Jag har inte tillgång till Clara Törnvalls bok. Står det månne något om Elfriede Jelinek? Hon var patient hos käre Hans Asperger och fick som bekant ett Nobelpris. Hennes texter är tämligen underliga. Jelinek bodde med sin mor som fungerade som ett slags privatsekreterare och skydd mot omvärlden. Kulturell "överklassuppväxt" med musik. Det verkar finnas paralleller till Clara Törnvall.

Varifrån kommer tänket med att man ”ska känna meningsfullhet”?

Det finns nog hänvisningar till texter om det med i referenslistan…

I många år försörjde jag mig på att städa. I början kändes det som ett bra och faktiskt meningsfullt jobb. Det blev ju rent! Och för det mesta fick man vara ifred under arbetet. Jag hade enskild firma och inga anställda. Flera av mina kompisar gjorde samma sak. Om någon av oss fick ett större jobb kunde vi utföra det tillsammans och den som fått jobbet fakturerade de andra.

När jag var riktigt ung var jag urdålig på att städa. Men jag lärde mig så småningom, med stor möda.
Jag blev aldrig snabb och effektiv. Men mina kunder uppskattade min noggrannhet.

Äsch, jag har tappat tråden. Går och lägger mig.

Ignatius skrev:Jag har inte tillgång till Clara Törnvalls bok. Står det månne något om Elfriede Jelinek? Hon var patient hos käre Hans Asperger och fick som bekant ett Nobelpris. Hennes texter är tämligen underliga. Jelinek bodde med sin mor som fungerade som ett slags privatsekreterare och skydd mot omvärlden. Kulturell "överklassuppväxt" med musik. Det verkar finnas paralleller till Clara Törnvall.

Japp!

CITAT UR BOKEN:

”En av hans patienter, Fritz, blev professor i astronomi, en annan var den österrikiska författaren och Nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Som barn brukade hon springa från rum till rum i lägenheten i timmar, vilket gick hennes mor på nerverna. När Jelinek var sex år gammal tog modern med henne till Asperger. – Ja, jag var en Aspergerpatient, säger Jelinek i en intervju från 1995. Jag var ingen Asperger-autist men inte långt ifrån”.

SLUT PÅ CITATET

Äsch, jag spontanköpte boken som e-bok. Jag kunde inte sova så jag läste den istället. Jag har en månad på mig att betala till Clara - förlåt, Klarna menade jag förstås - så det ska jag väl klara. Jag räknar kallt med att få 2000 från en fond. Har jag fel får jag problem...

Någon skrev:

Varifrån kommer tänket med att man ”ska känna meningsfullhet”?

Det finns nog hänvisningar till texter om det med i referenslistan…

I många år försörjde jag mig på att städa. I början kändes det som ett bra och faktiskt meningsfullt jobb. Det blev ju rent! Och för det mesta fick man vara ifred under arbetet. Jag hade enskild firma och inga anställda. Flera av mina kompisar gjorde samma sak. Om någon av oss fick ett större jobb kunde vi utföra det tillsammans och den som fått jobbet fakturerade de andra.

När jag var riktigt ung var jag urdålig på att städa. Men jag lärde mig så småningom, med stor möda.
Jag blev aldrig snabb och effektiv. Men mina kunder uppskattade min noggrannhet.

Äsch, jag har tappat tråden. Går och lägger mig.

Fast det var ett bra inlägg! Jag funderade just på om detta med att begreppet meningsfullhet kring något så konkret som att städa. Det blir ju rent och fint när man städar så det är liksom självklart att det är en meningsfull syssla.

BellaBelle skrev:Varifrån kommer tänket med att man ”ska känna meningsfullhet”?

Intressant fråga!

Det finns med på 1177-sidan om LSS.
I inledningen verkar det underförstått att arbete är en meningsfull sysselsättning (eftersom det står "...eller ha någon annan meningsfull sysselsättning":

I rätten till ett gott och självständigt liv ingår till exempel att du ska ha möjlighet att arbeta, studera eller ha någon annan meningsfull sysselsättning.

