DC skrev:Ibland kan man avleda med en annan aktivitet. Det kan räcka med en kram för att hon ska lugna sig lite om hon går igång och tömmer lådor och kastar saker omkring sig. Det får mig att tänka till lite, att ge henne den uppmärksamhet hon behöver just för stunden så får jag göra det jag skulle lite senare istället.

Vi har mycket lek och humor i vår relation. Vi sjunger ofta till exempel och då kan en sång vara bra för att hon snabbt ska glömma vad hon nyss höll på med (om det var något som inte var okej).

Hur gammal är hon?

Jag gick på babysång med min dotter när hon var liten. Det tyckte hon var jättekul.

DC skrev:Jag uppmuntrar henne till att göra sådant som är okej och lägger inte jättestor vikt vid sådant som hon inte får göra. Men så är hon också lite för liten för långa utläggningar eller samtal om rätt och fel. När jag märker att "nej" inte räcker då avleder jag istället för att fortsätta tjata.

Jag tror aldrig att tjat kan vara bra, men det är inget ovanligt bland föräldrar tror jag.
Min mamma tjatade på mig dagarna i ända, när jag var liten (och fortfarande till viss del, om jag träffar henne).

nano skrev:Vad sägs om att behandla sina barn precis som man behandlar alla andra, både vuxna och barn?

Barn behöver få riktlinjer för att lära sig. Så är det (i regel) inte med vuxna, eftersom de har livserfarenhet.

Ett barn är inte kapabelt att fatta stora beslut t ex, i o m det.

Givetvis ska man respektera ett barn (inte kränka det!) men det är nyttigt för barn att lära sig att vuxna vet mer om livet och att man därför bör lyssna på sin mamma/ pappa.

Förtroende är väldigt viktigt.
Min dotter frågade mig i år om jag någonsin ljugit för henne. Det var en liten kuggfråga eftersom hon vet att jag gjort det (=jultomten ) och jag svarade att om det var någon jag mest sällan ljög för så är det hon.
Jag är i alltid ärlig mot henne annars, för jag tycker att hon förtjänar det.
Min dotter är en fin liten människa; så god och snäll. Jag hoppas innerligt att det aldrig kommer ändras.

Ganesh skrev:Nej, du är ingen usel mamma. Du är väl ingen perfekt mamma heller. Och ibland är du väl mer nöjd med hur du är som mamma än andra gånger. Men så är det för alla mammor och alla pappor. För det mesta är man ganska bra.

Ingen kan vara förälder på annat sätt än sitt eget. Och det blir oftast bra. För mig funkar det inte att vara pappa på något annat sätt än mitt. Och det går oftast bra.

Att aldrig göra fel och att alltid räcka till och att alltid orka med, kan det någonsin vara så?

Insiktsfullt. Men du känner inte mig tyvärr.
Jag har mina problem med utmattningsdepressioner p g a att jag inte kan sluta fundera över saker + för mycket yttre stimulans.
Det tvingar mig att lämna min dotter hos mina föräldrar med jämna mellanrum.
Det får mig att känna mig som en väldigt dålig (och otillräcklig) förälder.

missbutterfly skrev:

alfapetsmamma skrev:

missbutterfly skrev:
Nu ska jag säga några ärlighetens ord (ingen specifik behöver ta åt sig, utan detta är rent generellt):
En förälder som tror sig vara en bra förälder är ofta en dålig (enligt mina erfarenheter).
Det är precis som med allt annat; man lär sig inget av att bara tro att man "redan kan allt automatiskt" och/eller aldrig jobbar med att lära sig mer.

Ser absolut ingen koppling mellan tycka att man är en bra förälder, eller tillräckligt bra förälder och att vara en dålig förälder. Man kan tycka att man är en okej människa och okej förälder men inte alls anse att man är fullärd, vare sig som förälder eller människa.

Tror inte du förstått vad jag menar.

Hur menar du då?

Jag menade att man inte behöver vara en dålig förälder för att man tycker man är en bra - eller okej- förälder. Vi kanske talar om varann?

alfapetsmamma skrev:Hur menar du då?

Jag menar att "nöja sig" med hur bra man är (detta gäller inom ALLA områden) och bara konstatera att "Jag är bra" "Detta duger" är inte särskilt fruktsamt.
Det gör att man missar mycket av det dåliga (och de fel) man gör och inte utvecklas inom området.

Med det inte sagt att man är en bättre förälder för att man anser sig vara en dålig; kanske bara en realist.
Eller pessimist.

alfapetsmamma skrev:Jag menade att man inte behöver vara en dålig förälder för att man tycker man är en bra - eller okej- förälder. Vi kanske talar om varann?

