetsodugliga och få förtidspension.

Hälsningar

Lilla Gumman