Min mellantös är 2,5 år. Väldigt framåt, kavat, pratsam och social. För mig som är lite trög är hon något av en utmaning.

Men hon har fobier! Eller hon har en utpräglad fobi som inte går att skämta eller bagatellisera bort:

Hon är rädd för hårstrån. Ja... tappade hårstrån som man kan hitta i exempelvis duschen. Får hon syn på ett blir hon ängslig och börjar att gråta.

Nu mer får jag scanna av duschen innan hon ska duscha efter hårstrån. Lite tröttsamt.

Vad gör man?

När min son var i ungefär samma ålder var han livrädd för kottar. Han kunde inte vara i ex lekparker, gå i skogen var otänkbart.
Nu är han 9 o har mögelfobi....

Kottar? Tur att mögel syns mer sällan än kottar. Hmmm, så då är det bara att vänta på att det går öv... hrm... jag menar att de byter föremål för sin fobi då

Jag tror det dummaste du kan göra är att hålla borta alla hårstrån, därför att dottern är rädd för dom.

Genom att skydda sina barn mot allt som kan vara läskigt eller som kan vara det minsta farligt (och då menar jag naturligtvis inte sådant som verkligen kan skada ungen för livet eller vara bokstavligt talat livsfarligt) så uppfostrar man dem till att bli ängsliga och försiktiga vuxna, som inte vågar ta några risker, ger upp för minsta lilla och räds konflikter.

-Det är väl inte sådana du vill att dina barn skall bli?

Mitt förslag är istället att du sätter dig ner med din dotter, håller henne i handen, frågar mjukt och omtänksamt varför hon är rädd för håstrån och att du, efter att ha hört vad dottern sagt tar upp ett hårstrå och säger "titta nu här, mamma håller i håret och det händer ingenting". Försök uppmuntra din dotter att ta i ett hårstrå, men tvinga inte henne, utan låt henne ta det i sin egen takt och uppmuntra henne gärna med någon sorts belöning, när hon varit duktig och vågat känna på hårstrån.

Visserligen har jag inga egna barn, men jag minns hur jag själv blev uppfostrad, som liten aspie med massor av fobier och jag har även sett skräckexempel på överbeskyddande föräldrar, som förstör sina barn, fast de menar väl.

Receptet är istället att steg för steg, och i barnens egen takt i allt högre grad utsätta barnen för de som de tycker är otäckt/räligt, och låta dem märka att det inte är så farligt och då är det jätteviktigt att man är med dom som stöd, pratar lugnt och tröstar utan att för den sakens skull dalta och pjoltra.

-Lycka till!

Tack ford! Jag gör just så. Vi har nu kommit så långt att hon kan plocka upp hårstrået och själv kasta det i soporna!

Enligt Svenny Kopp som föreläste om flickor och autism förra veckan - när flickor visar tecken på perceptionsstörningar så är man inne på det autistiska. Hör med henne för hon har jobbat med autister i 20 år och med flickor och autism 10 av de åren för att det är det hon är intresserad av.

ford skrev:....tar upp ett hårstrå och säger "titta nu här, mamma håller i håret och det händer ingenting".

Tyvärr var det just så man försökte med mig och bakterier, det gjorde bara att jag "låste" (info från dem var sannolikt fel eller hade en baktanke eller liknande) alla som påstått förmycket att det var ofarligt med bakterier.
Dels stämde det inte med andra fakta, dels visste jag att man blev sjuk av fel sorts bakterier och det säger folk emot!
Såg det som självklart att de då hade fel men det hjälpte inte ens att berätta för dem. :/

ford skrev:Försök uppmuntra din dotter att ta i ett hårstrå, men tvinga inte henne, utan låt henne ta det i sin egen takt och uppmuntra henne gärna med någon sorts belöning, när hon varit duktig och vågat känna på hårstrån....

Egen takt är nog bra, och att låta henne ha kontrollen, att tappa kontrollen var för mig något vidrigt.
Kunde däremot diskutera fakta och andras åsikter men att tro att jag skulle ändra åsikt genom att stapla upp många människors åsikter/omdömmen/whatever såg jag som irrelevant (stavning?).

Funderar om fobier kan ha flera olika orsaker, kanske olika saker ger samma symptom men är olika saker.

olgis skrev:Tack ford! Jag gör just så. Vi har nu kommit så långt att hon kan plocka upp hårstrået och själv kasta det i soporna!

