Det finns ju en annan tråd om hur man står ut med känslan av ensamhet, men jag undrar om det är nån annan som inte kan fungera när man är ensam?

När jag har varit ensam ett tag (kan variera mellan en halvtimme och en dag...), så är det som att det blir bara tomhet inom mig. Inga signaler om att göra nånting går fram. Till viss del kan det bero på att jag har svårt att komma över "trötthetströskeln", dvs ADHD-problematik, men det är inte bara det, utan ofta är det mer som att omvärlden upphör att kännas verklig. Går jag i det läget ut för att se folk, är det som att stå och titta på en film, och det känns lika omöjligt (och befängt...) att ta kontakt med någon, som att kliva in i filmduken och börja prata med skådisarna... (Detta kan jag även känna inför folk jag känner väl, när det är som värst!) I det läget behöver jag att nån annan börjar prata med mig, så brukar det släppa.

Utöver att andra människor inte känns verkliga, så är det också som att jag tappar min inre "motor". Jag får ingen inspiration att göra nåt; om jag ens lyckas komma på nåt att göra, så har jag ingen kraft att sätta igång med det - som att tändstiftet saknas eller nåt sånt... Jag har ofta tänkt att jag är som en bil, som ständigt måste ha startkablarna ihopkopplade med en annan bil - då går motorn igång, men så fort startkablarna tas bort dröjer det inte länge innan motorn slocknar igen...

Iris Johansson beskrev nåt liknande i sin bok "En annorlunda barndom", att fortfarande, som vuxen, så klarar hon inte att bo ensam (hon har alltid bott i kollektiv, förutom under en kort period), för hon behöver se andra personers "atmosfärer" (dvs auror), annars blir det bara tomt, och hon måste göra en massa ritualer (minns inte exakt hur hon beskrev det). Men jag har inga ritualer att ta till i såna lägen, utan jag får bara en fruktansvärd ångest, som blir värre och värre och inte går att bryta på annat sätt än att någon annan tar kontakt med mig! (Alternativt att jag tar amfetamin...)

(Någon intelligent person kanske då undrar över hur jag i det läget kunnat få tag i tjacket... -Genom att - med världens kraftansträngning! - faktiskt "kliva in i filmduken och börja prata"... (Skulle jag inte varit så desperat, så skulle jag aldrig klarat av det!!!))

Så jag kan alltså, med världens ansträngning, klara att börja prata med nån jag känner - men problemet är att jag ofta är så ensam att jag inte har nån att vända mig till... [Edit: Men det är inte alltid jag klarar det, inte ens med världens ansträngning...] Och även när jag har det, så ger det bara tillfällig lindring, snart känns allt lika overkligt igen... Och jag börjar känna mig mer och mer deprimerad... (Detta är alltså anledningen till att jag inte klarar att bo själv!)

Nån som känner igen sig? (Eller har nåt tips...)

(Jag har inte möjlighet att titta in på forumet när som helst, och ännu svårare att lyckas skriva, så ta inte illa upp om jag inte svarar på en gång. Jag läser när jag kan - och skriver mer om jag kan...)

Jag är ärligt talat lite för trött för att läsa igenom hela inlägget nu, men en kort reflexion. Handlar det om isolering också, dvs. brist på social kontakt, inte bara att fungera hemma när du är hemma? Jag har ju varit mycket i den situationen under min långa sjukskrivning och har haft en del funderingar om det.

Jag tror att man helt enkelt får för lite stimuli utifrån. Man kan ta ganska mycket initiativ själv till att göra saker, men jag tror att utan någon form av stimuli utifrån avstannar det. Lite förenklat kanske det är ungefär så att varje stimuli utifrån (t.ex. ett trevligt telefonsamtal, ett kort samtal med en expedit i en butik, eller t.o.m. umgås med vänner etc.) gör att man orkar ta ett antal initiativ själv till att göra saker. Hur många kanske varierar på i vilket skick hjärnan är (trötthet, AS, stress,...).

