Ja hej alla, vill presentera mig!

Anna kan ni kalla mig. Jag fick diagnosen ADHD/Asperger och Tourettes bla för ett par månader sedan. Orkar inte gå igenom detaljer nu men hoppas att jag får en chans att dela lite senare.

Jag gjorde min utredning privat och scorade mycket högt på det mesta. Jag blev snabbt medicinerad med Ritalin som var något av det värsta jag vart med om trots ett gammalt missbruk i ryggen(drogfri sen 7år och alkoholfri sen 2).

Nåja, slutade snabbt och fick ingen vidare hjälp där så nu väntar jag på mitt första möte med en psykolog och senare läkare under slutet av månaden via en remiss från öppenpsykiatrin. Jag hoppas på en mer utförlig utredning och även psykologisk hjälp.

Jag kan väl säga att det vart som en sten som lyft från min kropp sen jag fick veta vad som var fel. Jag har alltid vetat att det är något som inte stämmer så när jag först av en slump började att misstänka ADHD så var det som att slå upp portar in i mig själv men ganska snabbt så förstod jag att det inte var svaret på alla mina frågor, Asperger var det som lade de sista pusselbitarna på plats.

Det är alltså inga tvivel om den diagnosen jag redan fått privat, det är snarare en fråga om ekonomi, 1500kr i månaden för kontinuerlig uppföljning och recept, det utan professionell psykhjälp har fått mig att tänka om.
Jag är oerhört rädd för medicinering då jag mest verkat få mer psykiska problem med dem än utan.

Diagnoserna har försvårat för mig på alla plan men främst i skolan och på jobb. Det jag egentligen lider av idag är mina igångsättningssvårigheter och en rad psykiska problem och då främst ångest som följt med sen låg ålder. Ångest, ångest, ångest. Fan är jag ledig från depp så ligger den j-a ågesten där och ruvar(ledsen för ovårdat språk) och det är väl främst den jag vill få bukt med.
Ni som fått den under kontroll får gärna tala om det så att jag vet att det finns hopp!
Jag har egentligen inget att må dåligt över och upplever att mina psykiska problem lägger krokben för mig.

Varför skriver jag här? Jag hoppas på att få träffa likasinnade(vad nu det kan innebära) människor och kanske en chans att för första gången få tala om vem jag är, hur jag känner och upplever min omvärld och mig själv. Naturligtvis så hoppas jag att få höra om er med:)

Nu kom jag på att jag vill byta användarnamn, går det? Jag tog ett i bara farten och det känns riktigt jobbigt:(

//Hen

Hej och välkommen
Tror man får prata med en moderator och be o få inaktivera det man har o sedan registrera ett nytt om man vill byta men är inte helt säker.

Byt rubrik när du håller på. Det är viktigt med en bra, talande rubrik om man vill få många bra svar.

Tackar! Ja såg att det såg lite tunt ut i rubriken men det var för sent att ändra:/

Vector skrev:Tackar! Ja såg att det såg lite tunt ut i rubriken men det var för sent att ändra:/

Klicka på anmäl inlägg på din diskussion, och i rutan sen skriver du att du vill ändra rubriken och till vad du vill ändra den.

Hejsan och Välkommen!

Kul du hittat hit.

Vad skönt att höra, att du äntligen kommer att få
hjälp med det du upplevt som svårhanterligt i livet.
Och att du nu känner att saker och ting faller på plats.


Berätta lite mer om dig själv, vad du har känt och gått igenom!

Välkommen hit!

Har läst runt lite nu, är förvånad över vilket gensvar jag fått under ett dygn. Det är tusan mer än jag fått på flera år på andra ställen, fast å andra sidan så har jag väl inte heller vart så rakt på sak som här.

Har gjort mycket i mitt liv som jag inte direkt kan säga att jag skäms över eller ångrar men som det är mycket svårt att prata med andra människor om, dels pga det allmänna ?etik och moral stigmatet? och dels pga att folk i allmänhet verkar ha väldigt svårt att hålla hemligheter och vårda förtroenden.