Bra att det fungerar
Bevisligen kan jag ha fel

Min son har mögel fobi o det hör det svårt för honom kring maten, han vill helst se bäst före datum på allt han ska äta....
Ibland går ju inte det. Men om han får leta en stund kan det hända att han vågar äta.

mondo beyondo skrev: Enligt Svenny Kopp som föreläste om flickor och autism förra veckan - när flickor visar tecken på perceptionsstörningar så är man inne på det autistiska. Hör med henne för hon har jobbat med autister i 20 år och med flickor och autism 10 av de åren för att det är det hon är intresserad av.

Min dotter är nog inte autistisk, efter vad jag kan se på hennes socialisationsförmåga och motoriska smidighet. Däremot är jag autistisk. Det är möjligt att hon har ärvt min fobiska natur. Men då är det nog bara fråga om att hon är fobisk. Det är problematiskt i sig och något jag vill att hon och jag jobbar med så att det inte blir ett handikapp längre fram.

nano skrev: Tyvärr var det just så man försökte med mig och bakterier, det gjorde bara att jag "låste" (info från dem var sannolikt fel eller hade en baktanke eller liknande) alla som påstått förmycket att det var ofarligt med bakterier.
Dels stämde det inte med andra fakta, dels visste jag att man blev sjuk av fel sorts bakterier och det säger folk emot!
Såg det som självklart att de då hade fel men det hjälpte inte ens att berätta för dem. :/

OK, nano. Jag känner igen mig själv i det resonemanget som barn. Men min dotter är så liten än (2 1/2 år) så hon har inte någon uppfattning om sakfakta.

nano skrev:Egen takt är nog bra, och att låta henne ha kontrollen, att tappa kontrollen var för mig något vidrigt.

Jo precis. Det jag tog fasta på är min dotters känsla för ordning och reda och hennes hjälpsamhet. Så där det var jag som tidigare scannade duschen är det nu hon som nogsamt avlägsnar alla hårstrån innan duschning.

Det är helt OK för mig att hon inte vill duscha med hårstrån. Att hon då själv avlägsnar och slänger dem ser jag inte som ett problem (än).

Kati skrev:Min son har mögel fobi o det hör det svårt för honom kring maten, han vill helst se bäst före datum på allt han ska äta....
Ibland går ju inte det. Men om han får leta en stund kan det hända att han vågar äta.

Leta upp fakta om olika mögeltyper på mat! Det är ju inte alls säkert att all mögel är farligt att äta. Jag tänker exempelvis på ostmögel.

Jag tror att skapar man ett förtroende för barnet där man:

A, tar reda på varför han är rädd för matmögel.
B, informerar honom om matmögel och "skadligheten" med att råka äta dessa. Baserat på fakta!
C, konfronterar honom med matmögel. T.e.x. genom egen liten odling. Experimentera.

Alltså du tar hans fobi allvar, men patologiserar den inte inför honom, istället tar ni reda på fakta tillsammans, odlar lite mögel. Rätt var det är har fobien förvandlats till ett obehag. Det kan man leva med.

olgis skrev:OK, nano. Jag känner igen mig själv i det resonemanget som barn. Men min dotter är så liten än (2 1/2 år) så hon har inte någon uppfattning om sakfakta.

Du känner nog ditt barn bättre än mig men jag tror nog även 2.5 åringar lär sig det de lär sig.
Jag tyckte mycket om boken "så funkar det" men hittade ett fel som 4 åring, i aerodynamik!
Fick reda på att jag hade rätt när de berättade på tv när jag var närmare 30 att när de byggde den fick de ändra matematiken för varför flygplan alls lyfter och vilken lyftkraft de kommer att ha.

Teknik var grundligt intressant för mig, fast jag kan vara en riktig klåpare i sociala sammanhang, iaf har jag varit det.

Tack snälla olgis för ditt svar!!!

Intressant, och lite jobbigt läge men bäst är ju att låta hennes ritual förbli, även fast det blir domderingar..



Jag har / hade bacillskräck tidigare, nu klarar jag lite bättre att äta saker efter att ha tagit i nåt ,förut var det flera handtvättningar per dag ) så jag inte skulle riskera att bli sjuk av nåt. Jobbigast var nog när nån på jobbet gav nåt och jag var tvungen att ta med handflatan som jag tycker har varit överallt, det går lite bättre idag. Jag har fortfarande svårt att efter att ha klappat katten äta en macka, det tar lite emot än idag. Frågade min psykolog som jag hade under 2008 om inte alla tvättar händerna efter att ha klappat sina husdjur, hon svarade: jag känner en, hon tvättar aldrig händerna efter att ha klappat sin hund..

