Ganesh skrev:

EriX skrev:
OK, jag inser att jag inte har varit tydlig nog i min kommentar. Såhär är det;

Självklart vet jag att folk med AS har svårt att kommunicera med känslor, (vilket jag också skrev) men jag ville gå ett steg längre och förstå VARFÖR.

Erik

Du kanske kan börja med att beskriva hur du upplever att vara kär? Så man får en referenspunkt.

Vet inte om någon blir klokare av det , men OK då, en kort variant;

Att känna/visa kärlek (för en kvinna) är för mig inte alls samma sak som att ”vara kär” – bara så vi inte blandar ihop begreppen. Jag har varit kär EN gång, i skolan för ca 50 år sedan, men jag har också ÄLSKAT ett handfull kvinnor sedan dess - i olika hög grad kanske. En ansenlig mängd andra kvinnor har också passerat revy i mitt liv, dock utan att lämna några bestående spår inom mig. Jag har levt ensam, varit gift, skild, mambo, sambo, innebo, och nu senast särbo sedan 7 år. Långt ifrån att ha varit en ”idealpartner”, men jag har alltid gjort ärliga försök att rädda förhållandet med de kvinnor jag älskat innan jag stack. Och jag har *aldrig* varit otrogen mot någon av dem, och *aldrig* släppt taget om mina två (numera vuxna) barn.

Visat känslor har jag gjort så det räcker och blir över. Friat stående på mina bara knän, tagit omvägar för att plocka vilda blommor att ta med hem till min kvinna, tagit extrajobb på kvällstid för hon skulle ha råd att utbilda sig ur det sketna kontor hon jobbade på, talade tydligt om vad jag kände för henne, mm, mm. Det finns alltså många olika sätt att visa sina känslor på när man tycker om någon.

Ganesh skrev:Vad menar du med "kummunicera med känslor"?

Det vi pratade om, eller FÖRMEDLA känslor om du vill.

Ganesh skrev:Svaret på frågan "VARFÖR" borde rimligen vara samma fråga som frågan vad AS beror på. Vad säger böckerna du läst? Eller snarare, hur uppfattar du frågan, frågan om cad AS beror på?

Ajdå, går det SÅ djupt? Jag hade hoppats på en mer påtaglig förklaring, typ ”dina ryggsmärtor orsakas av kotförskjutning” - fast på det nevro-psykiatriska planet. Serotoninöverflöd, missriktade nervimpulser, synaps-kollaps… Något i den stilen. Eller - ”vetenskapen har ännu inte lyckats lösa AS’ gåta”. Jag försöker alltså göra det lätt för mig, få reda på saker av de berörda och gena över kunskapsfältet…

Ganesh skrev:Som du kanske förstår verkar du litet diffus, för att inte säga svårbegriplig.

Jo, jag börjar inse det. Men vad gör man när man bara har teckenspråk som verktyg för att kommunicera med ”utomjordingar”? En del missförstånd är tydligen oundvikliga.

Det fetstilade ovan är EriX.

Det litet blygsammare och diskretare är jag.



Admin:

Har rättat citeringen och tagit bort fetstilen.

lillsanna skrev:Hmmm jag svarade nog egentligen inte heller på din fråga.

Och jag tror åtminstone för min del att det handlar om att jag faktiskt inte knyter an till någon vuxen på det sätt du menar, när man visar passion osv.

Jag kan tycka om människor, men som regel släpper jag inte någon så nära att passion är möjlig. Många gånger tror sig folk känna mig, men jag vet att de är långt ifrån att känna mig för jag släpper inte in någon så långt.

Du får det att låta som en frivillig gränssättning – är det verkligen det?

lillsanna skrev:Inte en den man jag var gift med 25 år kom mig så nära.

Sådana uttalanden skapar kortslutning i en enkel NT hjärna som min… Snälla, definiera ”…känna MIG (?)” och ”komma NÄRA (?)”. Eftersom ni tycks ha barn tillsammans så kan du väl ändå inte mena *fysisk* närhet? (Annars kommer jag att få våldsamma komplex snart ) vad sker när du ändrar dig och SLÄPPER IN någon – nära? VAD får de då höra/se/uppleva som du annars döljer så väl?

lillsanna skrev:Vad beror på vet jag inte, men jag antar att det kan vara en orsak till varför jag inte fått uppleva kärlek. Jag bjuder inte till tillräckligt själv och får därmed inte något tillbaka heller.

