Tänk att man gått ett helt liv utan ens ana... Visst har jag alltid känt mig lite annorlunda men inte SÅ annorlunda. Självdiagnosticerade mig själv med Adhd/Add för kanske 15 år sen, när man började läsa om NPF-diagnoser. Dock inte haft någon anledning att göra annat än att bara acceptera det, det har aldrig varit ett stort problem. Har jobbat sen jag var 15, aldrig varit arbetslös och funkat bra på alla jobb. De senaste 27 åren har jag arbetat med människor på olika sätt, bl a utbildad Vårdare och Behandlingspedagog (inriktning missbruk).
Har en hel hoper andra mer fysiska diagnoser, plus depressioner och utmattningssysndrom, så varit sjukskriven ett antal år nu. Sökt stadigvarande sjukersättning två ggr men fått avslag trots att 4 olika läkare bedömt att jag inte har någon arbetskapacitet alls.

Under en försäkkringsmedicinsk utredning (på uppfrag av FK) i våras, misstänktes Add så doktorn på VC skickade en remiss till NPF utredningsteam på habiliteringen. Fk däremot tyckte att jag var frisk nog att söka jobb på 100% så nu stämplar jag sedan i maj.

Efter en kort och koncis utredning på habiliteringen nu under hösten, sa läkaren och psykologen att "jodå, visst har du en uppmärksamhetsproblematik men vi har också hittat en ännu tydligare diagnos, nämligen Autism". Den såg jag inte komma kan jag säga! Otroligt förvånad men samtidigt kunde jag ju i samma sekund tänka att en hel del saker nu kunde få en förklaring. De poängterade att jag skulle använda diagnoserna endast där de gjorde nytta, alltså gentemot FK i mitt fall. De poängterade också att "om de gamla diagnoserna funnits kvar skulle du fått en Aspergerdiagnos".

Så - diagnostiserad med Autism och Add vid närmare 53. Har redan läst spaltkilometer sen diagnoserna sattes för bara några veckor sen. Har lite svårt att känna igen mig i de rigida diagnosbeskrivningarna och kriterierna gällande Autism. Men förstår såklart att spektrumet är väldigt stort och gissar att det finns fler som jag.

Hur gammal var du när du fick NPF-diagnos? Var det överraskande eller väntat? Positivt/negativt?

Mvh
M

Jag är fortfarande bara självdiagnosticerad. Så länge vardagen med jobb och annat funkar så behöver jag ingen diagnos, den är ju som sagt bara användbar när man skall processa mot försäkringskassan. Tror det finns väldigt många där ute, födda under sjuttiotalet och tidigare, som egentligen har aspergers men kämpat på i alla år och mer eller mindre lyckats klara det

Jag var 25 år när jag fick mina diagnoser autism och add.

Det var ganska väntat dock trodde jag inte jag skulle få add.

Då hjälpte det att läsa om aspergerer gör det nu med men har lite problem med koncentrationen.

Jag är 35 och fick min diagnos vid årskiftet har jag för mig. Blev mest förvånad första gången jag hörde autism nämnas då jag fått för mig att autism=jobbiga ungar som dunkar huvudet i väggen hela dagarna osv. Men så är det visst inte Även om jag nog alltid haft lite såna muppiga tendeser

Egentligen gick jag till doktorn för jag har såna problem med minnet. Men det är tydligen inte helt ovanligt om man är autistisk. Så det förklarar väl det då kanske.

Jag vet inte vad jag tycker om det hela. Tycker inte livet blivit varken bättre eller sämre pga av diagnosen. Inte än iaf.

För mig var det överraskande. Och negativt. Inte till en början, men när jag insåg att detta betydde att jag inte skulle få komma tillbaka till mitt arbete. Det var inte tal att anpassa arbetet efter mina förutsättningar. Nej, förtidspension och DV blev min framtid. För Uppsala universitet duger endast elitarbetskraft, sade facket uppgivet.

Andra trådar om diagnos i mogen ålder:

hfa-i-mogen-alder-t20816.html
psykbryt-i-mogen-alder-t20465.html
nydiagnostiserad-nar-livet-narmar-sig-sitt-slut-t16015.html
hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html
diagnos-sent-i-livet-bra-eller-daligt-t5743.html

Alien skrev:För mig var det överraskande. Och negativt. Inte till en början, men när jag insåg att detta betydde att jag inte skulle få komma tillbaka till mitt arbete. Det var inte tal att anpassa arbetet efter mina förutsättningar. Nej, förtidspension och DV blev min framtid. För Uppsala universitet duger endast elitarbetskraft, sade facket uppgivet.