Dvs. ju mer kontakt med omvärlden man har (trevliga kontakter då i första hand) desto fler saker kan man ta initiativ att göra själv. Så kan man ge sig själv stimili också. Att lyssna på musik kan göra att jag får mera energi att göra andra saker. Men då måste jag ha den mentala orken att först faktiskt bestämma mig för att lyssna på musik och välja vad. Så det behövs fortfarande stimuli utifrån.

Skriver under Kvasirs ord.

Tillägg: Den här sortens initiativlöshet hänger för mig ihop med deppighet. Litet mer om det hela har jag skrivit i den senaste tråden om depressioner.

/ J

Jag söker mig i fall av ensamhet automatiskt till andra människor. Kanske är det självbevarelsedrift. Grannar, andra hundägare ute på promenaden, schizofrena man möter på gatan, alkoholister, det mesta kan vara intressant att lyssna på.

Fast ibland förut har det hänt att jag har varit för trevlig, och då har tex barn följt med mig hem. Men jag har börjat säga ifrån att de får inte följa efter mig.

Jag blir förlamad när jag är helt ensam. Gör inget vettigt alls utom att se på tv ungefär.. Kan inte ens finna ro till att läsa en bok.

Det har varit så i perioder att jag inte haft någon att ringa till och ingen att ta en fika med på stan. Jag går i princip inte ut ensam så om jag inte haft mitt timjobb som tvingat mig att gå ut och vara lite social så vet jag inte hur det hade gått.

Varje helg till helt nyligen har jag tvingat mig ut på krogen själv genom att ladda hemma med rejäla mängder alkohol för att stå ut med att vara ensam i trängseln..

Nu har jag träffat en underbar tjej som inte vill annat än tillbringa varje ledig minut med mig och det lyfter mig enormt. För närvarande har jag oxå 2 vänner som jag träffar regelbundet så man kan säga att jag har det väl förspänt just nu..

De perioder jag är helt ensam är det ju synd att man inte är en sån utpräglad aspie att man kan gräva ner sig i specialintressen, men det räcker inte för mig som i grunden är en social person..

Kvasir skrev:Jag är ärligt talat lite för trött för att läsa igenom hela inlägget nu, men en kort reflexion. Handlar det om isolering också, dvs. brist på social kontakt, inte bara att fungera hemma när du är hemma? Jag har ju varit mycket i den situationen under min långa sjukskrivning och har haft en del funderingar om det.

Här måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår vad du menar... Men jag har alltså svårt både socialt (både att ta kontakt och att relatera till andra.), och att komma igång att göra saker. (Ej i första hand matlagning o dyl., utan mer rent allmänt att sysselsätta mig.)

Kvasir skrev:Jag tror att man helt enkelt får för lite stimuli utifrån. Man kan ta ganska mycket initiativ själv till att göra saker, men jag tror att utan någon form av stimuli utifrån avstannar det. Lite förenklat kanske det är ungefär så att varje stimuli utifrån (t.ex. ett trevligt telefonsamtal, ett kort samtal med en expedit i en butik, eller t.o.m. umgås med vänner etc.) gör att man orkar ta ett antal initiativ själv till att göra saker. Hur många kanske varierar på i vilket skick hjärnan är (trötthet, AS, stress,...).

Dvs. ju mer kontakt med omvärlden man har (trevliga kontakter då i första hand) desto fler saker kan man ta initiativ att göra själv. Så kan man ge sig själv stimili också. Att lyssna på musik kan göra att jag får mera energi att göra andra saker. Men då måste jag ha den mentala orken att först faktiskt bestämma mig för att lyssna på musik och välja vad. Så det behövs fortfarande stimuli utifrån.

Visst handlar det om brist på stimuli utifrån - men frågan är väl då om jag är extremt beroende av det, alltså att jag behöver mer än andra - eller om jag saknar ytterliggare nån sån där automatiseringsfunktion, eller vad det nu är för fel på mig...

Ensamflickan skrev:Visst handlar det om brist på stimuli utifrån - men frågan är väl då om jag är extremt beroende av det, alltså att jag behöver mer än andra - eller om jag saknar ytterliggare nån sån där automatiseringsfunktion, eller vad det nu är för fel på mig...