Har noterat att de flesta tvättar hönderna innan de äter, men sällan efter att ha klappat djur såvida inte de ska äta direkt efter.
Fast sedan finns det de som knappt tvättar sig alls.
Visst, de överlever men jag tvivlar på att det skulle vara hälsosamt.
Jag tror verkligen inte på uttrycket "lite skit rensar magen", jag tror däremot på "hamnar skit i magen får kroppen ta hand om det oavsett konsekvens".

Jag är en handtvättare, inte alltid för bakteriernas skull utan för att jag ogillar känslan av kladd och smuts på händerna.

När det gäller djurklappning och all annan smuts vi har omkring oss så ger överdriven hygien problem i form av sämre immunförsvar. Utsätts man för skit från tidig ålder, jämför barn som vuxit upp på landet med djur och natur och barn som vuxit upp i stan, så är lantbarnen friskare och starkare i immunförsvaret. Ett nyfött barn har inget skydd, det kommer med modersmjölken men sen är det bra att utsättas för smuts ofta.

Den smuts vi borde vara rädda för och se till att avskaffa det är sån smuts vi själva skapar med kärnkraft, fossilabränslen och industrier! Jag sänker gärna min levnadsstandard för bättre miljö. Cyklar gör jag redan. Miljösopsorterar (källsorterar) samt komposterar, blir kanske en icakasse med brännbara sopor i veckan från mig. Hade sophämtning en gång i veckan och i min sopsäck låg det bara en liten icakasse jämfört med grannarnas fulla säckar, så att bry sig gör skillnad. Surt regn:

nano skrev:Du känner nog ditt barn bättre än mig men jag tror nog även 2.5 åringar lär sig det de lär sig.
Jag tyckte mycket om boken "så funkar det" men hittade ett fel som 4 åring, i aerodynamik!

Hmmm, och då vill du naturligtvis att jag ska fråga vari felet låg? Nja, min dotter är inte så teknisk och faktamässig av sig, hon är ju misstänkt NT vet du. Men shit vad hon kan måla, med vattenfärger alltså. Och i timmar, helt uppslukat koncentrerad.

nano skrev:Har noterat att de flesta tvättar händerna innan de äter, men sällan efter att ha klappat djur såvida de inte ska äta direkt efter.
Fast sedan finns det de som knappt tvättar sig alls.
Visst, de överlever men jag tvivlar på att det skulle vara hälsosamt.
Jag tror verkligen inte på uttrycket "lite skit rensar magen", jag tror däremot på "hamnar skit i magen får kroppen ta hand om det oavsett konsekvens".

Jag är en handtvättare, för bakteriernas skull. Haha! Eller, egentligen, det är inget tvång eller så... Jag är bara noga med handtvätt efter toabesök, innan matlagning, efter att jag gått ut med soporna och efter att jag klappat djur eller varit ute. Jag tvättar och spritar händerna.

mondo beyondo skrev: Den smuts vi borde vara rädda för och se till att avskaffa det är sån smuts vi själva skapar med kärnkraft, fossilabränslen och industrier! Jag sänker gärna min levnadsstandard för bättre miljö. Cyklar gör jag redan. Miljösopsorterar (källsorterar) samt komposterar, blir kanske en icakasse med brännbara sopor i veckan från mig. Hade sophämtning en gång i veckan och i min sopsäck låg det bara en liten icakasse jämfört med grannarnas fulla säckar, så att bry sig gör skillnad.

Vilket inte helt osökt får mig att tänka på inslaget på Nyhterna idag, proffessorn som skapat de nya energisparande fönstren. Man räknar med att 44 % (tror jag att det var) av energibovarna utgjordes av byggnader.

Nej det var faktiskt inte meningen att någon skulle fråga, men såhär i efterhand inser jag att jag borde ha kunnat lista ut att det förmodligen blir det eller närliggande intryck.

Det var att det stod i böcker och när man frågade någon om hur flygplan flyger och när man var på besök på flygplansfabrik eller det förklarades på tv, då förklarades att det var luftens hastighet över vingen som gjorde att flygplanet får lyftkraft, detta förklarades och demonstrerades på många olika sätt.
När jag tänkte på det hela fick jag inte ihop det till det de vuxna sade.
Det verkade ju i det närmaste magiskt att det skulle fungera som de sade.

