Alyana skrev: Kan ju säga att NEJ - en djup recidiverande depression som beror på brsit på serotonin och noradrenalin går INTE över av sig självt!

Orkar inte läsa igenom hela tråden så vet inte om nån skrivit det här innan... men det är ju inte ens vetenskapligt bevisat att det är brist på serotonin som orsakar depression.
Artikel om serotonerg obalans, läs kommentarerna också: http://www.lakartidningen.se/includes/0 ... leId=16969

calima skrev:

Alyana skrev:Jadu Calima... Om du hade varit instängd i en lägenhet ensam med en psykopat i tre månader som misshandlade dig, dödshotade dig, våldtog dig och sen letade efter dig så tror jag att även du hade behövt medicin... Särskilt DU som fick posttraumatisk stress av vardagsliv.
Och som sagt: Läs på lite om hur hjärnan förändras av allvarlig stress.

Återigen, du vet ingenting om mitt liv. Jag är över femtio och har definitivt inte levt ett skyddat liv.

Alyana skrev:Och som sagt: Läs på lite om hur hjärnan förändras av allvarlig stress.

Du vet inte ens vad jag har för utbildning

Alyana skrev:Särskilt DU som fick posttraumatisk stress av vardagsliv.

Fick jag? Läs om, läs rätt.

Blir du alltid aggressiv när andras åsikter/erfarenheter inte överensstämmer med dina?

Alyana:

Detta är väl ingen tävling vem som haft det värst eller??? Finns ju dom som inte tål mediciner och deras enda alternativ är att ta sig ur skiten utan mediciner. Vi har ju även åsiktsfrihet i Sverige enligt grundlagen så det är fritt fram för alla att tycka och anse det dom vill utan att någon rackar ner på någon.

Zima33 skrev:

Alyana skrev: Kan ju säga att NEJ - en djup recidiverande depression som beror på brsit på serotonin och noradrenalin går INTE över av sig självt!

Orkar inte läsa igenom hela tråden så vet inte om nån skrivit det här innan... men det är ju inte ens vetenskapligt bevisat att det är brist på serotonin som orsakar depression.
Artikel om serotonerg obalans, läs kommentarerna också: http://www.lakartidningen.se/includes/0 ... leId=16969

Jag var inne på exakt samma spår tidigare i tråden. Ska läsa din länk.

Det är rimligt att anta att ett tillstånd som depression kan ha fler än en orsak och gå via fler än en mekanism.

Man bör inte utsätta sig för saker som man mår dåligt över till skillnad mot gängse vetenskap. Sitt still och håll käften så har man kommit långt.

Olika namn på sjukdomstillstånd ska ni i princip inte bry er om, vilka tror ni att ni är egentligen? Det är arrogans och leder inte till nåt gott. Tänk ni bara på er själva och ingen annan, då kan komma någonstans.

lars_britta skrev:Man bör inte utsätta sig för saker som man mår dåligt över till skillnad mot gängse vetenskap. Sitt still och håll käften så har man kommit långt.

Suttit still, inte sagt något ... varit långt ut på kanten ... men inte ens det orkade jag i längden, kom inte längre än så ...

lars_britta skrev:Olika namn på sjukdomstillstånd ska ni i princip inte bry er om, vilka tror ni att ni är egentligen? Det är arrogans och leder inte till nåt gott. Tänk ni bara på er själva och ingen annan, då kan komma någonstans.

Att få ord på det som värker, att få i gång det stelnade och frusna inre landskapet ... med ord ... blev min början även om orden till en början inte var mina så vaknade behovet av få ge orden en stämma när det värker, att då kunna få ord på värken och var det värker ... i ett tomt huvud fyllt med oro eller i tom mage fylld med skit kanske i tomt bröst fyllt med vassa eggar ... att orka bry sig när det värker annorstädes, att bry sig för att lära sig skilja på vems värk som värker blev en bra början för mig, att skilja dina ord från mina ord är att lära mig mer av det jag inte kunde lära mig ... då orden saknade mening, orden på färger som bleknat eller ordlösa ord av musikalisk betydelse ... och den brist på ord i saknad och längtan ... som bara värker, förlusten av ord att markera de förluster som fortfarande värker ...

