Hej alla!
Ny här på forumet och har en fråga/fundering någon kanske kan svara på

Någon här som fått sin diagnos vid tonåren (eller annan jobbig tid i livet) som nu i vuxen ålder känner att diagnosen kanske inte stämmer helt?

Jag fick nämligen min diagnos vid 16 års ålder och just då passade den säkert jättebra. Men nu när jag är vuxen känner jag mig så vilsen i detta. Asperger känns inte jag, inte alls.

Vem tar man kontakt med om man vill ha sin diagnos omprövad? Sin vårdcentral? Eller direkt till psykiatrin?

Mvh

Vårdcentralen i första hand. Eller öppenpsyk om de inte har remisskrav. Du kan ringa öppenpsyk och fråga.

Tack för svar:)

Asperger skiljer sig mellan barns asperger och vuxnas asperger.

Ja absolut aspiemanson:)

Men ingenting kopplat till asperger stämmer in på mig idag.

Är de så ovanligt att bli feldiagnosticerad?

Jag sökte hjälp för depression och fick asperger istället. Tack vården.

Saken med neurala tillstånd de är ju att de skiljer sig på individbas, så när man ställer diagnos så ställer man ju den efter en slags 'close enough'-metod. Det finns ingen som är '100% asperger'.

Bara att kolla på hur vi kan käbbla inbördes här inne ibland, vi är definitivt ingen homogen grupp. Vi kunde lika gärna vara en community för människor som genomlevt en amputation. Liknande erfarenhet, men våra liv och möjligheter skiljer ju sig markant mellan varandra. Att tappa en tumme på grund av en klämolycka mot en dubbel benamputation från en trafikolycka är ju en viss skillnad.

Men för att återgå till din fråga, skulle jag alltid vända mig till vårdcentralen i första hand. De borde ju veta.

Själv känner jag dock att jag hellre har kvar min diagnos, den är ju ändå en del av mitt liv och personlighet, och jag har erkänt att jag har svårt för många saker som andra inte har. Att sträva efter att bli fri från diagnosen skulle i mina ögon vara att försöka tvätta sig ren från sina otillräckligheter, och det är inte hälsosamt på någon fläck.

Jag retar mig mer på att min mor döpte mig som spädbarn, eftersom jag aldrig någonsin identifierat med den flockspiritualitet som någon kyrka inom kristendomen står för, och därför inte är en del av mig.

Jag söker inte efter att bli diagnosfri, vill egentligen bara veta vart jag hör hemma.

Klart alla är olika individer, men gemensamma drag existerar ju.

Skulle ju kunna dra hela min historia, men det är för privat även för ett anonymt forum känner jag;)

Jag kan inte sitta och sätta en ny diagnos på mig själv så blir väl att ta kontakt med vc om jag vill veta.

Diagnoser finns bara till för att du ska kunna få den hjälp du är berättigad till
Du ska inte behöva känna att de är nödvändiga av andra anledningar, jag tror de kan vara rent ut farliga själv.

Om du känner att du behöver hjälp som du i nuläget inte får dock, borde du pila ner till vc snarast!

I dagsläget har jag inte hjälp alls. Försäkringskassan lät mig träffa en psykolog som var ytterst tveksam till att jag ens hade en diagnos. Sökte endast för att få ekonomiskt stöd under min mammaledighet.
Vilket jag inte fick. Vart jag än har vänt mig och berättat om min diagnos så är det ingen som tror att jag har asperger.

Det är sånt som också får mig att fundera. Just nu sitter jag med min diagnos, som absolut stämde för 12 år sedan men i dagsläget finns det inget som tyder på att jag har asperger. För asperger växer ju inte bort, och ja klart att man kan lära sig sociala regler etc. Men nja.

Vart hör jag liksom hemma..

Saga8 skrev:Vart hör jag liksom hemma..

Det kanske lite grann beror på vad du menar med hemma. Är det vad slags människor du fungerar med? eller platser sådana människor finns på? Aktiviteter eller jobbuppgifter som fungerar bra? Kognitiva strategier? osv.

Har man inga direkta kontakter med psyk vet jag inte hur man gör. Men tror såklart att man kan ha något annat än aspergers som ser ut som aspergers. Diagnoser är ju mest gränsdragningar, vad man ska ta med och inte när man beskriver något.

Saga8 skrev:I dagsläget har jag inte hjälp alls. Försäkringskassan lät mig träffa en psykolog som var ytterst tveksam till att jag ens hade en diagnos. Sökte endast för att få ekonomiskt stöd under min mammaledighet.
Vilket jag inte fick. Vart jag än har vänt mig och berättat om min diagnos så är det ingen som tror att jag har asperger.

Det är sånt som också får mig att fundera. Just nu sitter jag med min diagnos, som absolut stämde för 12 år sedan men i dagsläget finns det inget som tyder på att jag har asperger. För asperger växer ju inte bort, och ja klart att man kan lära sig sociala regler etc. Men nja.

Vart hör jag liksom hemma..

Har själv en diagnos jag inte är helt bekväm med, för jag fick den för längesedan då man inte fick AS som diagnos och jag har tänkt på det där jag med, men vet inte om man vill gå igenom den stigmatiseringen en ny utredning ändå innebär, med tanke på att omgivningen (läs NT:världen) ändå dömer en till en knäppis, vad än det står i papprena. Det är tveksamt om det leder till någon förbättring/insikt. Man får försöka se till det man kan göra än att älta det man inte kan, det är kanske det råd man kan ge så här, utan att känna dig...

Jag tror möjligen jag skulle fått A-typisk autism idag då jag lärt mig hantera många av mina svårigheter både inom mig själv och socialt.