Jag är nog inte mycket för att prata om mina känslor, som jag dessutom upplever är något som drabbar mig snarare än något som beskriver mig.
I andras mått mätt så tror jag att jag haft(och har) ett ganska spännande liv och till och från har jag lust att kasta det i ansiktet på alla jag känt i någon form av hämdaktion?, men det gör jag naturligtvis inte. Förmodligen grundar det sig i den känsla jag alltid haft av att vara utanför gemenskapen.
Med spännande liv så menar jag absolut inte droger och partyn utan snarare saker jag vart med om, resor, upplevelser och sådant jag råkat kliva rakt in i, jag har på det stora hela haft ett otroligt flyt.
Mycket har nog att göra med att jag ständigt söker kickar, jag blir aldrig riktigt nöjd och resan fortsätter.

Insåg för ett par månader sedan att jag aldrig haft en "riktig" vän. De vänner jag haft har på något sätt kompenserat för det jag inte har själv eller så har de också vart lite udda och annorlunda. Jag har ett par vänner som jag klassar som närmre men tyvärr har vi ingen kontakt att tala om, men de speglar också hur jag är själv.
Jag har svårt för att närma mig någon då det alltid slutar med att det känns som att de vill ha allt av en. Många gånger ser jag omedvetet till att göra slut på vänskapen då jag förstått att när andra tycker att det är dags att gå djupare, prata intimt och ta på varandra(kramar och sådant) så sätter jag upp någon form av järnansikte, tydligen är det sårande och jag har hört att det verkar som att jag är arg. Jag blir inte arg men jag vet bara inte hur jag ska hantera det, jag vet inte vad det är som händer i mig.
Jag fattar inte varför allt ska vara så komplicerat, varför kan man inte bara vara vänner och ha kul, varför ska allt beläggas med en känslomässig tvångströja. Svartsjuka, avundsjuka, lögner och konstiga flockbeteenden.

Jag har aldrig vart utsatt för någon form av övergrepp men känner ofta en skuld, skam och äckel när någon ska ta på mig. En harmlös klapp på axeln kan göra mig helt stel men det kan i vissa fall vara mycket välkommen.
Det funkar med förhållande och tillfälliga förhållanden även om de ofta är komplicerade.
Jag kramar gärna om dem jag tycker om även om det följs åt av en känsla av att det nu krävs mer av mig.

Jag har läst igenom lite trådar nu och fattar att det alltså finns en massa människor med samma typ av egenheter som jag, helt otroligt:) Det känns ganska stort med tanke på att jag alltid känt mig ensam med mina idiotiska men många gånger fantastiska tankar.

En sak till, har en medicin som fungerar för mig, musik, trance har alltid lugnat mig och öppnar upp för en min egen värld. När jag kör bil och lyssnar på min musik så känner jag mig hel, där är jag oslagbar:) När jag var yngre så fungerade det jämt, numer inte lika ofta då jag kan tycka att det "gör ont i hjärnan" ibland.

Jag bara babblar rakt ut nu så ursäkta för ev. stavfel och flum.

Jösses vad jag skriver, får skylla på att energinivåerna ligger lite högre än vanligt

Välkommen.

Vector skrev:Insåg för ett par månader sedan att jag aldrig haft en "riktig" vän. De vänner jag haft har på något sätt kompenserat för det jag inte har själv eller så har de också vart lite udda och annorlunda. Jag har ett par vänner som jag klassar som närmre men tyvärr har vi ingen kontakt att tala om, men de speglar också hur jag är själv.

Undrar hur du insåg detta och varför ""?
"" brukar man sätta runt något som inte är riktigt och om du menar att det inte är riktigt riktigt riktigt så blir det normalt ändå?

När jag tänker efter så har nog de allra flesta jag umgåtts med vägt upp en eller ett par brister jag själv haft. Däremot tror jag inte att jag letat efter dessa saker hos människor för att skaffa mig vänskapen, är nog tvärtom att jag insett att de inte är som mig helt riktigt. Det är alltså fel att vara ojämlik? Hur ser en riktig vänskap ut, tänker jag då. Ska man sitta under ett träd och lukta på blommorna, helt jämlika i allt?