Om daglig verksamhet:

Du ha rätt till daglig verksamhet om du har en funktionsnedsättning och är i yrkesverksam ålder men inte har ett arbete och inte heller studerar. Verksamheten ska anpassas efter dina behov och önskemål och ge dig en meningsfull sysselsättning. Det kan till exempel vara en praktikplats.

Men går man till lagtexten står där ingenting om meningsfullhet... Kanske framgår det om man läser förarbeten?

melly skrev:

BellaBelle skrev:Varifrån kommer tänket med att man ”ska känna meningsfullhet”?

Intressant fråga!

Det finns med på 1177-sidan om LSS.
I inledningen verkar det underförstått att arbete är en meningsfull sysselsättning (eftersom det står "...eller ha någon annan meningsfull sysselsättning":

I rätten till ett gott och självständigt liv ingår till exempel att du ska ha möjlighet att arbeta, studera eller ha någon annan meningsfull sysselsättning.

Om daglig verksamhet:

Du ha rätt till daglig verksamhet om du har en funktionsnedsättning och är i yrkesverksam ålder men inte har ett arbete och inte heller studerar. Verksamheten ska anpassas efter dina behov och önskemål och ge dig en meningsfull sysselsättning. Det kan till exempel vara en praktikplats.

Men går man till lagtexten står där ingenting om meningsfullhet... Kanske framgår det om man läser förarbeten?

De flesta arbetar rent krasst för att tjäna pengar. Är man på ett DV får man kanske ”nöja sig” med att ha en ”meningsfull” ”sysselsättning” istället?

Tror inte man kan bestäma att alla behöver socialt sammanhang. Finns ju aspergare som är rena eremiter. Men flesta människor behöver betyda något. Ofta som penchisar blir deppiga för ingen behöver dem längre.

Jag skulle vilja ha ett samhälle där alla kan bidra med det de kan istället för att bli betraktade som robotar och sjuka om de inte kan vara både flexibla och arbeta självständigt samtidigt.

Men andra ska inte bestämma vad som är meningsfullt för en själv. De tycker ju att det är meningsfullt för oss att sortera dataskrot. Bara man är sysselsatt på heltid så är det bra. Men grejen är ju att vi kan saker men ofta inte arbeta mer än ett par timmar. Mycket av hjälpen är missriktad och drar ner en istället för att ge en sammanhang.

Jag har sagt flera gånger till mitt boendestöd att de ska sprida att det behövs läxläsare på integrationsfiket men de vill inte det för de anser att vi som har boendestöd inte kan ta sådant ansvar trots att de flesta har goda akademiska kunskaper.

Kidzi skrev:Tror inte man kan bestäma att alla behöver socialt sammanhang. Finns ju aspergare som är rena eremiter. Men flesta människor behöver betyda något. Ofta som penchisar blir deppiga för ingen behöver dem längre.

Jag skulle vilja ha ett samhälle där alla kan bidra med det de kan istället för att bli betraktade som robotar och sjuka om de inte kan vara både flexibla och arbeta självständigt samtidigt.

Men andra ska inte bestämma vad som är meningsfullt för en själv. De tycker ju att det är meningsfullt för oss att sortera dataskrot. Bara man är sysselsatt på heltid så är det bra. Men grejen är ju att vi kan saker men ofta inte arbeta mer än ett par timmar. Mycket av hjälpen är missriktad och drar ner en istället för att ge en sammanhang.

Jag har sagt flera gånger till mitt boendestöd att de ska sprida att det behövs läxläsare på integrationsfiket men de vill inte det för de anser att vi som har boendestöd inte kan ta sådant ansvar trots att de flesta har goda akademiska kunskaper.

Jo, det är tyvärr väldigt fyrkantigt och oflexibelt nu.

Kidzi skrev:En del kvinnliga aspergare anser att de är manliga för att de är kvinnliga aspergare. Jag vet inte om det nämns i boken. Men det gör mig snurrig att tänka på. Att man är man för att man är aspergerkvinna.

Det har jag aldrig märkt. Däremot att en del anser sig ha en "manlig hjärna".

BellaBelle skrev:Varifrån kommer tänket med att man ”ska känna meningsfullhet”?

