Wendy Lawsons hemsida http://mugsy.org/wendy/index.htm
blev ett ljus i mörkret för mig denna julafton.

Min dotter på fem år är med sin pappa i ett annat land för att fira jul. Det är första julen jag är ensam sedan separationen i våras.

Innan en vecka har gått har jag genomlidit tomhetskänslor, separationsångest och overklighetskänslor. Jag måste se på foton och dotterns tiotusen teckningar för att känna att hon finns och snart kommer tillbaka.
På alla teckningarna står det "fina fina fina fina fina Isabell". Jag ångrar nu att jag inte verkligen såg på dem tillsammans med henne. Ångrar mycket i eftehand, för när jag är med min dotter tycks tiden flyga iväg. Jag vill ju vara en sån där perfekt tomtemamma för henne, baka pepparkakor och sjunga julsånger. Jag ville ge mitt barn en trygg uppväxt med två föräldrar som älskar varandra. Så blev det inte. Svårt att acceptera att det inte fungerade. Känslor av otillräcklighet gentemot mitt barn. Sorg att inte kunna ge henne en perfekt barndom.

Nu, med aspergerproblematiken i bakhuvudet, blir det lättare att inte gripas av panik. Jag vet att jag är en obotlig idealist som drömmer om ett bättre liv. Om en idyll som inte finns.

Wendy Lawson skriver fina dikter om bl a sin annorlunda tidsuppfattning. Ja, så är det för mig också. De och det som är långt borta i tid och rum tenderar att kännas overkliga. Samtidigt minns jag vissa personer och händelser från det förflutna som om det vore igår. Ni vet, alla de där människorna som faktiskt var snälla och trevliga och som man inte hållit kontakten med. De där kära sakerna med affektionsvärde som försvunnit. De har verklig betydelse för mig om de påminner om människor som berört mig.

Hmm, lite julaftonsnostalgi. Imorgon känns det säkert bättre och snart kommer tösen tillbaka till mig och livet blir fullt av hennes härliga kaos igen!

Ett härligt kaos?
Finns det sådant?
Fast det måte väl vara kul med det lilla livet inärheten

Det sägs att rätt som det är så är hon stor och flyttar hemifrån, kanske tom till ett annat land lågt ifrån både mamma o pappa.
Men under tiden lär hon känna framförallt två människor med bra och dåliga sidor hos: både mamma o pappa

Tillls människor flyttar ut i rymden så kommer hon i alla fall vara jordbo var hon än bor.

nano skrev:Ett härligt kaos?
Finns det sådant?
Fast det måte väl vara kul med det lilla livet inärheten

Tillls människor flyttar ut i rymden så kommer hon i alla fall vara jordbo var hon än bor.

Ja, för mig är dotterns kaos härligt, för det får mig att känna mig levande. Utan kontakter med andra människor är det som om jag svävar i intet, grips av leda och har svårt att få något gjort. Med dottern i mitt liv krävs i alla fall ett minimum av fasta vanor, och dem har jag insett mig behöva för att må bra.

Det stämmer så bra att dottern är jordbo. Bättre än du kan tänka dig. Hon är nämligen otroligt gränslös mot andra och säger att hon älskar alla människor lika mycket. Tji fick jag som mamma, som vill bli älskad mest av allt i hela världen. Och visst har hon rätt. Jag förtjänar inte att älskas mer än någon annan. Barnen är oss bara till låns. Det är lätt att ta dem för givet. Vi får vara lyckliga när de vill dela med sig till oss av sin egen, inre värld.

Tack förresten för svaret. Trodde aldrig att någon skulle se något intresse av att svara på denna tråd:wink:

Jag skulle gärna vilja veta mer om hur andra as uppfattar saknad.

Jag tror bara det är en svår tråd att skriva i, jag fick jobba länge med den saken.

Min grannes grabb säger ofta att han älskar lite alla möjliga fast i hans fall så är det nog mer att han inte förstår hur andra och speciellt vuxna ser på ordets betydelse.
Jag skulle nog oftast översätta det till "gillar" eller "tycker om".
Fast ibland så älskar han nog en o annan, sin vagn, bilar, och sin mamma o pappa tycker jag verkar vara saker och personer han älskar

Saknad gillar jag inte, det är jobbigt.
Roligt att slippa sakna det/den man saknat sedan.

