Jag stötte åter på uttrycket "offerkofta" i en text och en diskussion uppstod - var kommer uttrycket ifrån egentligen? Jag hittar referenser till Mia Törnblom, som tydligen använder uttrycket, och till olika terapisidor när jag söker på nätet. Men jag hittar inget mer vederhäftigt om dess ursprung.

Någon som vet?

Börjar med att poängtera att jag tyvärr inte har en susning, så jag har inget svar på din direkta fråga.
Har själv fnulat lite på det där ordet. Hos mig har det alltid väckt associationer till ordet "tagelskjorta" av någon anledning.

Jag vet inget om ordets ursprung men associerar det till tvångströja. Första gången jag läste ordet var i en av Mia Törnbloms böcker. Jag trodde att det var ett uttryck som hon själv hade hittat på eftersom jag inte hade hört det förut.

tahlia skrev:Börjar med att poängtera att jag tyvärr inte har en susning, så jag har inget svar på din direkta fråga.
Har själv fnulat lite på det där ordet. Hos mig har det alltid väckt associationer till ordet "tagelskjorta" av någon anledning.

Håller med, min första association, kanske för att tagelskjorta, är ett ord som jag kan se
framför mig trots att jag aldrig sett den sortens plagg i verkligheten.

Offerkoftan tror jag jag mig skådat, men det är inte sant, då jag inte klart och tydligt,
kan placera den varken i min eller någon annans klädkammare.
Ej heller ger den, den värme som en kofta borde ge, dem gånger jag fryser av självömkan.

Vet inte, men en obehaglig bild tränger sig på, av en förorättad kvinna, ej man... från en tid då koftor var vanligare, hon har satt på sig koftan demonstrativt skyddande mot fler ...

Hursomhelst ett ord jag får försöka göra upp med, då det hos mig inte fyller någon
annan funktion än, negativa fördomar som får mig att känna mig dummare än vad jag är.

Skall ta mig i kragen och titta efter, den kanske spefullt ligger i nå'n låda.
Annars får jag dra nå't gammalt över mig.

Mvh segdeg

Jag känner igen mig i segdegs poetiskt uttryckta associationer.

segdeg skrev:Vet inte, men en obehaglig bild tränger sig på, av en förorättad kvinna, ej man... från en tid då koftor var vanligare, hon har satt på sig koftan demonstrativt skyddande mot fler ...

Även jag ser för mig en kvinna från förr, invant kurande i sin noppriga grå eller mörkblå kofta — från en tid då kvinnorollen inte gav så mycket mer utrymme för mångas frihetslängtan än att manipulera omgivningen med skuldbeläggning och offerkoftor.

Men avvisa ordet vill jag inte göra. Ett ord har alltid sin användning, rätt vad det är märker man det.

segdeg skrev:Skall ta mig i kragen och titta efter, den kanske spefullt ligger i nå'n låda.
Annars får jag dra nå't gammalt över mig.

Bidrar med min kreation, offerkoftans motsats: förövartröja. (Inga träffar på google)

Offerkoftan är inget fysiskt ting, det är ett mentalt tillstånd där (någon) ser sig själv som ett offer utan realistisk grund.

prodge64 skrev:Offerkoftan är inget fysiskt ting, det är ett mentalt tillstånd där (någon) ser sig själv som ett offer utan realistisk grund.

Fast nu frågade ju inte Titti efter ordets betydelse, utan ordets ursprung.

Arkimedes skrev:

prodge64 skrev:Offerkoftan är inget fysiskt ting, det är ett mentalt tillstånd där (någon) ser sig själv som ett offer utan realistisk grund.

Fast nu frågade ju inte Titti efter ordets betydelse, utan ordets ursprung.

Det missade jag. Fredrik Lindström kanske har koll?

Jag tycker inte om ordet. Det känns som man förringar och nedvärderar dem som faktiskt har offrat något och säger att: ni får skylla er själva!

Kanske det är så de flesta använder ordet. Vet inte, men det är ju så det ska vara nuförtiden. Vill i så fall påpeka att jag kan se andra användningar, till exempel om en person som skuldbelägger andra. Som man förstås också kan vara illvillig mot, men det är ju inget man måste.

