Jag har alltid varit mycket i min egna lilla värld. Världen är så läaskig.

högljud och full med en massa äkänslor som filk skatar om kring med hej vilt. Gör ont. Finns också så mycket att oroa sig på och fastna i.

Men Jag känner samtidigt att jag missar en massa. Jag vill se världen och och umgås med folk och dela känslor.

Men blir oftast för rädd och undviker det eller om jag väl går ut så är jag aldrig riktigt "där" , detta är specielt om jag är bland folk jag inte känner. och jag har otroligt höga krav på vad jag klassar som "folk jag känner/vänner"

Sen har jag märkt att folk med AS ger mig ofta inte denna räddsla/oro .
även om jag inte känner dom. Vet inte varför men märks tydligt.


Nån som känner igen sig ?

Jag är onekligen tryggare i min egen lilla värld. Sjunker lätt in i ett litet skal där jag känner mig distanserad från vad som händer runt omkring mig, och känner mig väldigt utsatt när någon tilltalar mig eller rör vid mig då.

I mitt eget sällskap har jag dessutom aldrig tråkigt, men om jag är ensam för länge drabbas jag nästan av en känsla av att jag håller på att bli galen eller nått, eftersom jag då förlorar förmågan att längta efter mänskligt umgänge, samt glömmer bort hur man umgås med folk. Jag trivs väldigt bra med att vara helt för mig själv och har lätt för att tappa kontakten med den övriga verkligheten.

Jag ser det egentligen inte som ett problem. Jag är nog mest tacksam över att jag har förmågan att roa mig själv och rymma in i en inre värld, när den yttre världen blir för jobbig. Tror inte att alla kan det.

Om det ni beskriver är att gå in i sin egen värld så gör jag det jämt, och trivs bra med det.

Javisst, detta tillstånd är bekant. För att skapa en bra balans mellan mellan inre och yttre värld brukar jag:

1. Förbereda mig mentalt i förväg när jag skall ut på "uppdrag".

2. Kolla igenom så allt fungerar praktiskt (det kan ju vara allt från resvägar till att ha gjort förberedelser för vad som skall sägas, göras, presenteras mm).

3. Se till att en "räd" ute följs av belönande, helande vila och avskilldhet.

4. Sätta upp en uttlad gräns för vad som skall klaras av under dagen, när detta gjorts får det vara nog!

PS
Privat umgås jag nästan bara och helst med folk som har någon form av specialegenskap typ AS. Diagnos eller ej, det är där de trevliga intressanta, begåvade, personerna har dykt upp i mitt liv.