Jag håller med om det. Man behöver inte vara det, men jag har sett många sådana fall (det var allt jag skrev).

Mina föräldrar anser sig ha varit förträffliga föräldrar som jämt "gjort rätt". Med mina mått mätt så har de inte varit det.
De säger i efterhand att "allt som gått fel har berott på din AS" =du har inte förstått oss.
Måste vara härligt att ha den synen (och inte vice versa).
Men själv är jag lite för överanalyserande (när det gäller mitt eget agerande) i mitt föräldraskap (på gott och ont).

missbutterfly skrev:

Ganesh skrev:Nej, du är ingen usel mamma. Du är väl ingen perfekt mamma heller. Och ibland är du väl mer nöjd med hur du är som mamma än andra gånger. Men så är det för alla mammor och alla pappor. För det mesta är man ganska bra.

Ingen kan vara förälder på annat sätt än sitt eget. Och det blir oftast bra. För mig funkar det inte att vara pappa på något annat sätt än mitt. Och det går oftast bra.

Att aldrig göra fel och att alltid räcka till och att alltid orka med, kan det någonsin vara så?

Insiktsfullt. Men du känner inte mig tyvärr.
Jag har mina problem med utmattningsdepressioner p g a att jag inte kan sluta fundera över saker + för mycket yttre stimulans.
Det tvingar mig att lämna min dotter hos mina föräldrar med jämna mellanrum.
Det får mig att känna mig som en väldigt dålig (och otillräcklig) förälder.

Jag känner ingen förälder som inte känner sig otillräcklig. Jag både känner mig otillräcklig och är det, ibland. Men jag gör så gott jag kan. Och likadant är det med alla andra föräldrar här på forumet.

Nej, jag känner inte dig. Och okay, du har problem med utmattningsdepression. Ibland lämnar du din dotter hos dina föräldrar. (Det kanske är jättebra att du lämnar din dotter hos dina föräldrar när du inte orkar med.)

Jämfört med de normala har vi egenskaper som gör att vi måste vara och få vara både människor och föräldrar på vårt (respektive) sätt. Och så länge vi gör så gott vi kan så kan ingen lägga oss det till last.

Jag är helt säker på att våra barn vet att vi älskar dom och att de vet/anar att vi ger dom inte bara det vi kan utan också det de behöver. Framför allt kärlek.

Miss B. don't worry and don't panic. Du kanske inte lever upp till din bild av den förälder du vill vara. Men du duger, tror jag. Du är säkert bra nog för din dotter. Och i vilket fall som helst är vi alla sådana vi är, med våra skavanker och problem. Och får göra det bästa av saken, gilla läget. Och till syvende och sidst är det inte våra fel att vi har AS eller vad det nu är vi har. Gilla läget, men ta inte på dig en massa skuld som inte är din.

missbutterfly skrev:Jag har mina problem med utmattningsdepressioner p g a att jag inte kan sluta fundera över saker + för mycket yttre stimulans.
Det tvingar mig att lämna min dotter hos mina föräldrar med jämna mellanrum.
Det får mig att känna mig som en väldigt dålig (och otillräcklig) förälder.

Här måste jag få inflika en sak.

Jag förstår fullt ut att detta får dig att känna dig som en dålig/otillräcklig förälder (har ju själv gått igenom en längre tids depression och brottats med samma känslor), men det gör dig inte till dålig/otillräcklig.

Jag skulle önska att du förstod att sättet du hanterar dessa situationer gör att du är en mycket bra förälder. Du ser själv när det inte går, och lämnar ifrån dig flickan så att du kan komma tillbaka och vara den mamma hon behöver.
Många inser inte att de orkar, och tragglar på utan paus, vilket leder till en dålig miljö för barnet, som då mår mycket sämre.

Du fattar rätt beslut och av rätt anledning. Du sätter din dotters välbefinnande i första rummet, istället för att sätta ditt behov av att känna dig duktig eller ditt behov av att ha henne hos dig i alla lägen först.

DET är definitionen av en bra mamma. Så även om det inte gör någon större skillnad för ditt dåliga samvete (vet själv hur det är) så vill jag ändå att du ska höra/läsa sanningen. Alla behöver veta att de gör ett bra jobb med jämna mellanrum, och här tycker jag du gör det jättebra!

missbutterfly skrev:Med det inte sagt att man är en bättre förälder för att man anser sig vara en dålig; kanske bara en realist.
Eller pessimist.

