Hihi, någon påpekade att jag var en besservisser som alltid skulle ha rätt eftersom jag berättade allt möjligt och aldrig gav mig förrän jag endera fått rätt eller blivit överbevisad.

Tror jag har jobbat bort de tendenserna nu, om någon ser det någon gång så får denne gärna säga sin åsikt så jag blir uppmärksam på att det återkommit.

Tack för fler välkomnanden!

barracuber skrev: Sista stycket skulle kunna vara jag, jag kan bli så engagerad i att hjälpa att jag inte noterar den andres reaktion. (Fast om folk blivit besvärade så har de sällan sagt det till mig...)

Har erfarenheter om lite olika reaktioner. Ibland har folk surat ur, ibland har de suttit tysta och varken bekräftat eller dementerat och ibland har folk nickat instämmande och verkat nöjda med mina monologer.

Jag har dock kammat mig ganska rejält de senaste fem åren och är lite mer försiktig med med mitt analyserande och med mina goda råd.

Fast för mig är det helt avgjort onaturligt att sitta och nicka och hålla med eller tycka synd om.

olgis skrev:
Ett irriterande drag hos mig är förmågan och tendensen till att kopiera dialekter och manéer hos folk jag umgås med. Det kan bli pinsamt uppenbart ibland och jag måste skärpa mig för att inte börja prata dalmål om jag pratar med en dalmas exempelvis.

Samma här. Jag tror de (några jag umgicks med) tyckte jag var fjäskis men kunde inte låta bli att fastna för hur de pratade. Började prata likadant...

väl kommen olgis!

Din presentation var fin. Hoppas du ska trivas här lika bra som jag.
Ja, några tag till med kammen så blir man nästan presentabel.

olgis skrev:Ett irriterande drag hos mig är förmågan och tendensen till att kopiera dialekter och manéer hos folk jag umgås med. Det kan bli pinsamt uppenbart ibland och jag måste skärpa mig för att inte börja prata dalmål om jag pratar med en dalmas exempelvis.

Kameleontsyndromet. Har viss liten tendens till det också.

Jag har också en tendens att börja drösa över folk råd om de lättar sina hjärtan för mig. Jag har svårt att bara lyssna och jag kan bli märkbart irriterad när folk "gnäller".

Typiskt aspigt (också typiskt för typiska män). Man vill lösa problemet, inte bara sitta och vara någons privata soptunna.

Jag har vid ett tillfälle blivit (ovetandes) filmad av min man när jag sitter och berättar för min svägerska, som är rökare; varför hon röker, vad som händer i hjärnan när hon röker (vad som skapar beroendet) och hur hon bäst slutar. Hon ser rätt besvärad ut på filmen, ser jag i efterhand.

Haha, sånt har jag kunnat göra också, fast nu försöker jag hålla näbben om folk inte direkt ber om min åsikt i frågan. ('Försöker' betyder inte att jag alltid lyckas...) När jag handlar får jag verkligen lägga band på mig för att inte leverera ett miniföredrag om transfetter, exitotoxiner och sockrets interkan på kroppen när den som står framför har hela korgen full av skräpmat.

Blir jag tillfrågad får de dock skylla sig själva. Har vid några tillfällen när jag kommit i samtal med rara tanter i butiken lyckats avråda dem från att köpa lågislampor genom att delge fakta om hur dåliga de är.

Inger skrev:

Jag har också en tendens att börja drösa över folk råd om de lättar sina hjärtan för mig. Jag har svårt att bara lyssna och jag kan bli märkbart irriterad när folk "gnäller".

Typiskt aspigt (också typiskt för typiska män). Man vill lösa problemet, inte bara sitta och vara någons privata soptunna.
...

Många män är bara inriktade på praktisk handling - "Stick om det inte passar!" - snarare än känslomässigt stöd och analys.

Lågislampor? Bra ord!

Inger skrev:

Jag har också en tendens att börja drösa över folk råd om de lättar sina hjärtan för mig. Jag har svårt att bara lyssna och jag kan bli märkbart irriterad när folk "gnäller".

Typiskt aspigt (också typiskt för typiska män). Man vill lösa problemet, inte bara sitta och vara någons privata soptunna.

Ja dels är det ju det att man vill lösa problemet. Ett av mina intressen par se här i livet råkar vara "hjälp till självhjälp". Jag har hur många självhjälpsböcker som helst och jag tycker att det är enormt fascinerande och inspirerande att läsa självhjälpsböcker. De levererar både "Aha-upplevleser" och verktyg för att ta sig ur exempelvis destruktiva vanor.