Undrar också om du vet att du har råkat ut för nån av dessa pedagoger som ränner runt i samhället.

Ja det var observant. Med "riktig" så menar jag nog egentligen för vad är det som är riktigt? Enligt mig var de riktiga vänner men vid en något motvillig djupdykning tillsammans med min läkare så insåg jag att man bör ha mer gemensamt än det jag haft med mina vänner.

Jag har iofs en vän(kan man säga) som står mig såpass nära att han vet allt om mig och jag kan prata om allt det jag vill men han har också en hållhake på mig kan man säga och om jag inte lever upp till det så skulle han nog inte vara den vän han är för mig i dag. Jag får ha honom som vän så länge jag ger en del av mig själv kan man säga.
Så jo enligt mig själv har jag haft och har riktiga vänner men tyvärr ingen som renodlat baserats på mig som person. Eller det kanske jag haft men inte sett det.

Flera av mina så kallade vänner har ofta vart rena ursäkter för att kunna festa, undvika jobb, slippa resa ensam mm. Många gånger har det runnit ut i sanden när det kommit fram att vi helt enkelt inte har något gemensamt och detta är ett återkommande fenomen.

När jag tänker efter så har nog de allra flesta jag umgåtts med vägt upp en eller ett par brister jag själv haft.

Jo visst är det så men jag syftar snarare till mer konkreta saker även om jag är dålig på att uttrycka det, tex som att jag haft vänner som jag på fullo trott att vi stått varandra nära när det egentligen har handlat om att jag har haft något som hon behöver och när det inte funnits längre så har vänskapen tagit slut. Kanske ett resultat av min egen naivitet.

Mycket beror nog på hur man kännetecknar vänskap, kanske har jag höga krav.

Jag är nöjd med det jag fått och har av mina vänner men jag önskar att jag hade en vän som jag kunde anförtro mig åt och som fortfarande vill tycker om mig i all enkelhet. Jag belastar ingen annan att jag inte har bättre och fler vänner men jag är inte beredd att vända ut och in på mig själv i jakten på dem, jag har gjort det och alltid ångrat att jag gjort så, endera har jag skämts i efterhand eller så har det känt som om jag inte hanterat att vara så öppen. Sen har jag väl insett att jag bara orkar att underhålla en djupare relation åt gången.

Men nu när jag tänker på saken så har jag faktiskt en till riktigt fin vän, min syster är en klippa, vi delar mycket men hon låter bli att kliva runt i det som hon vet inte skulle gynna oss men som jag egentligen ändå har ett behov av att prata om, inte med henne dock, det är trots allt min syster och jag tenderar till att ty mig till min familj:). Helt ok iofs då vi förstår varandra bra.

Vilka pedagoger är det du menar? Har inte gått hos någon sådan utan mina insikter grundar sig helt på vad jag kommit fram till själv. Jag har fått vissa "verktyg" av min läkare för att kunna begripa hur saker och ting ligger till. Jag kan väl äntligen kliva ur mig själv lite och se på saker ur en annan synvinkel.

Summa sumarum, mina bättre relationer till andra, de jag hade velat behålla har ofta runnit ut i sanden då jag inte haft något mer att erbjuda än mig själv. Och mig själv vill jag bara ge till den som står kvar och vill veta. De som kommit så långt har inte tacklat det utan har själva ofta avslutat vår vänskap genom att kackla vid sidan av(har inget emot små skvaller men har svårt att någon delger andra om mina högst privata)och det är nog det som är viktigt för mig, att kunna råka försäga sig om sig själv och veta att det stannar för det gör jag bara till dem jag litar på vilket i en förlängning är de jag känner mig trygg med.