Jag tror att viljan att göra bra är viktigare.
Iaf så som jag ser det, jag har liksom en skala inom mig på bra och dåliga saker och jag tycker mycket om att göra de bra sakerna och då brukar omgivningen dessutom gilla det man gör
Inte alltid men ofta.

Jag tror du lastar dig för mycket för ev fel du kanske gör.
Men du gör nog väldigt mycket rätt och det som blir fel kan man nästan alltid göra om så det blir bra ändå

Kom på en sak till fast som kanske inte är relaterad riktigt:

Såg på DrPhil en gång när han sade en bra sak:
Det är inte säkert att det bara är bra att alltid vara jättenära sina barn och kunna fånga dem innan de gör illa sig alla gånger.
Han sade sig vara så stor och klumpig att han oftare råkade knuffa omkull dem än att han lyckades rädda dem från något.
Men att när de gjorde sig illa så var det ju bara o springa dit o ta hand om dem som gjort sig illa och röran.

Lät klokt i mina öron.
Dessutom kommer de nog till en i mån av behov

Satt just o kollade på Dr Åsa och såg något jag tycker verkar passa in i samanhanget.
Det intressanta i ämnet börjar 19:18 in i filen som jag lade ut för en stund som en film men tar bort det om några dagar:
http://ottd.dyndns.org/1/nano/random%20 ... s01e10.avi

missbutterfly skrev:
Jag menar att "nöja sig" med hur bra man är (detta gäller inom ALLA områden) och bara konstatera att "Jag är bra" "Detta duger" är inte särskilt fruktsamt.

I så fall håller jag med. Det var en mer nyanserad bild än det du skrev först...

missbutterfly skrev:
Mina föräldrar anser sig ha varit förträffliga föräldrar som jämt "gjort rätt". Med mina mått mätt så har de inte varit det.
De säger i efterhand att "allt som gått fel har berott på din AS" =du har inte förstått oss.
Måste vara härligt att ha den synen (och inte vice versa).
Men själv är jag lite för överanalyserande (när det gäller mitt eget agerande) i mitt föräldraskap (på gott och ont).

Att anse sig vara en förträfflig förälder är nåt annat. Och att skylla allt på andra, vare sig de har funktionshinder eller ej, är ju väldigt icke-konstruktivt. Man kunde ju lika gärna säga att DE misslyckats med att känna in vad du behövde?

Fast det är svårt att veta vad man gör för fel och våga testa nåt annat än det som är praxis.. Det vet jag om nån! IDAG skulle jag säga att jag är en mycket bättre förälder än förr, om än långt ifrån fullärd.

missbutterfly skrev:
Hur gammal är hon?

Jag gick på babysång med min dotter när hon var liten. Det tyckte hon var jättekul.

Hon är 17 månader. Vi har gått på babyrytmik sedan hon var fem månader gammal. Vädret i dag har inte lockat till utevistelse så vi har dansat och sjungit extra mycket i dag när vi varit inomhus. Hon spelar på maraccas också och vickar på höfterna. Kan du föreställa dig hur det ser ut? Jättefestligt!

missbutterfly skrev:
Jag har mina problem med utmattningsdepressioner p g a att jag inte kan sluta fundera över saker + för mycket yttre stimulans.
Det tvingar mig att lämna min dotter hos mina föräldrar med jämna mellanrum.
Det får mig att känna mig som en väldigt dålig (och otillräcklig) förälder.

Men där visar du ju bara att du tar ansvar. Du tar ansvar och ser till din dotters bästa. Dessutom är det säkert jättekul för henne att få vara med mormor och morfar också.

missbutterfly skrev:
Jag menar att "nöja sig" med hur bra man är (detta gäller inom ALLA områden) och bara konstatera att "Jag är bra" "Detta duger" är inte särskilt fruktsamt.
Det gör att man missar mycket av det dåliga (och de fel) man gör och inte utvecklas inom området.

Jag försöker tänka att jag är okej, jag duger. Men jag kan alltid bli bättre. Jag kan utvecklas och det vet jag att jag gör efterhand som min dotter växer. Vi utvecklas och växer tillsammans.

Det viktiga är tror jag att man reflekterar över hur man är som förälder. Tänker efter.. Förkovrar sig på olika sätt. Ta del av andras erfarenheter kan också vara bra.

nano skrev:Kom på en sak till fast som kanske inte är relaterad riktigt:

Såg på DrPhil en gång när han sade en bra sak:
Det är inte säkert att det bara är bra att alltid vara jättenära sina barn och kunna fånga dem innan de gör illa sig alla gånger.
Han sade sig vara så stor och klumpig att han oftare råkade knuffa omkull dem än att han lyckades rädda dem från något.
Men att när de gjorde sig illa så var det ju bara o springa dit o ta hand om dem som gjort sig illa och röran.