Rimlig konsekvens.

lillsanna skrev:Vet inte vad det beror på, men människor knyter jag inte an till, faktiskt inte ens barnen fast jag givetvis älskar dem, emedan jag knyter an till djur.

Jag är hemskt ledsen men jag förstår inte vad du menar med ”knyter an”. Eller snarare - jag förstår inte hur du ”anknyter” till dem.

Sam skrev:

EriX skrev:Däremot så saknar jag fortfarande en kommentar till frågan VARFÖR du, eller någon annan här, tycker att det är så svårt att ge uttryck för de känslor man bär inom sig.

VARFÖR? Svaret är mycket förenklat, för att att vi har ett annorlunda sätt att tänka, kommunicera och att fungera. Som i sin tur KAN påverka vårt sätt att dela och förmedla känslor. Vilket inte påverkar styrkan i känslan hos oss.

Tror att man inte ska lägga allt för stor vikt vid att få ett svar på frågan VARFÖR. Med största sannolikhet så finns det inget exakt "rätt" svar. Utan vi fungerar helt enkelt olika, även om vi har en diagnos inom AST. Det vi möjligen har gemensamt är att vi avviker från ett förväntat/givet mönster iaf ibland .

Så varför ödsla en massa energi på en fråga som inte leder vidare. Det jag är hjälpt av är att min motpart accepterar och respekterar det faktum att jag inte vill, kan eller har svårigheter att dela eller förmedla känslor utifrån ett givet mönster.

Du missar nog en viktig poäng här, SAM. Din motpart har OCKSÅ behov! Ett meningfullt förhållande ställer krav på anpassning – åt BÅDA håll. Det du eftersträvar liknar mera VÅRD.

earlydayminer skrev:Jag skriver en låt eller en text till personen jag tycker om. Antalet låtar och textens djup antyder hur viktig personen är för mig. Musik och text är mitt starkaste sätt att visa känslor på. Jag kan t ex inte skriva en låt till någon som ber mig skriva en låt till den personen. En gammal klasskamrats flickvän bad mig skriva en låt till henne. Jag frågade henne: "Varför? Jag känner inte dig och har tillräckligt mycket låtar att jobba på".

Ger jag någon en text, en låt eller delar med mig mycket av min musik beror det på att jag uppskattar personen.

Blir min musik avslagen lär jag aldrig någonsin dra upp det igen. Aldrig.

Jag har valt att leva ett singelliv för att jag anser att jag inte kan ta det ansvaret som krävs i ett förhållande, jag kan inte heller kompromissa bort tiden jag tar för att göra mitt. Jag vill inte heller såra någon, någonsin. Aldrig igen. Det kan bli svårt att undvika, så tills det att mitt tänkande gällande det här blir lite mer dynamiskt håller jag mig undan.

Tack för ditt ärliga svar! Jag har lärt mig mycket av det.

earlydayminer skrev:1.)
Är det jobbigt?
Ja.

Är det svårt att alltid behöva tala till sig själv?
Ja.

Saknar du det?
Ja.

Tycker du om att umgås med någon du tycker hemskt mycket om?
Ja.

2.)
Kan du hantera ett förhållande när det blir jobbigt?
Nej.

Kan du alltid tala om för någon hur du känner?
Nej, det är väldigt sällan. Det blir massa konstiga metaforer, en text och några toner, det räcker tydligen inte.

Saknar du personen under tiden i ett förhållande?
Ja. Men jag kan ärligt talat inte svara om det är på grund av kontroll, kärlek eller rutin. Det är en indikation stark nog för att övertyga mig om att ett förhållande är inte det jag söker just nu.

Kan du umgås med någon du tycker hemskt mycket om emot din vilja och för att du kompromissat bort, låt säga, tid med gitarren?
Varför skall jag ens behöva fråga mig själv den frågan? Men som svar, nej, hittills har det inte gått alls bra.