Vad jag förstår är problemet att det i alla bestämmelser står att personer med autism ska hjälpas till en meningsfull sysselsättning, men att ingen definierar vad meningsfullt innebär. Givetvis är detta individuellt vilket ytterligare försvårar för Arbetsförmedling, kommun och vård och alla andra fyrkantiga byråkrater.

Kidzi skrev:Jag har sagt flera gånger till mitt boendestöd att de ska sprida att det behövs läxläsare på integrationsfiket men de vill inte det för de anser att vi som har boendestöd inte kan ta sådant ansvar trots att de flesta har goda akademiska kunskaper.

Jag gissar att många med boendestöd har svårt att säga nej när personer vill att de skall göra läxan åt dem.

Ignatius skrev:

BellaBelle skrev:Varifrån kommer tänket med att man ”ska känna meningsfullhet”?

Vad jag förstår är problemet att det i alla bestämmelser står att personer med autism ska hjälpas till en meningsfull sysselsättning, men att ingen definierar vad meningsfullt innebär. Givetvis är detta individuellt vilket ytterligare försvårar för Arbetsförmedling, kommun och vård och alla andra fyrkantiga byråkrater.

Kanske är det för att det hela är så meningslöst. Meningen med ”sysselsättning” i form av yrkesarbete är ju att försörja sig själv. Så för säkerhets skull gör man en omskrivning/försköning. Det meningslösa ska liksom omvandlas till något meningsfullt.

(Sedan är begreppet ”försörja sig själv” förstås också lite lurigt, det är ju inte ett självförsörjande gröna-vågade-projekt det handlar om. Många ”försörjer sig själva” via transfereringar från skattemedel, t ex om man lyckats få ett snacka-och-spela-skivor-jobb på Sveriges Radio).

Vildsvin skrev:

Kidzi skrev:Jag har sagt flera gånger till mitt boendestöd att de ska sprida att det behövs läxläsare på integrationsfiket men de vill inte det för de anser att vi som har boendestöd inte kan ta sådant ansvar trots att de flesta har goda akademiska kunskaper.

Jag gissar att många med boendestöd har svårt att säga nej när personer vill att de skall göra läxan åt dem.

?? Vad menar du?

BellaBelle skrev:

Vildsvin skrev:

Kidzi skrev:Jag har sagt flera gånger till mitt boendestöd att de ska sprida att det behövs läxläsare på integrationsfiket men de vill inte det för de anser att vi som har boendestöd inte kan ta sådant ansvar trots att de flesta har goda akademiska kunskaper.

Jag gissar att många med boendestöd har svårt att säga nej när personer vill att de skall göra läxan åt dem.

?? Vad menar du?

Många på SFI har väldigt mycket att läsa och många läxor. Många vill att man ska göra läxan åt den istället för att hjälpa dem förstå. De vill igenom systemet istället för att lära sig allt. Det beror på att läxbördan är för stor. Han tror att en aspergare inte kan säga nej. Jag har sett det omvända, de flesta som läxläser har något NPF och de låter dem inte komma undan, de vill att eleverna ska göra saker själv. Det är redan NPF-are som hjälper till. Många utan diagnos tanter i 60-årsåldern.

Ignatius skrev:

BellaBelle skrev:Varifrån kommer tänket med att man ”ska känna meningsfullhet”?

Vad jag förstår är problemet att det i alla bestämmelser står att personer med autism ska hjälpas till en meningsfull sysselsättning, men att ingen definierar vad meningsfullt innebär. Givetvis är detta individuellt vilket ytterligare försvårar för Arbetsförmedling, kommun och vård och alla andra fyrkantiga byråkrater.

Jo...

Jag har i alla fall ”smält” detta med Törnvalls bok nu. Jag tror den gör mer nytta än skada, trots allt.

Den har fått flera fina recensioner. Jag kan reta mig på att det är först när någon av deras egna - en kulturjournalist - skriver en bok om autism som kulturjournalister på allvar ”upptäcker” ”fenomenet”. Men det är väl bara så det är.