Just nu saknar jag sömn så jag ska gå o sova gott, godnatt

Jag saknar inte mina barn på det vis jag läser att andra gör, när de är borta en kortare tid. Efter ett tag börjar det kännas "fel", ungefär som om jag var amputerad och hade fantomsmärtor, men ett tag går det fint att tänka att De har de bra där de är, och det är det viktiga, utan att förgås, som man läser andra föräldrar beskriva det när barnet är på kollo eller t o m på dagis fast de själva är på jobbet.

Till saken hör att barnen är rejält mattsamma (dubbeldiagnos båda två) och att jag brukar vara ganska slut när jag blir själv... Hur det vore annars har jag ingen aning om (om de inte var så krävande alltså, mer krävande än "vanliga" ungar. De är ju också väldigt mkt roligare än "vanliga" ungar tycker jag, på ett allmänmänskligt sätt som inte har med att göra att jag älskar dem mer för att de är mina, eller är van vid dem. Ganska många ungar jag träffar är tråkiga så klockorna går baklänges. Mina har ideer, humor, vilja, skaparkraft, kreativitet osv, förutom att de är påfrestande med bl.a just sin envetenhet och stora egensinnighet.)

Varför skulle din tråd inte vara av intresse, det förstår jag inte. Tvärtom tycker jag! Snart är lillskruttan tillbaks. Försök minnas det du skrev nu, då. Du kan skriva ett litet brev till henne nu, att läsa när hon kommer, och att läsa om och ha under kudden för tråkigare dagar ihop... (för såna finns väl också? Det gör det hos mig, och då är det härligt att ha Du är världens bästa mamma-teckningar att se på...)

alfapetsmamma skrev:Jag saknar inte mina barn på det vis jag läser att andra gör, när de är borta en kortare tid. Efter ett tag börjar det kännas "fel", ungefär som om jag var amputerad och hade fantomsmärtor

Till saken hör att barnen är rejält mattsamma (dubbeldiagnos båda två)
De är ju också väldigt mkt roligare än "vanliga" ungar tycker jag, på ett allmänmänskligt sätt

Snart är lillskruttan tillbaks. Försök minnas det du skrev nu, då. Du kan skriva ett litet brev till henne nu, att läsa när hon kommer, och att läsa om och ha under kudden för tråkigare dagar ihop... (för såna finns väl också? Det gör det hos mig, och då är det härligt att ha Du är världens bästa mamma-teckningar att se på...)

Vilken härlig idé att skriva ett brev till min dotter och varför inte göra en världens-bästa-dotter-teckning som tack för de tusentals hon gjort till mig...? Jag har helt enkelt ingen fantasi. Bra att man kan få tips från andra här. Tack!

Min dotter har ingen diagnos än, förutom epilepsi då. Hon utreds för närvarande på bup för sitt "avvikande beteende". Jag tror att hon har både asperger, ADHD och Tourette. Som du skriver alfapetsmamma, dessa barn ger så mycket mer, är så enormt mycket mer än andra barn. De orden var förskolans. Min dotter har en dimension som andra barn saknar. Å andra sidan är hon enormt krävande och hennes epilepsi suger energin ur mig. Det är nog bra att inte ses jämt, så man får tid att andas, reflektera och sakna. Bokstavsbarn kan vara mattsamma - vilket härligt ord! Har du stöd genom LSS?

Ja, saknaden känns fysiskt som vid en amputation. Det gör ont, helt enkelt. Men när jag är inne i en rutin kan jag släppa saknaden, som när dottern är på förskolan. Då är jag, liksom du antar jag, glad att hon får vara med andra (barn och vuxna även om hon tyr sig till vuxna) och att jag får vara med vuxna eller sköta mitt.

Jag fick även en idé av vad nano skrev om att förstå ords innebörd. Jag har bara utgått från att dottern uppfattar ord som jag, men de kanske inte alls har samma betydelse för henne. Hon har ju inte samma referensramar.

Isabell skrev:Jag fick även en idé av vad nano skrev om att förstå ords innebörd. Jag har bara utgått från att dottern uppfattar ord som jag, men de kanske inte alls har samma betydelse för henne. Hon har ju inte samma referensramar.

Man får verkligen tänka till en extra gång när man själv bokstavstolkar och har ungar med annan kommunikationsstil. Ibland (ofta) förstår man dem bättre, men ibland inte och ibland hjälper det inte att förstå, man kan ändå inte agera rätt, för att man tappar bort sig i bokstavsträsket (rigiditet, problem att starta och avsluta och en massa andra saker som kan ställa till det för en som förälder).