Verkligheten kan vara grym, mycket grym ... Utvecklingen likaså, att bara sitta still ... *grubblar* grubblar, i en annan tillvaro skulle det nog kunna klassas som att filosofera ... *grubblar* hur skall maten komma på bordet? Skiter väl i hur det skall gå men var är maten, aptiten och lusten, varför tycker jag att det är så trögt med sömnen, dagen, natten, morgondagen och varför släpper det inte.

Varför släpper inte de jäkla demonerna greppet, varför kommer jag ingenstans på min inre resa eller om det blir rättare sagt varför går tåget på fel spår och så långsamt? De frågorna får nog svar en dag och än är det inte bråttom men snart måste livet växla spår det här tåget är för nära kanten ...

på stupet

Skrivet en stund efter gryningen av en ytterliggare sömnlös natt i raden av sömnlösa nätter. Nu är det morgon, -1 grad kallt men ljust, men orden som av andra skrivs med värme värmer, om vi har tur hunden och jag så får vi höra fåglar på vår promenad men det är nog för kallt ...

barracuber skrev:

Zima33 skrev:

Alyana skrev: Kan ju säga att NEJ - en djup recidiverande depression som beror på brsit på serotonin och noradrenalin går INTE över av sig självt!

Orkar inte läsa igenom hela tråden så vet inte om nån skrivit det här innan... men det är ju inte ens vetenskapligt bevisat att det är brist på serotonin som orsakar depression.
Artikel om serotonerg obalans, läs kommentarerna också: http://www.lakartidningen.se/includes/0 ... leId=16969

Jag var inne på exakt samma spår tidigare i tråden. Ska läsa din länk.

Har läst den artikeln och andra i samma anda tidigare. Intressant. Det stör mig när psykologer eller läkare påstår att man har serotoninbrist.

Intressant det ni skriver om PTSD. Enligt min erfarenhet så struntar vården i hur man mår, och går helt på vad som hänt. I mitt fall "kunde man inte må dåligt" av det som hände mig, eftersom bla bla bla (ändå upplevde jag i stort sett det samma som om en pistol riktats mot mig, eller om någon utsatt mig för tortyr vilket i så fall är närmare sanningen eftersom det handlade om fysisk smärta). Efter kontakt med PTSD-specialister, så fick jag svaret att det inte på något sätt var konstigt att jag hade fått PTSD och att det som jag hade fått höra av vården visade deras okunskap.

Jag förstod aldrig själv att jag hade just PTSD, och fick aldrig någon hjälp. Jag fick klara mig själv. Jag insåg ändå, trots att jag inte förstod vad det var för sjukdom, vad jag skulle göra, och gjorde tydligen många rätt saker för att ta mig ur det. I nuläget är det mycket mer dämpat och under kontroll, även om det inte är borta, och även om det finns triggers som sätter mig i panik. Jag brukar medvetet utsätta mig för dessa triggers, i låg nivå, och min PTSD blir ständigt bättre. Första året hade jag panikattacker många gånger per dag, sedan började det bli bättre. Säkert har det gått så bra för att jag så medvetet kämpat själv för att bli av med denna hemskt handikappande sjukdom.

Jag åt alltså aldrig medicin, och fick klara mig på egen hand.

Likadant så satte jag ut min SSRI efter 8 år. naturligtvis föll jag kraftigt tillbaka. Det tog ÖVER ETT ÅR att börja känna mig som mig själv igen. Men inte helt, Jag har ju dystymi, och får tvång och fixeringar. P.g.a. sänkt livskvalitet vid medicinering, väljer jag att fortsätta kämpa för att må tillräckligt bra utan medicin. Men ingen kan säga att jag "inte mår tillräckligt dåligt om jag inte måste ta medicin" för det är så fel det kan bli. Det är en fråga om envishet och stark vilja att bli tillräckligt frisk utan kemikalier.

Förresten, nu verkar det som att serotoninteorin börjar svänga lite till en dopaminteori? Så länge man inte kan mäta det här på något sätt, så vet man ju faktiskt inte. Jag skulle kunna påstå att långvarigt bruk av SSRI riskerar att nedsätta serotoninet permanent. För precis så verkar det vara i mitt fall. Antagligen är det mer komplext än "serotoninbrist" och liknande.

