Har du problem med ögonkontakt?

Själv har jag vanligen ögonen riktade mot marken när jag går omkring på stan.

Jag anstränger mig mycket för att undvika ögonkontakt med okända personer. Jag tittar oftast ner i marken jag med.

Det är samma här fast när jag pratar med någon brukar jag titta den i ögonen, eller åtminstone ofta. Det är något jag märkt med två andra som förmodligen har Aspergers Syndrom. Fast de har den kanske lite mer svåra formen, om man nu uttrycker sig så. Den mer avlägsna typen. De tittar också i ögonen när de pratar. Men de kan också psyka i sönder en genom att stirra när man inte tittar, fast jag smygtittar alltid.

Något jag märkt är att om jag tittar på den jag pratar med för länge känns det alldeles för intimt. Mycket obehagligt.

Jag känner mig lite avundsjuk på de som kan gå ut bland folk till synes helt oberörda. Men kanske kan jag nå dit om jag tränar mer.

Såhär i efterhand känns det som att jag skulle ha formulerat det tredje allternativet annorlunda: "betydande svårigheter" istället för "stora problem".

Jag läste I min överlevnadsguide att man helst skall titta framför sig när man promenerar. Så jag undviker att titta på marken numera, eller snarare så tittar jag på marken mycket längre fram.

Jag ser ofta inte folk i ögonen, gör det mer om jag mår bra och mer när jag tänker på att göra det. Delvis beror detta på att jag är skelögd och jag inbillar mig att det syns mindre så länge jag rör på ögonen istället för att fokusera på en person.

Jag upplever inte själv att jag har några problem. Men kanske andra tycker att jag tittar för litet el för länge?

Alltså pratar jag med någon tittar jag på den men tittar också bort ibland. Det går automatiskt. Går jag på stan så tittar jag inte i marken, men jag undviker också att se främmande i ögonen. Försöker mer se hinder och framkomlighet, så jag inte stöter emot någon.

man kan nog säga att ju närmre folk är desto mer problem har jag med deras försök till ögonkontakt. Ute på stan bryr jag mig inte mkt om folk på håll som bara går förbi osv. Speciellt inte nu på sommaren, har supermörka solglasögon, så mörka att jag inte ser bra inomhus med dom.

På nära håll så blir jag tokig ibland. Folk verkar ha nån slags mani på att stirra en i ögonen. Sitter där och tittar vänster, tittar höger osv för att få ögonkontakt med en. Själv sitter (eller står) man där och försöker unvika blicken, titta på väggen, titta i taket, titta över axeln, titta på personens halsband/slips osv. Men deras jäkla "wobble-huvuden" (ni vet dom där hundarna/dockorna som man kan ha i bilen där huvudena guppar liksom) gör mig tokig när dom sätter igång. Vissa som tur fattar att det är viktigare vad som sägs än att stirra hål i en, för så känns det.

Får nån ögonkontakt har jag svårt att bryta den, hamnar i en "fan också, nu fastnade jag igen" panik känsla, hör inte ett ljud av vad personen säger och tappar känslan, t.ex. personen berättar att man ska får göra nåt roligt, men känslan är motsatta. Då tror dom antingen man inte vill, eller så hör jag inte vad dom vill och då är man tyken osv.

aspiemelly skrev: Får nån ögonkontakt har jag svårt att bryta den, hamnar i en "fan också, nu fastnade jag igen" panik känsla, hör inte ett ljud av vad personen säger och tappar känslan

Samma för mig! Och jag tänker faan, stop eyeballing me motherfucker...och så tänker jag kanske är det jag som glor...vem glor egentligen och hur får jag stopp på det??? Gaaah!

