Parvlon skrev:Är personen otrogen, så gör man oftast fel om man inte dumpar. Det drar bara ut på eländet annars.

Det beror ju också lite grann på situationen. Många har ju exempelvis inte bara sig själva utan också eventuella barn att ta hänsyn till.

Personligen handlar det nog mycket om hur otroheten hade gått till, om jag hade blivit ledsen och rädd för att relationen varit hotad, blivit förbannad, eller bara ryckt på axlarna åt saken.

Otrohet är inte oki.Vet man inte vad man känner i förhållandet så går man ifrån varandra och reder ut känslorna.

I övrigt så var min fd otrogen emot mig och det gick inte att förlåta från min sida och vi gick ifrån varandra i 1-2 år, helt utan kontakt med varandra. Han sökte åter upp mig efter den här tiden och bad åter om förlåtelse men jag insåg att jag aldrig skulle kunna lita på honom vad han än gjorde.

Att leva i ett förhållande där någon varit otrogen så måste man nog verkligen kunna förlåta till 100% för att kunna gå vidare och verkligen våga lita på att människor egentligen är goda och ha den där egenskapen att kunna släppa det som varit helt bakom sig och inte älta.

Varför var partnern otrogen?Finns det känslor för mer än en person och man är i ett förhållande är det bara elakt att att utsätta sin partner för den vånda det kan ge.

Jag har själv varit otrogen.Och det var ett medvetet val.Jag ville vara säker på att jag brände alla broar så att säga när jag avslutade ett rätt så destruktivt förhållande.Ironiskt nog så räddade det antagligen mitt liv.
Blev lite OT där. Sorry.

skogsmulla skrev:(...) jag insåg att jag aldrig skulle kunna lita på honom vad han än gjorde.

Det är pudelns kärna i alla relationssvek, även otrohet.

Jag tycker det är fel att vara otrogen. Själva ordet "otrohet" innebär i min begreppsvärld en kontrast till "trohet". Om man har lovat varandra trohet och bryter det löftet är det fel, tycker/känner jag. Att ljuga och svika är fel.

Däremot tycker jag det är upp till var och en att ha fler än en partner samtidigt, förutsatt att man inte lovat något man inte håller. Jag anser inte heller att man är skyldig att redovisa för var och en vad man gör när man inte träffas. För att undvika missförstånd tycker jag det är juste att tala om att det finns, eller ev kommer att finnas, fler. Då kan var o en välja om man vill vara med i "leken"...

Är det en kulturell/religiös norm som avgör att vi måste hålla oss till en och samma partner? Eller är det vår rädsla att bli övergivna, avvisade? Och vad får man göra med andra än sin partner? Kan man vara själsligt otrogen? Vad är det som är så tabu med vissa delar av kroppen? Får man dela sina händer med någon annan än sin partner, t ex genom att hjälpa grannen att skotta snö? Prata med någon annan? Spela tennis med någon annan?

Jag är mer taggad på att vara förälskad än att ha en partner. Jag kan lätt vara förälskad i flera än en samtidigt, och det varar inte särskilt länge. Därför ger jag inga löften. Det har funkat hur bra som helst!

Däremot blir jag lätt involverad i destruktiva relationer, som utvecklas till fobier och tvång, men det har inget med kärlek, passion och förälskelse att göra.

Men om det är fel för dig med otrohet ska du inte acceptera det, tycker jag. Du har rätt att förvänta dig att löften hålls.

Sen beror det kanske på hur relationen sett ut i övrigt. Är benängen att hålla med ufo om att det kan vara ett tecken på att förhållandet är dött eller har allvarliga problem.

Och Titti om att det ibland kan finnas särskilda omständigheter som gör att man inte förmår handla så som de flesta verkar överens om är det 'korrekta' i teorin.

Exempel kan vara om man är ihop med någon som är väldigt dominant och kanske misshandlar en fysiskt eller psykiskt, då kan det vara frestande att söka tröst hos någon annan fast man inte vågar lämna sin partner. Kan finnas många andra skäl också, t ex att man inte själv riktigt vet vad man vill, att känslor tar över etc.