Inger skrev:Hej och välkommen!

Tror det är en temperamentsfråga och att det kan skilja mycket mellan individer. De flesta aspergare jag mött verkar ha starka känslor men om man visar dem utåt eller inte beror nog på om man är introvert eller extrovert. En del mer logiskt lagda medan andra är mer intuitiva, sensoriska eller känslostyrda. Vissa är väldigt sociala och lider alla helvetes kval om de inte har vänner, partner eller familj, medan andra är mer åt det schizoida hållet som mår bäst när de får vara ifred, och många något mittemellan.

Själv är jag övervägande introvert & intuitiv och uppskattar sällskap ibland och ensamhet ibland. Föredrar att umgås med andra udda människor som man kan vara mer avslappnad med, men blir (tyvärr) lätt överbelastad och utmattad av alltför intensiva personer eller för stora grupper.

Är nog ovanligt lågemotionell & flegmatisk, har lite ljummet känsloliv och hetsar inte upp mig i första taget (utom över dumma EU-beslut, kalhyggen, fula hus, dryghet, maktmissbruk och när djur, barn, gamla, fattiga och handikappade blir illa behandlade). Har med åren blivit bättre på att uttrycka känslor när jag väl har dem. Kärlek för mig känns som värme i bröstet och uttrycker sig i ömsom ömhet, omtänksamhet, vänskap och mild passion.

En Aspergare lite lagom sådär… Tack för din beskrivning!

barracuber skrev:Hej EriX och Välkommen!

Jag liknar nog Inger rätt mycket. Är introvert och "lågemotionell" på ytan. Men inte under ytan. Där finns det känslor och empati mot både djur och människor (i den ordningen kanske).

Jag tycker till skillnad från vissa att "VARFÖR?" är lite intressant. VARFÖR aspergares känslor inte kommer fram lika tydligt och uppenbart. En rent "klinisk" förklaring jag har läst nånstans har att göra med saker som framloberna, kopplingarna mellan våra tankar och våra känslor samt våra känslominnen.

"Känslominnen" är ställen i hjärnan där våra känslor för saker och ting i världen lagras. Tänk på det som en databas i hjärnan. När vi ställs inför nya situationer behöver vi "access" till dessa känslominnen för att "veta" hur vi ska reagera. Så funkar alla människor rent kemiskt/biologiskt.

Någon form av nedsatthet just hos aspergare gör att vi har sämre "åtkomst" till våra känslominnen. Det handlar inte om att vi saknar känslominnen. Men det tar längre tid för oss att "läsa" och plocka fram dem och "serva" dem till våra tankar. Utan dessa känslominnen kan vi öht inte tänka och därmed inte fungera. Utan känslor blir det inga tankar, ingen reaktion, inget agerande, inga beslut.

Ergo - vi framstår som kanske "kalla", kyliga, stela, långsamma, sega, vad vet jag. Tillslut funkar kopplingarna och då reagerar vi. Men vid det laget har den stressiga NT-människan antagligenn för länge sedan tappat tålamodet och säkert bytt samtalsämne.

Det som komplicerar är att inte alla aspergerare är kalla, sega och långsamma. Varför det är så orkar jag inte funderar på precis nu.

Aha… Nu börjar vi komma nånstans! Tack så mycket för att du tog dig tid att förklara ”mekanismerna” bakom AS. Det var nog den typen av förklaring jag hade förväntat mig – om jag bara visste vad jag egentligen letade efter. Min fråga – VARFÖR – betrakatar jag nu som besvarad, tills en bättre förklaring dyker upp.

