barracuber skrev:

Bjäbbmonstret skrev:

barracuber skrev:Jag tror inte på permanenta depressioner. Jo isf Dystymi, som brukar kallas kronisk mild depression eller kronisk nedstämdhet.

Det finns ju folk som har kronisk benägenhet till återkommande allvarligare depressioner som medicinerar av den anledningen.

Men de borde kunna minska på dosen när de mår bra är min spontana tanke. Givetvis med läkarens kännedom.

Varje gång jag har testat att göra det (i samklang med läkare) har jag fallit tillbaka i en mycket djup depression. Jag äter mycket mediciner, som fungerar bra, men har trots det återkommande depressionsskov. Om det är kroniskt eller inte i bemärkelsen "livet ut", eller om det rör sig om flera depressionen avgränsade av perioder med depressionsliknande dystemi, det kan jag inte svara på. Men det har varit så här under mer än 30 år nu och börjar kännas en aning kroniskt/uttjatat.

Men visst, vi kan föra en rent semantisk diskussion om du nu har fått för dig att det hjälper någon …

@Bjäbbis och @Lakrits

När jag skrev "må bra" menade jag egentligen må bra på flera olika sätt - existentiellt, psykologiskt, fysiskt och socialt. (detta synsätt är hämtat från äldrevården och -omsorgen men är enligt mig även applicerbart på de flesta andra). Så i era exempel - har personen (eller ni själva) ifråga verkligen mått bra ur alla dessa aspekter? Om inte håller jag med om att förändrad medicinering kan vara högst tveksamt.

Alyana skrev:Jag menar att klarar man att ta sig ut en depression utan medicin så mår man INTE så jättedålig iaf. För då MÅSTE du ha medicin! Det är ren fakta.
Tror säkert att du mått dåligt och haft det svårt, men samtidigt har du haft ork och mörjlighet att hitta hjälp och beskriva dina problem också... Mår man riktigt j-a dåligt så kan man inte ens det.

Jag vill klargöra saker. Då måste man vara kritiskt ibland. Ursäkta.

Det är inte "ren fakta", det är dina åsikter.

Alyana skrev:Jag behöver inte fundera ett skit för jag VET av EGEN erfarenhet - till skillnad från dig.

Du skall nog inte utgå från att du vet vilken erfarenhet andra har.

Alyana skrev:Men du har aldrig hamnat på psyket pga depression antar jag då?
Eller velat ta livet av dig?
För isåfall hade du nog garanterat blivit behandlad med läkemedel även förr.

Troligen snarare ett lättare och tryggare liv.
Som sagt; hade du mått bra om du blivit misshandlad och dödshotad tror du?

Om igen, du skall inte anta eller utgå från någonting. Du vet ingenting om mig, mitt liv eller mina erfarenheter.
Utgå inte från att du har haft det sämre än alla andra, att dina erfarenheter är värre än andras eller betyder mer.

Det finns ingen anledning att fortsätta diskussionen eftersom du redan verka ha bestämt dig för att du vet bäst, kan mest, serverar oss andra "sanningen" och har har alla fakta gällande psykiatrin/neuropsykiatriska funktionshinder.

calima skrev:Det finns ingen anledning att fortsätta diskussionen eftersom du redan verka ha bestämt dig för att du vet bäst, kan mest, serverar oss andra "sanningen" och har har alla fakta gällande psykiatrin/neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag håller med.

Till Alyana:

Jag upplever dig som förtvivlad över att du ännu inte har fått den hjälp som har passat för dig och att du har en stark övertygelse av att den medicinering du har fått är bra och också kan hjälpa andra? Det kan jag ha respekt för i så fall.

barracuber skrev:@Bjäbbis och @Lakrits

När jag skrev "må bra" menade jag egentligen må bra på flera olika sätt - existentiellt, psykologiskt, fysiskt och socialt. (...) Så i era exempel - har personen (eller ni själva) ifråga verkligen mått bra ur alla dessa aspekter?