Jag sade förresten till min psykolog när han pratade om att vissa har serotoninbrist, att det bara är en teori och inte bevisat. Han tystnade och höll med och har inte sagt ett ord om det mer sedan.

Att falla tillbaka i depression när man sätter ut SSRI är normalt. Det betyder inte alltid att man måste äta SSRI, utan kan betyda att man måste stå ut med jobbigheter i upp till över ett år innan man börjar komma i balans igen. Särskilt om man ätit SSRI (eller annan psykofarmaka) länge. Det är mycket lätt för vården att ta den enkla vägen och bara skriva ut mer och låta folk gå i evigheter på medicin.

segdeg skrev:

lars_britta skrev:Man bör inte utsätta sig för saker som man mår dåligt över till skillnad mot gängse vetenskap. Sitt still och håll käften så har man kommit långt.

Suttit still, inte sagt något ... varit långt ut på kanten ... men inte ens det orkade jag i längden, kom inte längre än så ...

lars_britta skrev:Olika namn på sjukdomstillstånd ska ni i princip inte bry er om, vilka tror ni att ni är egentligen? Det är arrogans och leder inte till nåt gott. Tänk ni bara på er själva och ingen annan, då kan komma någonstans.

Att få ord på det som värker, att få i gång det stelnade och frusna inre landskapet ... med ord ... blev min början även om orden till en början inte var mina så vaknade behovet av få ge orden en stämma när det värker, att då kunna få ord på värken och var det värker ... i ett tomt huvud fyllt med oro eller i tom mage fylld med skit kanske i tomt bröst fyllt med vassa eggar ... att orka bry sig när det värker annorstädes, att bry sig för att lära sig skilja på vems värk som värker blev en bra början för mig, att skilja dina ord från mina ord är att lära mig mer av det jag inte kunde lära mig ... då orden saknade mening, orden på färger som bleknat eller ordlösa ord av musikalisk betydelse ... och den brist på ord i saknad och längtan ... som bara värker, förlusten av ord att markera de förluster som fortfarande värker ...

Verkligheten kan vara grym, mycket grym ... Utvecklingen likaså, att bara sitta still ... *grubblar* grubblar, i en annan tillvaro skulle det nog kunna klassas som att filosofera ... *grubblar* hur skall maten komma på bordet? Skiter väl i hur det skall gå men var är maten, aptiten och lusten, varför tycker jag att det är så trögt med sömnen, dagen, natten, morgondagen och varför släpper det inte.

Varför släpper inte de jäkla demonerna greppet, varför kommer jag ingenstans på min inre resa eller om det blir rättare sagt varför går tåget på fel spår och så långsamt? De frågorna får nog svar en dag och än är det inte bråttom men snart måste livet växla spår det här tåget är för nära kanten ...

på stupet

Skrivet en stund efter gryningen av en ytterliggare sömnlös natt i raden av sömnlösa nätter. Nu är det morgon, -1 grad kallt men ljust, men orden som av andra skrivs med värme värmer, om vi har tur hunden och jag så får vi höra fåglar på vår promenad men det är nog för kallt ...

Om du menar nåt med din text så är det ok, annars är det arrogans i extremformat. Det är överhudtaget ingen som kan hjälpa dig, även om du skulle skriva dig blå med konstlade ord.

Många härinne verkar vänta er något utifrån. Det är ingen som hjälper till, det är bara att inse. Människor mördar varandra för en femöring för tusan, och om dom inte gör det så beror det på att lagar avskräcker dom eller att dom har nåt att tjäna personligen på att den andre lever.

lars_britta skrev:
Om du menar nåt med din text så är det ok, annars är det arrogans i extremformat. Det är överhudtaget ingen som kan hjälpa dig, även om du skulle skriva dig blå med konstlade ord.

Många härinne verkar vänta er något utifrån. Det är ingen som hjälper till, det är bara att inse. Människor mördar varandra för en femöring för tusan, och om dom inte gör det så beror det på att lagar avskräcker dom eller att dom har nåt att tjäna personligen på att den andre lever.

Jag förstår inte hur du kan skriva så till en människa som försöker uttrycka de problem hen har. Det är inte segdegs inlägg som är arrogant, utan DITT.