earlydayminer skrev:Jag kommer ihåg då jag blev full av känslor mitt i stan. Gick som vanligt omkring och lyssnade på musik när jag helt plötsligt fann mig gående i slow motion, jag uppfattade det som att allt började gå saktare. Jag tittade lugnt och fundersamt omkring mig, när jag helt plötsligt såg en man och började tänka. Jag tänkte på hur jag har haft det, alla minnen jag har, allt jag har sagt och gjort, allt jag har känt och tänkt. Min personlighet och hur jag värnar om min integritet. Allt började multiplicera sig, och jag började tänka på hur viktigt jag tycker mitt liv är, sen började jag tänka på hur andra måste tycka sina liv är viktiga, och det var en av de spontant starkaste känslorna jag haft. Det var helt ofattbart, det var som att jag hade löst livets gåta. Det kan ha varit första gången i mitt liv jag stått "öga mot öga" med fullständig empati. Jag tänkte på hur jag fungerar, och hur jag inte fungerar. Och om jag har brist på att använda min empati, men andra går omkring med den dagligen. Jag kunde knappt ta den känslan under några minuter, jag grät nästan bland alla människor, mitt i stan. Det var faktiskt alldeles nyligen, eller ja, ett par månader sen.

Vad lyssnar du på för musik egentligen…? Allvarligt talat, har du försökt att provocera fram upplevelsen igen? Gå tillbaka till samma plats, samma tid på dygnet, lyssna på samma musik, osv? Påminner mig om något jag har läst, där en kille som har varit blind hela sitt liv plötsligt ”återfick” synen. Häftig upplevelse!

barracuber skrev:

Inger skrev:Behöver lyckligtvis inte tillgång till några känslominnen för att kunna tänka, de snarare försvårar tänkandet eftersom det är svårt att känna och tänka samtidigt.

Tror du har fel där. Detta blir som ett mantra för mig.

Känslan är inputinfo till tanken. Utan känslor kan man inte tänka *). Åtminstone inte konstruktigt, logiskt och handlingskraftigt (fatta beslut). Utan känslan hänger tanken liksom i luften och man uppfattas som....seg.

Fast jag lägger ett förbehåll för en sådan som Krigis, som enligt egen utsaga alltid är rapp och beslutskraftig. Det går inte ihop med denna teorin.

*) jo om man är schizoid, kanske.

Inger skrev:Menar du att vanliga människor har känslominnen hela tiden? Då skulle man väl bli galen?

Jag tror NT funkar så.

Först en brasklapp; alla NT funkar inte på samma sätt.
Med det sagt vill jag hävda att vi, NT, hanterar inte tankar och känslor som åtskilda ”enheter”. Inte på ett *medvetet* plan i alla fall. Eller – jag skiter i känslorna både när jag tänker och när jag agerar. Utfallet av det jag gör påverkas naturligtvis av de känslor jag hyser, men detta sker automatiskt, utan att det rationella medvetandets inblandning. Hos oss verkar det finnas en fungerande balans mellan tanke och känsla, ända tills känslorna tar överhanden. Det finns åtskilliga exempel på rättsfall där man har dömt utifrån antagandet att den anklagade har agerat under inverkan av en känslomässig ”härdsmälta”, med följd att han/hon förlorade kontrollen över sina handlingar och kunde inte längre besinna sig. Att tänka på eller försöka bringa fram känslor man har känt *tidigare* är för oss som att prata om fjolårets snö – totalt ointressant med andra ord.

barracuber skrev:

Inger skrev:Måste man vara översvallande för att inte anses för kuf? Isåfall är jag nog väldigt kufisk, särskilt som jag får ännu svårare att känna och uttrycka känslor när andra gör det så intensivt så att det räcker för båda. Ju mer de hetsar upp sig (av t ex glädje, oro, indigantion, entusiasm) desto mer triggar det automatiskt motsatsen i mig. Kanske som balans eller nåt, för ibland hetsar jag upp mig över saker som andra inte reagerar på alls - vilket förstås också är kufiskt...

Kufar är vi väl allihopa här?

Snacka för dig själv, du. Jag är en GÖK

Här kan du se videon "In My Language" av Amanda Baggs.

Kan vara något att reflektera över.

En bit in i videon säger hon inte vill att man ska betrakta hennes video som:

"...a voyeuristic freak show where you get to look at the bizarre workings of the autistic mind..."

EriX, är det så du ser på oss och ditt deltagande här (om man byter ut autistic mot Asperger)?

nano skrev:

EriX skrev:Däremot så saknar jag fortfarande en kommentar till frågan VARFÖR du, eller någon annan här, tycker att det är så svårt att ge uttryck för de känslor man bär inom sig.