Den person jag närmast talade om drabbades av depression på grund av en medfödd kronisk sjukdom. Så att må fysiskt bra var inte möjligt. Där finns det nog en likhet med en förhöjd risk för alla kroniska problem som man inte har någon utsikt att komma ur. Tror även att det var en del problem även ur andra hänseenden vid dessa tillfällen.

En annan person jag har träffat avvecklade dock själv sin medicinering efter flera års sjukskrivning för depression, och ställde sedan sin läkare inför fait accompli. Han kombinerade då avvecklingen av läkemedlen med att ta extra tillskott med omega-3. Det fungerade bra och så vitt jag vet har han därefter bara haft medicin ibland vid behov. Han lyckades även få energi att ordna upp sitt liv bättre socialt på olika sätt.

Utifrån tanken att man bara kan behandla depression med medicinering är ett sådant handlingssätt givetvis oansvarigt. ...
Men i praktiken förhöll det sig så att ett läkarsanktionerat avslut på medicineringen i det enda fallet ledde i det ena fallet till katastrof medan ett icke läkarsanktionerat avslut i andra fallet var en framgång.

Min inställning är att var och en har eget ansvar att ta eller inte ta emot behandling och ingen annan kan avgöra om man upplever eventuella biverkningar som så svåra att man är beredd att ta risken att må sämre för chansen att må bättre eller bara åstadkomma en förändring.

calima skrev:

Alyana skrev:Jag menar att klarar man att ta sig ut en depression utan medicin så mår man INTE så jättedålig iaf. För då MÅSTE du ha medicin! Det är ren fakta.
Tror säkert att du mått dåligt och haft det svårt, men samtidigt har du haft ork och mörjlighet att hitta hjälp och beskriva dina problem också... Mår man riktigt j-a dåligt så kan man inte ens det.

Jag vill klargöra saker. Då måste man vara kritisk ibland. Ursäkta.

Det är inte "ren fakta", det är dina åsikter.

Alyana skrev:Jag behöver inte fundera ett skit för jag VET av EGEN erfarenhet - till skillnad från dig.

Du skall nog inte utgå från att du vet vilken erfarenhet andra har.

Alyana skrev:Men du har aldrig hamnat på psyket pga depression antar jag då?
Eller velat ta livet av dig?
För isåfall hade du nog garanterat blivit behandlad med läkemedel även förr.

Troligen snarare ett lättare och tryggare liv.
Som sagt; hade du mått bra om du blivit misshandlad och dödshotad tror du?

Om igen, du skall inte anta eller utgå från någonting. Du vet ingenting om mig, mitt liv eller mina erfarenheter.
Utgå inte från att du har haft det sämre än alla andra, att dina erfarenheter är värre än andras eller betyder mer.

Det finns ingen anledning att fortsätta diskussionen eftersom du redan verka ha bestämt dig för att du vet bäst, kan mest, serverar oss andra "sanningen" och har har alla fakta gällande psykiatrin/neuropsykiatriska funktionshinder.

Det ÄR ren fakta.
Läs på lite om svåra depressioner!
Jag vet eftersom jag varit där många ggr och olika läkare har sagt att om man är tillräckligt deprimerad så MÅSTE man ha medicin för att kunna bli fri från det.

Jag kommer alltid anse att den som måste medicinera är mer sjuk/har mer problem än den som klarar sig bra utan.
Och att den som blivit dödshotad är mer traumatiserad än den som levt ett tryggt liv..

Jag tycker en del är fjantiga och tycker synd om sig själv för skitsaker och ska ha diagnoser och räkmacka trots att de klarar sig j-t bra jämfört med många andra. Och tack vare rätt bostadsort och rätt kontakter så får de vad de vill...
Ibland kan man tom köpa sig detta om man har pengar.
Men det gäller säkert inte dig.

Jag ber ÄRLIGT om ursäkt (förlåt!) för att jag kör över en del här..
Fattar att ni tar det hårt. Förlåt som sagt.
Men jag kan inte hålla tyst om sånt jag själv tar på allvar..
I vilket fall så är det mycket intressant att se vilka diskussioner det blir och att man kan se på saker på olika sätt.