Och först tyckte jag det var läskigt att läsa att en av recensenterna - en lärare på högstadiet - tycktes veta så lite om autism, men det var en felläsning från min sida. Recensenten arbetar - så klart - på en högskola.

När Clara Törnvalls bok Autisterna dimper ner i brevlådan drabbas jag av ruelse. Varför bad jag att få skriva – jag är ju så oinsatt? Ingen av mina närmaste lever med autism och trots att jag som högskolelärare möter alltfler studenter med diagnoser har jag aldrig brytt mig om att mer än ytligt sätta mig in i vad de innebär.

https://www.aftonbladet.se/kultur/bokre ... atta-boken

I Expressen skrivs recensionen av någon som är mer insatt:

Idag, som mamma till ett barn med lätt autism, känner jag faktiskt mest oro över att det har gått inflation i diagnosen. Den hypas i populärkulturen på samma sätt som adhd och add för sju-åtta år sedan, och har blivit snudd på trendig. Vilket tyvärr har resulterat i att fem procent av tonårspojkarna i Stockholm får just nu får en autismdiagnos.

Det finns fler och fler kritiska läkare, bland dem psykiatriprofessorn Christian Rück, som i boken ”Olyckliga i paradiset” menar att gränsen för diagnos har sänkts på ett sätt som är oacceptabelt.

OM jag tolkar henne - recensenten Ulrika Kärnborg - rätt så reagerar hon på liknande grunder som jag gjorde.

Christian Rück beskriver en vän i 40-årsåldern som förvånande nog genomgår en autismutredning. Han är yrkesmässigt framgångsrik, har fru och barn och föreläser i hela världen. Någon hjälp av samhället behöver han tydligen inte så vad ser han för värde med få en diagnos? Vännen svarar att han alltid har känt sig annorlunda, att han inte passat in. Nu ser han fram emot att förstå vem han är, att hitta sin flock och få olika pusselbitar att falla på plats.

Resonemanget påminner om det som förs av Törnvall. Precis som Rücks kompis verkar hon uppleva att diagnosen i sig är meningsskapande, även om den inte leder till någon särskild åtgärd. Kanske kan man se det som ett av vår civilisations stora framsteg att så många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar äntligen har fått diagnos. Samtidigt ligger det en uppenbar risk i att vi börjar sjukdomsklassa även små avvikelser från den krympande normaliteten.

Många behöver kanske en diagnos för att skolan och arbetsplatserna inte är anpassade efter deras behov och förmågor. Vore det inte en bättre investering för samhället om vi skapade större flexibilitet där, i stället för att satsa på ännu fler utredningar?

För om gränsen mellan ”sjukt” och ”friskt” suddas ut tillräckligt mycket är vi ju alla i någon bemärkelse sjuka. Eller ska jag hellre skriva friska?

Vad händer då? Det är en fråga som jag tycker att Clara Törnvall borde ha gett sig tid att försöka besvara.

https://www.expressen.se/kultur/det-fin ... pa-autism/



Moderator atoms - markerade citatet på ett korrekt sätt.

BellaBelle skrev:I Expressen skrivs recensionen av någon som är mer insatt:

Idag, som mamma till ett barn med lätt autism, känner jag faktiskt mest oro över att det har gått inflation i diagnosen. Den hypas i populärkulturen på samma sätt som adhd och add för sju-åtta år sedan, och har blivit snudd på trendig. Vilket tyvärr har resulterat i att fem procent av tonårspojkarna i Stockholm får just nu får en autismdiagnos.

Det finns fler och fler kritiska läkare, bland dem psykiatriprofessorn Christian Rück, som i boken ”Olyckliga i paradiset” menar att gränsen för diagnos har sänkts på ett sätt som är oacceptabelt.

OM jag tolkar henne - recensenten Ulrika Kärnborg - rätt så reagerar hon på liknande grunder som jag gjorde.

Christian Rück beskriver en vän i 40-årsåldern som förvånande nog genomgår en autismutredning. Han är yrkesmässigt framgångsrik, har fru och barn och föreläser i hela världen. Någon hjälp av samhället behöver han tydligen inte så vad ser han för värde med få en diagnos? Vännen svarar att han alltid har känt sig annorlunda, att han inte passat in. Nu ser han fram emot att förstå vem han är, att hitta sin flock och få olika pusselbitar att falla på plats.