Tror det mer är en fråga om hur det syns att man är kär i någon.
Man kan vilja göra saker ihop med den man älskar, inte nödvändigtvis sitta i soffan o kela o inte komma därifrån förrän man somnat eller någon är hungrig.
Känna rejäl lycka av att tillsammans med den man älskar lista ut saker ihop, bygga en 24 meters styrd parabolantenn för rymdforkning, bygga polarbil för en miljö där det blir 100 grader kallt.

Lycka Till kompis, säger jag… 99% av NT tjejerna skulle försvinna som en väloljad blixt om du presenterade ditt recept på lycka med sådana argument…

erix, kan du inte skriva din text UTANFÖR quotetaggarna så blir det mer lättläst?

/exilmoderatorn



Admin:

Jag har rättat en massa felaktiga citeringar.

Ganesh skrev:EriX, är det så du ser på oss och ditt deltagande här (om man byter ut autistic mot Asperger)?

Både ja och nej. Tjejen i "In My Language" beter sig inte alls som den Aspie jag är kontaktperson för - den enda person med AS jag hittills träffat, men kontrasten mellan det till synes förvirrade beteendet och hennes skarpa intellekt påminner till en del om hur jag upplever Er.

Något i den stilen i alla fall.

Savanten Svante skrev:erix, kan du inte skriva din text UTANFÖR quotetaggarna så blir det mer lättläst?

/exilmoderatorn

Onkidonky!

Ganesh skrev:"...a voyeuristic freak show..."

EriX, du kanske har förståelse för att jag inte vill vara med i en freak show för ditt höga nöjes skull? Om inte annat för att det betyder att du betraktar mig som en freak. Och jag tycker inte om det.

Det är väl bra att någon försöker lära sig mer om hur aspergare funkar? Mig stör det inte i alla fall.

Och vad har Amanda Baggs med AS att göra?

EriX skrev:

nano skrev:Känna rejäl lycka av att tillsammans med den man älskar lista ut saker ihop, bygga en 24 meters styrd parabolantenn för rymdforkning, bygga polarbil för en miljö där det blir 100 grader kallt.

Lycka Till kompis, säger jag… 99% av NT tjejerna skulle försvinna som en väloljad blixt om du presenterade ditt recept på lycka med sådana argument…

Jag håller inte med alls. Gemensamma intressen kan vara ett oerhört starkt band i en relation och jag tror att många tjejer längtar efter det, faktiskt. Inte kanske just det intresse som Nano nämner men andra intressen som kanske är vanligare.

Eller åtminstone vill man dela förståelsen för att man kan ha och få acceptans för sina egna starka intressen.

EriX skrev:

Sam skrev:

EriX skrev:Däremot så saknar jag fortfarande en kommentar till frågan VARFÖR du, eller någon annan här, tycker att det är så svårt att ge uttryck för de känslor man bär inom sig.

VARFÖR? Svaret är mycket förenklat, för att att vi har ett annorlunda sätt att tänka, kommunicera och att fungera. Som i sin tur KAN påverka vårt sätt att dela och förmedla känslor. Vilket inte påverkar styrkan i känslan hos oss.

Tror att man inte ska lägga allt för stor vikt vid att få ett svar på frågan VARFÖR. Med största sannolikhet så finns det inget exakt "rätt" svar. Utan vi fungerar helt enkelt olika, även om vi har en diagnos inom AST. Det vi möjligen har gemensamt är att vi avviker från ett förväntat/givet mönster iaf ibland .

Så varför ödsla en massa energi på en fråga som inte leder vidare. Det jag är hjälpt av är att min motpart accepterar och respekterar det faktum att jag inte vill, kan eller har svårigheter att dela eller förmedla känslor utifrån ett givet mönster.

Du missar nog en viktig poäng här, SAM. Din motpart har OCKSÅ behov! Ett meningfullt förhållande ställer krav på anpassning – åt BÅDA håll. Det du eftersträvar liknar mera VÅRD.

