Livet är farligt, än har ingen överleft.

Här är en helt salig scen från filmen The Birdcage (Lånta Fjädrar), som egentligen bygger på den franska filmen och teatern "La cage aux folles". Nathan Lane och Robin Williams serverar så många "one liners" att man får hicka, dessutom så gör Nathan rollen som den neurotiske, när det paradoxalt nog oftast brukar vara Robin som gör hysteriska roller, men han visar här vilken skådespelare han var, gör mig verkligen bedrövad att hans liv skulle ta slut så...

Zirre skrev:Livet är farligt, än har ingen överleft.

Överlevt med v, tack jag vet.

Som vanligt när jag hör såna här sorgliga nyheter kommer tanken:
- Tänk om hen bara hade orkat vänta lite till ...
För då hade kanske något dykt upp - en vän, en bok, en tanke, en film, en fågel på promenaden, ett brev - något som brutit igenom depressionen och fått hen att vilja leva vidare trots allt. Och sen kunde hen ha fått flera goda år, kanske de bästa någonsin, för vad vet man???

Mycket sorgligt. Han var en väldigt bra skådespelare.

Förutom de nämnda filmerna Döda poeters sällskap och Välkommen Mrs Doubtfire så minns jag Robin Williams i Will Hunting där han spelade psykologen (som givetvis hade egna problem) och i thrillern One Hour Photo där han spelade den besatte fotobutiksägaren.

Jag blev berörd av Robin Williams möte med gorillan Koko.

Såg kul ut då hon snodde Robins glasögon och sen knatade omkring med dem, verkligen rart och emotionellt...

Fast Koko är en dam Men jo, hon tog av sig dom vid fönstret som ett riktigt Pro.

Även om jag har sett många av filmerna som nämnts i den här tråden så är den filmen som berörde mig mest faktiskt What dreams may come, vilket kanske inte är världens bästa film att dra upp i nuläget.

Eyesonly skrev:Även om jag har sett många av filmerna som nämnts i den här tråden så är den filmen som berörde mig mest faktiskt What dreams may come, vilket kanske inte är världens bästa film att dra upp i nuläget.

Håller med. Den berörde mig mer än Döda Poeters Sällskap som ändå är en höjdarfilm.

Filmen What dreams may come heter faktiskt Drömmarnas värld på svenska. Har inte sett den, men den verkar intressant.

Käpphäst: Ogillar när folk absolut ska ange den engelska titeln på filmer el böcker, även när det finns en svensk titel.

Kanske kommer SVT att visa en del filmer med Robin Williams nu, brukar de inte göra det när någon känd skådespelare el regissör avlidit?

Myrkr skrev:Det är väl snarare omständigheterna och de bakomliggande faktorerna som gör självmord tragiskt.

Ja, men den egna erfarenheten kommer i skymundan när läkare och experter tar över.

Myrkr skrev:Det är ytterst sällan ett självvalt, rationellt beslut eftersom de är i affekt av depression och ångest.
Därför bör det ses som en konsekvens av ett sjukdomstillstånd (som kan drabba vemsomhelst) som medfört enormt lidande för personen och dess omgivning.

Man måste skilja mellan att skälet(outhärdligt lidande) har uppkommit genom en sjukdom(t ex depression/bipolär) och att orsaken skulle vara att man inte kan tänka rationellt eftersom man är sjuk.

Jag tror framför allt på s k psykoedukation, närmare bestämt att lära sig vad en depression är och vad den har för funktion. Exempelvis kan man när man sover (utan att drömma) inte se någon som helst mening i livet vare sig för stunden eller för framtiden eller tidigare. Och förklaringen är exakt densamma som vid en depression - hjärnan är mer eller mindre nedstängd. Skillnaden är främst att man är vid medvetande under en depression. Även vitsen med det är precis densamma: Hjärnan måste vila - får den inte det spontant (sömn) och fortsätter överbelastas (ångest eller hypomani) måste den till sist tvinga sig till det (depression). Förenklat och kontroversiellt, javisst, men en insikt som hjälper en del människor att överleva.

Ser inte det kontroversiella i det. Psykoeduktion är ju en vedertagen och effektiv behandling av t ex panikångest.
Borde rimligtvis även fungera vid depression, framförallt lindrigare varianter, men inte som ensam lösning.

Vila i frid, Robin Williams.

Det här är för mig den tyngsta förlusten i Hollywoods historia. Kan inte ens beskriva hur mycket Robin Williams influerat mig. Folk som känner mig vet att jag verkligen älskar Robin Williams. Och Dead Poets Society var en av de första dvd jag köpte. För mig är det verkligen en massiv förlust.

