Har hängt här i forumet ett tag för att försöka förstå vem jag är.

Bakgrund: Första riktiga depressionen vid 17 års ålder efter grov mobbing sedan 1:a klass. Var ett freak som lärde mig själv läsa före fem års ålder och kunde då på ett jävligt lillgammalt sätt förklara för vuxna hur ett oljehydrauliskt system fungerar. (Vem orkade lyssna??)
Medecinerades med Valium i gymnasiet... Magsår efter ett halvår på första jobbet. Bytte jobb och försökte få ett mindre hektiskt.. Frälsningen kom genom musiken, jag började sjunga opera och romans och där var det tillåtet att vara "knepig". Fortsatte med att skriva musik och det gav den bästa tilfredsställelsen av alla sysslor - men pengar? Glöm det! Ära i viss mån men det kan man inte servera sig på frukostbordet.

Förvirrade mig in i IT-branschen och häckade där i 15 år. Inte bra för min mentala hälsa, depressionerna avlöste varandra. En terapeut gav mig det fantastiska rådet "Byt inre landskap!" Vad det hjälpte (NOT!) Suttit många gånger på psykakuten och bett om hjälp för mina akuta suicidtankar. Två nära manliga släktingar har suiciderat (dom två närmaste man kan ha, faktiskt). Fått käka SSRI, SNRI och gått i terapi under många, långa år. Reagerat "ovanligt" eller "annorlunda" på dessa preparat som aldrig fungerat för mig. Efter en arbetsskada nu kronisk neurogen smärta mot vilken jag får kodein-preparat sedan 10 år. Jobbat 75% de senaste 10 åren men då inte orkat någonting mer än just jobbet. Inget umgänge alls, gillar inte männsikors pladder, gillar jyckar bättre - man ser på svansen vad dom tycker om en...

Nu, efter att ha stötts och blötts i vården sedan 17 månader tillbaks varav 7 månaders väntetid på att få träffa en psykiater i Landstingssjukvården (jag kände inte till vårdgarantin då..) så har jag fått diagnosen Asperger + ADD. Min ålder? 60... Lever nu som parasit på samhällskroppen vilket i mitt fall innebär sjukersättning och är därmed hatad och avskydd av de politiker som vill genomföra ytterligare skattesänkningar med 10 miljarder. (Socialförsäkringen går med vinst 10 ggr det beloppet men det skiter dom i...) Hade jag inte en person att ta hänsyn till samt mina jyckar - så hade jag checkat ut för läänge sedan. Mitt liv har varit en lång, hemsk plåga fylld av misslyckade försök till navigering i och tolkning av en omvärld som befolkas av idel käcka NT:s (ja förutom de sociopater som innehaft chefsbefattningar på arbetsplatser jag varit på).

Ber om ursäkt om jag förolämpat någon med detta inlägg fyllt av ärligt känd bitterhet och förtvivlan.

Hej och varmt välkommen! Låter som om du haft det väldigt tufft. Känns det bra att i alla fall ha fått en retroaktiv förklaring på dina problem?

Jag förstår din bitterhet, även om min egen är mycket mindre. Jag diagnosticerades vid 27, vilket är tidigt nog, men jag jämför mig ibland med min son som fick diagnos vid 4 och den fantastiska skola han ska börja i, med andra AS-barn, där specialintressen uppmuntras och egenheter accepteras och omgivningen anpassas efter de ibland ovanliga svårigheter som aspies har...

Kanske borde du (liksom jag) testa att träffa andra med AS? Jag har knappt börjat själv, men jag har hört att det kan vara givande.

Jag tycker du är stark som är i livet.

Hej och välkommen hit!

Du är inte den enda som fått din diagnos sent, jag är en annan. AS "fanns" ju inte när vi var unga.

Men inte är livet slut när man är 60, man kan i bästa fall leva någorlunda kroppsligt frisk i 20 år till. (I 80-årsåldern brukar krämporna bli värre.)

Här är en tråd om att få diagnos i mogen ålder: http://www.aspergerforum.se/hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html

Och en bok jag tycker är bra: http://www.aspergerforum.se/gunnel-norro-aspergers-syndrom-har-jag-verkligen-det-t4063.html

Tack för era svar! Det gläder mig mycket att det idag finns bättre chanser att få adekvat hjälp redan tidigt i livet. Barnets rätt att utvecklas i sin egen takt och på sina egna villkor måste vara en självklarhet.