Jag hoppas att jag gett en nyanserad syn på vad jag menar. Vill absolut inte sitta och lukta på blommor med någon utan uppskattar faktiskt mer människor som är udda, excentriska, egna och som vågar stå för sig själva och andra. Människor som inte är rädda för annorlunda och som inte är så dömande.

Ja, sen har jag haft otur att flytta mycket vilket kanske inte vart den bästa grogrunden för kompisar och gemenskap. Har också helt enkelt lätt att skaffa vänner men inte att behålla dem.

Jag har svårt för att närma mig någon då det alltid slutar med att det känns som att de vill ha allt av en. Många gånger ser jag omedvetet till att göra slut på vänskapen då jag förstått att när andra tycker att det är dags att gå djupare, prata intimt och ta på varandra(kramar och sådant) så sätter jag upp någon form av järnansikte, tydligen är det sårande och jag har hört att det verkar som att jag är arg. Jag blir inte arg men jag vet bara inte hur jag ska hantera det, jag vet inte vad det är som händer i mig.

Citerar mig själv, det är också en stor del i att jag inte kommer vidare. Jag vet inte vad som förväntas av mig i ett senare skede och det gäller ofta de relationerna som jag egentligen känner att de skulle kunna utvecklas. Jag klarar inte av de förväntningar jag inbillar mig att folk kan tänkas att ha.

Vector skrev:Ja det var observant. Med "riktig" så menar jag nog egentligen för vad är det som är riktigt? Enligt mig var de riktiga vänner men vid en något motvillig djupdykning tillsammans med min läkare så insåg jag att man bör ha mer gemensamt än det jag haft med mina vänner.

Jag har iofs en vän(kan man säga) som står mig såpass nära att han vet allt om mig och jag kan prata om allt det jag vill men han har också en hållhake på mig kan man säga och om jag inte lever upp till det så skulle han nog inte vara den vän han är för mig i dag. Jag får ha honom som vän så länge jag ger en del av mig själv kan man säga.
Så jo enligt mig själv har jag haft och har riktiga vänner men tyvärr ingen som renodlat baserats på mig som person. Eller det kanske jag haft men inte sett det.

Flera av mina så kallade vänner har ofta vart rena ursäkter för att kunna festa, undvika jobb, slippa resa ensam mm. Många gånger har det runnit ut i sanden när det kommit fram att vi helt enkelt inte har något gemensamt och detta är ett återkommande fenomen.

När jag tänker efter så har nog de allra flesta jag umgåtts med vägt upp en eller ett par brister jag själv haft.

Jo visst är det så men jag syftar snarare till mer konkreta saker även om jag är dålig på att uttrycka det, tex som att jag haft vänner som jag på fullo trott att vi stått varandra nära när det egentligen har handlat om att jag har haft något som hon behöver och när det inte funnits längre så har vänskapen tagit slut. Kanske ett resultat av min egen naivitet.

Mycket beror nog på hur man kännetecknar vänskap, kanske har jag höga krav.

Jag är nöjd med det jag fått och har av mina vänner men jag önskar att jag hade en vän som jag kunde anförtro mig åt och som fortfarande vill tycker om mig i all enkelhet. Jag belastar ingen annan att jag inte har bättre och fler vänner men jag är inte beredd att vända ut och in på mig själv i jakten på dem, jag har gjort det och alltid ångrat att jag gjort så, endera har jag skämts i efterhand eller så har det känt som om jag inte hanterat att vara så öppen. Sen har jag väl insett att jag bara orkar att underhålla en djupare relation åt gången.

Men nu när jag tänker på saken så har jag faktiskt en till riktigt fin vän, min syster är en klippa, vi delar mycket men hon låter bli att kliva runt i det som hon vet inte skulle gynna oss men som jag egentligen ändå har ett behov av att prata om, inte med henne dock, det är trots allt min syster och jag tenderar till att ty mig till min familj:). Helt ok iofs då vi förstår varandra bra.