Mina ungar säger dels precis vad de menar, ibland, och man måste låta bli att leta efter hidden agendas och ta dem på orden och t ex svara på deras frågor rätt av utan att leta efter konstiga skäl att säga eller fråga somligt.

Sen händer det också att de säger det som faller dem in, som känns rätt och riktigt just då, men som mer handlar om att ångestreducera och tryckutjämna, som jag kallar det, eller säga nåt för att de saknar filter kring vad som passar sig att säga eller förståelse för hur saker uppfattas av andra. T ex kan de helt ohämmat säga Jag hatar X eller jag hatar dig, eller nåt annat som känns väldigt mkt grövre än det är menat.

Ofta minns de inte ens att de sagt somligt. Då är det himla fint att kunna lägga sånt bakom sig och inte tjata och älta som många NTsar vill.. Där har det varit tokbra att veta vad som gäller och kunna be andra tagga ner och ta eventuellt utredande prat vid ett senare tillfälle. Har fått bekräftat flera gånger att det är mer av en välsignelse än förbannelse att ha extra bokstäver själv, som förälder till barn med det.

Svår tråd att svara på ja eftersom den väcker mycket känslor. Jag kan inte ens föreställa mig hur dåligt jag skulle må om min dotter var i ett annat land.

För mig räckte det att lämna henne hemma med en släkting en timme när jag skulle gå till frisören. Jag var så nervös så jag pratade oavbrutet.
Jag brukar aldrig prata när jag är hos frisören.

Men att skriva brev tycker jag var en fin idé. Det skulle man kunna göra redan när barnet är väldigt litet. Så kan man spara det tills barnet blir äldre.

alfapetsmamma skrev:Sen händer det också att de säger det som faller dem in, som känns rätt och riktigt just då, men som mer handlar om att ångestreducera och tryckutjämna, som jag kallar det, eller säga nåt för att de saknar filter kring vad som passar sig att säga eller förståelse för hur saker uppfattas av andra. T ex kan de helt ohämmat säga Jag hatar X eller jag hatar dig, eller nåt annat som känns väldigt mkt grövre än det är menat.

Ofta minns de inte ens att de sagt somligt. Då är det himla fint att kunna lägga sånt bakom sig och inte tjata och älta som många NTsar vill...

Just så! Min dotter kan, till synes opåkallat säga att jag är elak. Tidigare har jag blivit ledsen och försökt argumentera, vilket bara skapat konflikter. Numera säger jag glatt "visst, jag är elak" och då säger dottern genast "jag bara skämtade". Intressant tanke att detta kan vara ett sätt för henne att ångestreducera. Desto bättre man lär känna sitt barn, desto mer kan man ju undvika konflikter, utan att känna att man gått med på att ljuga eller så.

Förresten så kommer tösen hem imorgon!

DC : Jag brukade heller aldrig prata hos frisören. Men när dottern har varit med har det inte gått att undgå att prata. När jag sitter där i frisörstolen, halvblind utan glasögonen, kan jag höra hur de andra blir överförtjusta när dottern springer omkring och pussar alla i lokalen!

Isabell skrev:
Just så! Min dotter kan, till synes opåkallat säga att jag är elak. Tidigare har jag blivit ledsen och försökt argumentera, vilket bara skapat konflikter. Numera säger jag glatt "visst, jag är elak" och då säger dottern genast "jag bara skämtade". Intressant tanke att detta kan vara ett sätt för henne att ångestreducera. Desto bättre man lär känna sitt barn, desto mer kan man ju undvika konflikter, utan att känna att man gått med på att ljuga eller så.

Om du kan ta det lite längre, och säga Säger du det, eller Jaha, och sen fråga eller prata om det hon sagt och vad hon försökte mena med det eller har för tankar kring det, så kan du nog få ganska häpnadsväckande resultat.

Iaf har jag fått det, när jag slutat gå in i argumentation, moraliserande, diskuterande.

Ju mer neutral eller distanserad (utan att vara frånvarande och fjär) jag varit när de hetsat upp sig eller farit iväg, desto fortare går det över, och man kan prata om t ex att såna ord gör att folk blir ledsna och arga och inte vill vara med en osv.