Alyana skrev:Jag menar att klarar man att ta sig ut en depression utan medicin så mår man INTE så jättedålig iaf. För då MÅSTE du ha medicin! Det är ren fakta.
Tror säkert att du mått dåligt och haft det svårt, men samtidigt har du haft ork och mörjlighet att hitta hjälp och beskriva dina problem också... Mår man riktigt j-a dåligt så kan man inte ens det.

Jag vill klargöra saker. Då måste man vara kritiskt ibland. Ursäkta.

Alyana, olika sorters hjälp fungerar olika bra beroende på vem man är, hur ens kropp funkar och ens liv ser ut.

En del personer kan till och med må sämre med medicin, så det är tyvärr ingen snabb och enkel lösning.

Att inte använda medicin tyder inte på att man per automatik har en mildare depression än en person som använder medicin, utan att man kanske har andra sätt att hantera den.

Om man ex. har en utmattningsdepression, så kanske vila och mindre intryck ger samma effekt som SSRI-preparat för en person. Likaså kan många människor må bättre av enbart samtalsterapi eller miljöombyte.

Det är inte frågan om vem som mår sämst, för det går inte att jämföra. Det som har orsakat din depression är inte likadant som det som orsakade min, och vi är olika personer med olika genuppsättning som påverkas olika av saker och ting.

En depression är inte heller konstant. Man har toppar och dalar i den. Vissa dagar orkade jag inte gå ur sängen, andra dagar kunde jag ha hand om lektorstjänsten i kyrkan.När jag led som svårast av panikångest, så kunde jag jobba ibland - med omlindade, sönderskurna armar - och andra dagar var jag så rädd och stressad att jag knappt orkade ge min katt mat.

Tro aldrig att det är enkelt att jämföra lidande...

Alyana, vad menar du egentligen med "ett tryggt liv". Tror du inte att det finns något annat än konkreta dödshot som kan orsaka allvarliga trauman?

Bjäbbmonstret skrev:Till Alyana:

Jag upplever dig som förtvivlad över att du ännu inte har fått den hjälp som har passat för dig och att du har en stark övertygelse av att den medicinering du har fått är bra och också kan hjälpa andra? Det kan jag ha respekt för i så fall.

Jo det är så.
För mig var och är venlafaxin absolut livsnödvändigt! Jag hade dött annars.
Men om man inte är djupt eller återkommande deprimerad eller har ångest eller handikappande social fobi så behöver man ju säkert inte det. Men då mår man ju inte direkt skitdåligt heller om man säger så... Med ALL respekt för att man ändå har det jobbigt såklart.

Ugglan skrev:

calima skrev:Det finns ingen anledning att fortsätta diskussionen eftersom du redan verka ha bestämt dig för att du vet bäst, kan mest, serverar oss andra "sanningen" och har har alla fakta gällande psykiatrin/neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag håller med.

Jag håller också med!

Bjäbbmonstret skrev:

barracuber skrev:@Bjäbbis och @Lakrits

När jag skrev "må bra" menade jag egentligen må bra på flera olika sätt - existentiellt, psykologiskt, fysiskt och socialt. (...) Så i era exempel - har personen (eller ni själva) ifråga verkligen mått bra ur alla dessa aspekter?

Den person jag närmast talade om drabbades av depression på grund av en medfödd kronisk sjukdom. Så att må fysiskt bra var inte möjligt. Där finns det nog en likhet med en förhöjd risk för alla kroniska problem som man inte har någon utsikt att komma ur. Tror även att det var en del problem även ur andra hänseenden vid dessa tillfällen.

I det fallet tänker jag först och främst på att alla har rätt till en dräglig sjukvård och omvårdnad. Det kan åtminstone dämpa smärtsymptom och annat fysiskt lidande om än inte bota. Men om det handlar om mera svårgreppbara problem, som kanske inte ens läkarna erkänner är en sjukdom (tänker t ex på elallergi och fibromyalgi) är det ju genast svårare.