Vilka pedagoger är det du menar? Har inte gått hos någon sådan utan mina insikter grundar sig helt på vad jag kommit fram till själv. Jag har fått vissa "verktyg" av min läkare för att kunna begripa hur saker och ting ligger till. Jag kan väl äntligen kliva ur mig själv lite och se på saker ur en annan synvinkel.

Summa sumarum, mina bättre relationer till andra, de jag hade velat behålla har ofta runnit ut i sanden då jag inte haft något mer att erbjuda än mig själv. Och mig själv vill jag bara ge till den som står kvar och vill veta. De som kommit så långt har inte tacklat det utan har själva ofta avslutat vår vänskap genom att kackla vid sidan av(har inget emot små skvaller men har svårt att någon delger andra om mina högst privata)och det är nog det som är viktigt för mig, att kunna råka försäga sig om sig själv och veta att det stannar för det gör jag bara till dem jag litar på vilket i en förlängning är de jag känner mig trygg med.

Jag hoppas att jag gett en nyanserad syn på vad jag menar. Vill absolut inte sitta och lukta på blommor med någon utan uppskattar faktiskt mer människor som är udda, excentriska, egna och som vågar stå för sig själva och andra. Människor som inte är rädda för annorlunda och som inte är så dömande.

Ja, sen har jag haft otur att flytta mycket vilket kanske inte vart den bästa grogrunden för kompisar och gemenskap. Har också helt enkelt lätt att skaffa vänner men inte att behålla dem.

Jag har också lätt för att ta kontakt med människor, det finns inga gränser för mig. Men att behålla dem är väldigt svårt, då jag inte klarar av att underhålla det.

Vector skrev:Har läst runt lite nu, är förvånad över vilket gensvar jag fått under ett dygn. Det är tusan mer än jag fått på flera år på andra ställen, fast å andra sidan så har jag väl inte heller vart så rakt på sak som här.

Tja, vi är många som känner med din situation och upplevt exakt samma saker som du, därför så får du så mycket fint gensvar. Vi med olika svårigheter måste hålla ihop. Jag har själv märkt att jag får mycket mer förståelse och inte minst stöd från personer med AS än NT:s. Aspeis förstår mig bättre, de kommer inte bara med kommentaren "släpp det där nu" om hjärna råkar hamna på "repeat" gällande en bagatell sak. Här ger folk tips istället på hur man kan släppa det.

Hjärtligt välkommen in i aspiegemenskapen, som existerar trots vår bist på empati som Aftonbladet skriver om.

Välkommen hem!!

Förstår att du har mkt frågor och funderingar, men här har du en bred erfarenhetsbank att plocka ur, vi är alla unika men underbara!!

Din ångest, ja det känner jag igen. Det enda som lindrar är musikskapande, skräckfilm och mina katter. Mathållningen brukar ju vara sisådär i dom perioderna, men var snäll mot dig själv, är det du känner att du orkar. Döm inte dig själv, du är bra och du är värdefull. ,låt ingen ta det ifrån dig.

Kram, Kattpappa

Vector skrev:Jag klarar inte av de förväntningar jag inbillar mig att folk kan tänkas att ha.

Känner så väl igen detta och även detta:

MolkomAnnor skrev:Jag har också lätt för att ta kontakt med människor, det finns inga gränser för mig. Men att behålla dem är väldigt svårt, då jag inte klarar av att underhålla det.

Jag skulle så fruktansvärt gärna ha nära relationer, och jag tror mig ha ganska bra koll på hur sådana fungerar, men jag får liksom aldrig riktigt till det. Andra människor "fastnar" liksom inte känslomässigt i mig. När det är som bäst kan jag bortse från att jag saknar känslomässig kontakt med andra och faktiskt fungera hyfsat socialt, åtminstone om det inte finns förväntningar på känslomässigt utbyte. När det är som värst känns det som om jag är i en bubbla. Då mår jag skit och samspelet blir som att vada i sirap.

marin139 skrev:

Vector skrev:Jag klarar inte av de förväntningar jag inbillar mig att folk kan tänkas att ha.