Nja, tanken var mera att om du har väldigt lite kontakt med andra människor så får du inte så mycket stimuli utifrån, och kanske av den anledningen har svårt att ta initiativ till att göra saker. Fast sedan varierar säkerligen beroende av stimuli från person till person också. Det finns ju folk som lever ensamma i stugor i skogen och verkar fungera alldeles utmärkt. Fast de kanske istället får sina stimuli från naturen?

Thunderchild skrev:De perioder jag är helt ensam är det ju synd att man inte är en sån utpräglad aspie att man kan gräva ner sig i specialintressen, men det räcker inte för mig som i grunden är en social person..

Precis... Det är lätt att få intrycket att alla "aspie-sar" och "autister" trivs i ensamhet, (om jag inte missförstått allt jag läst, som vanligt... ) så det är därför jag undrar vad det är för fel på mig, typ: "Klarar jag inte ens av att vara autistisk "ordentligt"...?" Men jag är tydligen inte helt ensam om detta, i alla fall...

Ensamflickan skrev:Precis... Det är lätt att få intrycket att alla "aspie-sar" och "autister" trivs i ensamhet, (om jag inte missförstått allt jag läst, som vanligt... ) så det är därför jag undrar vad det är för fel på mig, typ: "Klarar jag inte ens av att vara autistisk "ordentligt"...?" Men jag är tydligen inte helt ensam om detta, i alla fall...

Vi kanske ofta har ett stort behov av självvald ensamhet, men jag undrar hur många som vill vara helt ensamma? Det finns en avhandling (eller om det var ett exjobb) från Tema i Linköping som handlar om just detta. Författaren har intevjuat en massa Aspergare och kommit fram till att de allra flesta är inte ensamma för att de vill det, utan för att de helt enkelt inte vet hur man bär sig åt för att slippa vara ensam. Jag vet inte om jag har kvar länken till den någonstans, dock.

Kvasir skrev:

Ensamflickan skrev:Visst handlar det om brist på stimuli utifrån - men frågan är väl då om jag är extremt beroende av det, alltså att jag behöver mer än andra - eller om jag saknar ytterliggare nån sån där automatiseringsfunktion, eller vad det nu är för fel på mig...

Nja, tanken var mera att om du har väldigt lite kontakt med andra människor så får du inte så mycket stimuli utifrån, och kanske av den anledningen har svårt att ta initiativ till att göra saker. Fast sedan varierar säkerligen beroende av stimuli från person till person också. Det finns ju folk som lever ensamma i stugor i skogen och verkar fungera alldeles utmärkt. Fast de kanske istället får sina stimuli från naturen?

Under de perioder jag haft mer kontakt med andra, har det ofta ändå bara hållit en kort stund, efter att vi skiljts åt. (Om vi inte har planerat att göra nåt tillsammans t ex som jag behöver förbereda hemma.) Som jag skrev: det kan räcka med en halvtimme, för att jag ska tappa alla krafter jag fått... (Kanske efter en halv dags umgänge...)

Visst händer det att jag t ex fastnar vid datorn (som nu, t ex), men det är ju också stimuli utifrån - ibland hittar jag ingenting inspirerande på nätet (inte ens på detta forum... ) Så de där specialintressena lyser också med sin frånvaro...

Jag undrar verkligen hur eremiterna klarar sig, t ex hon som levde halva året ensam i en grotta (som nån länkade till nån tidningsartikel om.)

Ensamflickan skrev:

Kvasir skrev:

Ensamflickan skrev:Visst handlar det om brist på stimuli utifrån - men frågan är väl då om jag är extremt beroende av det, alltså att jag behöver mer än andra - eller om jag saknar ytterliggare nån sån där automatiseringsfunktion, eller vad det nu är för fel på mig...

Nja, tanken var mera att om du har väldigt lite kontakt med andra människor så får du inte så mycket stimuli utifrån, och kanske av den anledningen har svårt att ta initiativ till att göra saker. Fast sedan varierar säkerligen beroende av stimuli från person till person också. Det finns ju folk som lever ensamma i stugor i skogen och verkar fungera alldeles utmärkt. Fast de kanske istället får sina stimuli från naturen?

