Uppsala. Sex vårdboenden i Uppsala län har använt olagliga tvångsmetoder mot funktionshindrade. Det visar en granskning som länsstyrelsen gjort vid 28 boenden.

Både fysiska tvångsåtgärder och begränsande regler har förekommit. Socialkonsulent Maria Knight vid länsstyrelsen framhåller att de boende har samma rättigheter som andra.

– Men i en del fall har de funktionshindrade haft mer begränsade rättigheter än interner, säger hon till Upsala Nya Tidning.

Källa: http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article6346073.ab

Tidigare trådar i samma ärende (??):
overgrepp-pa-funktionshindrade-t4980.html
ett-forsvar-sort-of-for-kontrolltagning-inom-varden-t5035.html
uppdrag-granskning-om-gruppboenden-igen-t5754.html

Mer allmänt:
beteendeterapi-t11629.html
principdisk ... 11950.html
autism-kan-botas-t7580.html

Ett par konkreta fall i andra län plus försök till resonemang om vad man kan veta och hur man kan reagera:
hur-angriper-man-ett-problem-pa-basta-satt-t11964.html
hej-jag-har-ett-stort-problem-vet-inte-hur-jag-skall-gora-t10520.html

Kan ju vara samma, relativt nypublicerat dock. Tack för länkarna.

Hej!

Övergrepp och feltolkningar förekommer hela tiden.

På boenden för personer med autism, AS och utvecklingsstörning skapas regler, som oftast inte går att rucka på. Bland annat därför skapas övergrepp. Personalen bestämmer vad som är bäst för de boende, och tänker inte så mycket på individen. Ilska och frustration hos den boende uppkommer när en regel inte går att rucka på. Den som går upp för tidigt blir bestämt nedstoppad i sängen igen. Den som vill sitta och lyssna på musik kan bli uttvingad till gemensamhetsutrymmet för att se på TV med de andra. Och så vidare. En del med autism och/eller utvecklingsstörning kan inte prata utan protesterar genom att visa ilska. Sen måste man ta itu med det "aggressiva" beteendet, istället för att titta på vad som har utlöst det.

Hälsningar

Lilla Gumman

Det var en bra beskrivning, Lilla Gumman. Exakt så verkar det gå till på många ställen. Klart man blir förbannad om man inte får bestämma själv vad man vill göra, särskilt om man inte kan kommunicera.

Kanske borde man göra som i Rom under saturnalierna (som jag just läste om i julwikin) där herrar och slavar fick byta roller under några dagar. Om de boende fick bestämma över vårdarna och tala om när de skulle äta, läsa, se på TV etc, kanske personalen fick en annan känsla för hur kränkande det kan vara.

Fast det kanske inte skulle hjälpa. Kanske man tror att det som är kränkande för vilken normal person som helst inte är det för autister och utvecklingsstörda, att de senare bara är glada att slippa stressen av att bestämma själva?

Det är så att man mår illa!

Jag har ingen sådan erfarenhet (från boende), men vet att inom vård och kommun så kan de provocera och leka oförstående, för att sedan säga "är det till att bli aggressiv" när det kommer en reaktion. Och det händer alla sorters människor som har sådana kontakter.

Ja, tyvärr: såvitt jag har förstått är det är tradition i den offentliga vården sedan den tillkom för flera hundra år sedan. Det ska vara helt och hållet personalens bekvämlighet som gäller - och den beskrev Lilla Gumman kristallklart - eftersom vårdtagarna är hjon som ligger det allmänna till last och ska vara glada nog att de får göra det. Egen vilja var en lyx som tillkom den som försörjde sig själv (och inte i särskilt hög grad dem heller, förr - särskilt inte andra än vuxna män).

I senare tid, med mänskligare värderingar så långt folk har tittat på dem, har man inte tittat på dem gentemot just de hjon som ändå inte kan tala för sig eller har tillräckligt många och välorganiserade anhöriga - åldringar är ju en annan sådan grupp; det man har polerat är förevändningarna för att bara ta hänsyn till personalen (som "nyttan av rutiner" och nu i nybarbariets tid även universalmedlet "dålig ekonomi/sparkrav").