För övrigt finns det visst hjälp att få utifrån, och vi är många som får det - inte alltid exakt när vi behöver det som mest - men den finns och den finns härinne på forumet också, i form av medaspiesar som stöttar istället för att skriva känslokalla spydigheter.

Henkkalexi skrev:

lars_britta skrev:
Om du menar nåt med din text så är det ok, annars är det arrogans i extremformat. Det är överhudtaget ingen som kan hjälpa dig, även om du skulle skriva dig blå med konstlade ord.

Många härinne verkar vänta er något utifrån. Det är ingen som hjälper till, det är bara att inse. Människor mördar varandra för en femöring för tusan, och om dom inte gör det så beror det på att lagar avskräcker dom eller att dom har nåt att tjäna personligen på att den andre lever.

Jag förstår inte hur du kan skriva så till en människa som försöker uttrycka de problem hen har. Det är inte segdegs inlägg som är arrogant, utan DITT.

För övrigt finns det visst hjälp att få utifrån, och vi är många som får det - inte alltid exakt när vi behöver det som mest - men den finns och den finns härinne på forumet också, i form av medaspiesar som stöttar istället för att skriva känslokalla spydigheter.

Bra! Då är det alltså inga problem.

lars_britta skrev:Om du menar nåt med din text så är det ok,

Det var hyggligt av dig *sträcker på mig* *känner lättnad* *andas igen"

lars_britta skrev:annars är det arrogans i extremformat.

vilket nyanserat vokabulär

lars_britta skrev: Det är överhudtaget ingen som kan hjälpa dig, även om du skulle skriva dig blå med konstlade ord.

lars_britta skrev:Många härinne verkar vänta er något utifrån.

många utifrån vet inte någonting om någonting beträffande någonting!

lars_britta skrev:Det är ingen som hjälper till,

och det har du förstås belägg för

lars_britta skrev:det är bara att inse.

*suck* och varför det då *nosar* det luktar ... just det arrogans

lars_britta skrev:Människor mördar varandra för en femöring för tusan,

Möjligt om det gäller en felpräglad "femöring" från en tid du inget kan veta tillräckligt om då du näppeligen var född då!

lars_britta skrev:och om dom inte gör det så beror det på att lagar avskräcker dom

ptja, inte för att jag tror att du kan så mycket om allmänpreventiv lagstiftning, men kör för det då, även om jag tror att parametrarna är fler än den du hänvisar till.

lars_britta skrev:eller att dom har nåt att tjäna personligen på att den andre lever.

jo, visst kan det väl vara så men det finns ju även de som är begåvade med en moral som tillåter att man kan hjälpas åt för att det "ger" något också

Och det är väl nåt jag menar med det jag skriver, men jag skriver inte allt det jag menar.

Om du fick uppfattningen att jag bad dej om hjälp så ber jag om ursäkt för det, då jag inte har sån hjärnkoll på hur det jag skrivit kan uppfattas och dessutom inte helt hemma med hur jag framställer mig och det som jag upplever som mina "besvär"... men du kan vara i trygg förvissning om jag varken belastar ditt skattekonto eller på något annat sätt hindrar din utveckling på din framgångsrika väg.

japp det här sista skrev jag så extremt arrogant jag mäkta med, mycket värre än så kan jag inte

Det är ok, segdeg. Jag skriver vad jag tycker och om du skrev vad du verkligen kände utan att försöka imponera på oss andra med svåra ord, så ber jag om ursäkt för min kommentar.

Det dyker upp trollar här med jämna mellanrum som vill projicera sina egna problem utanför sig själva.

Inte särskild läkande taktik.

Jag är i idel öra R&G
Om du har nåt att säga så kläm fram det bara

Ingen kan tala om för någon annan hur den andre mår. Ingen förutom jag själv vet hur jag mår. Det är oxå jag som vet vilka behov jag har det vet ingen annan. Det är min åsikt.

@lars_britta
Du har redan fått svar på tal, men jag blev blev upprörd när jag läste dina inlägg och kände att jag ville kommentera dem.