Jag hatar sådana där stirrpsykopater med genomborrande blick som aldrig rör på ögonen utan liksom bara hårdglor med stinn blick i flera minuter.

aspiemelly skrev:
På nära håll så blir jag tokig ibland. Folk verkar ha nån slags mani på att stirra en i ögonen. Sitter där och tittar vänster, tittar höger osv för att få ögonkontakt med en. Själv sitter (eller står) man där och försöker unvika blicken, titta på väggen, titta i taket, titta över axeln, titta på personens halsband/slips osv. Men deras jäkla "wobble-huvuden" (ni vet dom där hundarna/dockorna som man kan ha i bilen där huvudena guppar liksom) gör mig tokig när dom sätter igång. Vissa som tur fattar att det är viktigare vad som sägs än att stirra hål i en, för så känns det.

Får nån ögonkontakt har jag svårt att bryta den, hamnar i en "fan också, nu fastnade jag igen" panik känsla, hör inte ett ljud av vad personen säger och tappar känslan, t.ex. personen berättar att man ska får göra nåt roligt, men känslan är motsatta. Då tror dom antingen man inte vill, eller så hör jag inte vad dom vill och då är man tyken osv.

Känner igen mig i det du skriver.

Själv försöker jag inte hålla igång ögonkontakten. Jag tar ögonkontakt i några sekunder och återgår sedan till att kolla på annat: golvet, föremål, händerna osv.

Jag har aldrig ögonkontakt, aldrig. Jag insåg det inte ens själv förräns en psykolog påpekade det i samband med AS utredningen. Det är heller ingenting som jag försöker lära mig i nuläget.

Håller ganska ok ögonkontakt, men blir yr om jag tittar för länge.

sugrövmanövern skrev:

aspiemelly skrev: Får nån ögonkontakt har jag svårt att bryta den, hamnar i en "fan också, nu fastnade jag igen" panik känsla, hör inte ett ljud av vad personen säger och tappar känslan

Samma för mig! Och jag tänker faan, stop eyeballing me motherfucker...och så tänker jag kanske är det jag som glor...vem glor egentligen och hur får jag stopp på det??? Gaaah!

Jag hatar sådana där stirrpsykopater med genomborrande blick som aldrig rör på ögonen utan liksom bara hårdglor med stinn blick i flera minuter.

Känner igen nojan. Ögonkontakt måste vara det mest överreklamerade som finns. Räcker ju med att man tittar lite då och då. Kan omöjligt fokusera på vad som sägs när man ligger där under någons lupp (och fattar inte hur denne kan göra det). Känns snarare som att folk fascineras över det anskrämliga fenomenet de har framför sig och bara inte kan sluta glo.
Att titta ner emellanåt i ett samtal är för mig ett sätt att visa att man är färdig, har sagt sitt och bollat över det sagda till den andre.

hektiske hektor skrev: Ögonkontakt måste vara det mest överreklamerade som finns. Räcker ju med att man tittar lite då och då.

Instämmer. Men i mitt jobb är jag tvungen att åtminstone tidvis hålla ögonkontakt för att verka trovärdig.

Förstår inte varför man inom vården , ffa inom psykiatrin där man borde känna till problemet , väljer att placera sig mitt emot patienten. Alltid lika plågsamt. Det vore lättare att sitta bredvid varandra , men inte för nära inpå. Allra värst när de lutar sig fram och stirrar på en under tystnad.

tips: fixera blicken på en punkt i ansiktet (i samband vid person to person kontakt)
vid större folkmängd, se det som ett hav av människor, titta bort mot horizonten. Varje människa är inte en människa det är bara ett hinder; ibland kan du vika dig för det och gå runt, ibland går det runt dig, hur som helst så är det mest bara objekt som rör sig.
Det är så jag själv klarar mig, genom den strategin.

Näpp. Det är sånt man lär sig... Tydligen inte många aspies som gillar att lära sig nya saker=)

Det har jag haft hela livet. Men sedan jag fick min diagnos måste jag säga att det blivit mer "medvetet" och att jag kartlagt mina ögonkontaktsvanor. Har t ex lagt märke till att vissa personer känner jag mig inte lika besvärad att kolla i ögonen. Behöver inte nödvändigtvis vara personer jag känner väl. Och ibland kommer jag även på mig själv att titta folk i ögonen för att sedan "komma på" vad jag gjort. I dessa situationer tror jag att jag flackar mer "jämt" med blicken än annars.