Är det svårt att prata utan att hamna i affekt kan man ritprata med seriesamtal och sociala berättelser, eller skriva brev eller sms. Seriesamtal och sociala berättelser kan man lära sig via böcker eller hemsidor. Har själv inte behövt det, eller snarare ännu inte lärt mig praktisera det, fast det tydligen funkar bra med lillisen (resursen har gjort det nån gång).

Neutral vet jag har fungerat bra förut när jag brutit bråkands bråkande.
Liksom upplyser om rätt o fel.
Antar att det blir annorlunda med små barn iofs.

Isabell skrev:

Just så! Min dotter kan, till synes opåkallat säga att jag är elak. [...]

Jag läste någonstans att barn som säger så till sina föräldrar är trygga barn och just därför vågar de säga sådana saker. De att de vet att de är älskade.

Jag ska försöka memorera hur du svarar tills jag själv råkar ut för detsamma. Min dotter är en liten kavat dam som inte är rädd för att opponera sig så jag kan tänka mig att hon skulle kunna säga så när hon inte får som hon vill.

Hur kan man låta ett barn säga en sådan sak till en?
Ett barn ska ha respekt för sin mamma. (Det ska vara en självklarhet, anser jag!)

Hade min dotter sagt något sådan så hade hon fått utgångsförbud.
Man måste bestraffa (ej fysiskt dock) uppmuntra och vägleda barn för att de ska veta skillnaden mellan rätt och fel.

Det är en förälders "jobb".

missbutterfly, har du barn?

missbutterfly skrev:Hur kan man låta ett barn säga en sådan sak till en?
Ett barn ska ha respekt för sin mamma. (Det ska vara en självklarhet, anser jag!)

Hade min dotter sagt något sådan så hade hon fått utgångsförbud.
Man måste bestraffa (ej fysiskt dock) uppmuntra och vägleda barn för att de ska veta skillnaden mellan rätt och fel.

Det är en förälders "jobb".

Förvisso, men "vanlig" uppfostran brukar inte funka på npf-iga barn, de brukar bara bli rabiata och helt omöjliga av sånt som kan få andra att lyda, som skämskudde och annat supernanny-aktigt.

Detta då de ofta inte förstår vitsen med somliga regler och då har svårt att lyda dem, inte bryr sig om auktoritet som andra barn, inte har samma kommunikationsstil, inte är lika flockbenägna som andra, inte har nåt bra tidsbegrepp, har taskig impulskontroll eller vad som nu kan vara svårigheterna de har.

Detta är belagt och välkänt. Det är bland annat av att ständigt hamna i konflikter med folk som inte begriper sig på en och på vilket sätt man bäst handskas med en som npf-iga människor utvecklar dålig självbild, depression, bitterhet och en ännu större asocialitet än de har i sig själva (om de har det).

Det är iaf min och många andras bild.

Aspie-säkrad och adhd-vänlig pedagogik är nåt för sig själv, och de flesta barn, även normalstörda, skulle antagligen må bättre och funka bättre av den, det är det många som säger.

Numera talar de flesta för övrigt om att straffa är tämligen verkningslöst jämfört med att ignorera icke-önskvärt beteende och belöna önskvärt, inte bara såna som håller på med småaspisar och bokstavsberikade barn i allmänhet.

----

Jo, förresten, jag menar inte att barn ska få säga vad som helst till sina föräldrar, vare sig de har AS eller ej. Jag menar bara att ord kan stå för nåt annat än de vanligtvis står för och att man kan komma längre genom andra metoder än tjat, gnat, skuldbeläggning eller straff (som ofta hör till s.k uppfostran). Även vad gäller att få barn att inte säga hemska ord, till föräldrar eller andra.

DC skrev:missbutterfly, har du barn?

Givetvis. (Annars skulle jag troligen inte uttala mig om ämnet.)
Jag har en dotter som är åtta.

alfapetsmamma skrev:

missbutterfly skrev:Hur kan man låta ett barn säga en sådan sak till en?
Ett barn ska ha respekt för sin mamma. (Det ska vara en självklarhet, anser jag!)

Hade min dotter sagt något sådan så hade hon fått utgångsförbud.
Man måste bestraffa (ej fysiskt dock) uppmuntra och vägleda barn för att de ska veta skillnaden mellan rätt och fel.

Det är en förälders "jobb".