Det är lite grand jämförbart med den period av försämrat psykiskt mående (psykisk smärta om man så vill) som ofta följer på olika sjukdomar, särskilt kroniska. Att hantera det handlar mera om copingstrategier som Gunilla Brattberg skrivit flera otroligt läsvärda böcker om, bland annat Att acceptera det oacceptabla, Att hantera det oacceptabla, Ömma tår och allt vad de heter. Hon har även skapat Värkstaden där hon tillämpar coping praktiskt på patienter. (Hon är numera pensionerad).

Ugglan skrev:

Alyana skrev:Jag behöver inte fundera ett skit för jag VET av EGEN erfarenhet - till skillnad från dig.

Alyana, tagga ner, du vet väl inte vad jag vet eller inte vet. Lugna ner dig. Och eftersom du mår så fruktansvärt dåligt och verkar ha gjort det så länge förstår jag inte varför du avstod från din första utredningsmöjlighet. OBS Jag vill inte ha ett svar för det har du redan redogjort för och jag minns att du inte ville ha en diagnos men nu har du ingenting att förlora. Jag har bara lite svårt att greppa resonemanget. Krya på dig!

Det är lugnt.

Svarar ändå. 20 år. Slussats hit och dit mellan psyk/ungdomshem/föräldrar i flera år, utredningar och eviga möten med psykolog osv som aldrig lett till något konstruktivt. Missat skolan, förlorat ungdomen, ingen glädje osv osv. Får man då ÄNTLIGEN en medicin som gör att man KAN må hyfsat bra och fungera okej då vill man faktiskt BÖRJA sitt liv. Inte göra om en hel utredning igen (och jag råkar dessutom tycka att utredning är otroligt jobbigt) + att jag inte ville bli STÄMPLAD. Sen var det väldigt stor skillnad på psykvården på 90-talet och dessa diagnoser var inte alls särskilt kända, så jag hade ingen aning om vad de innebar och vill aldrig bli klassad som ett freak som för alltid skulle stoppa mig från en partner, barn och ett normalt liv.

Precis så resonerar jag ju nu. NU har jag inte längre något att förlora - bara allt att vinna. Och är jag "normal" så kan jag ju bara fortsätta som förut...
Tack ska du ha!

Alyana skrev:Jo det är så.
För mig var och är venlafaxin absolut livsnödvändigt! Jag hade dött annars.
Men om man inte är djupt eller återkommande deprimerad eller har ångest eller handikappande social fobi så behöver man ju säkert inte det. Men då mår man ju inte direkt skitdåligt heller om man säger så... Med ALL respekt för att man ändå har det jobbigt såklart.

Men vem ska avgöra hur pass dåligt någon annan mår?

Jag har alexitymi, så jag kan sällan avgöra själv hur jag mår. Jag behöver oftast hjälp med den biten.

Kan DU avgöra hur dåligt jag mår, om jag berättar att jag arbetar deltid på ett jobb jag älskar, har en sambo jag älskar, har bra aptit, inga hallucinationer och inga sömnproblem?

Behöver JAG mina mediciner, kan DU eller någon annan avgöra det?

Bjäbbmonstret skrev:Alyana, vad menar du egentligen med "ett tryggt liv". Tror du inte att det finns något annat än konkreta dödshot som kan orsaka allvarliga trauman?

Jag kan INTE säga att ett stressande liv är ett TRAUMA. Nej det kan jag inte. Däremot en uppväxt med t ex gravt missbrukande föräldrar kan ge allvarliga trauman.

Henkkalexi skrev:

Alyana skrev:Jo det är så.
För mig var och är venlafaxin absolut livsnödvändigt! Jag hade dött annars.
Men om man inte är djupt eller återkommande deprimerad eller har ångest eller handikappande social fobi så behöver man ju säkert inte det. Men då mår man ju inte direkt skitdåligt heller om man säger så... Med ALL respekt för att man ändå har det jobbigt såklart.

Men vem ska avgöra hur pass dåligt någon annan mår?

Jag har alexitymi, så jag kan sällan avgöra själv hur jag mår. Jag behöver oftast hjälp med den biten.

Kan DU avgöra hur dåligt jag mår, om jag berättar att jag arbetar deltid på ett jobb jag älskar, har en sambo jag älskar, har bra aptit, inga hallucinationer och inga sömnproblem?