Den andra sidan av myntet för min del är att jag mår uppriktigt dåligt av att vara någons "privata soptunna". Jag blir så otroligt påverkad när folk delger mig sina sorger och besvär, så till den milda grad att de blir som mina egna sorger och besvär.

Därför levererar jag ofta självhjälpssvar alternativt stänger av.

Ett tredje alternativ är att tala om hur du känner. Gärna lite diplomatiskt formulerat, utan ordet "soptunna." Nåt i stil med att du blir trött och frustrerad för att du tar in allt för starkt och gör deras problem till dina, såsom du förklarade här ovan.

Att vara överempatisk gör tyvärr att man blir ibland blir tvungen att bli helt oempatisk för att skydda sig själv.

Jag funkar precis likadant. Om jag får komma med förslag, eller om jag kan göra något som hjälper, då lyssnar jag gärna, men om jag förväntas titt som tätt bara lyssna på div elände som inte går att göra något åt blir jag snart utmattad och frustrerad. Tyvärr, för många behöver bara få gnälla lite så mår de bättre. Gäller mig också ibland. (Fast sen går jag ofta och löser det jag gnällde om, om det är nåt som går att lösa.)

barracuber skrev:Många män är bara inriktade på praktisk handling - "Stick om det inte passar!" - snarare än känslomässigt stöd och analys.

Är det inte bra att vara inriktade på praktisk handling?
Fast o säga åt någon "stick om det inte passar" tycker jag är taskigt, iaf i de flesta fall och det är inte särskilt hjälpsamt.
Är kille själv och kommer gärna med praktiska förslag på hur man skulle kunna lösa det folk säger är bekymmer, jag ser faktiskt inte något som skulle kunna vara störande i det.

Minns en tjej som sade att hon ville att jag bara lyssnade, jag svarade något i stil med "oj, umm, okej", hade stora problem att inte föreslå saker men det var lärorikt

olgis skrev:Nej men nu får ni ger er! Transfetter?

Fet trådkapning om ni frågar mig!

Som sagt, välkommen till Aspergerforum.se.

Hmm, jag är nog delvis ansvarig för trådkapningen.
OT-ämnet fortsätter här:
diskussion-om-smor-margarin-oljor-t12707.html

sant

http://www.aspergerforum.se/diskussion-om-smor-margarin-oljor-t12707.html

Här finns den nya tråden som Nano påbörjat så låter vi det här handla om presentation.

Inger skrev:Att vara överempatisk gör tyvärr att man ibland blir tvungen att spela helt oempatisk för att skydda sig själv.

Jo det här är ett jätteproblem för mig och jag vet inte om det är särskilt "aspigt" egentligen? Jag är överempatisk! Definitivt! Jag har alltid varit överempatisk.

Jag har sett det som ett led av att jag är dotter till ett maskrosbarn. Posttrauman medför massor av sorg och jag är liksom uppvuxen med den okamouflerade sorgen.

Ett annat problem jag har är ett slags mild variant av [WikiSve]fobisk personlighetsstörning[/WikiSve]. Jag får inte ångest, jag tar SSRI-prep. sen många år tillbaks. Jag kan sitta i ett sällskap och konversera men jag känner mig alltid dum.

Eftersom jag är aspig (och dessutom har jag nedsatt hörsel) så blir jag alldeles slut av att umgås i större sällskap. Men jag kan ändå ägna massor av tid efteråt till att älta folks reaktioner, vad de har sagt, eventuella undermeningar etc. Det blir en ond cirkel och jag undviker kontakt med folk, inte bara för att jag blir fysiskt trött av att umgås utan för att jag blir fysiskt, psykiskt och andligen slut och stirrig.

Detta gäller alla människor, utom just min allra innersta krets med mannen och barnen.

Jag är så hispig att jag t.o.m. finner det svårt att umgås med mina föräldrar och syskon. Så var det ju inte när jag var liten förstås. Jag är nervös och onaturlig, mår dåligt av folks förväntningar och "krav".

Jag har blivit asocial, fast jag egentligen tycker om människor.

sgtbaker skrev:

olgis skrev:Nej men nu får ni ger er! Transfetter?

Fet trådkapning om ni frågar mig!

Som sagt, välkommen till Aspergerforum.se.

Mjo du!

Jo, det vart lite lätt ot kanske.