Förvisso, men "vanlig" uppfostran brukar inte funka på npf-iga barn, de brukar bara bli rabiata och helt omöjliga av sånt som kan få andra att lyda, som skämskudde och annat supernanny-aktigt.

Detta säger jag utifrån min erfarenhet av att vara aspig och adhd-ig samt ha två barn med samma blandning knepigheter, ha haft folk inblandade i framför allt den stora tösens liv och uppfostran tills de insåg att deras "vanliga" metoder inte funkade på henne, en väldig massa läsning av neuropsykiatri om allt från AS-pedagogik till biografier om hemska barndomar där man missförståtts (Gerland, Johansson, Brattberg, Williams och andra) och ännu mera prat med föräldrar till bokstavsungar, på föräldraforum på nätet och på ADHD-center och Aspergercenters kurser.

Ville bara förtydliga.

alfapetsmamma skrev:

missbutterfly skrev:Hur kan man låta ett barn säga en sådan sak till en?
Ett barn ska ha respekt för sin mamma. (Det ska vara en självklarhet, anser jag!)

Hade min dotter sagt något sådan så hade hon fått utgångsförbud.
Man måste bestraffa (ej fysiskt dock) uppmuntra och vägleda barn för att de ska veta skillnaden mellan rätt och fel.

Det är en förälders "jobb".

Förvisso, men "vanlig" uppfostran brukar inte funka på npf-iga barn, de brukar bara bli rabiata och helt omöjliga av sånt som kan få andra att lyda, som skämskudde och annat supernanny-aktigt.

Detta då de ofta inte förstår vitsen med somliga regler och då har svårt att lyda dem, inte bryr sig om auktoritet som andra barn, inte har samma kommunikationsstil, inte är lika flockbenägna som andra, inte har nåt bra tidsbegrepp, har taskig impulskontroll eller vad som nu kan vara svårigheterna de har.

Detta är belagt och välkänt. Det är bland annat av att ständigt hamna i konflikter med folk som inte begriper sig på en och på vilket sätt man bäst handskas med en som npf-iga människor utvecklar dålig självbild, depression, bitterhet och en ännu större asocialitet än de har i sig själva (om de har det).

Det är iaf min och många andras bild.

Aspie-säkrad och adhd-vänlig pedagogik är nåt för sig själv, och de flesta barn, även normalstörda, skulle antagligen må bättre och funka bättre av den, det är det många som säger.

Numera talar de flesta för övrigt om att straffa är tämligen verkningslöst jämfört med att ignorera icke-önskvärt beteende och belöna önskvärt, inte bara såna som håller på med småaspisar och bokstavsberikade barn i allmänhet.

----

Jo, förresten, jag menar inte att barn ska få säga vad som helst till sina föräldrar, vare sig de har AS eller ej. Jag menar bara att ord kan stå för nåt annat än de vanligtvis står för och att man kan komma längre genom andra metoder än tjat, gnat, skuldbeläggning eller straff (som ofta hör till s.k uppfostran). Även vad gäller att få barn att inte säga hemska ord, till föräldrar eller andra.

Min dotter har inte AS, men jag skulle inte göra någon skillnad i uppfostran om hon haft AS.
Vad jag ser som viktigast hos en förälder är klar och tydlig kommunikation.
Ibland behöver den även förstärkas med "bestraffningar" (återigen: aldrig fysiska).

Det man dock aldrig får göra som förälder är att ta bort kärlek och uppmuntran.

Jag står fast vid min åsikt angående vikten av att markera rätt och fel (hur ska barn annars lära sig det?) Det är vårt ansvar som föräldrar att lära våra barn det, anser jag.

missbutterfly skrev:Min dotter har inte AS, men jag skulle inte göra någon skillnad i uppfostran om hon haft AS.
Vad jag ser som viktigast hos en förälder är klar och tydlig kommunikation.
Ibland behöver den även förstärkas med "bestraffningar" (återigen: aldrig fysiska).

Det man dock aldrig får göra som förälder är att ta bort kärlek och uppmuntran.

Jag står fast vid min åsikt angående vikten av att markera rätt och fel (hur ska barn annars lära sig det?) Det är vårt ansvar som föräldrar att lära våra barn det, anser jag.

Markera rätt och fel (enligt sina värderingar, för rätt och fel i sig finns nog inte) är nåt annat, det har jag inte sagt att man inte ska, det är självklart.