Jag tycker att du har en väldigt cynisk och generaliserande syn på andra människor som jag inte alls känner igen mig i. Det känns som om du har blivit besviken många gånger och nu tror att världen ÄR så som du har upplevt den. Jag tror att många människor vill hjälpa andra, men man vet kanske inte hur eller så har man inte tillräckligt med ork för att agera.

Olika människor kan bli hjälpta på olika sätt. Ibland räcker det att få skriva av sig lite av vemodet eller ångesten för att det ska kännas lättare. För en del fungerar det att skriva dagbok medan andra, som jag, behöver en mottagare för att det ska kännas meningsfullt.

Jag använder ibland ett ganska formellt språk, men för mig är det inte "konstlat" eller något "försök att imponera på andra med svåra ord". Det är mitt sätt att uttrycka mig och jag ser ingen anledning att anpassa det bara för att behaga andra. Olika människor talar på olika sätt - här på forumet liksom i verkliga livet.

Väl sammanfattat, Eeria!

Vissa behandlar depression med att sova utomhus.

calima skrev:

Flest piller vinner, eller?

Och du har fortfarande ingen aning om hur mitt, och andras, liv sett ut.

Om flest piller vinner, vart placerar man sig då, om man måste bli behandlad med ECT varje vecka?

Jag är deppad just nu. Turbulens på jobbet trickade skitet igång och för engångsskull hade jag inte nåt att göra med det själv Annars brukar jag vara extremt duktig att skapa diverse problem för andra så som för mig själv.

Nu är jag i tillståndet att jag vill typ bara stirra på väggarna och inte tänka någonting. Nu går jag på benso några dagar för jag orkar inte annars varken med ångest eller med mig själv.

Nu är det bara lida till skitet har blåst över. Inte första gången jag åker det svarta tåget.

Eeira skrev:@lars_britta
Du har redan fått svar på tal, men jag blev blev upprörd när jag läste dina inlägg och kände att jag ville kommentera dem.

Jag tycker att du har en väldigt cynisk och generaliserande syn på andra människor som jag inte alls känner igen mig i. Det känns som om du har blivit besviken många gånger och nu tror att världen ÄR så som du har upplevt den. Jag tror att många människor vill hjälpa andra, men man vet kanske inte hur eller så har man inte tillräckligt med ork för att agera.

Olika människor kan bli hjälpta på olika sätt. Ibland räcker det att få skriva av sig lite av vemodet eller ångesten för att det ska kännas lättare. För en del fungerar det att skriva dagbok medan andra, som jag, behöver en mottagare för att det ska kännas meningsfullt.

Jag använder ibland ett ganska formellt språk, men för mig är det inte "konstlat" eller något "försök att imponera på andra med svåra ord". Det är mitt sätt att uttrycka mig och jag ser ingen anledning att anpassa det bara för att behaga andra. Olika människor talar på olika sätt - här på forumet liksom i verkliga livet.

Inget att bry sig om.

Jag tror på din teori om att detta handlar om multipla besvikelser i historien. Det skapar bitterhet och behovet att hämnas gång på gång.
Bitterhet äter upp människan, långsamt men bestämt. Det är inte lätt liv, det är jobbigt och ensamt liv. Människor flyr runtomkring.
God bless and peace.

Till synes väldigt olika och ojämförbara situationer kan ge samma effekt. Ett exempel är soldater som varit i krig och varit utsatta för långavarig krigsstress, med ständig rädsla för att dö etc. Det är nog svårt att hävda att detta skulle vara rakt av jämförbart med att som vanlig civilist ha en långvarig allvarlig depression. Trots det har det visat sig att båda dessa saker kan orsaka en mätbart minskad hjärnvolym.

Red and green skrev:Jag är deppad just nu. Turbulens på jobbet trickade skitet igång och för engångsskull hade jag inte nåt att göra med det själv Annars brukar jag vara extremt duktig att skapa diverse problem för andra så som för mig själv.

Nu är jag i tillståndet att jag vill typ bara stirra på väggarna och inte tänka någonting. Nu går jag på benso några dagar för jag orkar inte annars varken med ångest eller med mig själv.

Nu är det bara lida till skitet har blåst över. Inte första gången jag åker det svarta tåget.

Igenkänning deluxe... Stor kram till dig!