Andra trådar om diagnos i mogen ålder:

hfa-i-mogen-alder-t20816.html
psykbryt-i-mogen-alder-t20465.html
nydiagnostiserad-nar-livet-narmar-sig-sitt-slut-t16015.html
hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html
diagnos-sent-i-livet-bra-eller-daligt-t5743.html

Fasiken, speciellt på ett universitet borde man väl kunna anpassa arbetet kan man tycka
Tack för tips om trådar! Försökte leta lite själv men det gick inte så bra

Sökfunktionen är lite lustig här.

Själv fick jag AS-diagnos vid 30 och den kom som en blixt från klar himmel. Hade aldrig ens kommit i närheten av att tänka den tanken innan. Det var positivt dock främst för att jag genast begrep att mina döttrar hade ärvt eländet så att jag kunde se till att de blev utredda och fick hjälp långt tidigare än jag själv.
Såhär i efterhand vetefasen om det spelade någon roll eftersom varken skolan eller vården hade vett och det slutade med att båda tjejerna brände ut sig totalt iaf.

Halfviti skrev:Tänk att man gått ett helt liv utan ens ana... Visst har jag alltid känt mig lite annorlunda men inte SÅ annorlunda. Självdiagnosticerade mig själv med Adhd/Add för kanske 15 år sen, när man började läsa om NPF-diagnoser. Dock inte haft någon anledning att göra annat än att bara acceptera det, det har aldrig varit ett stort problem. Har jobbat sen jag var 15, aldrig varit arbetslös och funkat bra på alla jobb. De senaste 27 åren har jag arbetat med människor på olika sätt, bl a utbildad Vårdare och Behandlingspedagog (inriktning missbruk).
Har en hel hoper andra mer fysiska diagnoser, plus depressioner och utmattningssysndrom, så varit sjukskriven ett antal år nu. Sökt stadigvarande sjukersättning två ggr men fått avslag trots att 4 olika läkare bedömt att jag inte har någon arbetskapacitet alls.

Under en försäkkringsmedicinsk utredning (på uppfrag av FK) i våras, misstänktes Add så doktorn på VC skickade en remiss till NPF utredningsteam på habiliteringen. Fk däremot tyckte att jag var frisk nog att söka jobb på 100% så nu stämplar jag sedan i maj.

Efter en kort och koncis utredning på habiliteringen nu under hösten, sa läkaren och psykologen att "jodå, visst har du en uppmärksamhetsproblematik men vi har också hittat en ännu tydligare diagnos, nämligen Autism". Den såg jag inte komma kan jag säga! Otroligt förvånad men samtidigt kunde jag ju i samma sekund tänka att en hel del saker nu kunde få en förklaring. De poängterade att jag skulle använda diagnoserna endast där de gjorde nytta, alltså gentemot FK i mitt fall. De poängterade också att "om de gamla diagnoserna funnits kvar skulle du fått en Aspergerdiagnos".

Så - diagnostiserad med Autism och Add vid närmare 53. Har redan läst spaltkilometer sen diagnoserna sattes för bara några veckor sen. Har lite svårt att känna igen mig i de rigida diagnosbeskrivningarna och kriterierna gällande Autism. Men förstår såklart att spektrumet är väldigt stort och gissar att det finns fler som jag.

Hur gammal var du när du fick NPF-diagnos? Var det överraskande eller väntat? Positivt/negativt?

Mvh
M

Huruvida dina erfarenheter kring personlighet inom jobb och framförallt utbildning beundra jag dig väl. Har velat studera vidare till högskola trots jag blev diagnoserad atypisk autism med språkstörning vilket visar ett hinder för mig.

tahlia skrev:Sökfunktionen är lite lustig här.

Själv fick jag AS-diagnos vid 30 och den kom som en blixt från klar himmel. Hade aldrig ens kommit i närheten av att tänka den tanken innan. Det var positivt dock främst för att jag genast begrep att mina döttrar hade ärvt eländet så att jag kunde se till att de blev utredda och fick hjälp långt tidigare än jag själv.
Såhär i efterhand vetefasen om det spelade någon roll eftersom varken skolan eller vården hade vett och det slutade med att båda tjejerna brände ut sig totalt iaf.

Blixten känner jag ju igen
Näe, det där med skolan och vett verkar sällan gå ihop. Har en tonårig grabb med ADHD, spelar ingen roll hur många ggr vi eller Bup stöter på inte 17 anpassas det nåt ändå. Nu har han "tur" att han med hjälp av medicin klarar han av det ganska bra iallafall, för han är begåvad.