Men jag undrar om det inte fortfarande är den gamla inställningen som ligger bakom, tillsammans med obearbetad kollektiv avundsjuka över att vissa får vara lediga hela livet och ett omedvetet inre beslut att hur bra som helst ska de minsann inte få ha det.
Plus givetvis bristande empati: uppenbarligen anses det ju inte ens vara människor det är frågan om.

Två privata vårdboenden som drivs av Uppsalapsykologen Örjan Swahn har haft rum där personer stängts in när de varit utagerande. Rummen har varit helt tomma.

Om vårdtagaren inte lugnat ner sig har ljuset släckts tills personalen öppnat. De boende har ofta vistats bara någon minut i rummet.
- Det är jättetråkigt, framför allt för brukarna, att vi måste sluta använda metoden. Det här arbetssättet har gjort brukarna lugnare och lättare att kommunicera med. Risken är nu att de kommer att skada sig själva och andra i högre utsträckning, säger Örjan Swahn som uppger att länsstyrelsen tidigare godkänt modellen.

Även ett boende som drivits av Uppsala kommun har haft ett liknande time out-rum. Där har en pojke i tolvårsåldern behandlats.
- Pojkens föräldrar efterfrågade metoden för det var det enda som fungerade. Men vi har lagt ner boendet, bland annat för att detta inte var tillåtet, uppger Owe Andersson, strateg vid kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad.

http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=997936,00.html?

Om brukarna skadar sig själva el andra (el inredningen) måste personalen förstås ha metoder att bemöta det. Men frågan man ställer sig är om metoderna är för brukarnas bästa el för personalens bästa.

Jag tycker inte "time-out-rum" automatiskt behöver vara en dålig idé. Det viktiga är personalens kunskaper, intresse och empati för "brukarna" (konstigt ord tycker jag), men hur garanterar man det?

För att någonsin komma tillrätta med vilka som faktiskt "behöver" metoder som "timeoutrum" eller totalrigida rutiner så måste man först skilja ut och eliminera det Lilla Gumman, Inger, Bror Duktig och jag skriver om. Lära sig
1. att det är människor det gäller;
2. empati;
3. att förstå just dessa människor, som ofta är svårförstådda från den synvinkel - i det här sammanhanget det funktionshinder - ett vanligt liv ger.

Det har man såvitt jag har hört inte ens börjat göra mer än alldeles fläckvis och slumpmässigt, beroende av enskilda personers visioner, på några få enstaka ställen.

Hann inte sticka in en påminnelse om att "timeoutrum" kallas isoleringscell i kriminalförvaringen. Det där med "bara någon minut" som pålitlig allmän praxis måste jag ställa mig tvivlande till mot bakgrund av annat som har framkommit.

Sådana här metoder är farliga leksaker för outbildad personal under stress eller tristess i ett psykologiskt oreflekterat system, oavsett hur bra de skulle kunna användas under andra omständigheter.

Jag har alltför ofta fått frågan
"X är aggressiv, hur skall jag bemöta/hantera det?"
Och när jag svarar "Varför är X aggressiv?" blir svaret
"För att X har autism"


Man är sällan aggressiv för att man har autism, det är inget grundtillstånd liksom, inget diagnoskriterium. Dessutom upplever jag att man alltför otfa likställer arg och aggressiv Ibland är det samma sak, men inte alltid.

En person med autism kan reagera annorlunda, ha svårare att hantera frustration, ha perceptionsstörningar som leder till lidande och påfrestning, missförstå eller bli missförstådd, ha problem med impulskontroll, ha svårt att uttrycka sig, ha psykisk pålagringsproblematik, etc, etc.

Allt detta kan bidra till att personen blir arg eller aggressiv Någon kan ha varit dum också, det kan faktiskt vara så enkelt. Hur det skall hanteras kan ju inte bara avgöras en gång för alla utifrån att personen har autism, utan varje situation måste hanteras för sig utifrån omständigheter och person.

Jag har lite funderingar kring det här med vårdboenden. Jag har ingen erfarenhet själv, men jag har inte lyckats undgå alla skriverier .