Personer som skuldbelägger andra kan vara en fruktansvärt pina att ha att göra med men är ofta också själva offer för värderingar och konventioner som de inte lyckats ta sig ur.

Visst. Det antydde jag också högre upp i tråden. Men koncentrerade små ordmålningar behövs även (eller inte minst) för mångtydiga företeelser. Ska man utmönstra alla sådana bara för att de kan användas enögt eller som förtrycksmedel blir det inte mycket språk kvar. Däremot kan man ju akta sig för att använda ett modeord så länge det är mode, särskilt om det då brukar användas för att främja trångsynthet.

Jag menar inte att det är ett dåligt ord. Jag menar att det fyller mig med obehag.

Okej. Jag var inte säker på hur du menade, så skulle kanske ha tillfogat något om att "hursomhelst så tycker jag...".

Undrar om det inte har betydelse som att sätta på sig offerrocken? Att ikläda sig offrets roll för att vinna fördel...

(kompletterat med glömt ord)

Jag läste nåt i Törnbloms bok (minns ej vilken av dem), och där stod det något i stil med att man skulle utstråla lycka och sådär, för om man hela tiden tänkte ledsna tankar, såsom "Jag är dålig" "jag är ful" osv så skulle man vänja sig vid dem. De dåliga känslorna skulle bli som en bekväm kofta för en, som man hade på sig av bara vanan. Tror att det är därifrån det kommer.

Förövarjacka är bättre, då jag tänker mig antingen en skitig träningsoverallsjacka eller en skinnpaj.

Jag gillar inte uttrycket offerkofta, det känns som att man liksom förringar de som varit utsatta för hemska saker och deras upplevelser med det uttrycket.

Maldita skrev:
Jag gillar inte uttrycket offerkofta, det känns som att man liksom förringar de som varit utsatta för hemska saker och deras upplevelser med det uttrycket.

+1
Det har blivit ett sätt att nedvärdera andra genom att påstå att de bara sätter på sig offerkoftan när de faktiskt blivit utsatt för t ex upprepade kränkningar. Jämför med "spela martyr". Används på samma sätt.
Därmed inte sagt att det inte finns människor som försöker manipulera sin omgivning med att använda känslomässig utpressning genom att låtsas vara ynkligare, mer sårade etc än vad de är.

Bump!

Arkimedes skrev:Jag vet inget om ordets ursprung men associerar det till tvångströja. Första gången jag läste ordet var i en av Mia Törnbloms böcker. Jag trodde att det var ett uttryck som hon själv hade hittat på eftersom jag inte hade hört det förut.

Vare sig det var hon som uppfunnit ordet själv el inte, så verkar den första gången det förekommer i skrift vara i Törnbloms bok Självkänsla nu! som utkom år 2005.

Det framgår i denna podd Språket: https://podtail.se/podcast/spraket-i-p1 ... ferkoftor/

Det handlar alltså om den stora bekväma och trygga offerkoftan som man sveper in sig för att slippa ansvar och f andras sympati. Mia Törnblom skriver att hon kan sitta i offerkofan en timme och tycka synd om sig själv, men sen får det vara nog, av med offerkoftan.

Det bekräftar inte ursprung, men användes tidigare än Törnbloms bok.
2002 enligt:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Offerkofta

Ja, då var inte Törnblom först. Men det var ännu så pass nytt att hon skrev det inom citattecken:

Jag är den sista att förneka att det ibland känns skönt att gnälla och tycka synd om mig själv. Jag brukar rentav unna mig lyxen att sitta med min "offerkofta" en stund åtminstone, men max en timme, därefter känns det olustigt och tråkigt.
- Mia Törnblom, Självkänsla nu!

http://faktoider.blogspot.com/2018/08/

I ovanstående citat handlar det om att för sin egen skull inte fastna i självömkan. Men ordet används numera mest i nedsättande betydelse om andra.

Det tycks finnas ett oändligt behov av nya nedsättande ord att kasta på andra. (Ja, jag är själv inte oskyldig.)