Känner så väl igen detta och även detta:

MolkomAnnor skrev:Jag har också lätt för att ta kontakt med människor, det finns inga gränser för mig. Men att behålla dem är väldigt svårt, då jag inte klarar av att underhålla det.

Jag skulle så fruktansvärt gärna ha nära relationer, och jag tror mig ha ganska bra koll på hur sådana fungerar, men jag får liksom aldrig riktigt till det. Andra människor "fastnar" liksom inte känslomässigt i mig. När det är som bäst kan jag bortse från att jag saknar känslomässig kontakt med andra och faktiskt fungera hyfsat socialt, åtminstone om det inte finns förväntningar på känslomässigt utbyte. När det är som värst känns det som om jag är i en bubbla. Då mår jag skit och samspelet blir som att vada i sirap.

Du säger förväntningar, vad tänker du då på specifikt? Hur brukar en relation med en annan människa bli för dig, hur fortgår den mer i detalj och när kollapsar det för dig? Ge ett exempel!

Hej! Hoppas att du kommer att trivas som fisken i vattnet bland alla fantastiska människor som finns här (är själv alldeles överväldigad). Kul också att se någon annan med trippeldiagnos.

Hej igen, jo nu har jag äntligen vågat att krypa tillbaks. Har suttit med ångest och funderat på att aldrig komma hit igen efter allt jag hävt ur mig. För så kom den där känslan igen av att jag har avslöjat för mycket och vart för öppen och det kryper i mig när andra vet saker om mig som jag egentligen inte känner mig ok att prata om. Jag har läst vad jag skrivit om och om igen och tänkt att jag försvinner och kommer tillbaks med ett nytt användarnamn när ingen minns mig mer:)
Fast så kom jag på att jag ska försöka att låta det vara och fortsätta skriva här.

Det är som två sidor av mig där den ena vill babbla ohämmat om allt pinsamt man kan tänka sig och den andra bara vill täppa igen truten på den första.

MolkomAnnor skrev:

marin139 skrev:

Vector skrev:Jag klarar inte av de förväntningar jag inbillar mig att folk kan tänkas att ha.

Du säger förväntningar, vad tänker du då på specifikt? Hur brukar en relation med en annan människa bli för dig, hur fortgår den mer i detalj och när kollapsar det för dig? Ge ett exempel!

Oj, ett exempel blir svårt eftersom det så himla smalt då men jag ska försöka.

Ett exempel: En tjej jag tyckte om visade att hon gillade mig med, på ett sådant sätt att det var omöjligt att undgå. Hon är rolig och enkel och har vid ett tillfälle kommit hem till mig för att kika på några av mina husdjur. Hon har bjudit hem mig och även lagt fram att hon vill komma hit igen och där händer det igen. Jag börjar att slingra mig och komma med ursäkter för att inte ses.
Jag tänker då i banor som att jaha, vad ska jag prata med henne om? Hon kommer att tycka att jag är skittrist och bara vilja gå hem och sen blir det pinsamt eftersom att vi kommer att fortsätta träffas i andra sammanhang, liksom att vad var det som hände? Jo jag hände. Hon kommer att tycka att jag är konstig som inte besvarar samtal osv så lika bra att lägga ned.

En annan tjej som jag umgicks med ett tag när jag fortfarande drack(vilket underlättade), hon sa till mig en gång att jag har en mur kring mig som hon inte tyckte att hon kunde komma igenom. Jag frågade aldrig mer specifikt runt det och det ångrar jag idag.

Med förväntningar så tror jag att jag menar sådant som jag hört att andra tycker att jag är dålig på tex. att hålla kontakt.

I hela mitt liv har jag byggt upp en fasad där jag är oåtkomlig och jag tror att jag har lyckats utåt trots att jag inte ser det själv då det enda jag känner är den där lilla osäkra råttan med dålig självbild i mig själv. Jag vill inte ha människor innanför huden samtidigt som jag vill det så gärna.