Hur har det gått för dina tjejer sen....? Har de "kommit tillbaka"...?

ehmd93 skrev:Huruvida dina erfarenheter kring personlighet inom jobb och framförallt utbildning beundra jag dig väl. Har velat studera vidare till högskola trots jag blev diagnoserad atypisk autism med språkstörning vilket visar ett hinder för mig.

--------------------------------------------------------------

Ja, jag har haft tur att jag "hållit ihop" så pass länge så jag kunde börja studera i vuxen ålder. I min ungdom hade det varit helt främmande. Fast egentligen vann jag kanske inte så mycket på det i slutändan - nu sitter jag här med en stor studieskuld och en universitetsutbildning, men jobba kan jag inte
Men jag fick iallafall bevisa för mig själv att jag kunde plugga...

Vad skulle du själv velat läsa på högskolan? Är din språkstörning så grav att det skulle vara svårt även med hjälp...?

Kommer just nu inte ihåg exakt när jag fick min asperger diagnos, men det var någon gång mellan 20 och 25 år. Gjorde inte så stor skillnad för mig, men den skillnad den gjorde var positiv. Hjälper mig att förstå mig själv lite bättre och att få lite extra hjälp som jag behöver.

Lustigt nog var det andra gången jag blev utredd. Första gången var jag ett litet barn, och då sa de att jag hade för god empati.

Fourier skrev:Lustigt nog var det andra gången jag blev utredd. Första gången var jag ett litet barn, och då sa de att jag hade för god empati.

Numera har man väl (som tur är) kommit på att det är långtifrån alla som har problem med empatibiten. Jag själv har nog snarare varit "överempatisk". Har heller aldrig haft svårt med sociala koder, att läsa av och "känna in" människor. Väl därför jag blev så överraskad av diagnosen. Men jag har nu förstått vad som faktiskt varit/är "aspigt" hos mig.

Jag fick min aspergerdiagnos när jag var 42, tror jag. Jag hade det på känn, ordnade själv så att jag blev utredd, så det blev ingen större överraskning för mig. Har alltid känt mig väldigt annorlunda. Diagnosen bidrog till min egen självkännedom på ett positivt sätt.

Halfviti skrev:Numera har man väl (som tur är) kommit på att det är långtifrån alla som har problem med empatibiten. Jag själv har nog snarare varit "överempatisk". Har heller aldrig haft svårt med sociala koder, att läsa av och "känna in" människor. Väl därför jag blev så överraskad av diagnosen. Men jag har nu förstått vad som faktiskt varit/är "aspigt" hos mig.

Ja, det är vad de sa när de gav mig diagnosen, vilket var ganska intressant. Asperger innehåller ett ganska brett spektrum av personligheter, och vi kan vara ganska olika. Själv har jag mest problem med sociala signaler och koder, även om empatin funkar.

Asperger vid 32 och ADHD vid 33år.

Asperger ingen chock, alltid kännt mig annorlunda sen 1:a klass.

ADHD pga behov, körde fast med en uppsats på lärarprogrammet och behövde
därför medicin, för att fixa den.

Tog väldigt lång tid innan jag trodde på att jag kunde ha adhd,
eftersom jag i många fall kan koncentrera mig väl pga mink
Asperger och ADHD kobmination gör att jag lätt uppnår hyperfokus,
även om jag kände igen mig i en del av de andra diagnoskriterierna som
prata mycket, glömma saker etc.

Diagnoserna har ställt till en del problem med jobb och liknande som jag inte fått,
men de har också gett mig kontakter med andra och bättre
självförståelse.

När det gäller FK verkar jag inte ha så mycket nytta av dem,
FK anser att jag ska sätta mig och typ sortera skruv helt
utan kontakt med människor, trots att arbetsförmedlingen har
beviljat lönebidragsanställningar 3 gånger i rad, därför att
jag pga min adhd inte har klarat alla uppsatser på lärarutb.

Rikard

xty3457 skrev:Asperger vid 32 och ADHD vid 33år.

Asperger ingen chock, alltid kännt mig annorlunda sen 1:a klass.

ADHD pga behov, körde fast med en uppsats på lärarprogrammet och behövde
därför medicin, för att fixa den.

Tog väldigt lång tid innan jag trodde på att jag kunde ha adhd,
eftersom jag i många fall kan koncentrera mig väl pga mink
Asperger och ADHD kobmination gör att jag lätt uppnår hyperfokus,
även om jag kände igen mig i en del av de andra diagnoskriterierna som
prata mycket, glömma saker etc.