Jag listade ut att det var trycket på olika platser på vingen som gjorde att flygplanet kunde flyga men trodde inte på det eftersom de vuxna sagt annorlunda.
Jag räknade ut att den där chockvågsverkan skulle kunna göra att ett flygplan får en lyftkraft den inte skulle få utan chockvågen fast jag trodde att det bara var min fantasifysik i mitt huvud, likaväl blev jag mycket glad av att fundera ikring det hela.

Trots att jag trodde att det var fantasifysik så berättade jag om den i skolan några år senare och fick veta att jag hade god fantasi
Läraren berättade senare för mina föräldrar på kvartssamtalen man hade ibland att jag hade en väl utvecklad fantasi.

Så BANG!, en dag när jag var runt 20 eller så när jag tittade på tv så berättade en av utvecklarna av det första stealthflygplanet hur de brottats med bekymmer om flygförmågan, ingenjörerna hade räknat ut att det knappt skulle flyga och kräva massor av datakraft för att hålla det i luften över huvud taget eftersom det dessutom var instabilt i sin natur.

MEN, det visade sig sade utveklaren att planet inte bara flög, det hade bättre flygförmåga än det egentligen borde kunna ha med ens de mest optimistiska beräkningar.
När de gjort alla dessa plana ytor så hade de oavsiktligt skapat mina chockvågor, chockvågen gör ju att det blir ett område med lägre tryck och eftersom detta område blev på ovansidan blev det ökad lyftkraft av det.
De blev tvingade att göra om teorierna för aerodynamik i och med det de lyckats med av misstag.

Detta är en förmåga jag får när jag med tankens hjälp blivit glad över något specifikt, då kan jag göra saker tankemässigt med det jag blivit glad över som jag inte kan i normalfallet.
Ju gladare jag blir ju mer påverkas tankeförmågan inom det jag blir glad över och det blir en självdrivande process.
Andra tankebanor och förmågor forstätter att ha samma kapacitet som annars.

nano skrev: Detta är en förmåga jag får när jag med tankens hjälp blivit glad över något specifikt, då kan jag göra saker tankemässigt med det jag blivit glad över som jag inte kan i normalfallet.
Ju gladare jag blir ju mer påverkas tankeförmågan inom det jag blir glad över och det blir en självdrivande process.
Andra tankebanor och förmågor forstätter att ha samma kapacitet som annars.

Det är ju faktiskt väldigt intressant! De spinner alltså igång någon slags extraordinära kreativitetsimpulser i hjärnan på dig när du blir glad? Fantastiskt!

För mig är kreativitet kopplat till hela mitt känsloregister, som är ganska extremt åt alla håll. Alla känslor utom apati driver mig till skapande. Just nu är jag inne i en period när jag har komposerat ihop massor av låtar i huvudet. Fast jag har bara melodierna än så länge...

Det är en sak om en människa är överdrivet rädd för något, men fobier är allvarliga grejer och inget som man ska strula runt med på egen hand egentligen. Jag måste bli lite teoretisk, för om man ger sig på fobier hur som är risken stor att det blir nya eller värre problem.

En terapeut jobbar antingen med att försöka förstå vad fobin egentligen står för och därigenom lösa upp den känslomässiga knuten eller med att långsamt träna dig att närma dig det som du är fobisk inför, tålmodigt få dig att förstå att det du är rädd för inte är farligt.

Jag är övertygad om att båda metoderna fungerar och har själv testat båda, inte på fobier, men på saker som jag har varit just överdrivet rädd för. Jag var som barn livrädd för ormar, tordes inte gå i högt gräs. Jag läste på allt jag kunde om huggormar och började att stå kvar när jag såg en. Väntade tills jag inte var rädd längre och gick ett par steg närmare, tills jag stod precis så nära jag kunde med tanke på hur långt de kan hugga. Ett par andra grejer har jag fått hjälp med genom insiktsterapi.

Såna saker är egentligen inte svåra att lösa om man bara är medveten om orsaken till rädslan. I mitt fall var det att jag blev skrämd av en kopparorm som treåring. Men fobier är mer komplicerade än rädslor. Beroende på vilken psykologisk teoribildning man ansluter sig till är de antingen symboler för känslomässiga trauman, förträngda känslor och drifter, eller inlärda, antingen genom att man har blivit skrämd eller genom att man av en eller annan orsak har lärt sig att förknippa negativa förväntningar och känslor med det man är fobisk inför.