Resonemanget påminner om det som förs av Törnvall. Precis som Rücks kompis verkar hon uppleva att diagnosen i sig är meningsskapande, även om den inte leder till någon särskild åtgärd. Kanske kan man se det som ett av vår civilisations stora framsteg att så många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar äntligen har fått diagnos. Samtidigt ligger det en uppenbar risk i att vi börjar sjukdomsklassa även små avvikelser från den krympande normaliteten.

Många behöver kanske en diagnos för att skolan och arbetsplatserna inte är anpassade efter deras behov och förmågor. Vore det inte en bättre investering för samhället om vi skapade större flexibilitet där, i stället för att satsa på ännu fler utredningar?

För om gränsen mellan ”sjukt” och ”friskt” suddas ut tillräckligt mycket är vi ju alla i någon bemärkelse sjuka. Eller ska jag hellre skriva friska?

Vad händer då? Det är en fråga som jag tycker att Clara Törnvall borde ha gett sig tid att försöka besvara.

https://www.expressen.se/kultur/det-fin ... pa-autism/

Det där är väl ett jäkla sätt att uttala sig egentligen, "friska och sjuka", "sjukdomsklassa", är autism en sjukdom nu? Det är väl en diagnos, ett tillstånd, en personlighetstyp utan botemedel. Jag vill gärna inte höra att jag är obotlig sjuk bara för att jag anses passa in på vissa personlighetskriterier.

Det har varit lite lättare på svenska. Man säger aspergers syndrom. Ett syndrom är något som är sammansatt. Det säger inte sjukdom. Men i USA hette det Asperger's disorder. Disorder betyder att det är något fel på en även om det inte är en sjukdom men det ligger väääldigt nära i betydelsen..

En diagnos kan rädda liv och kan nog fungera suicidpreventivt i en hel del fall. Alltså inte inskränkt till bokstäverna på ett papper utan till allt annat som kan komma med en diagnos.

Flinta skrev:En diagnos kan rädda liv och kan nog fungera suicidpreventivt i en hel del fall. Alltså inte inskränkt till bokstäverna på ett papper utan till allt annat som kan komma med en diagnos.

Spontant tänker jag på Marc Wallenberg som var äldste son och därför skulle ta över Wallenbergkoncernen. Men han misslyckades i gymnasiet och när han skulle göra lumpen i flottan kunde han inte lära sig grundläggande navigering så han blev förflyttad till land. Han försökte läsa in det han missat i gymnasiet men matten var omöjlig så han fick inte komma in på Handelshögskolan. Föräldrarna skickade honom till USA och köpte en studieplats på Harvard.

Sen funkade det utåt sett bra för honom i många år ända tills han deltog i en debatt och fick frågan varför Wallenbergkoncernen påbörjat en pappersmassafabrik utan tillstånd. Han svarade att de ingått ett avtal att leverera pappersmassa och att det var var billigare att betala miljöskadestånd än att bryta avtalet. Nästa dag var det skandalrubriker i media. Marc Wallenberg hade ett upprört möte med familjen som tyckte han hade skämt ut dem. Han körde in i skogen och sköt sig.

Hade en diagnos kunnat rädda Marc Wallenberg? Idag hade han nog blivit utredd redan på gymnasiet eller åtminstone efter misslyckandet i flottan. Det förekommer knappt längre bland svenskar att någon begår självmord för att de är ett misslyckat barn.

Acceptansen för psykiska svagheter började i överklassen - så länge man inte var den som hade pressen på sig att ta över familjeverksamheten och delta aktivt var det okej att vara excentrisk för man hade ändå pengar så man klarade sig. Det var så få personer så det urvattnade inte några diagnoser.

Men när acceptansen blivit så stor att mer normala föräldrar börjar vilja ha medicinska förklaringar på att barnen inte är superframgångsrika så blir det problem.