Behöver JAG mina mediciner, kan DU eller någon annan avgöra det?

Om du har ett jobb du älskar, en partner du älskar (och som älskar dig), bra aptit och sover gott - då lär du må hyfsat bra ja...
Vadå, skulle du må hemskt dåligt då?

Alyana skrev:

Henkkalexi skrev:

Alyana skrev:Jo det är så.
För mig var och är venlafaxin absolut livsnödvändigt! Jag hade dött annars.
Men om man inte är djupt eller återkommande deprimerad eller har ångest eller handikappande social fobi så behöver man ju säkert inte det. Men då mår man ju inte direkt skitdåligt heller om man säger så... Med ALL respekt för att man ändå har det jobbigt såklart.

Men vem ska avgöra hur pass dåligt någon annan mår?

Jag har alexitymi, så jag kan sällan avgöra själv hur jag mår. Jag behöver oftast hjälp med den biten.

Kan DU avgöra hur dåligt jag mår, om jag berättar att jag arbetar deltid på ett jobb jag älskar, har en sambo jag älskar, har bra aptit, inga hallucinationer och inga sömnproblem?

Behöver JAG mina mediciner, kan DU eller någon annan avgöra det?

Om du har ett jobb du älskar, en partner du älskar (och som älskar dig), bra aptit och sover gott - då lär du må hyfsat bra ja...
Vadå, skulle du må hemskt dåligt då?

Det jag menade var att även om jag utåt sett har ett bra liv, så betyder det inte att det fungerar lika bra inåt.

Mina mediciner är en förutsättning för att mitt liv ska kunna fungera. Utan dem, så går jag sönder inuti och orkar varken med jobb eller partner.

Förstår du vad jag menar?

Alyana skrev:Jag kan INTE säga att ett stressande liv är ett TRAUMA. Nej det kan jag inte. Däremot en uppväxt med t ex gravt missbrukande föräldrar kan ge allvarliga trauman.

Det är en sak att ha ett stressande liv i betydelsen av att "ha för mycket att göra". Det är en annan sak att utsättas för mental stress i betydelsen "aldrig känna sig trygg". Ditt exempel med missbrukande föräldrar är ett klart exempel på det. Frågan är också om PTSD eller något som liknar PTSD kan utlösas av exempelvis allvarliga arbetskonflikter eller mobbning av vuxna. Det finns vissa saker som kan tyda på det:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/sag-inget-vanligt-till-mig

Arbetsmiljöforskning: Mobbning kan leda till självmord

Och då kanske det också handlar om liknande situationer som också kan skapa utbrändhet.


Moderator Barracuber: gjorde andra länken klickbar

barracuber skrev:

Alyana skrev:...
Ja du kan ju prata med min psykiatriöverläkare som skrev just diagnosen recidiverande (återkommande) allvarliga depressioner och som flera ggr sagt till mig att jag troligen aldrig kommer att kunna sluta med SNRI utan måste ta dem livet ut därför att mitt tillstånd är permanent...
Kanske syftar hon på ev AS?
Vet ju inte.
Men hon säger iaf att mina depressioner kommer att återkomma om jag sluta med medicinen pga att mitt tillstånd av för lågt serotonin och noradrenalin är just PERMANENT.

Det där sista är EN teori till vad depression egentligen beror på. Det hela är extremt komplicerat med mängder med signalsubstanser och annat inblandat. Det pågår hela tiden forskning om depressionens orsaker. Ett avsnitt av Kropp och Själ i höstas har diskuterats här tidigare, där intervjuades en forskare i England. Ska gräva fram länken till det programmet....

Alyana skrev:Du får väl dela om du vill, bryr mig inte. Vill bara få säga sanningen som jag tycker den är.

Självklart ska du få göra det. Och jag har som sagt inte läst hela tråden, jag bara tyckte det verkade OT vid en snabb blick. Ifall diskussionen är on topic ska den självklart ligga kvar, annars kan den delas till en egen tråd.