Vad jag funderar på vad man har för "metod" eller för slags "vårdideologi" på dessa boenden? Finns det skäl till att misstänka en koppling mellan övergrepp och med vilken "vårdideologi" verksamheten drivs?

Dagens Nyheter skrev om fallet "Jonas" i en artikelserie, där han upplevde sin vistelse på hemmet som psykisk tortyr. Jag förde det här på tal med min bekant som är socialarbetare. Hans spontana kommentar att hemmet troligtvis drevs enligt tolvstegsmetoden.

Tolvstegsmetoden har blivit lite av en universialmetod för allehanda problem. Men som ideologi är den auktoritär och man använder sig av personlighetsmodifierande metoder. Men det är ju inget som man ska använda sig av hur som helst! När det gäller människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättning blir det rena rama tortyren.

Tidigare var Hassela-kollektiven ökända i missbrukarkretsar. Hassela finns fortfarande och de tar emot alla sorter av ungdommar med problem.

Jag har också läst att hem som drivs enligt antroposofiska metoder har blivit ifrågasatta.

Jag vill alltså ventilera mina funderingar. Om det finns anledning och börja ifrågasätta med vilka metoder dessa hem drivs. Att det inte bara är en fråga om bristande kompetens i Neuropsykiatriska funktionshinder.

Det är också en sammansatt process i gruppdynamik som gör att en verksamhet kan spåra ut.

Hej!

På ett boende måste det finnas regler. Där fler än en person bor finns det alltid regler, uttalade eller underförstådda. En del av reglerna är sådant som vanliga människor förstår, men inte alla brukare som bor på ett sådant hem. Alla brukare är inte mogna att fatta alla beslut själv.

De som bor på gruppboende och liknande har ju oftast ett stort hjälpbehov. Och det finns inte alltid resurser. Det går åt för mycket personal om varje brukare själv ska få bestämma matsedeln och tillsammans med en personal laga till maten. I stället är det enklare att en personal lagar till middagen som serveras klockan 18.00. Brukarna har oftast svårt med tidsbegreppet, och en del kan ha svårt att komma i säng i tid. Alltså bestämmer man att alla brukare ska ligga i sina sängar och sova klockan 22.00, för att de ska orka upp till skola, daglig verksamhet eller jobb.

Det kan räcka med så lite som att brukaren inte gillar maten, skriker nej och går därifrån för att det ska bli en scen. Så hur man än gör, kan man inte helt få bort aggressivitet och utbrott.

Ett exempel från verkligheten (dialogen är inte ordagrant citerad) från ett gruppboende en lördag kväll:
Personalen: "Vi ska beställa pizza. Vilken sorts pizza vill du ha?"
Brukaren: "Jag vill inte ha pizza."
Personalen: "Vad vill du ha på din pizza?"
Brukaren: "Jag vill inte ha pizza idag."
Personalen: "Tycker du om champinjoner på pizzan?"
Samtalet fortsätter i samma stil. Brukaren vill inte ha pizza just då. Är inte sugen på det. Personalen känner brukaren och kommer fram till vilken pizza brukaren kan tänkas äta. Så beställer personalen pizza åt alla, även åt den brukare som inte ville ha.
Personalen kommer med pizzan till brukarens lägenhet.
Personalen: "Varsågod. Här är din pizza."
Brukaren: "Men jag ville ju inte ha någon pizza."
Personalen har beställt pizzan åt brukaren och brukaren får betala med sina egna pengar, som finns inlåsta i ett skrin hos personalen.
Alla andra äter pizza i det gemensamma utrymmet. Brukaren sitter i sin lägenhet och petar i pizzan. Slänger hälften.

Om man hela tiden lever i en sådan miljö, där man oftast inte får ta egna beslut, då blir man ju beroende på mognadsnivå mer eller mindre "tonårsaktig" eller "aggressiv" i stort sett varj dag.

Hälsningar

Lilla Gumman

Vill även här promota SR P1s satsning på att komma i kontakt med personer som har erfarenheter av behandlingshem. Läs mer här: sr-soker-personer-med-erfarenheter-av-sis-hem-t13929.html