Jag har alltid haft en stor insikt i min "problematik". Journalanteckningar säger att "patienten har goda kunskaper inom ämnet" (psykiatrin) och jag får ofta frågan från läkare om jag är i professionen.

Vet inte om det känns bra att få en diagnos? Det hade varit bättre med en ursäkt från alla de läkare som inte lyssnat när jag berättat att jag inte blivit något bättre av alla de otaliga antidepressiva jag fått. Dom kunde ha lyssnat när jag berättade hur jag blev aggressiv och började slå folk på käften ute på stan, i stället för att höja dosen så att jag blev ännu ilsknare.

Men - efter att ha stått i kontakt med psykiatrin sedan -92 så fick jag i vintras träffa en ST-läkare som lyssnade. Sedan rullades det hela upp och jag har nu ett papper, en bekräftelse på det jag haft på känn hela livet (ja förutom att det hette någe sånt som AS dårå). Bitter? Njae - om jag skulle bli 80 år så har ju "bara" 75% av mitt liv gått åt till att må riktigt dåligt.. Resterande 25% får man väl i så fall vara nöjd med att veta varför...

heh, jag förstår lite vad du menar tror jag. diagnosen har gett mig svar, men insikten att mitt tillstånd är permanent gör att jag misstänker att jag alltid kommer få kämpa mer än "alla andra" bara för att hålla mig över ytan. så på det sättet är diagnosen lite deprimerande, nu har jag det svart på vitt att något är fel på mig och att det är så här livet kommer vara - ångest, förvirring, isolering.

å andra sidan har jag ju nu helt andra förutsättningar att veta vad mina begränsningar är. jag lyckades lura mig själv ett tag att jag egentligen var som alla andra, bara jag försökte lite mer, men nu vet jag att det är den farligaste inställningen av alla.

till skillnad från dig har både SSRI och SNRI (speciellt i kombination) hjälpt mig, åtminstone med ångesten, vilket jag är evinnerligt tacksam för. som jag är utan medicin vill jag inte leva.

om du kommer till en neuropsykiater kanske han/hon kan rekommendera något mot ångest även med ditt förflutna med antidepressiva. vad jag vet reagerar folk ofta bättre på "syskonpreparat" till de preparat som gett dem biverkningar. jag har även läst att för folk på autismspektrum hjälper ofta en väldigt låg dos bättre än en normaldos.

Jag har också dessa funderingar, jag vill ju klara mig själv, jag vill arbeta, jag vill kunna bidra med mitt strå till stacken. Men vad är att bidra, vara en del av samhället?

I mångas ögon så är att bidra att betala skatt, men då pratar vi om att bidra till det system som vi har skapat.

Men bidra i form av att vara en unik individ med unika egenskaper är något annat.

jag försöker hålla mig ovanför vattenytan, sista tiden har jag varit under ytan en lååååååång period, jag behöver luft snart.

Att ta emot hjälp i form av boendestöd, kontaktperson, bidrag m.m. för att du skall kunna andas, samla dig och få ny kraft, är väl rätt så smart.

Angelic Fruitcake skrev:men insikten att mitt tillstånd är permanent gör att jag misstänker att jag alltid kommer få kämpa mer än "alla andra" bara för att hålla mig över ytan. så på det sättet är diagnosen lite deprimerande, nu har jag det svart på vitt att något är fel på mig och att det är så här livet kommer vara - ångest, förvirring, isolering.

Vem säger att det är permanent? Vem säger att det är fel på dig?

Jag menade bara att autism inte kan förväntas vara övergående. Har man en ren skär depression kan man ju alltid hoppas på ett tillfrisknande.

"Fel" säger jag så till vida att jag mår dåligt av hur jag är, inte för att jag anser mig vara en dålig eller underlägsen människa, men för att hur jag är de facto inte fungerar optimalt i världen. Men fakta kvarstår; jag+omvärlden=ångest. Och det känns inte särskilt "rätt". Jag har svårt att inte se det som en brist att inte kunna överleva utan mediciner som håller ångesten på hanterliga nivåer.