Ah...den där aspergerkillen jag lärde känna. Han hade världens fastaste blick. Kunde se rakt in i mig i flera minuter kändes det som. Otrolig stark ögonkontakt. Ända tills jag frågade om det och han förklarade för mig att han precis hade lärt sig titta folk i ögonen och att han inte hade insett att man kunde titta för mycket också.

Den förfärlige snömannen skrev:Jag anstränger mig mycket för att undvika ögonkontakt med okända personer. Jag tittar oftast ner i marken jag med.

jag med...

Ibland reagerar främlingar jag passerar på att jag inte reagerar på dom. Så numera (beroende på situation) så kastar jag en blick åt deras håll så jag inte ser blind ut iaf.

Vad jag stör mig på är att jag vet inte vart jag ska hålla ögonen när jag inte har ögonkontakt. Uppåt fungerar sällan och är för det mesta reserverat för att himla med ögonen. Tittar man neråt så är man blyg och osäker. Tittar man åt sidorna för mycket så är man oärlig eller nervös. Går det att vinna? *suck*

Men jag tror jag börjat lista ut det där(hitta någonting halvintressant att kolla på någon sekund) men har fortfarande ingen aning en stor del av tiden, speciellt då jag inte är så bekväm med just ögonkontakten. Jag är väl mer osäker än jag själv inser ibland.

Jag vet inte om jag är ute och cyklar dock, för jag går på känsla mest istället för egentliga erfarenheter eller instruktioner/kommentarer.

Jag har svårt med ögonkontakt. Känns jobbigt att kolla folk i ögonen. Håller iaf inte blicken kvar länge ifall jag väl gör det, rädd att personen ska se osäkerheten i mina ögon ifall den kollar för länge.

Nu kommer ni säkert säga att det är bara mina tankar och jag inbillar mig, och så är det kanske ochså. Men känns som så iaf.

Och jag håller blicken jämt ner i marken när jag är ute o går.

Jag har haft väldigt stora problem med ögonkontakten. Det har blivit mycket bättre nu men det är fortfarande ett obekvämt kapitel i många situationer. Det är jobbigt att möta en ensam person på en halvtom gata tycker jag. Man går på kontrakurs med varandra, båda på trotoaren, och redan på håll börjar jag bekymra mig. Jag vill gärna spela oberörd men det går liksom inte. En grej som kommer med på köpet är att jag väjer undan lite för överdrivet med axeln vid passerandet och lite för tidigt typ. Fan vad irriterande.

Det händer att jag inte kan låta bli att stirra på folk t.ex. på krogen och sedan måste jag flytta mig så att jag sitter vänd mot en vägg eller något. Lyckligtvis har jag oftast stenansikte så risken att de ska tro att jag flirtar är väl inte överhängande. Det beror väl på att jag tenderar att se förbi den jag pratar med eller bara att jag slöglor.

När jag är ute och går tittar jag oftast i marken strax framför mig och ju mer folk det är tittar jag lite längre fram för att lättast avgöra var folk omkring är på väg eller kommer att befinna sig inom en eller några sekunder så att jag kan ta mig fram utan hinder. Trots glasögon ser jag ganska suddigt och det börjar bli dags att uppgradera mig.

När jag cyklar är jag lite mer förutseende och ser mig omkring i högre grad utom när det är fritt körfält.

Alternativ nummer 1 eftersom jag inte vill överdriva.

Svarade ja. Jag har svårt med människor jag inte känner.

När jag pratar med nån i min familj så är det inte lika mycket krav på att jag ska ha ögonkontakt hela tiden.
Jag har också märkt att det är svårare när jag står upp än när jag sitter ner och pratar, vet ej varför.
Jag var på mitt första psykologsamtal förra veckan och hon tyckte att jag hade ganska bra ögonkontakt, men frågade om jag behövde anstränga mig för att ha det. Jag blir väldigt trött om jag har haft ett långt samtal med nån. Måste hela tiden tänka när jag ska titta på personen och när jag inte ska göra det. Det kommer inte automatiskt.