Lät klokt i mina öron.
Dessutom kommer de nog till en i mån av behov

Detta hade varit nästintill omöjligt för mig.
När min dotter var liten (0-2 år) så var jag enormt fysiskt överbeskyddande.
Som en robot som scannade av alla tänkbara faror. (Detta var inget jag kunde göra något åt, och det gjorde mig väldigt trött.)

Medan mina vänners barn hade blåmärken och bulor medan de höll på att lära sig gå så hade min lilla tjej aldrig ens trillat.
Jag var alltid steget före och tog emot henne, och om jag inte kunde "vakta på henne" så fick hon sitta i barnstolen, gåstol, eller spjälsängen så att jag slapp oroa mig över att hon skulle göra illa sig.
(Kunde vara medan jag lagade mat t ex.)

Kanske just av denna anledning var min dotter sen att gå. Hon började gå när hon var 16 månader.
Antagligen var det för att jag aldrig vågade "släppa henne".
Tanken på att hon skulle skada sig var alldeles för skrämmande för mig..
Visste inte hur jag skulle kunna hantera något sådant.

När min dotter var drygt 2 så var vi på stan en gång och hon gick och höll en jämnårig kompis i handen.
Naturligt var ju den andra tjejen mer van att springa (eftersom hon började gå tidigt) medan min lilla tjej var mer ostabil.
Jag kommer ihåg att jag var väldigt orolig, men jag släppte henne ändå att springa och ha kul.

Rätt vad det var så trillade hon huvudstupa framåt och slog sönder både näsan och läppen.
I det läget hände med mig vad jag som värst befarat; jag blev paralyserad.
Hamnade i chock (jag vet inte om det är en typisk "autistisk grej" eller så?) så pass att jag bara "frös" stilla på stället. Förbipasserande fick ta upp min dotter. Jag kunde inte.
Det var en mycket skrämmande händelse för mig.
I sådana här lägen känner jag verkligen hur annorlunda jag faktiskt är.

missbutterfly skrev:

Det ständigt dåliga samvetet och känslan av att aldrig vara 100%:ig kan göra en galen.
Att ha barn (och veta hur pass "lämplig" förälder man är) är ju inget man får poäng (eller en gradskala) i /på.
Det är inget man kan läsa sig till för, som sagt; alla barn och vuxna är ju olika individer.
Inte förrän barnet är vuxet kan man se "resultatet". Väldigt skrämmande att ta så stora beslut som man måste som förälder, tycker jag; det är ju någon annans liv det handlar om..

Du kommer aldrig att bli 100%. Lika litet som någon annan förälder. Inte jag och ingen annan heller. Vare sig man har AS eller inte. Man kan bara göra så gott man kan i varje situation.


.

DC skrev:Hon spelar på maraccas också och vickar på höfterna. Kan du föreställa dig hur det ser ut? Jättefestligt!

Gulligt.
Saknar ibland den tiden när de är små och så pass "ogenerade" att de kan stanna och dansa på stan om någon spelar ett instrument t ex.

Men för mig personligen är det lättare att vara mamma numera när min dotter är större, och mer självständig..

Ganesh skrev:

missbutterfly skrev:

Det ständigt dåliga samvetet och känslan av att aldrig vara 100%:ig kan göra en galen.
Att ha barn (och veta hur pass "lämplig" förälder man är) är ju inget man får poäng (eller en gradskala) i /på.
Det är inget man kan läsa sig till för, som sagt; alla barn och vuxna är ju olika individer.
Inte förrän barnet är vuxet kan man se "resultatet". Väldigt skrämmande att ta så stora beslut som man måste som förälder, tycker jag; det är ju någon annans liv det handlar om..

Du kommer aldrig att bli 100%. Lika litet som någon annan förälder. Inte jag och ingen annan heller. Vare sig man har AS eller inte. Man kan bara göra så gott man kan i varje situation.


.

Jag vet.
Tyvärr..

alfapetsmamma skrev: Man kunde ju lika gärna säga att DE misslyckats med att känna in vad du behövde?

Precis, men jag tror aldrig de har tänkt i de termerna faktiskt.
Dumhet förenklar livet.

Du är en bra mamma.

Jag är en bra pappa.

Så är det för alla (tror jag) av oss här.

Vi har brister, vi är inte perfekta föräldrar. Inte 100%. Men vam fan är det?