Likaså att man förklarar varför (utan att gå in i argumentation). Klar och tydlig kommunikation är toppen, det hör till det jag menar med aspievänlig pedagogik. Där har du säkert en fördel i att vara aspig själv.

Däremot tror jag inte på bestraffning, utifrån ovansagda inlägg, utan konsekvenser avpassade efter det som hänt och i direkt anslutning til det som hänt.

Vidare tror jag att respekt är nåt man förtjänar och som man förhoppningsvis får om man själv ger den. Det har inget med straff eller hierarkier att göra, då handlar det om rädsla, som jag ser det. Ser inget positivt med det, bl.a utifrån hur min barndom sett ut.

Det är viktigt att visa att man som förälder står för saker. Värden (som i values), en viss moral, vissa principer. Och att en del av detta inte är förhandlingsbara för barn.

Att fostra och uppfostra barn innebär bland annat att se till att de socialiseras in i värderingar och förhållningssätt som är OK. Vem avgör vad som är OK? Det gör pappa och mamma (eller vad nu barnet har). Vem skulle annars göra det?

Set betyder rimligen att uppgiften är tudelad. Först måste föräldern komma på vad den står för (ytterst, om man skall bli litet teatralisk), dvs är beredd att dö för. Och sen fostra och uppfostra barnet i den andan. Barnet måste veta vilka regler som finns och att föräldern eller föräldrarna verkligen står för dessa.

Det innebär (jag vill inte använda ordet bestraffning) att det måste bli konsekvenser vid överträdelser mot familjens ”house rules”.

Men föräldrar som inte vet vad de står för, eller ännu värre inte står för något, är hopplöst förlorade. Och omvänt vet man vad man står för minskar problemen med att tex motivera varför man har viss regel. Eller varför vissa beteenden inte är OK.

För övrigt är min erfarenhet att bestrffning inte har någon effekt. Inte inom familjen och inte inom tex skolan. Att sända signaler" eller "tala om var skåpet skall stå" är nästan alltid tomma gester.

Det här är bara litet meditationer kring ämnet. Det är inte riktat till någon speciell.

alfapetsmamma skrev:

missbutterfly skrev:Jag står fast vid min åsikt angående vikten av att markera rätt och fel (hur ska barn annars lära sig det?) Det är vårt ansvar som föräldrar att lära våra barn det, anser jag.

Markera rätt och fel (enligt sina värderingar, för rätt och fel i sig finns nog inte) är nåt annat, det har jag inte sagt att man inte ska, det är självklart.

Jag utgick från exemplet där dottern sade "mamma, du är elak".
Anser inte att ett medhåll (om än på ett skämtsamt vis) kan vara rätt (enligt mina "rätt och fel".)

Jag tycker redan där att det har gått för långt om ett barn säger en sådan sak till sin förälder.
Men det är bara min åsikt, tycks det.

alfapetsmamma skrev:Likaså att man förklarar varför (utan att gå in i argumentation). Klar och tydlig kommunikation är toppen, det hör till det jag menar med aspievänlig pedagogik. Där har du säkert en fördel i att vara aspig själv.

Troligen.
Ja, en basregel är ju att barnet får veta vad den gör fel, så att h*n kan lära sig till nästa gång.

Bestraffningar har nästan aldrig behövts med min dotter, hon har inte svårt att lyssna och ta till sig det man säger åt henne (än så länge iallafall ).

alfapetsmamma skrev:Däremot tror jag inte på bestraffning, utifrån ovansagda inlägg, utan konsekvenser avpassade efter det som hänt och i direkt anslutning til det som hänt.

Bestraffningar (ej fysiska!) - Konsekvenser.
I say tomato..

alfapetsmamma skrev:Vidare tror jag att respekt är nåt man förtjänar och som man förhoppningsvis får om man själv ger den. Det har inget med straff eller hierarkier att göra, då handlar det om rädsla, som jag ser det. Ser inget positivt med det, bl.a utifrån hur min barndom sett ut.

Jag ser inte heller rädsla för föräldern som ett bra "redskap", utan rent av förfärligt.
Men däremot ska ett barn veta vem som bestämmer i hushållet.

Fast om barnet inte vet/förstår att det den säger uppfattas som elakt så kan man inte tolka det som en medveten elakhet och nåt att bestraffa menade jag. Allrahelst om barnet inte förstår vad det bestraffas för så är det bara en uppvisning av makt och inte nån fostran som håller i längden.