Andras bild av mig stämmer överhuvudtaget inte överens med vem jag är. Inte ens min egen bild stämmer.
Ena dagen kan jag vara som ett vandrande jävla discotek och en annan som en grönsak.
Jag har även en förmåga att anpassa mig efter andra så att det passar dem snarare än mig själv. Det är som att jag blir som den jag umgås med.

För att behålla en vän så tror jag att andra förväntar sig att man ska hålla kontakt, finnas som ett stöd i svåra känslomässiga situationer, kunna tjittertjatta om allehanda meningslösa saker osv, jag kan dessa saker men jag är dålig på det och det känns som ett heltids jobb att uppfylla dessa kriterier.

Jag tycker om att filosofera och diskutera och gör nog det ganska häftigt och intensivt så jag skrämmer väl bort folk med:) Ja eller så har jag inget att säga..

Kom på också att det spelar ingen roll hur mycket jag gillar en person för om de är mycket fysiska så går det bara inte, jag låser mig och kommer överhuvudtaget inte längre i den relationen och det är tyvärr något som jag inte kan förklara.
En lätt och kravlös kram går an, även beröring i vissa fall men en del människor är mycket för fysisk beröring och, ja, ähh, vet inte vad jag försöker att få fram.

Och så alla dessa charader innan man så att säga har brutit isen, det är som en lång pina. Le, var trevlig och ytlig.

Jag säger för mycket och tänker för lite eller så är det precis tvärt om, tänker för mycket och säger för lite och jag vet aldrig när det är rätt läge för saker och ting, vet inte när det är ok att börja att vara sig själv lite mer osv.
Nu kanske någon tänker att ja, men försök att vara dig själv från början då och tro mig, det har jag försökt men problemet är att jag är så olika från dag till dag. Kanske läge att säga att min läkare föreslog att jag har borderline med men det hann vi aldrig dyka i, som sagt, väntar tid för utredning hos öppenpsykiatrin snart.

@MolkomAnnor: Eftersom jag har i princip noll känslomässigt utbyte med andra människor är mina relationer egentligen rent intellektuella. De flesta människor verkar ju dock efter en tids kontakt förvänta sig ett visst mått av känslomässigt utbyte, och det är när det sker som det inte längre går att dölja mina brister. Jag gör dock så gott jag kan för att inte såra någon alltför mycket, med varierande framgång.

Vector skrev:Kom på också att det spelar ingen roll hur mycket jag gillar en person för om de är mycket fysiska så går det bara inte, jag låser mig och kommer överhuvudtaget inte längre i den relationen och det är tyvärr något som jag inte kan förklara.
En lätt och kravlös kram går an, även beröring i vissa fall men en del människor är mycket för fysisk beröring och, ja, ähh, vet inte vad jag försöker att få fram.

Och så alla dessa charader innan man så att säga har brutit isen, det är som en lång pina. Le, var trevlig och ytlig.

Jag säger för mycket och tänker för lite eller så är det precis tvärt om, tänker för mycket och säger för lite och jag vet aldrig när det är rätt läge för saker och ting, vet inte när det är ok att börja att vara sig själv lite mer osv.
Nu kanske någon tänker att ja, men försök att vara dig själv från början då och tro mig, det har jag försökt men problemet är att jag är så olika från dag till dag. Kanske läge att säga att min läkare föreslog att jag har borderline med men det hann vi aldrig dyka i, som sagt, väntar tid för utredning hos öppenpsykiatrin snart.

Charader har varit det mest krävande i mitt liv hittills, skådespelet. Men jag har lagt ner. Jag trivs mycket bra ensam, och mina relationer bedriver jag helst på en hög intellektuell nivå. Men jag kan knyta an känslomässigt, även om det är på ett annat sätt. Angående att du skulle ha en borderline karaktär, är du ambivalent i dina känslor inför människor? Är det från dag till dag? För jag kan inte avgöra om det är för att du tycker att det är jobbigt med beröring rent sinnesmässigt, eller om du inte klarar av att hantera just känslorna? Hur skulle det vara om du var rak och sa att du inte var mycket för känslobiten?