Jag vet inte hur man kan arbeta med barn som är fobiska, men jag tror att om det inte bara är vanlig rädsla så är det viktigt att koppla in en psykolog. Utan att vara expert så tror jag att man visserligen kan "bota" just den akuta fobin, men att de känslor den står för riskerar att flytta någon annanstans, kopplas till något annat eller lämnas kvar som en abstrakt rädsla.

Jag har upplevt en sådan process. Jag hade som barn vissa tankar som skrämde skiten ur mig. När jag i terapi lyckades vänja mig vid att tänka dem utan att bli rädd så kändes det först bra, men sen kom exakt samma känsla tillbaka efter några år, men utan koppling till några känslor. Jag tror att det handlade om att tankarna som jag inte fick tänka maskerade en djupare känsla som handlade om något annat.

Ja, det här blev långt och kanske snurrigt, men huvudsaken är att du är försiktig med fobier.

vadloink skrev:Det är en sak om en människa är överdrivet rädd för något, men fobier är allvarliga grejer och inget som man ska strula runt med på egen hand egentligen. Jag måste bli lite teoretisk, för om man ger sig på fobier hur som är risken stor att det blir nya eller värre problem.

En terapeut jobbar antingen med att försöka förstå vad fobin egentligen står för och därigenom lösa upp den känslomässiga knuten eller med att långsamt träna dig att närma dig det som du är fobisk inför, tålmodigt få dig att förstå att det du är rädd för inte är farligt.

Jag är övertygad om att båda metoderna fungerar och har själv testat båda, inte på fobier, men på saker som jag har varit just överdrivet rädd för. Jag var som barn livrädd för ormar, tordes inte gå i högt gräs. Jag läste på allt jag kunde om huggormar och började att stå kvar när jag såg en. Väntade tills jag inte var rädd längre och gick ett par steg närmare, tills jag stod precis så nära jag kunde med tanke på hur långt de kan hugga. Ett par andra grejer har jag fått hjälp med genom insiktsterapi.

Såna saker är egentligen inte svåra att lösa om man bara är medveten om orsaken till rädslan. I mitt fall var det att jag blev skrämd av en kopparorm som treåring. Men fobier är mer komplicerade än rädslor. Beroende på vilken psykologisk teoribildning man ansluter sig till är de antingen symboler för känslomässiga trauman, förträngda känslor och drifter, eller inlärda, antingen genom att man har blivit skrämd eller genom att man av en eller annan orsak har lärt sig att förknippa negativa förväntningar och känslor med det man är fobisk inför.

Jag vet inte hur man kan arbeta med barn som är fobiska, men jag tror att om det inte bara är vanlig rädsla så är det viktigt att koppla in en psykolog. Utan att vara expert så tror jag att man visserligen kan "bota" just den akuta fobin, men att de känslor den står för riskerar att flytta någon annanstans, kopplas till något annat eller lämnas kvar som en abstrakt rädsla.

Jag har upplevt en sådan process. Jag hade som barn vissa tankar som skrämde skiten ur mig. När jag i terapi lyckades vänja mig vid att tänka dem utan att bli rädd så kändes det först bra, men sen kom exakt samma känsla tillbaka efter några år, men utan koppling till några känslor. Jag tror att det handlade om att tankarna som jag inte fick tänka maskerade en djupare känsla som handlade om något annat.

Ja, det här blev långt och kanske snurrigt, men huvudsaken är att du är försiktig med fobier.

Anledningen till att jag skapade tråden är att jag drar paralleler till mig själv som barn. Jag var oerhört rädd och ängslig och sedermera fobisk.

Jag tycker att det är svårt att veta om det handlar om "överdrivna rädslor" eller fobier hos min dotter. Vart går gränsen?

olgis skrev:
Anledningen till att jag skapade tråden är att jag drar paralleler till mig själv som barn. Jag var oerhört rädd och ängslig och sedermera fobisk.

Jag tycker att det är svårt att veta om det handlar om "överdrivna rädslor" eller fobier hos min dotter. Vart går gränsen?

Jag vet inte var gränsen går. Men att vara jätterädd för hårstrån låter som en fobi. Om det går över i ångestattacker eller panikkänslor i alla fall. En fobi är ju en irrationell rädsla för något. Hårstrån är ju inte direkt farliga.

Men jag har ingen koll på exakt var gränsen går, det behövs det nog en psykolog för.

Ett av mina syskon var totalt orädd för typ allting.
Fast denne blev rädd när pappa hade rakat av sig skägget en dag.