Och de berättar om privata logopeder som ställer diagnosen dyslexi i hundra procent av sina utredningar. Det kan jämföras med landstingets mottagning där diagnosgraden är femtio procent.

Så föräldrarna i Djursholm vänder sig till ”rätt” logopeder?

– Ja, om du har ett barn som sackar efter i skolan och du söker en förklaring och vill ge barnet de fördelar som diagnosen ger. Varför inte gå till en mottagning där du med hundra procents säkerhet får det du är ute efter? Det går uppenbarligen att shoppa runt.

Men är inte en dyslexidiagnos stigmatiserande i ett samhälle där alla förväntas vara högpresterande?

– Det finns ett talesätt bland ungdomar i Djursholm att vara ”dysse i Djursan”. Det är inget stigmatiserande, tvärtom blir man associerad till kungen eller framgångsrika företagsledare som är öppna med sin dyslexi.

Dyslexi ses rent av som en framgångsfaktor, hävdar du.

– Många förknippar diagnosen med entreprenörskap eftersom flera kända företagsledare beskrivit sin dyslexi som en gåva som tvingat dem att tänka i nya banor.

https://www.lararen.se/specialpedagogik ... -i-djursan

Det gör att "medvetna" medelklassföräldrar runt om i landet lär sig att det är så man ska göra för att barnen ska få ett försprång i skolan. Och i förlängningen att personer som verkligen har problem blir nedprioriterade. Inte minst i utanförskapsområden där folk inte vill söka hjälp pga utbredd funkofobi. Det finns en del medelklassmänniskor som tror på nån sorts "trickle-down economics" där åsynen av framgångsrika "avvikare" ska få toleranta värderingar skall sippra ned i underklassen, men det tror jag inte på. Det snarare förstärker bilden av att man måste vara född i rätt familj för att få ett bra liv trots funktionsnedsättning.

Håller med om att det är orättvist vem som kommer till utredning och vem som inte gör det. De som har en "resursstark" omgivning eller har olika resurser själv kommer nog lättare till utredning även om det finns undantag.

Det sägs att det är vanligt med psykisk ohälsa även i överklassen men att de bara är bättre på att dölja den. Antar att det kan vara möjligt tack vare de olika resurserna man kan ha. Men beror såklart på vad det handlar om för psykisk ohälsa också.

Nu har jag lyckats låna Törnvalls bok. Jag har bara hunnit läsa en liten bit. Hittills går den i linje med andra berättelser jag läst om personer som blivit diagnosticerade i vuxen ålder. Det är en slags "Bildungsroman" om en kaotisk livsresa, ångest och depression. Då man äntligen får diagnos når man insikt. När man är etiketterad kan man hitta sin plats i världen och bli vuxen. Jag kan ana att skildringarna av historiska personer med eventuell autism är hur Törnvall navigerar och hittar sin plats som intellektuell kulturarbetare på spektrat.

Jag är ganska kritisk mot detta perspektiv. Jag har aldrig passat in. Varför skulle jag bli lycklig av att någon annan namnger mig och sätter en etikett på mig? Diagnosteriet var inte för mig utan för fyrkantiga lätt efterblivna människor i vården och på myndigheter. Då de namngett mig tryckte de ner mig i ett litet fyrkantigt hål och behandla mig som förståndshandikappad. Gissa hur bra jag passade där!

Dessutom verkar alla, inklusive Törnvall, träffa så trevliga och förstående människor i psykvården. Själv har jag träffat riktiga monster.

Ignatius skrev:Jag har aldrig passat in. Varför skulle jag bli lycklig av att någon annan namnger mig och sätter en etikett på mig?

Tror inte du blir lycklig. Jag fick diagnosen när jag var vuxen. För jag fick den, visste jag inte varför allt var så svårt. Jag kämpade mot saker jag inte förstod. Jag hade aldrig ens hört talas om AS. Jag kämpade emot saker jag inte kunde vinna över. Men sen fick jag reda på vad det var. Och nu kan jag anpassa mig istället för att forsöka bekämpa det. Så ett papper med mitt namn och en diagnos betyder ingenting för mig. Men att veta vad problemet är, det betyder mycket.