För bara två veckor sedan så var jag nostalgisk och såg Hook från 1991.

Moscow on the Hudson, Good Morning, Vietnam, Hook, Mrs. Doubtfire, Jumanji osv är filmer jag växte upp till.

Men filmer som sticker ut är ju The World According to Garp, Good Will Hunting, What Dreams May Come, Dead Poets Society, Awakenings osv.



Allt jag kan säga om hans död:
It's not your fault.

Den här scenen, intensiteten, Robin Williams tröstande röst... Det fick mig att gråta lika mycket. Nu är jag inte alls full så intelligent som Will framställs och har inte heller utstått så mycket våld, men med utanförskap och en begåvning (musik) som ingen kände till (de såg bara min skit) så fanns det en påhittad tuffhet som dolde hur jag verkligen kände.

Samma i Dead Poets Society där Robin Williams fick mig att känna någon form av trygghet i att jag skriver mjuka och kärleksfulla texter. Skrev dikter och la i folks skåp när jag var 12-13 år, men och? Såg filmen tillsammans med massa skolor i stadsbibliotekets teater och blev kraftigt influerat.

Men det här handlar inte bara om en exceptionell mans död, det här handlar även om vikten att faktiskt DISKUTERA depression, självmord och substansmissbruk. Vi ska inte hymla.

Jag vet INTE hur det känns att vara så deprimerad, men känner till medicinska mekanismerna, beteendemönster osv. Hur som helst, det är INTE samma sak som att förstå hur det är att vara deprimerad. Det är att första depression ur ett medicinskt och psykologiskt perspektiv, men inte ur ett intrapersonellt perspektiv. Inte baserat på erfarenheter och upplevelser av att ha depression som faktiskt är behandlingsbart.

Det är otroligt viktigt att vi diskuterar detta och slutar bagatellisera "att bara vara lite ledsen". För det är så att detta leder till att fler och fler försöker eller faktiskt tar livet av sig. Det är ett svårhanterat och synnerligen tung sjukdom. Det är inte bara en kemisk obalans, det är en samling av olika faktorer som leder fram till depression. Det är alltså inte bara att medicinera människor och sedan låta deras öde ligga helt i deras händer.

Obehandlad svår depression är hjärnans cancer i bukspottskörteln, men inträffar med betydligt högre tempo i större omfattning.

Han slogs mot kokain.
Han slogs mot alkohol.
Han slogs mot hjärtproblem.

Han hade själv talat om depression eller bipolär sjukdom. Och givetvis bidrar de tre ovanstående till depression osv. Det diskuteras t o m om det finns en potentiellt medicinsk orsak som länkar hans depression med hans hjärtoperation. Huruvida det stämmer eller inte är för tillfället irrelevant, vad som är relevant är att depressionen ledde fram till hans död. Depression måste diskuteras och tas på allvar, varje gång hela tiden. Alltid.

Jaa, early, kan bara instämma, bra skrivet...

+ på det, väldigt bra skrivet.

Myrkr skrev:Ser inte det kontroversiella i det.

Tack!
Men jag tror det dröjer innan det accepteras att en depression bara är vila som hjärnan tvingats tvinga sig till. Och inte heller då kommer alla deprimerade att förstå det.

Moderator:
Inläggen om översättning av filmtitlar har flyttats hit: filmtitlar-oversattas-el-inte-t41417.html

earlydayminer skrev:Han slogs mot kokain.
Han slogs mot alkohol.
Han slogs mot hjärtproblem.

Han hade tydligen även Parkinson

Bra skrivet, earlydayminer!

earlydayminer skrev:Det är otroligt viktigt att vi diskuterar detta och slutar bagatellisera "att bara vara lite ledsen". För det är så att detta leder till att fler och fler försöker eller faktiskt tar livet av sig.

Ja! Man blir inte deprimerad av att vara ledsen, men extremt ledsen av att vara deprimerad.

earlydayminer skrev:Det är inte bara en kemisk obalans,

Nej, den kemiska obalansen är nog snarare ett symptom än en orsak, en reaktion kanske man kan säga.

earlydayminer skrev:det är en samling av olika faktorer som leder fram till depression.

Ja, och de har en sak gemensamt: De överbelastar hjärnan (så att den tvingas stänga av för att inte dö av överhettning), kanske inte var för sig, men när det blir just en hel samling av faktorer...