Ett annat exempel är om barnet bara hasplar ur sig nåt för att tryckutjämna, som jag kallar det, och man reagerar kraftfullt på det istället för att låta det passera just då, och prata när affekten gått över.

DÅ kan man säga att barnet kan tycka vad det vill men att det inte är socialt accepterat att säga vad som helst, vare sig till föräldrar eller andra. Gör man det när barnet är mitt i en härdsmälta blir bara konflikten inflammerad och ingen lär sig nånting. Dessutom kan mycket väl det icke-önskvärda beteendet förstärkas av den starka reaktionen.

Så menade jag. Förövrigt håller jag med dig i det du skrev. Tror förresten det du verkar uppleva som att jag inte håller med mest handlar om hur vi lägger fram det i text.

missbutterfly skrev:Jag utgick från exemplet där dottern sade "mamma, du är elak".
Anser inte att ett medhåll (om än på ett skämtsamt vis) kan vara rätt (enligt mina "rätt och fel".)

Jag tycker redan där att det har gått för långt om ett barn säger en sådan sak till sin förälder.
Men det är bara min åsikt, tycks det.

Känns som om det är något fel med inlägget jag gör nu, jag får inte till det som jag vill men postar ändå:

Just att någon uttrycker något i form av en åsikt tycker jag är helt ok, men det är inte ok att häva ur sig tex "din jävla idiot" även om jag gjort det själv några gånger.
Just när jag sagt det så har jag ibland menat det och oftast ångrat det senare, kanske inte samma dag men oftast när jag funderat på det hela.

Mamma o pappa hade något som fungerade hyffsat på mig för en del påhitt jag höll på med, de sade "nej, inte sålänge det är jag som får ta hand om oredan" eller "inte förrän du betalar själv, då kan du få förstöra det du köper".
Det handlade ofta om att jag slog sönder mina leksaker för o se hur de såg ut innuti.

Det är ju inte det att man längtar efter regler att hålla sig till, utan för att det ska bli rättvist och juste.
Tyckte det var bra att alla regler gällde alla och att mamma o pappa inte försökte göra egna regler för sig själva, det bästa var att det gick alldeles utmärkt att ändra på regler genom att komma med argument.
Kändes väldigt jämlikt.

Bra konsekvenser tycker jag är "ok vill inte du städa ditt rum så vill inte jag göra bullar sedan" eller när man frågar efter något och får svaret "du minns vad du gjorde igår när jag ville att du skulle städa upp efter dig eller hur?, därför får du göra detta själv"

nano; jag hade sagt precis på samma sätt till min dotter i dessa lägen.

nano skrev:Bra konsekvenser tycker jag är "ok vill inte du städa ditt rum så vill inte jag göra bullar sedan" eller när man frågar efter något och får svaret "du minns vad du gjorde igår när jag ville att du skulle städa upp efter dig eller hur?, därför får du göra detta själv"

Mycket bra exempel på vad jag menar med "bestraffningar" (eller "konsekvenser" om man hellre vill.)

Här hemma har vi haft problem med att min dotter inte vill bädda sin säng på morgnarna. Men jag anser det vara en självklarhet, och en del i dagliga rutiner (i vårt hushåll).
Får hon inte lära sig att man bäddar sängen så kommer hon ju aldrig göra det automatiskt då hon blir vuxen. (?)
Har nu iallafall, efter mycket om och men, och många "maaamma, kan inte du viiisa hur man gör (igen)? Jag har glömt." fått in den rutinen hos henne.
Och nu tycker hon inte ens att det är jobbigt längre.

Har krävts oerhört mycket beröm och jag tror faktiskt att det har stärkt henne att nu fått in den rutinen.

Min dotter har en gång (när hon var fyra år) sagt "Dumma mamma".
Då fick hon sitta på sitt rum och tänka över det hon sagt, och sedan förklara varför hon sagt det (förväntade mig dock ingen ingående förklaring av en fyraåring).
Jag frågade också hur hon hade känt om jag sagt det till henne; om hon inte blivit ledsen då.
Och sedan förklarade jag varför jag blivit ledsen.
Det fungerade utmärkt.
Hon kom ut sedan (efter en kvart kanske) och vi kramades länge och sedan var allt bra igen.
Jag mådde dåligt av detta och ville helst av allt bara gå in till henne och säga att "det gör inget" men jag var konsekvent.
Ångrar det inte efteråt.