Under de perioder jag haft mer kontakt med andra, har det ofta ändå bara hållit en kort stund, efter att vi skiljts åt. (Om vi inte har planerat att göra nåt tillsammans t ex som jag behöver förbereda hemma.) Som jag skrev: det kan räcka med en halvtimme, för att jag ska tappa alla krafter jag fått... (Kanske efter en halv dags umgänge...)

Visst händer det att jag t ex fastnar vid datorn (som nu, t ex), men det är ju också stimuli utifrån - ibland hittar jag ingenting inspirerande på nätet (inte ens på detta forum... ) Så de där specialintressena lyser också med sin frånvaro...

Jag undrar verkligen hur eremiterna klarar sig, t ex hon som levde halva året ensam i en grotta (som nån länkade till nån tidningsartikel om.)

Ja, eremiten hade väl ett rikt inre liv. Sen hade hon tydligen stort utbyte av att vistas i naturen. De forna eremiterna kände väl närheten till Gud.

Denna eremit levde ju med andra övriga delen av året, hon kanske fick så mycket stimulans att det räckte och blev över då? Dessutom hade hon ju mobiltelefon, så hon kunde hålla kontakten t ex med sina vuxna barn.

Jag lever ju inte ensam. Men jag tror att jag gillar att nån annan bor i samma hus. Vi behöver inte prata el ens vara i samma rum. Men det känns tryggt att inte vara ensam. Hunden är också ett sällskap.

Fast det kanske inte ger så mycket stimulans, däremot kan tryggheten behövas för att våga ge sig ut i världen.

Jag har ju bott ensam förr i tiden. Men då studerade jag, träffade alltså lärare och andra studenter. Eller så jobbade jag och då hade jag ju kontakt med folk hela tiden, mer än när jag studerade.

Det där med att svårt att komma igång är väl typiskt aspigt.

Idealet är att ha en förstående familj att bo ihop med, som tillåter en att ägna sig åt sina specialintressen, för mig är det t ex att läsa.

Till Ensamflickan: All min medkänsla!

Du är inte ensam om att vara och känna dig ensam, om att inte kunna fungera i ensamheten!

Jag är precis som du, numera. Du beskriver väldigt bra den där oförmåga; att det är som om mitt bilbatteri måste vara ständigt uppkopplat på någon annans för att min bil, jag, ska kunna fungera.

Frågan är: Vad är sjukt hos oss? Vad är sjukt i samhället?
Människan är, liksom fåret, ett flockdjur. Tänk om det stod ett ensamt får i varje hage! Men det gör det ju inte. Vid regn så kan de söka skydd under några granar och lägga tätt ihoppackade, för att värma och skydda varandra. De är så gulliga! Jag såg ett lamm födas och hur det sprang fram och tillbaka efter några dagar, på de andra fårens ryggar. Deras ryggar var lammets golv och trygghet.

Jag har tidigare i livet varit fysiskt friskare än idag; utbildat mig, jobbat, gift mig, skaffat barn, fostrat barn, haft välutvecklade intressen, stått på scenen, fått uppmärksamhet.

Men nu är kroppen väldigt trött av alla sjukdomar och medicinering och jag orkar inte vara social, laga mat och bjuda in gäster, snabbt infinna mig på en viss plats för social samvaro. En ev. vän måste ta oerhört många hänsyn och anpassa sig till MIG och mina handikapp. Och hur många fixar det? Nej, just det, inte många.

Så här ligger jag i sängen o funkar inte så bra på någon nivå alls. I några år letade jag på webben efter kollektiv, särskilt boende, men fann ingenting som passade. Kollektiven krävde att jag skulle arbeta på ett sätt som jag inte kan. Klostren krävde fullgod hälsa. Känns som att jag gjort allt jag kan för att undfly ensamheten, men misslyckats, så nu är det som det är och ..... jag har inga goda råd alls... bara förståelse...

En del människor har bra eremitanlag, andra har det inte.
Sverige är eremiternas land. Vi isolerar oss från varandra på ett sätt som man inte gör i åtskilliga andra länder. Om jag inte hade ett något handikappat barn skulle jag provbo i andra länder.

Det händer att naturmeditation kan frigöra mig från jaget och få mig att känna en djup, fridfull samstämmighet med allt skapat.