Första gången man utvecklar en depression så är det ju någon utlösande faktor.
Men blir den tillräckligt djup och inte vänds i tid alternativt om man går med konstant hög negativ stress för länge så kan det bli en permanent förändring i hur signalsubstanserna fungerar och då hjälper det inte längre att omständigher runtomkring förbättras - utan då måste man hjälpa hjärnan att upprätthålla en tillräcklig nivå av dessa och ofta för alltid. Så förklarade läkaren för mig.

Bjäbbmonstret skrev:

Alyana skrev:Jag kan INTE säga att ett stressande liv är ett TRAUMA. Nej det kan jag inte. Däremot en uppväxt med t ex gravt missbrukande föräldrar kan ge allvarliga trauman.

Det är en sak att ha ett stressande liv i betydelsen av att "ha för mycket att göra". Det är en annan sak att utsättas för mental stress i betydelsen "aldrig känna sig trygg". Ditt exempel med missbrukande föräldrar är ett klart exempel på det. Frågan är också om PTSD eller något som liknar PTSD kan utlösas av exempelvis allvarliga arbetskonflikter eller mobbning av vuxna. Det finns vissa saker som kan tyda på det:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/sag-inget-vanligt-till-mig

Arbetsmiljöforskning: Mobbning kan leda till självmord


Och då kanske det också handlar om liknande situationer som också kan skapa utbrändhet.

Visst kan det ge hemska konsekvenser att vara konstant under stress och att bli totalt utmattad.
Men jag kan inte likställa det med den pstd jag fått information om iaf...
Men det är kanske en annan variant?
Som sagt, det var ju några år sen jag mådde sådär. Idag kan ju kriterierna ha ändrats... som så mycket annat.
Ja det är intressant.

Alyana skrev:Jag kommer alltid anse att den som måste medicinera är mer sjuk/har mer problem än den som klarar sig bra utan.
Och att den som blivit dödshotad är mer traumatiserad än den som levt ett tryggt liv..

Flest piller vinner, eller?

Och du har fortfarande ingen aning om hur mitt, och andras, liv sett ut.

Henkkalexi skrev:

Alyana skrev:

Henkkalexi skrev:Men vem ska avgöra hur pass dåligt någon annan mår?

Jag har alexitymi, så jag kan sällan avgöra själv hur jag mår. Jag behöver oftast hjälp med den biten.

Kan DU avgöra hur dåligt jag mår, om jag berättar att jag arbetar deltid på ett jobb jag älskar, har en sambo jag älskar, har bra aptit, inga hallucinationer och inga sömnproblem?

Behöver JAG mina mediciner, kan DU eller någon annan avgöra det?

Om du har ett jobb du älskar, en partner du älskar (och som älskar dig), bra aptit och sover gott - då lär du må hyfsat bra ja...
Vadå, skulle du må hemskt dåligt då?

Det jag menade var att även om jag utåt sett har ett bra liv, så betyder det inte att det fungerar lika bra inåt.

Mina mediciner är en förutsättning för att mitt liv ska kunna fungera. Utan dem, så går jag sönder inuti och orkar varken med jobb eller partner.

Förstår du vad jag menar?

Fast om man har mycket kärlek i sitt liv, en trygg sysselsättning och försörjning, inga problem med sin aptit och sover gott... Det ÄR uppenbara tecken på och omständiheter som gör att man faktiskt mår BRA!
För mår man verkligen dåligt och inte tar medicin så ger det oundvikligen somatiska symtom.
Även min medicin är en absolut FÖRUTSÄTTNING för att jag ska kunna leva.
Men fortf är det skitsvårt med det sociala ang jobb.


Moderator Barracuber: rättade till citaten

calima skrev:

Alyana skrev:Jag kommer alltid anse att den som måste medicinera är mer sjuk/har mer problem än den som klarar sig bra utan.
Och att den som blivit dödshotad är mer traumatiserad än den som levt ett tryggt liv..

Flest piller vinner, eller?

Och du har fortfarande ingen aning om hur mitt, och andras, liv sett ut.

Ja absolutligen...
Nä, jag har ju inte det.