Nej jag har inte missat att en relation innebär ett givande och tagande. men jag har valt att inte beröra den andres behov i mitt inlägg.
Givetvis handlar det om respekt och acceptans åt båda hållen i en relation eller i ett möte.
För mig så är att förstå VARFÖR det skiljer i våra sätt att uttrycka och använda känslor inte nödvändig ,så länge det finns en acceptans och respekt hos båda parter för våra olikheter. Däremot är vetskapen om hur skillnaden ser ut viktigare för mig för att jag ska kunna använda/förmedla och hantera/bemöta nyanserna i känslorna i ett möte/relation.

Pemer skrev:...och att det är killarna som inte har särskilt mycket känslor och passion i sig som verkar mer lagom först och kan verka attraktiva kanske inte av så många andra skäl än att de behärskar själva spelen och därför klarar att framställa sig som åtråvärda...

Minns att någon tjej fick frågor om varför hon valt just en "sådan" kille (han var tydligen inte särskilt snygg samtidigt som hon var riktigt snygg själv och jagades av dessa "åtråvärda killar").
Hon tyckte att det var bara han som blev kvar, han var den enda som inte lovade en massa och sedan struntade i det och försökte få till det med alla han mötte och han visste hur man slänger soporna.

Bjäbbmonstret skrev:

EriX skrev:

nano skrev:Känna rejäl lycka av att tillsammans med den man älskar lista ut saker ihop, bygga en 24 meters styrd parabolantenn för rymdforkning, bygga polarbil för en miljö där det blir 100 grader kallt.

Lycka Till kompis, säger jag… 99% av NT tjejerna skulle försvinna som en väloljad blixt om du presenterade ditt recept på lycka med sådana argument…

Jag håller inte med alls. Gemensamma intressen kan vara ett oerhört starkt band i en relation och jag tror att många tjejer längtar efter det, faktiskt. Inte kanske just det intresse som Nano nämner men andra intressen som kanske är vanligare.

Eller åtminstone vill man dela förståelsen för att man kan ha och få acceptans för sina egna starka intressen.

Som tur är så vill jag för egen del vara ihop med en enda tjej, så de 99% som inte skulle gilla det får jag nöja mig med att bara prata med då
Egentligen räcker det med att både hon och jag blir kära.
Gemensamt tekniskt intresse är inget måste.

Satt i en diskussion där den andre ansåg att sexet var det viktigaste i en relation och sedan löser man vardagen, jag höjde verkligen på ögonbrynen för jag skulle inte kunna tänka mig o göra så själv.
För min egen del vill jag först o främst trivas i vardagen med henne och just för att jag trivs med henne och tycker om henne så mycket så vill jag också ha sex med henne när vi båda vill
Tyvärr är inte hon med stort H och jag bekanta med varandra ännu.

Inger skrev:

Och vad har Amanda Baggs med AS att göra?

Inget.

Admin:

Nu har jag ägnat en ganska lång stund åt att rätta alla märkliga citeringar i den här tråden och jag vill dels tipsa om Gula rutorna? Om citering. och dels påminna om vikten av att tydligt ange VEM man citerar.

Så blir det tydligare och mer lättläst för oss alla och jag kan ägna min söndagsförmiddag åt annat...

Tack Titti

Alfapetsmamma, jo, jag använde uttrycket episodminne slarvigt. Det innefattar ju både detaljer och känsla. Mitt innefattar mest detaljer, men det är ett personligt minne fortfarande, det handlar om saker jag sett med mina egna ögon, och jag kan minnas vad jag tänkte oxo. Vet inte om det finns ett namn för denna typ av minne.

NT minns ju naturligtvis vissa detaljer, men de verkar minnas känslan mer. Eller ja. Alla där är ju lite olika.

Fast mitt minne är ju inte detaljrikt som en maskins. Jag sorterar bort saker jag tycker är oviktiga. Jag brukar inte minnas vad det var för väder så mycket när jag var liten. Kommer inte ihåg vad platserna vi besökte hette, eftersom jag inte kunde geografi när jag var så liten.

Kommer du ihåg när du var som lyckligast? Ja. Kommer du ihåg hur det kändes? Nej.