Ensamflickan: Du beskriver det så otroligt bra och jag känner igen mig i mycket av det du skriver, men oftast så känner jag mig som tvärtemot hur du verkar fungera. För mig är det inte ensamhet i sig som sätter igång det där. Jag har nog ganska bra "eremitgener" tror jag. Det är istället trötthet efter för mycket socialt X som gör att initiativförmågan försvinner. Konstigt nog brukar jag få problem att sova samtidigt. Går bara omkring som i en dimma - varken vaken eller sovande. Vänder på dygnet och känner mig jättestressad samtidigt som stressen och ångesten verkar liksom avlägsen, som om det inte var mig det gällde. Helt oförmögen att göra någonting vettigt, oavsett hur nödvändigt det är att det görs. Skriver långa listor på allt som behöver göras, men får samtidigt inte gjort ett dugg.

När det blir riktigt illa känns det ibland som om jag tappat rösten. Det är inte bara svårt att ta kontakt med andra - jag kan inte "dra igång" talapparaten och säga någonting, ens om någon tilltalar mig. Skitäcklig känsla - som om rösten fastnar någonstanns långt inne i mig. Jag tänker vad jag vill säga men det tar lång tid att få upp det och ut det.

Fastän det är kontakt med folk som drar igång det, så är det folk som kan "dra igång" mig igen. Folk som är väldigt energiska, pratar mycket och fort och frågar mycket, behövs för att få mig igenom spärren. Trots det vet jag att jag inte klarar att umgås med så energiska människor särskilt länge, om det inte ska bli en likadan "baksmälla" igen, just för att människan är så energikrävande.

Skriver under på det där med bristen på yttre stimuli. Får jag vara i mitt hus i skogen har jag fullt upp alltid, oavsett hur ensam jag är, men i stan kan det hända att jag bara sitter och degar i flera dagar utan att ens komma utanför dörren. (Hundarna räddar mitt liv där - numera MÅSTE jag ut ).

DU ÄR INTE ENSAM OM ATT VARA ENSAM!

En diskjockey sa en gång: "Ja, här är vi nu ENSAMMA TILLSAMMANS!"
Jovisst, hade han rätt, äcklig rätt.

Var på en restaurang med barhäng i går. Volymen på musiken skruvades upp mer och mer under kvällens lopp, så att man inte kunde prata även om man ville. Såg flera män som lyste av ensamhet och bara satt där och stirrade ut i luften

De ensamma kvinnorna lyste med sin närvaro, de gör oftast det. Gömmer sig väl i en skokartong i garderoben?!

Själv hade jag väldigt trevligt tillsammans med en ADD:are och en Aspie.
Det är VI mot VÄRLDEN.

Idag är jag borta med vinden, helt sanslöst utpumpad av ansträngning.
Ingen kan få mig att göra någonting...

Man kan kanske uttrycka det som så att när man träffar andra människor så blir det som att se sig själv i en spegel, man ser vad man är för en människa.

Debbido skrev:Idag är jag borta med vinden, helt sanslöst utpumpad av ansträngning.
Ingen kan få mig att göra någonting...

Var det värt'et?

Hm. Tycker olika lägen medför olika situationsbehov. Ska man prata när man sitter på bussen? Vilka möjligheter finns i olika situationer? Kan man prata med sig själv när man sitter o ser på film? Kreativitet tror jag e ett bra svar. Min kreativitet e dock ett kapittel i sig. Tråkigt nog stal nån en videokamera av mig förra året. Som tur e har jag inte direkt brist på att finna intresse i diverse onödig kunskap. Kan sitta vid datorn uppslukad av Wikipedia mer än vad som kanske är sunt för bra balans på kunnande. Har funderat lite på att starta eller hitta en givande bokklubb som pusselbit av gemensamhet i vårvintern. Nån som har erfarenhet av de?

Om jag får för mycket av ensamheten kan jag rekommendera kvällskurser, studiecirklar eller annat. Helst i någonting man är intresserad av förstås, men ibland kan man gå på kurs utan att tycka det var särskilt kul med [fyll i valfri aktivitet] och sluta med att bli totalt biten för en tid. Då har man också ett ämne att umgås kring. Det fungerar bättre tycker jag, än att bara träffas.