Miss Butterfly, vi är bra. Vi duger. Och, more to the point, vi är skitbra föräldrar för VÅRA barn. Jag för mina, du för ditt. Räcker inte det?

missbutterfly skrev:Rätt vad det var så trillade hon huvudstupa framåt och slog sönder både näsan och läppen.
I det läget hände med mig vad jag som värst befarat; jag blev paralyserad.
Hamnade i chock (jag vet inte om det är en typisk "autistisk grej" eller så?) så pass att jag bara "frös" stilla på stället. Förbipasserande fick ta upp min dotter. Jag kunde inte.
Det var en mycket skrämmande händelse för mig.
I sådana här lägen känner jag verkligen hur annorlunda jag faktiskt är.

Måste ha känts hemskt.
Får jag gissa på att du inte visste vad du skulle göra?
Hur gick det för henne, när du säger slå sönder tänker jag så att det hängde slamsor av näsan och läppen och att det mesta var borta och det krävde typ 15 operationer för att laga din dotter.
Hoppas det inte var så illa.

Jag har nog mer turen att jag agerar när saker händer av någon anledning, tror att det är att när jag ser att det går illa så gör jag saker så det blir bättre än att bara låta dem vara.

Lilllasyster ramlade ner i sprängsten från 2.5 meters höjd en gång och slog upp läppen, pappa hoppar efter och hade ingen stege att klättra upp ur gropen med men hittade en planka så han kunde ha ner saker att klättra upp med henne och åka till sjukhus.
Tur att hon inte blev mer skadad än hon blev.

nano skrev:

missbutterfly skrev:Rätt vad det var så trillade hon huvudstupa framåt och slog sönder både näsan och läppen.
I det läget hände med mig vad jag som värst befarat; jag blev paralyserad.
Hamnade i chock (jag vet inte om det är en typisk "autistisk grej" eller så?) så pass att jag bara "frös" stilla på stället. Förbipasserande fick ta upp min dotter. Jag kunde inte.
Det var en mycket skrämmande händelse för mig.
I sådana här lägen känner jag verkligen hur annorlunda jag faktiskt är.

Måste ha känts hemskt.
Får jag gissa på att du inte visste vad du skulle göra?
Hur gick det för henne, när du säger slå sönder tänker jag så att det hängde slamsor av näsan och läppen och att det mesta var borta och det krävde typ 15 operationer för att laga din dotter.
Hoppas det inte var så illa.

Nej, det var inte allvarligare än lite näsblod och en sprucken läpp. Men det blödde kraftigt, och jag såg i inledningsskedet inte mer än det (därav chocken, tror jag).
Att min dotter hade en benägenhet att lätt börja blöda ur näsan hade jag då ingen aning om (hon hade ju aldrig tidigare gjort det).

Jag är en person som oftast vet vad jag ska säga men sällan vad jag ska göra när det "verkligen gäller".
Har enorm fobi för att göra fel.

Min dotters läpp och näsa var det ingen fara med. Hon fick några små svullnader bara, tack och lov.

nano skrev:Lilllasyster ramlade ner i sprängsten från 2.5 meters höjd en gång och slog upp läppen, pappa hoppar efter och hade ingen stege att klättra upp ur gropen med men hittade en planka så han kunde ha ner saker att klättra upp med henne och åka till sjukhus.
Tur att hon inte blev mer skadad än hon blev.

Fy. Det låter läskigt.
Fick hon några bestående skador?

Ja hon vill alltid slå mig....

Nej skojade bara, hon fick läppen sydd tror jag och en vecka senare slog hon upp såret på damsugaren, men hon o jag är experter på o skojbråka, inte hårt eller så men typ säga:
"ååååh bullar, pax för att äta upp!"
"baha, de är icke för att ätas det är jag som gjort dem, de ska bara ligga där o vara fina"
"men men jag vill ju ha "
"nix, inte äta, vem har svärd i sin hand?"
"wupps, emm, HA, jag tog det"
"hmm, inte bra, det betyder att jag får slå dig (tjejregler enligt syrran, de ger alltid henne rätt att slå mig för olika saker som hänt och saker som KAN hända med inte hänt om de inte gjort det ännu, stor fantasi i detta)"
Och ibland när hon klipper till lite och jag slår tillbaka så kan något roligt vår lillebror sade som 4 åring citeras "MAMMAAAA, syrran slår tillbakaaaa!".
Allt detta sker numera med stora leenden och inte varken hårt eller elakt som när vi var små och bråkade ofta och på riktigt.