Diagnoserna har ställt till en del problem med jobb och liknande som jag inte fått,
men de har också gett mig kontakter med andra och bättre
självförståelse.

När det gäller FK verkar jag inte ha så mycket nytta av dem,
FK anser att jag ska sätta mig och typ sortera skruv helt
utan kontakt med människor, trots att arbetsförmedlingen har
beviljat lönebidragsanställningar 3 gånger i rad, därför att
jag pga min adhd inte har klarat alla uppsatser på lärarutb.

Rikard

Nej, tyvärr har ju FK sitt rigida regelverk tillika handläggare
Gissar att de helst skulle vilja skyffla in mig på Samhall...

Jag är just nu under utredning, 58 år gammal. Jag har redan nu fått ett preliminärt besked att jag visar aspergerdiagnos.

Jag har mycket länge känt mig konstig och utanför. men det är först de senaste åren jag fått veta vad det rör sig om.

Tack vare en arbetsterapeut och en annan aspie på stället jag är på har jag orkat dra lasset att få psykiatrin att utreda mig. Och en nära vän att prata med.

Dan jag fick mitt preliminära besked var jobbig. Glad att jag hade rätt hela tiden, men också lite ledsen för att få det bekräftat.

Min arbetsterapeut (som var med på en utredningsdag) ville skicka hem mig efter beskedet, men tji fick hon. Jag är en envis person och jobbade full arbetsdag, trots att beskedet kom vid niotiden.

Pepparchips skrev:Jag är just nu under utredning, 58 år gammal. Jag har redan nu fått ett preliminärt besked att jag visar aspergerdiagnos.

Jag har mycket länge känt mig konstig och utanför. men det är först de senaste åren jag fått veta vad det rör sig om.

Tack vare en arbetsterapeut och en annan aspie på stället jag är på har jag orkat dra lasset att få psykiatrin att utreda mig. Och en nära vän att prata med.

Dan jag fick mitt preliminära besked var jobbig. Glad att jag hade rätt hela tiden, men också lite ledsen för att få det bekräftat.

Min arbetsterapeut (som var med på en utredningsdag) ville skicka hem mig efter beskedet, men tji fick hon. Jag är en envis person och jobbade full arbetsdag, trots att beskedet kom vid niotiden.

Klart du jobbade full arbetsdag en typisk aspie
Skönt att du har personer omkring dig, som stöttar dig! Och inte minst en nära vän, man behöver någon att ventilera med. Lycka till med utredningen!

Halfviti skrev:

Pepparchips skrev:Jag är just nu under utredning, 58 år gammal. Jag har redan nu fått ett preliminärt besked att jag visar aspergerdiagnos.

Jag har mycket länge känt mig konstig och utanför. men det är först de senaste åren jag fått veta vad det rör sig om.

Tack vare en arbetsterapeut och en annan aspie på stället jag är på har jag orkat dra lasset att få psykiatrin att utreda mig. Och en nära vän att prata med.

Dan jag fick mitt preliminära besked var jobbig. Glad att jag hade rätt hela tiden, men också lite ledsen för att få det bekräftat.

Min arbetsterapeut (som var med på en utredningsdag) ville skicka hem mig efter beskedet, men tji fick hon. Jag är en envis person och jobbade full arbetsdag, trots att beskedet kom vid niotiden.

Klart du jobbade full arbetsdag en typisk aspie
Skönt att du har personer omkring dig, som stöttar dig! Och inte minst en nära vän, man behöver någon att ventilera med. Lycka till med utredningen!

Ja, då är det överstökat. Utredningen är klar: diagnos=Aspie. Min kompis (aspie-personen) har jag gett uppdraget att vara ett stöd som rättar mig när jag gör fel. Jag har redan innan fått tillsägelser. Det svider lite att en person som är hälften så gammal rättar mig.

@Halfviti:
Jodå. Jag är jätteglad att jag har ett par stödjande personer. Skulle nog inte orka/vilja gå igenom en utredning eller vilja/orka bry mig om min diagnos annars.

Dom till och med tipsar andra som beter sig fel mot mig.

Min aspie-kompis säger åt mig att vara helt uppriktig, och tar inte illa upp trots att jag säger fel saker ibland. Fler sådana åt folket. Det finns bara ett fel med henne: hon ogillar att man ta på henne så man får inte ge en kram, trots att man vill ibland.